The Daily Audio Bible
Today's audio is from the CSB. Switch to the CSB to read along with the audio.
7 Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning för dem, såsom HERREN har bjudit.»
8 Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin syndofferskalv.
9 Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga blodet göt han ut vid foten av altaret.
10 Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
11 Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
12 Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
13 Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken, och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
14 Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå brännoffret, på altaret.
15 Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
16 Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på föreskrivet sätt.
17 Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
18 Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
19 Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
20 dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände fettstyckena på altaret.
21 Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.
22 Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret, brännoffret och tackoffret.
23 Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet för allt folket.
24 Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade de och föllo ned på sina ansikten.
10 Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem befallning om.
2 Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo döda ned inför HERRENS ansikte.
3 Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och sagt: På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig, och inför allt folket bevisa mig härlig.» Och Aron teg stilla.
4 Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
5 Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader, utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
6 Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar: »I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över hela menigheten. Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta över denna brand som HERREN har upptänt.
7 Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.» Och de gjorde såsom Mose hade sagt.
8 Och HERREN talade till Aron och sade:
9 »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.
10 I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent;
11 och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har kungjort för dem genom Mose.»
12 Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty det är högheligt.
13 I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
14 Och viftoffersbringan och offergärdslåret skola ätas av dig, och av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels barns tackoffer.
15 Jämte eldsoffren -- fettstyckena -- skola offergärdslåret och viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»
16 Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara uppbränd. Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons kvarlevande söner, och sade:
17 »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem inför HERRENS ansikte.
18 Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre; därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom jag hade bjudit.»
19 Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har vederfarits vad du vet. Om jag nu i dag åte syndofferskött, skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
20 När Mose hörde detta, var han till freds.
26 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;
27 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
28 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.
29 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»
30 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?
31 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;
32 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»
33 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;
34 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.
35 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»
36 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
37 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.
38 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»
39 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.
40 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»
41 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
5 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
2 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
3 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;
4 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
5 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
6 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom
7 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»
8 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»
9 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
10 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.
11 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
12 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»
13 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
14 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.
15 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
16 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
17 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.
18 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.
19 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
20 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
30 Den rättfärdiges mun talar visdom, och hans tunga säger vad rätt är.
31 Hans Guds lag är i hans hjärta; hans steg vackla icke.
32 Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige och står efter att döda honom,
33 men HERREN överlämnar honom icke i hans hand och fördömer honom icke, när han dömes.
34 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet; du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.
35 Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt; han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.
36 Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta; jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.
37 Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige, huru fridens man har en framtid.
38 Men överträdarna skola allasammans förgås, de ogudaktigas framtid varder avskuren.
39 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid.
40 HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de taga sin tillflykt till honom.
6 Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.
7 Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.