Bible in 90 Days
Allt har sin tid
3 Allt har sin tid,
varje sak under himlen sin tidpunkt:
2 En tid att födas och en tid att dö,
en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade,
3 en tid att döda och en tid att hela,
en tid att riva ner och en tid att bygga upp,
4 en tid att gråta och en tid att skratta,
en tid att sörja och en tid att dansa,
5 en tid att kasta stenar och en tid att samla stenar,
en tid att kramas och en tid att låta bli att kramas,
6 en tid att söka och en tid att tappa bort,
en tid att behålla och en tid att kasta bort,
7 en tid att riva sönder och en tid att sy ihop,
en tid att vara tyst och en tid att tala,
8 en tid att älska och en tid att hata,
en tid för krig och en tid för fred.
9 Vad får då arbetaren ut av sin möda? 10 Jag har sett den börda som Gud lagt på människan. 11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i deras hjärtan,[a] men människan kan ändå inte fatta Guds gärningar från början till slut. 12 Jag insåg att det inte fanns något bättre för dem än att vara glada och göra gott under sitt liv. 13 Och var och en som kan äta och dricka och finna tillfredsställelse i all sin möda har det också som en gåva från Gud. 14 Jag vet att vad Gud gör består för evigt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom.
15 Det som finns har redan varit,
det som ska komma har redan funnits.
Gud kallar fram det förflutna.
Meningslöshet och ondska finns överallt
16 Dessutom såg jag under solen att på rättsplatsen satt orätt, på rättfärdighetens plats orätt.
17 Jag sa för mig själv:
”Gud dömer både den rättfärdige och den gudlöse.
För det finns en tid för allt som sker och för varje handling.”
18 Jag sa vidare för mig själv: ”Så är det för människornas skull. Gud prövar dem, för att de ska inse att de inte är bättre än djuren. 19 Människor och djur har samma öde. Den ene dör liksom den andre, och båda har samma livsande. Människan har inget företräde framför djuren. Allting är meningslöst.
20 Alla går mot samma mål –
till den jord som de har kommit ifrån
måste de vända tillbaka.
21 Vem vet om människans ande stiger uppåt och djurens ande far ner i jorden?”
22 Jag förstod att det inte fanns något bättre för människan än att hon gläder sig över sitt arbete, för det är hennes del. Vem kan vägleda henne till att se vad som ska komma efter henne?
Livets vanmakt
(4:1—7:29)
4 Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen:
Jag såg de förtrycktas tårar,
och ingen tröstade dem,
förtryckarens våld mot dem,
men ingen tröstade dem.
2 Jag prisade de döda, de som redan dött,
lyckligare än de som lever,
de som fortfarande är kvar vid livet.
3 Lyckligare än de båda är dock de
som inte blivit till och därför sluppit se
allt det onda som görs under solen.
4 Sedan såg jag att all möda och prestation härstammar från människans avund mot en annan. Också detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
5 Dåren lägger händerna i kors
och förtär sig själv.
6 Det är bättre med en handfull ro
än två händer fulla med möda och jagande efter vind.
7 Jag såg åter någonting meningslöst under solen:
8 En man som är alldeles ensam.
Han har ingen son och ingen bror,
och ändå är det ingen ände på hans slit,
inte heller får hans ögon nog av rikedomar.
”För vems skull bemödar jag mig och försakar det goda?”
Även detta är meningslöst och ett ont arbete.
9 Två är bättre än en,
för de får god lön för sin möda.
10 Om de faller, kan den ene hjälpa den andre upp igen.
Men ve den ensamme som faller!
Det finns ingen som hjälper honom upp.
11 Likaså, om två sover tillsammans värmer de varandra,
men hur ska den ensamme hålla sig varm?
12 Den ensamme kan bli överfallen,
men två kan stå emot.
Och en tredubbel tråd brister inte så lätt.
Jordisk makt varar inte för evigt
13 Det är bättre att vara en fattig men vis ung man, än att vara en gammal och dåraktig kung som inte längre har vett att låta varna sig. 14 Han steg från fängelset till kungatronen, fastän han var född fattig i sitt rike. 15 Jag såg att allt levande som vandrar under solen slöt sig till denne yngling, som nu skulle tillträda tronen. 16 Folket som han ledde var så talrikt att det inte går att beskriva det. Och ändå blev han inte till någon glädje för sina efterkommande. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
Varning för förhastade löften
17 Tänk dig för när du träder in i Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör, för i sin okunnighet gör de det onda.
5 Ha inte för bråttom med att öppna munnen,
och yttra dig inte förhastat om någonting inför Gud,
för Gud är i himlen och du på jorden.
Låt alltså dina ord vara få.
2 Drömmar kommer av mycket arbete
och dåraktigt tal av många ord.
3 När du har gett Gud ett löfte, så dröj då inte med att fullfölja det, för han har inget till övers för dårar. Håll det du lovat! 4 Det är bättre att du inte lovar något, än att du lovar något som du sedan inte fullföljer. 5 Låt inte din mun förleda dig till att synda, och säg inte till sändebudet[b] att det var ett misstag att lova något. Varför skulle Gud behöva bli vred för dina ord och förstöra vad du har gjort? 6 Med många drömmar kommer meningslöshet och mångordighet. Frukta du Gud!
Rikedomens förgänglighet
7 Om du ser att en fattig förtrycks och att rätt och rättfärdighet åsidosätts i provinsen, bli inte förvånad. Varje tjänsteman övervakas ju av dem som är högre i rang, och dessa har i sin tur sina överordnade. 8 Men det är till förmån för landet att det finns en kung som låter jorden brukas.[c]
9 Den som älskar pengar får aldrig nog,
inte heller den som älskar rikedom.
Även detta är meningslöst.
10 Ju mer man får av det goda,
desto fler blir det som tär på det.
Vad har då ägaren för glädje av rikedomen,
förutom att få se den?
11 En arbetare sover gott,
vare sig han har mycket eller lite att äta,
men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
12 Jag har sett något ont och beklämmande under solen:
hopsparad rikedom blir till olycka för sin ägare.
13 Om hans egendom genom någon olycka går förlorad,
och om han har en son, får denne ingenting.
14 Lika naken som han föddes går han bort.
Inget av det som han med möda samlat ihop, kan han ta med sig.
15 Också detta är ont och beklämmande.
Som han kom ska han också gå bort.
Vad får han för nytta av att bemöda sig med det som försvinner i vinden?
16 Hela sitt liv lever han i mörker och stor oro,
sjukdom och bitterhet.
Livsglädje är en gåva av Gud
17 Jag har också insett att det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sitt arbete som hon bemödar sig med under solen, så länge Gud låter henne leva, för det är hennes del. 18 Om Gud ger en människa rikedom och ägodelar och låter henne njuta av dem, ta dem till sig och glädja sig åt sin möda, är det en gåva från Gud. 19 Hon reflekterar inte ofta över sina levnadsdagar, eftersom Gud fyller hennes sinne med en djup glädje.
Hela livet är meningslöst
6 Jag har sett ett annat ont fenomen under solen, och det vilar tungt på människan: 2 Det är när Gud ger någon rikedom, ägodelar och ära, så att han inte saknar något han önskar, men att Gud sedan inte låter honom njuta av det, utan det får en främling göra. Detta är meningslöst, bedrövligt och ont.
3 Om en man har hundra barn och får leva riktigt länge, men hur länge han än lever ändå inte kan njuta av det goda och inte ens får någon begravning, då säger jag att ett dödfött foster är lyckligare än den mannen. 4 Meningslös var dess existens, det har gått in i mörkret och i mörkret höljs också dess namn. 5 Även om det aldrig fått sett solen eller vetat om någonting, så har det mer ro än en sådan man. 6 Och även om han lever tusen år två gånger om, men inte förmår glädjas över allt det goda han fått, så går väl alla slutligen till en och samma plats?
7 All den möda som människan gör sig är för hennes levebröd,
och ändå blir hennes hunger aldrig tillfredsställd.
8 Vilken fördel har den vise framför dåren?
Vad har den fattige för nytta av att veta
hur man ska hantera livet?
9 Vad ögonen ser är bättre
än det man trånar efter.
Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
10 Allt som finns har redan sitt namn,
och det är känt vad människan är.
Hon kan inte gå till rätta med den som är starkare än hon.
11 Ju fler ord, desto mer meningslöst – och till vilken nytta?
7 Vem vet vad som är bra för människan i livet, under de få och meningslösa dagar hon vandrar här som en skugga? Och vem kan tala om för människan vad som kommer att hända under solen efter att hon är borta?
Visa levnadsråd
2 Ett gott rykte är bättre än den dyrbaraste parfym,
och dödsdagen är bättre än födelsedagen.
3 Det är bättre att gå till ett sorgehus än till ett festställe,
för det är varje människas öde,
och det bör varje levande betänka.
4 Att sörja är bättre än att skratta,
för ett nedstämt ansikte gör gott för hjärtat.[d]
5 Den vises tankar är i sorgehuset
men dårens på nöjesställen.
6 Det är bättre att bli kritiserad av en vis man
än att lyssna på dårars sång.
7 Som törnris som sprakar under grytan
är dårens skratt.
Även det är meningslöst.
8 Rofferi gör en vis man till en dåre,
och mutor fördärvar hans sinne.
9 Slutet är bättre än början,
tålamod är bättre än högmod.
10 Var inte för snabb med att reta upp dig,
för förargelse bor i dårars hjärtan.
11 Säg inte: ”Varför var det bättre förr?”
för det är inte av vishet du ställer den frågan.
12 Vishet är lika bra som ett arv,
en förmån för dem som ser solen.
13 Visheten beskyddar, och det gör även pengar,
men fördelen med kunskapen
är att visheten ger sin ägare liv.
14 Se på Guds gärningar:
Vem kan göra rakt
vad han har gjort krokigt?
15 Var glad under de goda tiderna,
men inse i onda tider att Gud har gjort dem båda,
och människan kan inte utforska
vad som kommer härefter.
16 I mitt meningslösa liv har jag sett
att den rättfärdige går under i sin rättfärdighet
och den gudlöse lever länge i sin ondska.
17 Var inte alltför rättfärdig eller alltför vis.
För varför skulle du fördärva dig själv?
18 Var inte alltför gudlös,
och var inte en dåre.
Varför skulle du dö i förtid?
19 Det bästa är att gripa tag i det ena
utan att släppa det andra.
Den som fruktar Gud slipper hamna i ytterligheter.
20 För den vise är visheten en större styrka
än tio mäktiga män i staden.
21 Det finns ingen rättfärdig på jorden
som gör gott och aldrig syndar.
22 Bry dig inte om vartenda ord som sägs av andra,
så slipper du höra när din tjänare förbannar dig.
23 Du vet ju inom dig hur ofta du själv har förbannat andra.
24 Allt detta har jag prövat med visheten.
Jag sa: ”Jag vill bli vis”,
men det övergick min förmåga.
25 Vad visheten än är, så är den långt borta
och mycket grundläggande –
vem kan någonsin finna den?
26 Sedan beslöt jag att försöka lära känna,
utforska och söka visheten och meningen,
för att inse att det onda är oförnuft och dårskapen vanvett.
27 Jag fann att bittrare än döden är en kvinna,
vars hjärta är snaror och nät,
och vars händer är bojor.
Den som är god inför Gud undgår henne,
men syndaren blir hennes fånge.
28 ”Se vad jag funnit,” säger Predikaren,
”jag har lagt det ena till det andra
för att finna en mening,
29 som jag har sökt men inte funnit:
Jag har funnit en ärbar[e] man bland tusen,
men jag har inte funnit en enda ärbar kvinna bland dem.
30 Se, bara detta har jag funnit:
Gud skapade människorna rättsinniga,
men själva söker de allt annat.”
Att leva vist
(8:1—12:14)
8 Vem är som den vise
som vet förklaringen till saker och ting?
Visheten lyser upp en människas ansikte
och förvandlar hennes stränga uppsyn.
2 Jag säger:[f] Lyd kungen, så som du med ed svurit inför Gud att göra. 3 Ha inte bråttom bort ur kungens närhet, och låt dig inte bli inblandad i något ont, för han gör som han vill. 4 Kungens ord har en stor auktoritet, och vem kan säga till honom: ”Vad gör du?”
5 Den som lyder hans bud drabbas inte av något ont.
Den vise känner till tid och domslut.
6 Det finns tid och domslut för allting,
och människans ondska vilar tungt på henne.
7 Eftersom ingen vet vad som kommer att hända,
vem kan tala om för henne vad som ska ske?
8 Ingen har makt över vinden,
ingen kan hindra den.
Ingen har heller makt över sin dödsdag,
och ingen kommer undan striden.
Ondskan kan inte rädda sina utövare.
Orättvisor
9 Allt detta har jag sett när jag betraktat det som sker under solen i en tid då en människa utövar makt över en annan, till sin egen olycka. 10 Jag har sett onda människor bli begravda, de som brukade komma och gå på den heliga platsen, och som sedan prisades i staden där de gjorde detta.[g] Även detta är meningslöst.
11 När domen inte genast fälls över det onda, kommer människorna att vilja göra ännu mer ont. 12 Men även om en syndare begår hundra onda gärningar och ändå får leva länge, så vet jag att det kommer att gå bra för dem som fruktar Gud. 13 Det går inte bra för den onde, och hans liv förlängs inte heller likt skuggan, eftersom han inte fruktar Gud.
14 Meningslöst är det som händer här på jorden: Det finns rättfärdiga som får vad de onda förtjänar och onda som får vad de rättfärdiga förtjänar. Även detta är meningslöst.
Arbetsglädje är en gåva från Gud
15 Då lovordade jag glädjen, eftersom det inte finns något bättre för människan under solen än att hon äter och dricker och är glad. Det är det som följer henne i hennes möda under den tid som Gud låter henne leva under solen.
Alla har samma väg att gå
16 När jag åtog mig att lära känna visheten och betrakta all den verksamhet som pågår på jorden – varken dag eller natt unnar man sig någon sömn – 17 då insåg jag att allt som Gud har gjort under solen är bortom människans fattningsförmåga. Hur människan än anstränger sig för att komma underfund med det, fattar hon det inte. Även om den vise säger sig veta, kan han ändå inte fatta.
Människans lott
9 Allt detta har jag begrundat och kommit fram till: De rättfärdiga och visa och deras gärningar är i Guds hand. Om en människa har kärlek eller hat framför sig vet hon inte. 2 Samma öde drabbar alla, den rättfärdige och den gudlöse, den gode och rene och den orene, den som offrar och den som inte gör det.
Det går den gode
som det går syndaren,
likaså den som svär en ed
och den som är rädd för att svära.
3 Det finns ett ont i allt som sker under solen: alla har samma öde. Människornas hjärtan är fulla av ondska, och dårskap bor inom dem livet igenom, och sedan förenar de sig med de döda. 4 Så länge någon lever finns det hopp. Även en levande hund är bättre än ett dött lejon.
5 De levande vet att de kommer att dö,
men de döda vet ingenting.
De har ingen belöning att vänta,
och man ska inte ens komma ihåg dem.
6 Deras kärlek, hat och avund är över,
och de ska aldrig mer befatta sig med det som händer under solen.
7 Så ät ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, för detta uppskattar Gud. 8 Klä dig alltid i vita kläder, och låt inte olja fattas på ditt huvud. 9 Lev lycklig tillsammans med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt meningslösa liv, som Gud har gett dig under solen, i alla dina meningslösa dagar. För detta är din lott i livet och i din möda under solen. 10 Vad du än gör så gör det med all din kraft, för i dödsriket, dit du går, finns inget arbete, inga planer, ingen kunskap och ingen visdom.
11 Vidare såg jag under solen:
Det är inte de snabba som vinner loppet
eller den starkaste som segrar i striden,
inte heller de visa som har bröd,
inte de kloka som blir rika
och inte de lärda som lyckas.
Nej, alla är de beroende av rätt tid och tillfälle.
12 En människa har inte heller kunskap om sin tid.
Likt fiskar som fångas i ett nät,
eller som fåglar som fastnar i en snara,
så snärjs människorna i onda tider
som plötsligt kommer över dem.
Vishet och dårskap
13 Också ett annat exempel på stor visdom såg jag under solen, och den gjorde starkt intryck på mig: 14 Det fanns en liten stad med få invånare, och dit kom en mäktig kung med sin armé och belägrade den med stora befästningar. 15 I staden fanns det en vis men fattig man, och han räddade staden med sin vishet. Men sedan var det ingen som kom ihåg honom. 16 Då sa jag: ”Vishet är bättre än styrka.” Men den fattiges vishet blir föraktad, och ingen fäster sig vid vad han säger.
17 Den vises ord i stillhet är starkare
än ropen från den som för dårarnas talan.
18 Vishet är bättre än vapen,
men en syndare fördärvar mycket gott.
10 En död fluga får en flaska parfym att stinka och jäsa.
På samma sätt kan lite dårskap fördärva vishet och ära.
2 Den vises sinne dras till det som är rätt,
dårens till det som är fel.
3 Var dåren än går saknar han vett,
och han visar alla att han är en dåre.
4 Om en furste rasar mot dig, så lämna inte din plats.
Ett lugnt sinne kan förhindra stora misstag.
5 Det finns ett ont som jag har sett under solen,
ett misstag som begås av härskare:
6 Dårar ges upphöjda positioner,
och rika hamnar på anspråkslösa platser.
7 Jag har sett tjänare rida,
medan furstar har gått till fots som slavar.
8 Den som gräver en grop faller själv ner i den,
och den som bryter ner en mur kan bli biten av en orm.
9 Den som bryter sten kan skada sig av sten,
och den som hugger ved kan skada sig av den.
10 Om yxan är slö och ingen har slipat eggen,
får man använda desto mer kraft.
Men med vishet lyckas man.
11 Om ormen biter innan den blivit tjusad,
är ormtjusaren till ingen nytta.
12 Den vises ord gör gott,
men en dåre fördärvar sig själv genom sitt prat.
13 Redan från början är allt han säger tokigt,
men till slut blir det rena vansinnet.
14 Dåren bara pratar på.
Men ingen vet vad som ska komma.
Vem kan tala om för honom vad som kommer att ske efter honom?
15 Dårens möda tröttar ut honom,
så att han inte ens hittar vägen till staden.
16 Ve dig, du land, som har en yngling till kung,
och vars furstar börjar festa redan på morgonen.
17 Lyckligt är du land, vars kung är en förnäm man
och vars furstar äter vid rätt tid
och för att få styrka och inte för att berusa sig.
18 Den lates tak sjunker in,
för sysslolösa händer regnar det in i huset.
19 En fest ger nöje och vin gör livet glatt,
och för pengar får man ju allt detta.
20 Förbanna inte kungen ens i dina tankar,
och inte heller den rike i ditt sovrum,
för det finns alltid fåglar som gärna kvittrar om vad du har sagt,
och de bevingade för det vidare.
Det lönar sig att vara generös
11 Sänd ditt bröd över vattnen,
för med tiden får du det tillbaka.
2 Dela med dig till många,
för du vet inte vad det är för ont som kan drabba landet.
3 När molnen är fyllda,
tömmer de sitt regn på jorden.
När ett träd faller,
vare sig det faller åt söder eller norr,
så blir det liggande på den plats där det fallit.
4 Den som spanar efter vinden
får aldrig något sått,
och den som betraktar molnen
får ingenting skördat.
5 Lika lite som du förstår vindens vägar
och fostrets tillväxt i livmodern,[h]
lika lite förstår du Guds verk,
hans som gör allting.
6 Så ut din säd på morgonen
och låt inte din hand vila på kvällen,
för du vet inte vilket som lyckas bäst
eller om båda blir lika bra.
Njut av livet varje dag
7 Ljuset är ljuvligt,
och det gör gott för ögonen att se solen.
8 Om människan får leva många år,
bör hon glädja sig åt dem alla
och komma ihåg att de mörka dagarna blir många.
Allt som ligger framför är meningslöst.
Råd till de unga
9 Gläd dig, du yngling, i din ungdomstid,
njut helhjärtat av dina unga år!
Följ ditt hjärtas vägar
och det dina ögon ser,
men tänk på att du ska stå till svars inför Gud
för allt du gör.
10 Låt inte oro och bekymmer finnas i ditt hjärta
och håll allt ont borta från din kropp.
Ungdomens styrka[i] är meningslös.
12 Tänk på din Skapare i din ungdomstid,
innan de onda dagarna kommer
och de år närmar sig om vilka du säger:
”De ger mig ingen glädje”,
2 innan solen och ljuset och månen och stjärnorna blir dunkla,
och molnen återvänder efter regnet.
3 Då darrar väktarna i huset,
de starka männen böjer sig,
malerskorna har slutat mala, när de är så få,
och de som ser ut genom fönstren bara ser mörker.
4 Då stängs dörrarna mot gatan,
och ljudet från kvarnen dämpas.
Man vaknar till fågelsång,
men sångerskorna har sänkt rösten.
5 Då blir man rädd för alla högt belägna platser
och för fasor längs vägen,
när mandelträdet blommar,
gräshoppan släpar sig[j] fram,
och kaprisknoppen har mist sin kraft.
Människan går till sitt eviga hem,
och de sörjande går omkring på gatan,
6 silvertråden brister,
guldskålen slås sönder,
krukan krossas vid källan
och hjulet bryts vid brunnen,
7 stoftet vänder tillbaka till jorden, som det en gång kom från,
och livsanden vänder tillbaka till Gud, som en gång gav den.
Slutord
8 ”Meningslöst! Meningslöst!”
säger Predikaren.
”Allting är meningslöst.”
9 Men Predikaren var inte bara vis, utan han förmedlade också sin kunskap till folket. Han tänkte också ut, formulerade och författade många ordspråk. 10 Predikaren sökte noga efter de rätta orden och skrev ner rättframma sanningar.
11 De visas ord är som oxpikar, ja som väl islagna spikar är deras tänkespråk. De kommer från en och samme herde. 12 Men jag vill varna dig, min son, för allt annat utöver detta.
Det myckna bokskrivandet har inget slut, och mycket studium är tröttande för kroppen.
13 Mycket har vi nu hört,
och detta blir slutsatsen:
Frukta Gud och håll hans bud,
detta är varje människas plikt.
14 För Gud kommer att döma alla gärningar,
också de fördolda,
goda såväl som onda.
1 Sångernas sång, av Salomo.
Hon:[k]
2 Låt honom kyssa mig
med kyssar av sin mun,
för din kärlek är ljuvare än vin.
3 Doften av din parfym är underbar,
ditt namn är som balsam från Turak
och de unga kvinnorna älskar dig.
4 Ta mig med dig!
Kom, vi skyndar oss!
Kungen tar mig med in i sina kammare.
Vännerna:
Vi ska jubla och glädjas åt dig!
Vi ska prisa din kärlek högre än vin.
Hon:
Med rätta älskar de dig!
5 Jag är mörk och skön,
ni Jerusalems döttrar,
som Kedars tält,
som Salomos[l] tältdukar.
6 Stirra inte på mig, därför att jag är så mörk.
Solen har bränt mig.
Mina bröder blev förargade på mig
och satte mig att vakta vingårdarna.
Men min egen vingård vaktade jag inte.
7 Tala om för mig, min älskade,
vart du leder din hjord!
Var låter du den vila vid middagstid?
Varför skulle jag vara som en beslöjad kvinna
vid dina vänners hjordar?
Vännerna:
8 Om du inte vet det, du skönaste bland kvinnor,
så följ fårhjordens spår,
och för dina killingar i bet
vid herdarnas tält.
Han:
9 Min älskade, jag liknar dig vid ett sto
som spänts för faraos vagnar.
10 Dina vackra kinder är smyckade med hängen
och din hals med ädelstenar.
11 Vi ska göra guldsmycken
med silverkulor åt dig.
Hon:
12 När kungen ligger på sin säng[m],
sprider min nardus sin doft.
13 Min älskade är som en doftpåse med myrra,
som ligger mellan mina bröst.
14 Min älskade är för mig en bukett hennablommor
från En-Gedis vingårdar,
Han:
15 Så vacker du är, min älskade,
så vacker du är!
Dina ögon är som duvor.
Hon:
16 Vad underbar du är, min älskade,
så ljuvlig!
Grönskande är vår bädd.
Han:
17 Vi har cedrar som bjälkar i vår boning
och cypresser som tak.
Hon:
2 Jag är en Sharons ros,
en lilja i dalen.
Han:
2 Som en lilja bland törnen
är min älskade bland flickor.
Hon:
3 Som ett äppelträd i skogen
är min älskade bland unga män.
Jag njuter av att sitta i hans skugga,
och hans frukt smakar sött.
4 Han för mig in i vinsalen,
med sin kärlek som en fana över mig.[n]
5 Styrk mig med druvkakor,
pigga upp mig med äpplen,
för jag är sjuk av kärlek.
6 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
och med sin högra hand smeker han mig.
7 Jag besvär er, Jerusalems döttrar,
vid gasellerna och hindarna på fälten:
oroa inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.
8 Hör, min älskade kommer! Se!
Här kommer han springande över bergen,
hoppande över kullarna.
9 Min älskade är som en gasell,
som en ung hjort.
Där står han bakom muren,
och han tittar in genom fönstret,
blickar genom gallret.
10 Min älskade säger till mig:
”Stig upp, min älskade, min sköna,
och kom!
11 Se! Vintern är förbi
och regnet är över.
12 På marken skjuter blommorna upp,
sångens tid är inne,
och turturduvan hörs i vårt land.
13 Fikonträdet får sina första frukter,
och vinstockarna står i blom och doftar.
Stig upp, min älskade,
min sköna, och kom!”
Han
14 Du min duva bland bergsklyftor,
i gömstället i bergsväggen,
låt mig se din gestalt,
låt mig höra din röst!
För din röst är underbar,
din gestalt så skön.
Vännerna:[o]
15 Fånga rävarna åt oss,
de små rävarna som förstör vingårdarna,
våra vingårdar som nu står i blom.
Hon:
16 Min älskade är min och jag är hans,
han som vallar sin hjord bland liljorna.
17 Tills vindarna vaknar,[p] tills skuggorna flyr,
kom åter, min älskade,
kom som en gasell, ja som en ung hjort
över de blommande kullarna.
3 Om nätterna spanade jag efter min älskade på min bädd.
Jag spanade efter honom,
men jag kunde inte hitta honom.
2 ”Nu stiger jag upp
och går omkring i staden,
på gatorna och torgen.
Jag vill söka efter min älskade.”
Jag sökte honom,
men jag hittade honom inte.
3 Vakterna fann mig,
när de gick omkring i staden.
”Har ni sett min älskade någonstans?”
4 Knappt hade jag gått ifrån dem,
så fann jag min älskade.
Jag höll honom fast
och släppte honom inte,
förrän jag hade fört honom till min mors hus,
till hennes kammare som fött mig.
5 Jag besvär er, Jerusalems döttrar,
vid gasellerna och hindarna på fälten:
oroa inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.
6 Vem är det som kommer från öknen
som en rökpelare
och doftar av myrra
och rökelse och av kryddhandlarens alla dofter?
7 Se, det är Salomos bärstol,
omgiven av sextio krigare,
utvalda bland Israels män.
8 Alla bär de svärd,
alla är skickliga i strid,
var och en har sitt svärd vid sidan
som skydd för nattens fasor.
9 Kung Salomo har låtit tillverka en bärstol åt sig
av trä från Libanon.
10 Dess stolpar är av silver,
dess ryggstöd av guld,
dess säte är klätt med purpurrött tyg,
och invändigt är den smyckad i kärlek
av Jerusalems döttrar.[q]
11 Gå ut och se, Sions döttrar,
på kung Salomo
och kronan som hans mor har krönt honom med
på hans bröllopsdag,
hans glädjedag!
Han:
4 Så vacker du är, min älskade,
så vacker du är!
Dina ögon är som duvor bakom din slöja.
Ditt hår är som en hjord av getter
som rör sig ner från Gileads berg.
2 Dina tänder är som en flock nyklippta tackor
som stiger upp ur badet,
alla är tvillingar,
ingen av dem är ensam.
3 Dina läppar är som ett rosenrött band,
ja ljuvlig är din mun.
Din tinning är som ett kluvet granatäpple bakom din slöja.
4 Din hals är som Davids torn,
med rader av stenar,[r]
där tusen sköldar hänger,
och krigarnas alla koger.
5 Dina bröst är som två hjortkalvar,
som en gasells tvillingpar,
som betar bland liljorna.
6 Tills vinden vaknar[s] och skuggorna flyr,
vill jag gå till myrrahöjden och rökelseberget.
7 Allting hos dig är så skönt, min älskade,
hos dig finns ingen brist.
8 Kom med mig från Libanon, min brud,
kom med mig från Libanon!
Träd ner från Amanas topp,
från Senirs och Hermons topp,
från lejonens hålor
och från leopardernas berg.
9 Du har tagit mitt hjärta,
min syster och min brud,
du har tagit mitt hjärta
med en enda blick
och med en enda pärla i ditt halsband.
10 Så skön din kärlek är, min syster och min brud.
Din kärlek är ljuvare än vin,
din parfym doftar mer än någon krydda.
11 Dina läppar, min brud, dryper av honung,
honung och mjölk är under din tunga,
och doften av dina kläder är som doften av Libanon.
12 Min syster och brud är en inhägnad trädgård,
en tillsluten brunn, en förseglad källa.
13 I din lustgård finns
granatträd med ljuvliga frukter,
henna och nardus,
14 nardus och saffran, kalmus och kanel,
alla slags doftande träd,
myrra och aloe
och alla slags finaste kryddor.
15 Du är trädgårdens källa,
en brunn med levande vatten,
en ström från Libanon.
Hon:
16 Vakna upp, nordanvind!
Kom, sunnanvind!
Blås över min trädgård
och låt dess sköna dofter spridas!
Låt min älskade komma till sin trädgård
och njuta av dess härliga frukter.
Han:
5 Jag kommer till min trädgård,
min syster och brud!
Jag samlar min myrra och mina kryddor
och äter min honungskaka och min honung.
Jag dricker mitt vin och min mjölk.
Vännerna:
Ät, vänner, och drick!
Berusa er av kärlek!
Hon:
2 Jag sov, men mitt hjärta var vaket.
Hör, min älskade knackar på:
”Öppna för mig,
min syster, min älskade,
min duva, min fulländade,
för mitt hår är vått av dagg,
mina lockar fuktiga av nattens droppar.”
3 ”Jag har klätt av mig.
Ska jag klä på mig igen?
Jag har tvättat mina fötter,
ska jag då smutsa ner dem?”
4 Min älskade stack handen genom dörröppningen,
och jag darrade i mitt innersta.
5 Jag reste mig upp för att släppa in min älskade.
Mina händer droppade av myrra,
från mina fingrar rann myrra
över dörrhandtaget.
6 Jag öppnade för min älskade,
men han var borta, han hade gått.
Jag blev utom mig.
Jag letade efter honom,
men kunde inte finna honom.
Jag ropade på honom,
men han svarade inte.
7 Vakterna, som gick omkring i staden, fann mig.
De slog mig och gjorde mig illa,
och vakterna på muren slet av mig min sjal.
8 Jag besvär er, Jerusalems döttrar:
om ni hittar min älskade,
så tala om för honom[t]
att jag är sjuk av kärlek.
Vännerna:
9 Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra,
du skönaste bland kvinnor?
Vad är det hos din älskade som gör honom bättre än andra,
eftersom du besvärjer oss så?
Hon:
10 Min älskade är strålande och röd[u],
den främste bland tiotusen.
11 Hans huvud är finaste guld,
hans hår är korpsvart och vågigt likt dadelklasar[v].
12 Hans ögon är som duvor vid vattenbäckar,
de badar i mjölk och är som infattade ädelstenar.[w]
13 Hans kinder är som kryddsängar
med doftande örter.[x]
Hans läppar är liljor
och dryper av flytande myrra.
14 Hans armar är som stänger av guld,
besatta med krysoliter.
Hans kropp är som elfenben,
med insatta safirer.
15 Hans ben är marmorpelare
på de finaste guldsocklar.
Hans gestalt är som Libanon,
ståtlig som dess cedrar.
16 Hans mun är sötma,
allt hos honom är ljuvligt.
Sådan är min älskade och min vän,
ni Jerusalems döttrar, sådan är min vän.
Vännerna:
6 Vart har din älskade gått,
du skönaste bland kvinnor?
Vart har din älskade tagit vägen?
Vi ska hjälpa dig att hitta honom.
Hon:
2 Min älskade har gått till sin trädgård,
till sina kryddsängar,
för att där vakta sin fårhjord
och plocka liljor.
3 Jag tillhör min älskade
och han tillhör mig.
Bland liljorna vaktar han sin fårhjord.
Han:
4 Du är vacker, min älskade, som Tirsa[y],
ljuvlig som Jerusalem,
skrämmande som en härskara[z].
5 Vänd bort din blick ifrån mig,
för den har överväldigat mig.
Ditt hår är som en hjord av getter
som rör sig ner från Gileads berg.
6 Dina tänder är som en flock tackor
som stiger upp ur badet,
alla är tvillingar,
ingen av dem är ensam.
7 Din tinning är som ett kluvet granatäpple
bakom din slöja.
8 Det finns sextio drottningar,
åttio bihustrur
och fler unga kvinnor än någon kan räkna,
9 men min duva, min fulländade, är unik,
sin mors enda,
dyrbar för den som födde henne.
Flickorna ser henne och prisar henne lycklig,
hon hyllas av drottningar och bihustrur.
Vännerna:
10 Vem är hon som stiger upp som morgonrodnaden,
vacker som månen, strålande som solen,
skrämmande som stjärnornas skara?
Han:
11 Jag gick ner till valnötslunden
för att se om våren spirade i dalen,
och för att se om vinträden hade skjutit skott,
om granatträden hade börjat blomma.
12 Innan jag fattade det,
drogs jag med av min längtan som på en furstlig vagn.[aa]
Vännerna:
13 Vänd om, vänd om, du flicka från Shulem!
Kom tillbaka, så att vi får se dig!
Han:
Varför vill ni se på flickan från Shulem
där hon dansar bland leden[ab]?
7 Dina fötter är så vackra i sandaler,
du furstedotter!
Dina höfters rundning är som juveler,
som konstnärens arbeten.
2 Din navel är som en rund skål,
där vin aldrig saknas.
Din midja är som en hög med vete
omgiven av liljor.
3 Dina bröst är som två hjortkalvar,
som en gasells tvillingpar.
4 Din hals är som ett elfenbenstorn,
och dina ögon som Heshbons dammar
vid Bat-Rabbimsporten.
Din näsa är som Libanonstornet,
varifrån man kan se ut över Damaskus.
5 Du bär ditt huvud högt som berget Karmel.
Ditt hår glänser likt purpur
och kungen är fångad i lockarna[ac].
6 Vad skön och ljuvlig du är, min älskade,
i din vällust!
7 Din växt är som en palms,
och dina bröst är som klasar.
8 Jag sa: ”Jag vill klättra upp i palmträdet
och fatta tag om dess grenar.”
Låt dina bröst vara som vindruvsklasar,
och din andedräkt som doften av äpplen,
9 din mun som det ädlaste vin.
Hon:
Ja, ett vin som flödar ner i min älskade
och fuktar de slumrandes läppar[ad].
10 Jag tillhör min älskade
och till mig står hans åtrå.
11 Kom, min älskade, så går vi ut på fälten
och stannar i byarna över natten.
12 Låt oss tidigt gå ut till vingårdarna
för att se om vinträden har skjutit skott
och för att se om blommorna har slagit ut
och om granatträden har börjat blomma.
Där ska jag ge dig min kärlek.
13 Där sprider kärleksäpplena sin doft,
och de finaste frukter finns vid vår dörr,
både nya och gamla,
för jag har sparat dem åt dig, min älskade.
8 Om du ändå hade varit min bror
som min mor hade ammat!
Då skulle jag kunna kyssa dig
om jag mötte dig därute,
och ingen skulle se ner på mig.
2 Jag skulle ta dig till min mors hus,
hennes som uppfostrade mig.
Jag skulle ge dig kryddat vin att dricka,
och saft från mina granatäpplen.
3 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
och med sin högra hand smeker han mig.
4 Jag besvär er, Jerusalems döttrar:
oroa inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.
Vännerna:
5 Vem är det som kommer från öknen
lutad mot sin älskade?
Hon:
Under äppelträdet väckte jag dig,
där din mor blev havande med dig
hon som gav dig livet födde dig där.
6 Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta,
som ett sigill på din arm,
för kärleken är stark som döden,
och dess svartsjuka lika obeveklig som dödsriket.
Den brinner som eld,
som en mäktig låga.
7 Stora vatten kan inte utsläcka kärleken,
och inte heller kan floderna dränka den.
Även om en man gav alla rikedomar i sitt hus för kärleken,
skulle han bli ringaktad.
Vännerna:
8 Vi har en ung syster
som ännu inte har några bröst.
Vad ska vi göra när någon friar till henne?
9 Om hon är en mur
ska vi bygga torn av silver på den,
och om hon är en dörr,
ska vi stänga till den med cederplankor.
Hon:
10 Jag är en mur och mina bröst är som torn.
I min älskades ögon är jag en åtråvärd kvinna.
11 Salomo ägde en vingård i Baal Hamon,
som han lämnade åt väktare.
Var och en fick ge tusen silverstycken för dess frukt.
12 Men över min egen vingård råder jag själv.
De tusen är dina, Salomo,
och tvåhundra får de som vaktar dess frukt.
Han:
13 Du som bor i trädgårdarna,
vännerna väntar på att få höra din röst.
Låt mig få höra den!
Hon:
14 Skynda, min älskade,
och var som en gasell
eller en ung hjort uppe på bergen
som doftar av örter!
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.