The Daily Audio Bible

²⁴ Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son, från Bet-Lehem;

²⁵ haroditen Samma; haroditen Elika;

²⁶ peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son;

²⁷ anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;

²⁸ ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;

²⁹ netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam;

³⁰ Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar;

³¹ arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;

³² saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;

³³ harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;

³⁴ Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam, Ahitofels son;

³⁵ Hesro från Karmel; arabiten Paarai;

³⁶ Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani;

³⁷ ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab, Serujas son;

³⁸ jeteriten Ira; jeteriten Gareb;

³⁹ hetiten Uria. Tillsammans utgjorde de trettiosju.

24 Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och Juda.»

² Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: »Far igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor folkmängden är.»

³ Joab svarade konungen: »Må HERREN, din Gud, föröka detta folk hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fått lust till sådant?»

⁴ Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän ut i konungens tjänst för att anställa folkräkning i Israel.

⁵ Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra sidan om staden i Gads dal, och åt Jaeser till.

⁶ Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo de till Dan-Jaan och så runt omkring till Sidon.

⁷ Därefter kommo de till Tyrus' befästningar och till hivéernas och kananéernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i Juda sydland.

⁸ Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem.

⁹ Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara, svärdbeväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.

¹⁰ Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.»

¹¹ Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:

¹² »Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall göra dig.»

¹³ Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju år skall komma i ditt land? Eller att du i tre månader skall nödgas fly för dina ovänner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre dagar skall hemsöka ditt land? Betänk nu och eftersinna vilket svar jag skall giva honom som har sänt mig.»

¹⁴ David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt oss då falla i HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är stor; i människohand vill jag icke falla.»

¹⁵ Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till Beer-Seba, sjuttio tusen män.

¹⁶ Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln, folkets fördärvare: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.

¹⁷ Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till HERREN så: »Det är ju jag som har syndat, det är jag som har gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? Må din hand vända sig mot mig och min faders hus.»

¹⁸ Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »Gå åstad och res ett altare åt HERREN på jebuséen Araunas tröskplats.»

¹⁹ Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit.

²⁰ När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden på sitt ansikte för konungen.

²¹ Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin tjänare?» David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra bland folket.»

²² Då sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt offer vad honom täckes. Se här äro fäkreaturen till brännoffer, och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved.

²³ Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen.» Och Arauna sade ytterligare till konungen: »Må HERREN, din Gud, vara dig nådig.»

²⁴ Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud, brännoffer som jag har fått för intet.» Och David köpte tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver.

²⁵ Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och hemsökelsen upphörde bland Israel.

3 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön som hölls vid nionde timmen.

² Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.

³ När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i helgedomen, bad han dem om en allmosa.

⁴ Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus sade: »Se på oss.»

⁵ När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,

⁶ sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»

⁷ Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,

⁸ och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud.

⁹ Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.

¹⁰ Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade vederfarits honom.

¹¹ Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats som kallades Salomos pelargång.

¹² När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket så: »I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit att han kan gå?

¹³ Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös.

¹⁴ Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden att en dråpare skulle givas åt eder.

¹⁵ Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna.

¹⁶ Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan bruka alla lemmar.

¹⁷ Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.

¹⁸ Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida.

¹⁹ Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade,

²⁰ på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus,

²¹ vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.

²² Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder.

²³ Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket.'

²⁴ Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.

²⁵ I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'

²⁶ För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.»

123 En vallfartssång. Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himmelen.

² Ja, såsom tjänares ögon skåda på deras herres hand, såsom en tjänarinnas ögon på hennes frus hand, så skåda våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess han varder oss nådig.

³ Var oss nådig, HERRE, var oss nådig, ty vi äro rikligen mättade med förakt.

⁴ Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt.

²¹ Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig, och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

²² En livets källa är förståndet för den som äger det, men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.

²³ Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.