Bible in 90 Days
Skapelsen
1 Allt började när Gud skapade himlen och jorden.
2 Först var jorden ett formlöst och tomt kaos, och Guds Ande svävade över de mörka dimmorna.
3 Då sa Gud: Ljus, bli till. Då blev det ljust.
4-5 Gud var nöjd med ljuset och skilde det från mörkret. Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Tillsammans utgjorde de den första dagen.
6 Sedan sa Gud: Låt dimmorna skilja på sig för att forma himlen där uppe och haven där nere.
7-8 Gud skapade på så sätt himlen och skilde dimman ovanför från vattnet nedanför. Allt detta hände den andra dagen.
9-10 Sedan sa Gud: Låt vattnet under himlen samlas så att torrt land kommer fram. Det blev så och Gud kallade det torra jord, och vattnet kallade han hav. Gud var nöjd
11-12 och fortsatte: Låt det ur jorden växa fram alla sorters gräs och fröbärande växter och fruktträd med kärnor i frukten, så att fröna och kärnorna på nytt ger upphov till de slags växter och frukter som de kommit ifrån. Det blev så, och Gud var nöjd.
13 Allt detta hände den tredje dagen.
14-15 Sedan sa Gud: Låt det bli skinande ljus på himlen för att lysa upp jorden och skilja dagen från natten. De ska bestämma årstiderna på jorden och utmärka dagarna och åren. Det blev så,
16 för Gud skapade två stora ljus, solen och månen, som skulle lysa över jorden, det större ljuset, solen, för att lysa på dagen och det mindre ljuset, månen, för att lysa på natten. Han skapade också stjärnorna.
17 Gud placerade dem alla på himlen för att upplysa jorden,
18 härska över dagen och natten och skilja ljuset från mörkret. Gud var nöjd.
19 Allt detta hände den fjärde dagen.
20 Sedan sa Gud: Låt vattnet vimla av levande varelser, och låt himlen fyllas av fåglar.
21-22 Gud skapade stora sjödjur och fiskar och fåglar av alla slag. Sedan såg Gud på dem med glädje och välsignade dem allesammans. Föröka er och fyll haven, sa han, och till fåglarna sa han: Föröka er ni också och uppfyll jorden!
23 Detta avslutade den femte dagen.
24 Sedan sa Gud: Låt jorden bära fram djur av alla slag - boskap, kräldjur och vilda djur. Det blev så.
25 Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud var nöjd med det han hade gjort.
26 Sedan sa Gud: Låt oss skapa människan, lik oss själva, att härska över allt liv i havet och i luften och på jorden.
27 Alltså skapade Gud människan lik hennes Skapare, lik sig själv skapade Gud människan till man och kvinna.
28 Gud välsignade dem och sa: Föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er. Ni ska härska över fiskarna, fåglarna och alla djuren.
29 Lyssna! Jag ger er de fröbärande växterna på hela jorden och alla fruktträden. De ska ge er mat.
30 Åt djuren och fåglarna ger jag däremot allt gräs och andra gröna växter som föda.
31 Sedan såg Gud på allt han hade skapat, och han var mycket nöjd. Detta avslutade den sjätte dagen.
2 Så blev slutligen himlen och jorden fullständiga med allt vad de innehöll.
2 När den sjunde dagen kom var Gud alltså klar med sitt arbete.
3 Han välsignade den sjunde dagen och bestämde att den skulle vara helig, eftersom han till den dagen var färdig med allt han hade skapat.
Adam och Eva
4 Här följer en sammanfattning av händelserna då himlen och jorden skapades av Herren Gud.
5 Först fanns det inga växter och ingen säd kunde gro på jorden, för Herren Gud hade inte sänt något regn, och inte heller fanns det någon som kunde bruka jorden.
6 Men vatten bröt fram ur marken och vattnade jorden.
7 Och Herren formade en mans kropp av markens jord och blåste in livsande i honom. Så blev människan en levande varelse.
Edens trädgård
8 Sedan planterade Herren Gud en trädgård österut i Eden och satte där människan som han format.
9 Herren Gud planterade vackra träd av alla slag i trädgården, och de gav den mest utsökta frukt. Mitt i trädgården planterade han Livets Träd och Kunskapens Träd, som ger kunskap om gott och ont.
10 En flod rann upp i Eden. Den bevattnade trädgården och delade sig sedan i fyra floder.
11-12 Den första heter Pison, och den flyter runt hela Havilas land, där det finns gott om rent guld och vacker harts och onyxsten.
13 Den andra floden kallas Gihon och flyter omkring hela landet Kus.
14 Den tredje floden heter Tigris och flyter öster om staden Assur. Den fjärde floden är Eufrat.
15 Herren Gud satte mannen i Edens trädgård för att bruka och vårda den.
16-17 Men Herren Gud gav mannen denna varning: Du får äta av vilken frukt som helst i trädgården, utom av den från Kunskapens Träd, för dess frukt kommer att öppna dina ögon, så att du blir vaken över vad som är rätt och orätt, gott och ont. Om du äter av den kommer du att straffas med döden.
Eva skapas
18 Sedan sa Herren Gud: Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag ska skapa en kamrat åt honom, en hjälp som passar för hans behov.
19-20 Herren Gud formade därför av jord djur och fåglar av alla slag och förde dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem, och vad han kallade dem fick de sedan heta. Men fortfarande fanns det ingen lämplig hjälp för mannen.
21 Herren Gud lät då mannen falla i djup sömn, tog ut ett av hans revben och slöt till stället där han hade tagit ut det.
22 Sedan gjorde han en kvinna av revbenet och förde henne fram till mannen.
23 Där är hon! utropade Adam. Hon är en del av mitt eget kött och blod! Hon är tagen ur en man, och hon ska kallas kvinna.
24 Det är därför som en man lämnar sin far och mor och förenar sig med sin hustru på ett sådant sätt att de blir en person.
25 Trots att mannen och hans hustru var nakna, var inte någon av dem generad eller blyg.
Adam och Eva syndar
3 Ormen var det listigaste av alla djur som Herren Gud hade skapat. Ormen kom till kvinnan och sa: Jaså, verkligen? Får ni inte äta av någon frukt i trädgården? Säger Gud att ni inte får äta något av det?
2-3 Naturligtvis får vi äta frukten, svarade kvinnan. Det är bara av trädet mitt i trädgården som vi inte får äta. Gud säger att vi inte får äta eller ens röra dess frukt, för då kommer vi att dö.
4 Det är lögn! väste ormen. Ni kommer inte att dö!
5 Gud vet mycket väl att i samma ögonblick som ni äter av den kommer ni att bli som han. Era ögon kommer att öppnas, och ni kommer att kunna skilja mellan gott och ont!
6 Kvinnan lät sig övertygas. Frukten såg god och saftig ut! Och den skulle ju ge henne vishet! Därför åt hon lite av den och gav en bit till sin man, som också smakade på den.
7 Men när de åt av frukten blev de plötsligt medvetna om att de var nakna och blev generade. Därför band de ihop fikonlöv runt höfterna för att skyla sig.
8 När de den kvällen hörde Herren Gud vandra omkring i trädgården gömde de sig bland träden.
9 Herren Gud ropade till Adam: Varför gömmer du dig?
10 Adam svarade: Jag hörde att du kom och ville inte att du skulle se mig naken.
11 Vem har talat om för dig att du är naken? frågade Herren Gud. Har du ätit av frukten från trädet som jag varnade dig för?
12 Ja, erkände Adam, Kvinnan, som jag fick av dig gav mig en bit, och jag åt.
13 Då frågade Herren Gud kvinnan: Hur kunde du göra något sådant? Ormen lurade mig, svarade hon.
14 Därför sa Herren Gud till ormen: Det här ska bli ditt straff: Jag skiljer dig från alla husdjur och vilda djur på hela jorden. Jag förbannar dig. Du ska kräla på marken så länge du lever, och du ska äta jord.
15 Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender, och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud, medan du kommer att hugga det i hälen.
16 Sedan sa Gud till kvinnan: Du kommer att föda barn med smärta och plågor. Trots detta kommer du att välkomna din mans kärlek, och han ska råda över dig.
17 Till Adam sa Gud: Eftersom du lyssnade till din hustru och åt frukten, fast jag hade sagt att du inte fick det, låter jag en förbannelse vila över marken. Hela ditt liv kommer du att få slita för ditt uppehälle.
18 Marken ska ge dig tistlar och törnen, och du ska äta dess örter.
19 Hela livet ända tills du dör kommer du att få kämpa för att bruka den. Sedan kommer du att återvända till den jord du kom ifrån, för du skapades av jord, och till jorden ska du återvända.
20 Mannen kallade sin hustru Eva, som betyder den livgivande, för han sa: Hon ska bli mor till hela människosläktet.
21 Och Herren Gud gav Adam och hans hustru kläder av djurhudar.
22 Sedan sa Herren Gud: Eftersom mannen har blivit som vi är och kan skilja det goda från det onda, vad kommer då att hända om han äter av frukten på Livets Träd och lever i evighet?
23 Därför visade Herren Gud ut honom ur Edens trädgård och skickade bort honom för att bruka den jord som han hade skapats av.
24 På så sätt drev Herren ut honom, och öster om Edens trädgård placerade Gud mäktiga änglar med flammande svärd för att skydda vägen till Livets Träd.
Kain mördar Abel
4 Sedan låg Adam med sin hustru Eva, och hon blev med barn och födde en son som fick namnet Kain, som betyder jag har skapat. Hon sa nämligen: Med Guds hjälp har jag skapat en människa!
2 Hennes nästa barn var Abel, Kains bror. Abel blev herde, medan Kain blev lantbrukare.
3 När skördetiden kom tog Kain en del av sin skörd och gav som gåva till Herren,
4 och Abel tog de feta köttstyckena från sina bästa lamm och gav dem till Herren. Herren tog emot Abels offer,
5 men inte Kains. Detta gjorde Kain både arg och besviken, och hans ansikte blev mörkt av vrede.
6 Varför är du så arg? frågade Herren. Varför är ditt ansikte så mörkt av vrede?
7 Det kan lysa av glädje, om du gör det du bör göra! Men om du vägrar att lyda, så var på din vakt! Synden väntar på att anfalla dig och vill förgöra dig, men du kan besegra den!
8 En dag föreslog Kain sin bror att de skulle gå ut på fälten tillsammans. Medan de var där, överföll Kain sin bror och dödade honom.
9 Strax därefter frågade Herren Kain: Var är din bror? Var är Abel? Hur ska jag kunna veta det? sa Kain. Ska jag hålla reda på honom?
10 Men Herren sa: Din brors blod ropar till mig från marken. Vad har du gjort?
11 Från och med nu är du bortvisad från denna mark, som du har befläckat med din brors blod.
12 Den kommer inte längre att ge dig några skördar, hur du än arbetar med den! Från och med nu ska du vara hemlös och fredlös och irra från plats till plats.
13 Kain svarade Herren: Mitt straff är större än jag kan bära,
14 för du har förvisat mig från min mark och från dig själv och gjort mig till en landsflyktig vandrare. Alla som ser mig kommer att försöka döda mig.
15 Då svarade Herren: De kommer inte att döda dig, för jag ska ge ett sju gånger värre straff åt den som gör det. Sedan satte Gud ett märke på Kain, som ett skydd så att ingen skulle döda honom.
16 Kain gick sedan bort ifrån Herren och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.
Kains ättlingar
17 Därefter blev Kains hustru med barn, och hon gav honom en son som hette Enok. När Kain senare byggde en stad kallade han den Enok efter sin son.
18 Enok var Irads far. Irad var Mehujaels far, Mehujael var Metusaels far, Metusael var Lemeks far.
19 Lemek gifte sig med två kvinnor - Ada och Silla.
20 Ada födde ett barn som hette Jabal, och han blev stamfar för alla som bor i tält och lever av boskapsskötsel.
21 Hans bror hette Jubal och blev den förste musikern - han uppfann harpan och flöjten.
22 Lemeks andra fru, Silla, födde Tubal-Kain. Han var den förste att gjuta redskap av brons och järn.
23 En dag sa Lemek till sina båda hustrur, Ada och Silla: Hör på! Jag har dödat en ung man, som anföll och sårade mig.
24 Om någon dödar Kain, kommer han att straffas sju gånger, men om någon dödar mig, ska han straffas sjuttiosju gånger!
Adams ättlingar
25 Senare födde Eva ytterligare en son. Han fick namnet Set, som betyder ersättning, för Eva sa: Gud har gett mig en annan son i stället för honom som Kain dödade.
26 När Set växte upp fick han en son som han kallade Enos. Det var under hans livstid som människorna först började att tillbe Herrens namn.
5 Här följer en förteckning över några av Adams släktingar. Adam var lik Gud från den dag han skapades.
2 Gud skapade mannen och kvinnan och välsignade dem och kallade dem redan från början för människor.
3-5 Adam var 130 år gammal när hans son Set föddes, och denne var sin fars avbild på alla sätt. Sedan levde Adam ytterligare 800 år och fick söner och döttrar och dog 930 år gammal.
6-8 Set var 105 år gammal när hans son Enos föddes. Sedan levde han ytterligare 807 år och fick söner och döttrar och dog 912 år gammal.
9-11 Enos var 90 år gammal när hans son Kenan föddes. Sedan levde han ytterligare 815 år och fick söner och döttrar och dog 905 år gammal.
12-14 Kenan var 70 år gammal när hans son Mahalalel föddes. Sedan levde han ytterligare 840 år och fick söner och döttrar och dog 910 år gammal.
15-17 Mahalalel var 65 år gammal när hans son Jered föddes. Sedan levde han ytterligare 830 år och fick söner och döttrar och dog 895 år gammal.
18-20 Jered var 162 år gammal när hans son Enok föddes. Sedan levde han ytterligare 800 år och fick söner och döttrar och dog 962 år gammal.
21-24 Enok var 65 år gammal när hans son Metusela föddes. Sedan levde han ytterligare 300 år i gemenskap med Gud och fick söner och döttrar. När han var 365 år, och hade levat i ständig gemenskap med Gud, försvann han, för Gud tog bort honom!
25-27 Metusela var 187 år gammal när hans son Lemek föddes. Sedan levde han ytterligare 782 år och fick söner och döttrar och dog 969 år gammal.
28-31 Lemek var 182 år gammal när hans son Noa föddes. Lemek kallade honom för Noa, för han sa: Han kommer att ge oss tröst under det hårda arbetet med den jord, som Gud har förbannat. Sedan levde Lemek 595 år och fick söner och döttrar och dog 777 år gammal.
32 Noa var 500 år gammal och hade tre söner, Sem, Ham och Jafet.
Den stora översvämningen
1-2 En befolkningsexplosion ägde nu rum på jorden. Det var vid den tid då varelser från andevärlden såg på de vackra kvinnorna på jorden och gifte sig med dem de ville ha.
3 Då sa Herren: Min Ande ska inte få vanäras i människan för alltid, eftersom hon är ond. Jag ska ge henne 120 år att rätta till sitt levnadssätt.
4 När de onda varelserna från andevärlden på den tiden, och också senare, låg med kvinnorna på jorden, blev deras barn de jättar, som det finns så många berättelser om.
5 Herren Gud insåg vidden av den mänskliga ondskan, och att människornas liv bara var inriktat på det onda.
6 Han sörjde över att han hade skapat dem, och var bedrövad i sitt hjärta.
7 Han sa: Hela mänskligheten, som jag har skapat, ska jag utplåna från jorden. Ja, jag ska också utplåna djuren och kräldjuren och fåglarna, för jag ångrar att jag skapade dem.
8 Men över Noa kunde Herren glädja sig, och här följer berättelsen om honom:
9-10 Noa var den enda verkligt rättfärdiga människan som bodde på jorden på den tiden, och han försökte i allt leva efter Guds vilja. Han hade tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11 Brottsligheten bara ökade på jorden, och i Guds ögon blev världen mer och mer fördärvad inifrån.
12-13 Då Gud såg hur fruktansvärt allt var och såg att hela människosläktet var ont och fördärvat, sa han till Noa: Jag har beslutat mig för att förgöra hela människosläktet. Jorden är nämligen fylld av brottslighet på grund av människan. Ja, jag ska utplåna henne från jorden.
14 Bygg en båt av ett hartsrikt träslag och täta den med tjära och bygg däck och gör rum över hela skeppet.
15 Gör den 150 meter lång, tjugofem meter bred och femton meter hög.
16 Gör också takfönster runt hela skeppet, en halv meter under taket, och gör tre däck på båten, ett nedre däck, ett mellandäck och ett övre däck, och sätt en dörr på sidan.
17 En översvämning ska täcka jorden, och jag ska förgöra varje levande varelse, alla som det finns livsande i. Alla kommer att dö.
18 Men jag lovar dig att du ska vara trygg i båten tillsammans med din hustru, dina söner och deras hustrur.
19-20 Ta ett par av varje djurart, en hane och en hona, med dig i båten och håll dem vid liv under den tid översvämningen varar! Ta in ett par av varje art av fåglar, djur och kräldjur.
21 Samla också ihop all den mat i båten, som ni kommer att behöva.
22 Noa gjorde precis som Herren hade befallt.
7 Slutligen kom den dag då Herren sa till Noa: Gå in i båten med hela din familj, för bland alla människor på jorden är det bara du som jag anser som rättfärdig.
2 Ta med dig djuren också, ett par av varje art. Men när det gäller de djur som jag har utvalt att använda till mat och offer, ska du ta sju par av varje
3 och sju par av varje slags fågel. På så sätt kommer allt skapat att bevaras och föröka sig på nytt, efter översvämningen.
4 Om en vecka ska jag sända ett regn som kommer att hålla på i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och alla djur och fåglar och kräldjur, som jag har skapat, kommer att dö.
5 Noa gjorde därför som Herren hade befallt honom.
6 Han var 600 år när översvämningen kom.
7 Han gick ombord på båten med sin hustru, sina söner och deras hustrur, för att fly undan översvämningen.
8-9 Tillsammans med dem fanns alla djur, både de som kunde ätas och offras, och de som inte var avsedda för detta, och alla fåglar och kräldjur. De kom in i båten parvis, hanar och honor, precis som Gud hade befallt Noa.
10-12 En vecka senare, när Noa var 600 år, två månader och sjutton dagar gammal, började regnet komma i skyfall från himlen. Vatten från underjordiska källor vällde fram ur jorden under fyrtio dygn.
13 Men Noa hade samma dag gått in i båten med sin hustru och sina söner Sem, Ham och Jafet och deras hustrur.
14-15 Tillsammans med dem i båten fanns par av varje djurart, husdjur och vilda djur, dessutom kräldjur och fåglar av varje art.
16 De kom parvis, hane och hona, precis som Gud hade befallt. Sedan stängde Herren Gud dörren efter dem.
17 Under fyrtio dagar brusade vattenmassorna fram. De täckte marken och lyfte båten högt ovanför jorden.
18 Vattnet steg högre och högre, men båten flöt tryggt.
19-20 Slutligen täckte vattnet alla berg och stod flera meter över de högsta topparna.
21 Jordens alla levande varelser drunknade, fåglar, husdjur, vilda djur, kräldjur och hela mänskligheten.
22 Allt som andades och levde på torra land,
23 ja, allt liv på jorden utplånades. Gud förgjorde dem allesammans och lät bara Noa och dem som var med honom i båten leva.
24 Vattnet täckte jorden i 150 dagar.
8 Gud glömde inte Noa och alla djuren i båten. Han lät en vind blåsa över vattnet så att det började sjunka undan.
2 De underjordiska källorna slutade att strömma, och skyfallen avtog.
3-4 Vattnet fortsatte alltså att sjunka undan, tills båten stannade på Ararats berg, 150 dagar efter regnets början.
5 Tre månader senare hade vattnet minskat så mycket att andra bergstoppar började bli synliga.
6 Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa fönstret
7 och släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr.
8 Under tiden skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark,
9 men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa. Vattnet stod fortfarande för högt. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i båten igen.
10 Sju dagar senare släppte Noa ut duvan än en gång,
11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan.
12 En vecka senare släppte han ut duvan igen, och denna gång kom den inte tillbaka.
13 Tjugonio dagar senare öppnade Noa dörren för att själv se efter och fann att vattnet var borta.
14 Ytterligare åtta veckor gick, och slutligen var jorden torr.
15-16 Då sa Gud till Noa: Nu kan ni alla gå ut.
17 Släpp alla djur, fåglar och kräldjur så att de kan föröka sig och bli många.
18-19 Snart var båten alldeles tom. Noa, hans hustru, hans söner och deras hustrur gick ut tillsammans med alla djur, kräldjur och fåglar. Alla lämnade båten i par och i grupper.
20 Sedan byggde Noa ett altare. På det offrade han några av de djur och fåglar som Gud hade bestämt för detta ändamål.
21 Herren var nöjd med offret och sa för sig själv: Jag kommer aldrig att göra om detta igen. Jag ska aldrig förbanna jorden och förgöra de levande varelserna, även om människan alltid dras till det onda från sin tidigaste ungdom, och även om hon gör det som är ont.
22 Så länge som jorden finns kvar kommer det att finnas sådd och skörd, köld och värme, vinter och sommar, dag och natt.
Jorden befolkas på nytt
9 Gud välsignade Noa och hans söner och uppmanade dem att skaffa många barn och att åter befolka jorden.
2-3 Alla vilda djur och fåglar och fiskar kommer att vara rädda för er, förklarade Gud för honom, för jag har ställt dem under er makt. Ni kan använda dem till mat tillsammans med säden och grönsakerna.
4 Men ät aldrig djur, om inte blodet har runnit ut!
5-6 Att döda människor är förbjudet. Djur som dödar människor måste dö, liksom varje människa som mördar. Att döda en människa är nämligen att döda någon som är skapad lik Gud.
7 Ja, jag vill att du ska få många barn och befolka jorden och härska över den.
Regnbågen
8 Sedan sa Gud till Noa och hans söner:
9-11 Jag lovar er och era barn och de djur som ni tog med er, alla dessa fåglar och boskapsdjur och vilda djur, att aldrig mer låta en översvämning fördärva jorden.
12 Jag ska bekräfta mitt löfte med ett tecken:
13 Till tidens ände ska min regnbåge finnas i skyn. Den ska påminna om mitt löfte till er och till hela jorden.
14 När jag sänder moln över jorden, kommer regnbågen att synas bland molnen,
15 och jag ska komma ihåg mitt löfte till er och till varje varelse att aldrig mer låta vattnet övertäcka jorden och förgöra allt liv.
16-17 Jag ska se regnbågen i skyn och komma ihåg mitt löfte till alla levande varelser på jorden.
Noas ättlingar
18 Noas tre söner hette Sem, Ham och Jafet. (Ham är stamfader till kananeerna.)
19 Alla folken på jorden härstammar från Noas tre söner.
20-21 Noa blev lantbrukare och planterade en vingård och odlade vin. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham (Kanaans stamfar)
22 sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder.
23 Då tog Sem och Jafet en mantel och höll den över sina axlar och gick in baklänges i tältet och lät den falla över Noa för att skyla hans nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll.
24-25 När Noa vaknade ur sin druckenhet och sömn och fick reda på vad som hade hänt, och vad hans yngre son Ham hade gjort, förbannade han Hams ättlingar:En förbannelse ska vila över kananeerna, svor han. De ska bli de lägsta av slavarna till Sems och Jafets ättlingar.
26-27 Sedan sa han: Gud välsigne Sem, och må Kanaan bli hans slav. Gud välsigne Jafet. Låt honom få del av Sems framgångar. Och låt Kanaan bli hans slav.
28 Noa levde ytterligare 350 år efter översvämningen
29 och var 950 år gammal när han dog.
10 Detta är Sems, Hams och Jafets ättlingar. De tre var Noas söner, och de fick söner efter översvämningen.
2 Jafets söner hette: Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras.
3 Gomers söner hette: Askenas, Rifat och Togarma.
4 Javans söner hette: Elisa, Tarsis, Kittim och Dodanim.
5 Deras ättlingar blev sjöfartsfolk i olika länder, och de hade alla sina skilda språk.
6 Hams söner hette: Kus, Misraim, Put och Kanaan.
7 Kus söner hette: Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas söner hette: Saba och Dedan.
8 En av Kus ättlingar hette Nimrod. Han blev den förste kungen.
9 Han var en väldig jägare, välsignad av Gud, och hans namn blev ett ordspråk. Folk brukade säga: En väldig jägare, välsignad av Gud - som Nimrod.
10 Kärnan i hans rike omfattade Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Sinears land.
11-12 Därifrån utsträckte han sitt välde till Assyrien. Han byggde Nineve, Rehabot-Ir, Kela och Resen (som är beläget mellan Nineve och Kela), huvudstaden i riket.
13-14 Misraim blev stamfar till följande folk: lydierna, anameerna, lehabeerna, naftaleerna, patroseerna, kasluheerna, som filisteerna härstammar ifrån, och kaftoreerna.
15-19 Kanaans äldste son hette Sidon, och han var också stamfar till hetiterna, jebuseerna, amoreerna, girgaseerna, hiveerna, arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna.Slutligen spred sig Kanaans ättlingar från Sidon och hela vägen till Gerar i Gasaremsan och till Sodom, Gomorra, Adma och Seboim nära Lesa.
20 Dessa, som alla var Hams ättlingar, spred sig till många länder och folk med många olika språk.
21 Eber härstammade från Sem, Jafets äldste bror.
22 Här följer en förteckning över Sems andra ättlingar: Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23 Arams söner hette: Us, Hul, Geter och Mas.
24 Arpaksads son hette Sela, och Selas son hette Eber.
25 Eber fick två söner: Peleg (som betyder: 'delning
26-30 Joktan var far till: Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera, Hadoram, Usal, Dikla, Obal, Abimael, Saba, Ofir, Havila och Jobab.Joktans ättlingar bodde utefter hela vägen från Mesa till Sefars berg i öster.
31 Dessa var alltså Sems ättlingar, grupperade efter folktillhörighet, språk och geografisk spridning.
32 Alla som omnämnts härstammade från Noa, och de bodde i de olika länder som uppstod efter översvämningen.
Babels torn
11 Vid den tiden talade människorna ett enda språk.
2 När befolkningen ökade och människorna spred sig österut upptäcktes en slätt i Babylonien, som snart blev befolkad.
3-4 Folket som bodde där började tala om att bygga en stor stad med ett torn, som skulle nå upp till himlen - ett ståtligt, evigt monument över dem själva.Detta kommer att sammansvetsa oss, och hindrar oss från att bli kringspridda över hela världen, sa de. De började att tillverka stora mängder av bränt tegel och att samla jordbeck till murbruk.
5 Men när Gud kom ned för att se staden och tornet, som de höll på att bygga,
6 sa han: Om de kan klara av detta när de just har börjat utnyttja sin språkliga och politiska enhet, tänk bara på vad de ska kunna göra längre fram! Inget kommer att bli omöjligt för dem!
7 Kom, låt oss gå dit ner och ge dem olika språk, så att de inte kan förstå varandra!
8 Genom sitt handlande spred Gud ut dem över hela jorden, och då upphörde byggandet av staden.
9 Det är därför som den kallas Babel, som betyder förvirring, för det var där som Herren förvirrade dem genom att ge dem många språk och på detta sätt skingra dem över hela jorden.
Sems ättlingar
10-11 Två år efter floden, när Sem var 100 år gammal, föddes hans son Arpaksad. Efter det levde Sem ytterligare 500 år och fick många söner och döttrar.
12-13 När Arpaksad var trettiofem år gammal föddes hans son Sela, och därefter levde han ytterligare 403 år och fick många söner och döttrar.
14-15 Sela var trettio år gammal när hans son Eber föddes, och han levde ytterligare 403 år och fick många söner och döttrar.
16-17 Eber var trettiofyra år gammal när hans son Peleg föddes. Han levde ytterligare 430 år och fick många söner och döttrar.
18-19 Peleg var trettio år gammal när hans son Regu föddes. Han levde ytterligare 209 år och fick många söner och döttrar.
20-21 Regu var trettiotvå år gammal när Serug föddes. Han levde ytterligare 207 år och fick många söner och döttrar.
22-23 Serug var trettio år gammal när hans son Nahor föddes. Han levde ytterligare 200 år och fick många söner och döttrar.
24-25 Nahor var tjugonio år gammal när hans son Tera föddes. Han levde ytterligare 119 år och fick söner och döttrar.
26 När Tera var sjuttio år gammal hade han tre söner - Abram, Nahor och Haran.
27 Och Haran fick en son, som hette Lot.
28 Men Haran dog som ung i det land där han föddes (i kaldeernas Ur) och efterlämnade sin far.
29 Under tiden gifte sig Abram med sin halvsyster Sarai, och hans bror Nahor gifte sig med den föräldralösa sondottern Milka, som var dotter till brodern Haran. Milka hade en bror som hette Jiska.
30 Men Sarai var ofruktsam och kunde inte få några barn.
31 Då tog Tera sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Sarai och lämnade kaldeernas Ur för att flytta till Kanaans land. Men de stannade och bosatte sig i staden Haran.
32 Där dog Tera, 205 år gammal.
Gud lovar Abraham en nation
12 När Abrams far hade dött befallde Gud Abram: Lämna ditt eget land och ditt eget folk och gå till det land som jag ska leda dig till!
2 Om du gör det kommer jag att se till att du blir stamfar för ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn berömt, så att du blir till välsignelse för många andra.
3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. Hela världen kommer att bli välsignad genom dig.
4 Då gjorde Abram som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var sjuttiofem år gammal vid den tiden.
5 Han tog med sig sin fru Sarai, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Haran, och kom slutligen till Kanaan.
6 När de reste genom Kanaan kom de till en plats nära Sikem och slog läger bredvid Mores ek. Området beboddes vid den tiden av kananeer.
7 Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: Jag ska ge detta land till dina efterkommande. Till minne av Herrens besök byggde Abram ett altare där.
8 Efteråt lämnade Abram platsen och reste söderut till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Ai i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och tillbad honom.
9 På detta sätt fortsatte han i lugn takt söderut till Negev och rastade ofta.
10 Vid den tidpunkten blev det en svår hungersnöd i landet. Abram reste därför ner till Egypten för att bo där.
11-13 Men när han närmade sig Egyptens gräns, bad han sin fru Sarai att säga till alla att hon var hans syster! Du är mycket vacker, sa han till henne. När egyptierna ser dig kommer de att säga: 'Detta är hans hustru. Låt oss döda honom så att vi sedan kan få henne.' Men om du säger att du är min syster, kommer egyptierna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv!
14 Mycket riktigt, när de anlände till Egypten började alla att tala om Sarais skönhet.
15 När Farao, kungen i Egypten, hörde sina ämbetsmän förtjust berätta om henne lät han hämta henne till sitt harem.
16 Sedan gav Farao Abram många gåvor för hennes skull: får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.
17 Men Herren sände en fruktansvärd plåga över Faraos familj på grund av Sarai.
18 Då kallade Farao på Abram och anklagade honom häftigt: Vad är det du har gjort mot mig? sa han. Varför talade du inte om för mig att hon är din fru?
19 Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!
20 Farao skickade ut dem allesammans ur landet under väpnad eskort, Abram, hans hustru och hela hans familj med allt vad han ägde.
Abram och Lot går skilda vägar
1-2 De lämnade alltså Egypten och reste norrut till Negev, Abram, hans hustru och Lot med allt vad de ägde. Abram var mycket rik på boskap, silver och guld.
3-4 Sedan fortsatte de norrut mot Betel, där han förut hade slagit läger mellan Betel och Ai till den plats där han hade byggt altaret. Där tillbad han Herren igen.
5 Men Lot var också mycket rik. Han hade får och nötboskap och många tjänare.
6 Landet kunde inte försörja både Abram och Lot med alla deras hjordar, det var alltför många djur för de betesmarker som fanns tillgängliga.
7 Strider bröt därför ut mellan Abrams och Lots herdar, trots den fara de alla mötte från kananeernas och perisseernas stammar som bodde i landet.
8 Då talade Abram med Lot om saken. Dessa stridigheter mellan våra män måste sluta, sa han. Vi kan inte klara oss om våra familjer är osams. Nära släktingar som vi måste hålla ihop!
9 Jag ska säga dig vad vi ska göra. Välj ut den del av landet som du vill ha och så skiljs vi åt! Om du vill ha området österut, så ska jag stanna här i den västra delen.Vill du hellre ha området i väster så går jag österut.
10 Lot tittade länge ut över de bördiga fälten runt Jordanfloden, som var väl bevattnade överallt (detta var innan Herren hade förstört Sodom och Gomorra). Hela området ända bort till Soar var som Edens trädgård eller som den vackra landsbygden i Egypten.
11 Därför utvalde Lot detta område, Jordandalen, öster om dem. Han gick dit med sina hjordar och sina tjänare, och på så sätt skildes han och Abram.
12 Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom.
13 Människorna i detta område var ovanligt onda och syndade mycket mot Herren.
14 Efter det att Lot gått därifrån, sa Herren till Abram: Se dig omkring,
15 till dig och dina ättlingar ska jag ge landet i området du kan se i varje riktning.
16 Jag ska ge dig många ättlingar, ja fler än dammkornen som inte kan räknas!
17 Vandra nu omkring i hela området och utforska det land som jag ska ge dig.
18 Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till Herren.
Abram räddar Lot
14 Nu bröt krig ut i landet. Arafel, Sinears kung, Arjok, Ellasars kung, Kedorlaomer, Elams kung, och Tideal, Goims kung,
2 stred mot Bera, Sodoms kung, Birsa, Gomorras kung, Sinab, Admas kung, Semeber, Seboims kung och kungen i Bela (som senare kallades Soar).
3 Dessa kungar från Sodom, Gomorra, Adma, Seboim och Bela mobiliserade sina arméer i Siddimsdalen, dalen vid Döda havet.
4 Under tolv år hade de alla varit undersåtar till kung Kedorlaomer, men på det trettonde året gjorde de uppror.
5-6 Ett år senare kom Kedorlaomer med sina allierade och slakten började. Han segrade över rafaeerna i Asterot Karnaim, över suseerna i Ham, över emeerna i Save-Kirjataim och över horeerna på berget Seir, och drev dem ända till El-Paran vid öknen.
7 Sedan vände de om till En-Mispat (som senare kallades Kades) och förgjorde amalekiterna och amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.
8-9 Men den andra armén, som bestod av kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Seboim och Bela (Soar), anföll utan framgång Kedorlaomer och hans allierade när de var i Döda havets dal, fyra kungar mot fem.
10 Dalen var full av jordbecksgropar. När armén som tillhörde kungarna i Sodom och Gomorra flydde, föll några i groparna och resten flydde till bergen.
11 Segrarna plundrade Sodom och Gomorra och tog med sig all deras rikedom och mat. Sedan drog de hemåt igen.
12 De tog också med sig Lot, Abrams brorson, som bodde i Sodom, och allt han ägde.
13 En av de män som lyckats fly kom och berättade för hebreen Abram vad som hade hänt. Abram hade slagit läger bland ekarna som tillhörde amoreen Mamre (bror till Eskol och Aner, Abrams allierade).
14 När Abram fick reda på att Lot hade tagits till fånga, sammankallade han männen som var födda i hans hushåll, 318 män sammanlagt, och förföljde fienderna ända till Dan.
15 Den natten anföll han dem med framgång och förföljde den flyende armén till Hoba, norr om Damaskus.
16 Han fick tillbaka hela bytet som de hade tagit, brorsonen Lot, och alla Lots ägodelar, kvinnorna och andra tillfångatagna.
17 När Abram återvände från sitt anfall mot Kedorlaomer och de andra kungarna, kom kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen (som senare kallades Kungsdalen).
18 Även kungen i Salem (Jerusalem), Melki-Sedek, som var präst åt Gud, den Högste, kom och han gav Abram bröd och vin.
19-20 Sedan välsignade Melki-Sedek Abram med denna välsignelse:Må välsignelse från Gud den Högste, himlens och jordens skapare, vila över dig Abram. Lovad vare Gud, som har överlämnat dina fiender till dig. Då gav Abram Melki-Sedek en tiondel av hela bytet.
21 Kungen i Sodom vädjade till Abram: Ge mig bara mitt folk, som blev tillfångataget. Behåll själv hela bytet som de stal från min stad.
22 Men Abram svarade: Jag har högtidligt lovat Herren Gud den Högste, himlens och jordens skapare,
23 att jag inte ska ta så mycket som en enda tråd från er, så att ni inte kan säga: 'Abram är rik därför att jag gav honom bytet!'
24 Det räcker med det som mina unga män har ätit av din mat. Men ge en del av bytet till mina stridskamrater Aner, Eskol och Mamre.
Gud lovar Abram en son
15 Efteråt sa Herren till Abram i en syn: Var inte orolig, Abram, för jag ska försvara dig, och jag ska ge dig stora välsignelser.
2-3 Men Abram svarade: Herre, Herre, vad har jag för nytta av alla dina välsignelser, när jag inte har någon son? Utan en son kommer någon annan i min familj att ärva all min rikedom.
4 Då sa Herren till honom: Nej, ingen annan kommer att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva allt du äger.
5 Sedan förde Gud ut Abram under natthimlen och sa till honom: Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Dina ättlingar kommer att bli som dessa, alltför många för att kunna räknas!
6 Och Abram trodde Gud, och Gud räknade honom som rättfärdig på grund av hans tro.
7 Han sa till honom: Jag är Herren, som förde dig ut ur kaldeernas Ur för att ge dig detta land för all framtid.
8 Men Abram svarade: Herre, Herre, hur kan jag vara säker på att du vill ge mig allt det här?
9 Då sa Herren till honom att ta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva
10 och slakta dem och dela dem på mitten och skilja halvorna åt, men att inte dela fåglarna.
11 Och när gamarna kom ner över de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.
12 När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och han såg i en syn ett fruktansvärt olycksbådande mörker, som fyllde honom med skräck.
13 Då sa Herren till Abram: Dina ättlingar kommer att förtryckas som slavar i ett främmande land under 400 år.
14 Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar, och till slut kommer de att gå därifrån med stora rikedomar,
15 (och själv kommer du att dö i frid vid hög, mogen ålder).
16 Och efter fyra generationer ska dina ättlingar återvända hit till detta land, för de onda amoreerna, som bor här nu, kommer inte att vara mogna för straff förrän då.
17 När solen gick ner och det blev mörkt såg Abram en rykande eld och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.
18 Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: Jag har gett detta land till dina ättlingar, ända från Wadiel-Arish till floden Eufrat.
19-21 Jag ska ge dem följande folk:Kaineerna, kenaseerna, kadmoneerna, hetiterna, perisseerna, rafaeerna, amoreerna, kananeerna, girgaseerna och jebuseerna.
Abrams andra hustru
1-2 Men Sarai och Abram hade inga barn. Då erbjöd Sarai Abram att ta hennes tjänsteflicka till hustru, en egyptisk flicka som hette Hagar.
3 Sarai sa: Eftersom Herren inte har gett mig några barn, så kan du ligga med min tjänsteflicka, och hennes barn ska bli mina.Abram gick med på hennes förslag. (Det skedde tio år efter det att Abram först hade kommit till Kanaans land.)
4 Han låg därför med Hagar, och hon blev med barn. När hon förstod att hon var gravid, blev hon mycket stolt och oförskämd mot sin husmor Sarai.
5 Då sa Sarai till Abram: Allt är ditt fel! Nu ser min tjänsteflicka ner på mig, fastän jag gav henne förmånen att bli din hustru. Må Herren döma dig för att du har gjort detta mot mig!
6 Du har tillåtelse att straffa flickan på det sätt du tycker är bäst, svarade Abram. Då slog Sarai henne så att hon flydde.
7 Herrens ängel fann henne vid en brunn i öknen, på vägen till Sur.
8 Ängeln frågade: Hagar, Sarais tjänsteflicka, var har du kommit ifrån och vart är du på väg? Jag är på flykt från min arbetsgivare, svarade Hagar.
9-12 Då sa ängeln: Gå tillbaka till din husmor och uppför dig väl, för jag ska göra dig till ett stort folk. Ja, du är med barn. Du kommer att få en son, som du ska kalla Ismael (Gud hör). Gud har nämligen hört din klagan. Denne din son kommer att vara otämjd som en vildåsna! Han kommer att vara emot alla, och alla kommer att vara emot honom. Men han ska leva i närheten av sina släktingar.
13 Därefter talade Hagar om Herren som Gud som ser mig, för det var han som hade visat sig för henne, och hon tänkte: Jag såg Gud och fick leva för att jag skulle berätta om det.
14 Senare kallades brunnen för Brunnen som tillhör den Levande som ser mig. Den ligger mellan Kades och Bered.
15 Därefter gav Hagar Abram en son, och Abram kallade honom Ismael.
16 Abram var vid det tillfället åttiosex år gammal.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®