The Daily Audio Bible
Today's audio is from the GW. Switch to the GW to read along with the audio.
40 Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
41 Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
42 Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
43 Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
44 Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid Moabs gräns.
45 Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
46 Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i Almon-Diblataima.
47 Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid Abarimbergen, framför Nebo.
48 Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
49 Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända till Abel-Hassitim på Moabs hedar.
50 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
51 Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
52 skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder skolen I ödelägga.
53 Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har jag givit landet till besittning.
54 Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom arvedel åt eder.
55 Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
56 Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med dem.
34 Och HERREN talade till Mose och sade:
2 Bjud Israels barn och säg till dem: När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess gränser nå.
3 Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av Salthavet.
4 Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea. Och den skall gå vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
5 Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå ut vid havet.
6 Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra gränsen. Detta skall vara eder gräns i väster.
7 Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
8 Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
9 Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid Hasar-Enan. Detta skall vara eder gräns i norr.
10 och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från Hasar-Enan fram till Sefam.
11 Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain, och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid Kinneretsjön, österut.
12 Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet. Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.
13 Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio stammarna och den ena halva stammen.
14 Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.
15 Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.
16 Och HERREN talade till Mose och sade:
17 Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns son;
18 vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta landet,
19 och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;
20 av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;
21 av Benjamins stam Elidad, Kislons son;
22 av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;
23 av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods son,
24 och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;
25 av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;
26 av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;
27 av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;
28 av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.
29 Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt Israels barn i Kanaans land.
35 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
2 Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
3 Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och alla deras övriga djur.
4 Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
5 Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
6 Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
7 så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
8 Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den arvedel han själv har fått.
9 Och HERREN talade till Mose och sade:
10 Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
11 skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat någon må kunna fly.
12 Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått till rätta inför menigheten.
13 Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
14 Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
15 dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen har dödat någon må kunna fly.
16 Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med döden.
17 Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med döden.
18 Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med döden.
19 Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på honom må han döda honom.
20 Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått mod kastar något på honom; så att han dör,
21 eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han träffar på honom
22 Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan, eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det vara må;
23 eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
24 då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
25 Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med helig olja smorde översteprästen dör.
26 Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har flytt,
27 och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på honom.
28 Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända tillbaka till den ort där han har sin besittning.
29 Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.
30 Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago, dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för att man skall kunna döma någon till döden.
31 I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden.
32 Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i landet.
33 I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har utgjutit det.
34 I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels barn.
12 Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
13 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.
14 Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade: »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
15 Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar.
16 Men han drog sig undan till öde trakter och bad.
17 Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto några fariséer och laglärare -- sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem -- och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.
18 Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng; och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned framför Jesus.
19 Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem, framför Jesus.
20 När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig förlåtna.»
21 Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder utom Gud allena?»
22 Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem: »Vad är det I tänken i edra hjärtan?
23 Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller att säga: 'Stå upp och gå'?
24 Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»
25 Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade legat på, och gick hem, prisande Gud.
26 Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade, fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»
27 Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.»
28 Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
65 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.
2 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte.
3 Du som hör bön, till dig kommer allt kött.
4 Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser.
5 Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel.
6 Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran;
7 du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt;
8 du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm.
9 De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.
10 Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd, rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden.
11 Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du.
12 Du kröner året med ditt goda, och dina spår drypa av fetma.
13 Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd.
14 Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd; man höjer jubelrop och sjunger.
23 Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan, men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.