Bible in 90 Days
25 Av David. Till dig, HERRE, upplyfter jag min själ.
2 Min Gud, på dig förtröstar jag; låt mig icke komma på skam, låt icke mina fiender fröjda sig över mig.
3 Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig; på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst.
4 HERRE, kungör mig dina vägar, lär mig dina stigar.
5 Led mig i din sanning, och lär mig, ty du är min frälsnings Gud; dig förbidar jag alltid.
6 Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd, ty de äro av evighet.
7 Tänk icke på min ungdoms synder och på mina överträdelser, utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull, HERRE.
8 HERREN är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen.
9 Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.
10 Alla HERRENS vägar äro nåd och trofasthet för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd.
11 För ditt namns skull, HERRE, förlåt min missgärning, ty den är stor.
12 Finnes det en man som fruktar HERREN, då undervisar han honom om den väg han bör välja.
13 Han själv skall leva i lycka, och hans efterkommande skola besitta landet.
14 HERREN har sin umgängelse med dem som frukta honom, och sitt förbund vill han kungöra för dem.
15 Mina ögon se alltid till HERREN, ty han drager mina fötter ur nätet.
16 Vänd dig till mig och var mig nådig; ty jag är ensam och betryckt.
17 Mitt hjärtas ångest är stor; för mig ut ur mitt trångmål.
18 Se till mitt lidande och min vedermöda, och förlåt mig alla mina synder.
19 Se därtill att mina fiender äro så många och hata mig med orätt.
20 Bevara min själ och rädda mig; låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.
21 Ostrafflighet och redlighet bevare mig, ty jag förbidar dig.
22 Förlossa Israel, o Gud, ur all dess nöd.
26 Av David. Skaffa mig rätt, HERRE, ty jag vandrar i ostrafflighet, och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.
2 Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon, och jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter icke hos lögnens män, och med hycklare har jag icke min umgängelse.
5 Jag hatar de ondas församling, och hos de ogudaktiga sitter jag icke.
6 Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,
7 för att höja min röst till tacksägelse och förtälja alla dina under.
8 HERRE, jag har din boning kär och den plats där din härlighet bor.
9 Ryck icke min själ bort med syndare, icke mitt liv med de blodgiriga,
10 i vilkas händer är skändlighet, och vilkas högra hand är full av mutor.
11 Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig.
12 Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN.
27 Av David. HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas?
2 När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig, då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender.
3 Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta; om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.
4 Ett har jag begärt av HERREN, därefter traktar jag: att jag må få bo i HERRENS hus i alla mina livsdagar, för att skåda HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel.
5 Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på en klippa.
6 Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig, och jag vill offra i hans hydda jublets offer, jag vill sjunga till HERRENS ära och lovsäga honom.
7 Hör, o HERRE! Jag höjer min röst och ropar, var mig nådig och svara mig.
8 Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: »Söken mitt ansikte.» Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag;
9 fördölj icke ditt ansikte för mig. Driv icke bort din tjänare i vrede, du som har varit min hjälp; förskjut mig icke, övergiv mig icke, du min frälsnings Gud.
10 Nej, om än min fader och min moder övergiva mig, skall HERREN upptaga mig.
11 Visa mig, HERRE, din väg, och led mig på en jämn stig, för mina förföljares skull.
12 Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja; ty mot mig uppstå falska vittnen och män som andas våld.
13 Ja, jag tror förvisso att jag skall få se HERRENS goda i de levandes land.
14 Förbida HERREN, var frimodig och oförfärad i ditt hjärta; ja, förbida HERREN.
28 Av David. Till dig, HERRE, ropar jag; min klippa, var icke stum mot mig. Ja, var icke tyst mot mig, så att jag bliver lik dem som fara ned i graven.
2 Hör mina böners ljud, när jag ropar till dig, när jag upplyfter mina händer mot det allraheligaste i din helgedom.
3 Tag mig icke bort med de ogudaktiga och med ogärningsmännen, som tala vänligt med sin nästa men hava ondska i sina hjärtan.
4 Giv dem efter deras gärningar och efter deras onda väsende, giv dem efter deras händers verk, vedergäll dem vad de hava gjort.
5 Ty de akta icke på HERRENS gärningar, icke på hans händer verk; därför skall han slå dem ned och ej mer bygga upp dem.
6 Lovad vare HERREN, ty han har hört mina böners ljud!
7 HERREN är min starkhet och min sköld; på honom förtröstade mitt hjärta. Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta, och med min sång vill jag tacka honom.
8 HERREN är sitt folks starkhet, och ett frälsningens värn är han för sin smorde.
9 Fräls ditt folk och välsigna din arvedel, och var deras herde och bär dem till evig tid.
29 En psalm av David. Given åt HERREN, I Guds sönder, given åt HERREN ära och makt;
2 given åt HERREN hans namns ära, tillbedjen HERREN i helig skrud.
3 HERRENS röst går ovan vattnen; Gud, den härlige, dundrar, ja, HERREN, ovan de stora vattnen.
4 HERRENS röst ljuder med makt, HERRENS röst ljuder härligt.
5 HERRENS röst bräcker cedrar, HERREN bräcker Libanons cedrar.
6 Han kommer dem att hoppa likasom kalvar, Libanon och Sirjon såsom unga vildoxar.
7 HERRENS röst sprider ljungeldslågor.
8 HERRENS röst kommer öknen att bäva, HERREN kommer Kades' öken att bäva.
9 HERRENS röst bringar hindarna att föda; skogarnas klädnad rycker den bort. I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära.
10 HERREN på sin tron bjöd floden komma, och HERREN tronar såsom konung evinnerligen.
11 HERREN skall giva makt åt sitt folk, HERREN skall välsigna sitt folk med frid.
30 En psalm, en sång av David, vid templets invigning.
2 Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig.
3 HERRE, min Gud, jag ropade till dig, och du helade mig.
4 HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven.
5 Lovsjungen HERREN, I hans fromme, och prisen hans heliga namn.
6 Ty ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd; om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.
7 Jag sade, när det gick mig väl: »Jag skall aldrig vackla.»
8 HERRE, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt; men du fördolde ditt ansikte, då förskräcktes jag.
9 Till dig, HERRE, ropade jag, och till Herren bad jag:
10 »Vad vinning har du av mitt blod, eller därav att jag far ned i graven? Kan stoftet tacka dig, kan det förkunna din trofasthet?
11 Hör, o HERRE, och var mig nådig; HERRE, var min hjälpare.»
12 Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.
13 Därför skall min ära lovsjunga dig, utan att tystna; HERRE, min Gud, jag vill tacka dig evinnerligen.
31 För sångmästaren; en psalm av David.
2 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.
3 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.
4 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.
5 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.
6 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.
8 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden
9 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.
10 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.
11 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.
12 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.
13 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
14 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.
15 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»
16 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.
18 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket.
19 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.
20 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!
21 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.
22 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!
23 Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.
24 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.
25 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.
32 Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.
2 Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.
3 Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.
4 Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.
5 Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.
6 Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.
7 Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.
8 Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.
9 Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.
10 Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd.
11 Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige.
33 Jublen i HERREN, I rättfärdige; lovsång höves de redliga.
2 Tacken HERREN på harpa, lovsjungen honom till tiosträngad psaltare.
3 Sjungen honom en ny sång, spelen skönt med jubelklang.
4 Ty HERRENS ord är rätt, och allt vad han gör är gjort i trofasthet.
5 Han älskar rättfärdighet och rätt; jorden är full av HERRENS nåd.
6 Himmelen är gjord genom HERRENS ord och all dess här genom hans muns anda.
7 Han samlar havets vatten såsom i en hög; han lägger djupen i deras förvaringsrum.
8 Hela jorden frukte HERREN; för honom bäve alla som bo på jordens krets.
9 Ty han sade, och det vart; han bjöd, och det stod där.
10 HERREN gjorde hedningarnas råd om intet, han lät folkens tankar komma på skam.
11 Men HERRENS råd består evinnerligen, hans hjärtas tankar från släkte till släkte.
12 Saligt är det folk vars Gud HERREN är, det folk som han har utvalt till arvedel åt sig.
13 Ja, från himmelen skådade HERREN ned, han såg alla människors barn.
14 Från sin boning blickade han ned till alla dem som bo på jorden,
15 han som har danat allas deras hjärtan, han som aktar på alla deras verk.
16 En konung segrar icke genom sin stora styrka, en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.
17 Förgäves väntar man sig seger genom hästar, med all sin styrka rädda de icke.
18 Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd;
19 han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid.
20 Vår själ väntar efter HERREN; han är vår hjälp och sköld.
21 Ty i honom gläder sig vårt hjärta, vi förtrösta på hans heliga namn.
22 Din nåd, HERRE, vare över oss, såsom vi hoppas på dig.
34 Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg.
2 Jag vill lova HERREN alltid; hans pris skall ständigt vara i min mun.
3 Min själ skall berömma sig av HERREN; de ödmjuka skola höra det och glädja sig.
4 Loven med mig HERREN, låtom oss med varandra upphöja hans namn.
5 Jag sökte HERREN, och han svarade mig, och ur all min förskräckelse räddade han mig.
6 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.
7 Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom och frälste honom ur all hans nöd.
8 HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem.
9 Smaken och sen att HERREN är god; säll är den som tager sin tillflykt till honom.
10 Frukten HERREN, I hans helige; ty de som frukta honom lida ingen brist.
11 Unga lejon lida nöd och hungra, men de som söka HERREN hava icke brist på något gott.
12 Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder HERRENS fruktan.
13 Är du en man som älskar livet och önskar att se goda dagar?
14 Avhåll då din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek.
15 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, sök friden och trakta därefter.
16 HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop.
17 Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda, han vill utrota deras åminnelse från jorden.
18 När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN och räddar dem ur all deras nöd.
19 HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande.
20 Den rättfärdige måste lida mycket, men HERREN räddar honom ur allt.
21 Han bevarar alla hans ben; icke ett enda av dem skall sönderslås.
22 Den ogudaktige skall dödas av olyckan, och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld.
23 Men sina tjänares själar förlossar HERREN, och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom.
35 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
36 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.
2 I mitt hjärta betänker jag vad synden säger till den ogudaktige, till den för vilkens ögon Guds fruktan ej finnes.
3 Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon: att man icke skall finna hans missgärning och hata den.
4 Hans muns ord äro fördärv och svek; han vill icke göra vad förståndigt och gott är.
5 Fördärv tänker han ut på sitt läger, han träder på den väg som icke är god; han skyr icke för något ont.
6 HERRE, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna.
7 Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, HERRE.
8 Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljus.
11 Låt din nåd förbliva över dem som känna dig och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt icke de högmodigas fot komma över mig eller de ogudaktigas hand driva mig bort.
13 Ja, där ligga ogärningsmännen fallna; de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.
37 Av David. Harmas icke över de onda, avundas icke dem som göra orätt.
2 Ty såsom gräs varda de snart avhuggna, och såsom gröna örter vissna de.
3 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,
4 och hav din lust i HERREN: då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.
5 Befall din väg åt HERREN och förtrösta på honom; han skall göra det.
6 Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset och din rätt såsom middagens sken.
7 Var stilla för HERREN och förbida honom, harmas icke över den vilkens väg är lyckosam, över den man som umgås med ränker.
8 Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa.
9 Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.
10 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta.
11 Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.
12 Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige och biter sina tänder samman mot honom;
13 men Herren ler åt honom, ty han ser att hans dag kommer.
14 De ogudaktiga draga ut svärdet och spänna sin båge, för att fälla den som är betryckt och fattig, för att slakta dem som vandra i redlighet.
15 Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta, och deras bågar skola brista sönder.
16 Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas stora håvor.
17 Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas; men HERREN uppehåller de rättfärdiga.
18 HERREN känner de frommas dagar, och deras arvedel skall bestå evinnerligen.
19 De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade.
20 Ty de ogudaktiga skola förgås; HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt: de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.
21 Den ogudaktige lånar och kan icke betala, men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.
22 Ty HERRENS välsignade skola besitta landet, men de som han förbannar skola varda utrotade.
23 Genom HERREN bliva en mans steg fasta, när han har behag till hans väg.
24 Om han faller, störtar han dock icke till marken, ty HERREN håller honom vid handen.
25 Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.
26 Han är alltid barmhärtig och villig att låna och hans barn äro till välsignelse.
27 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, så skall du få bo kvar evinnerligen.
28 Ty HERREN älskar vad rätt är och övergiver icke sina fromma, evinnerligen bliva de bevarade; men de ogudaktigas avkomma varder utrotad.
29 De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen.
30 Den rättfärdiges mun talar visdom, och hans tunga säger vad rätt är.
31 Hans Guds lag är i hans hjärta; hans steg vackla icke.
32 Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige och står efter att döda honom,
33 men HERREN överlämnar honom icke i hans hand och fördömer honom icke, när han dömes.
34 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet; du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.
35 Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt; han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.
36 Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta; jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.
37 Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige, huru fridens man har en framtid.
38 Men överträdarna skola allasammans förgås, de ogudaktigas framtid varder avskuren.
39 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid.
40 HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de taga sin tillflykt till honom.
38 En psalm av David; till åminnelse.
2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
23 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
39 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
4 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
6 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela.
7 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
10 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
11 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
12 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.
13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.
14 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.
40 För sångmästaren; av David; en psalm.
2 Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;
4 han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.
5 Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn.
6 Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.
7 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke.
8 Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.
9 Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»
10 Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det.
11 Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen.
12 Du, HERRE, skall icke tillsluta din barmhärtighet för mig; din nåd och din trofasthet må alltid bevara mig.
13 Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna; mina missgärningar hava tagit mig fatt, så att jag icke kan se; de äro flera än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig.
14 Värdes, o HERRE, rädda mig; HERRE, skynda till min hjälp.
15 Må alla de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv för att förgöra det; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.
16 Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»
17 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!»
18 Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke.
41 För sångmästaren; en psalm av David.
2 Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag.
3 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja!
4 HERREN skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.
5 Så säger jag då: HERRE; var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig.
6 Mina fiender tala vad ont är mot mig: »När skall han dö och hans namn förgås?»
7 Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.
8 De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada.
9 »Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.»
10 Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.
11 Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem.
12 Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig.
13 Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. ----
14 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen.
42 För sångmästaren; en sång av Koras söner.
2 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
3 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
4 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»
5 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
6 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
7 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
8 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
9 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
10 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»
11 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»
12 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
43 Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor.
2 Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?
3 Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar,
4 så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.
5 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
44 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.
2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.
3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.
5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.
6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.
7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;
8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.
9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.
10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.
11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.
12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.
13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.
14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.
15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.
16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,
17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.
18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.
19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,
20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.
21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,
22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?
23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.
24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.
25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?
26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.
27 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.
45 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.
2 Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.
3 Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen.
4 Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet.
5 Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar.
6 Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat.
7 Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira.
8 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.
9 Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel.
10 Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.
11 Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus,
12 och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.
13 Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker.
14 Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt,