Bible in 90 Days

²³ Låt deras bord framför dem bli en snara
och en fälla för de säkra.
²⁴ Låt deras ögon bli förmörkade så att de ej ser,
låt deras höfter ständigt vackla.
²⁵ Utgjut din vrede över dem,
    låt din vredesglöd hinna upp dem.
²⁶ Låt deras gård bli öde,
    låt ingen bo i deras hyddor.
²⁷ Ty de förföljer den som du har slagit
och ordar om hur de plågas som du har sårat.
²⁸ Lägg skuld till deras skuld,
    låt dem inte få del av din rättfärdighet.
²⁹ Låt dem utplånas ur de levandes bok,
låt dem inte bli uppskrivna bland de rättfärdiga.

³⁰ Men jag är betryckt och plågad,
    Gud, låt din frälsning skydda mig!
³¹ Jag vill prisa Guds namn med sång
och upphöja honom med tacksägelse.
³² Det skall behaga Herren mer än någon tjur
eller något offerdjur med horn och klövar.
³³ När de ödmjuka ser det skall de glädja sig.
Ni som söker Gud, era hjärtan skall leva!
³⁴ Ty Herren lyssnar till de fattiga,
    han föraktar inte sina fångna.

³⁵ Himmel och jord skall prisa honom,
havet och allt som rör sig där.
³⁶ Ty Gud skall frälsa Sion,
    han skall bygga upp Juda städer.
De skall bo där och ta Sion i besittning.
³⁷ Hans tjänares barn skall få det till arv,
de som älskar hans namn skall bo där.

² Gud, kom till min räddning!
    Herre, skynda till min hjälp!
³ Låt dem komma på skam och blygas
som står efter mitt liv.
Låt dem vika tillbaka och drabbas av vanära
som önskar mig olycka.
⁴ Låt dem vända tillbaka i sin skam
    som säger: "Rätt åt honom!"

⁵ Alla som söker dig
    skall jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning
    skall alltid säga:
"Högtlovad vare Gud!"
⁶ Jag är betryckt och fattig,
    Gud, skynda till mig!
Du är min hjälp och min befriare.
    Herre, dröj inte!

⁴ Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.
⁵ Ty du är mitt hopp, Herre,
    min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom.
⁶ Du har varit mitt stöd ända från moderlivet,
du har förlöst mig ur min moders liv,
dig gäller alltid mitt lov.
⁷ Jag har blivit ett tecken för många,
    och du är min starka tillflykt.
⁸ Låt min mun vara full av ditt lov,
    hela dagen av din ära.
⁹ Förkasta mig inte när jag blir gammal,
överge mig inte när min kraft tynar bort!
¹⁰ Ty mina fiender talar mot mig,
    de som vaktar på min själ rådslår med varandra och säger:
¹¹ "Gud har övergivit honom,
    förfölj och grip honom,
det finns ingen som räddar honom!"
¹² Gud, var inte långt ifrån mig!
    Min Gud, skynda till min hjälp!
¹³ Låt min själs fiender
    komma på skam och gå under.
Låt dem som önskar mig olycka
    höljas i förakt och vanära.

¹⁴ Men jag skall alltid hoppas
    och prisa dig, om och om igen.
¹⁵ Min mun skall förkunna din rättfärdighet,
din frälsning dagen lång,
    fastän jag inte har ord till fullo.
¹⁶ Jag skall komma i Herrens, Herrens väldiga kraft,
jag skall prisa din rättfärdighet, endast din.
¹⁷ Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom,
och intill nu förkunnar jag dina under.
¹⁸ Överge mig inte, Gud,
    när jag blir gammal och grå,
inte förrän jag fått förkunna om dina gärningar^[a] för nya släkten,
om din makt för alla som skall komma.

¹⁹ Din rättfärdighet, Gud, når upp till himlen.
Du som har gjort så stora ting,
    Gud, vem är dig lik?
²⁰ Du som har låtit oss se så mycket av nöd och olycka,
du skall åter göra oss levande,
    åter föra oss upp ur jordens djup.
²¹ Föröka du min storhet
    och trösta mig igen,
²² så vill jag tacka dig med spel på psaltare
för din trofasthet, min Gud,
    jag vill lovsjunga dig till harpa,
du Israels Helige.
²³ Mina läppar skall jubla,
    när jag lovsjunger dig,
ja, min själ som du har friköpt.
²⁴ Min tunga skall hela dagen
    tala om din rättfärdighet,
ty de som önskade mig olycka
    kommer på skam och måste blygas.

Gud, ge åt kungen dina domar,
    din rättfärdighet åt kungasonen!
² Han skall döma ditt folk med rättfärdighet,
dina betryckta med rättvisa.
³ Bergen skall bära frid åt folket,
    höjderna rättfärdighet.
⁴ Han skall skaffa rätt åt de betryckta bland folket,
han skall frälsa de fattiga
    och krossa förtryckaren.

⁵ Dig skall man frukta från släkte till släkte,
så länge solen finns till, så länge månen skiner.
⁶ Han skall vara lik regnet som faller på nyslagen äng,
lik en regnskur som vattnar jorden.
⁷ I hans dagar skall den rättfärdige blomstra,
stor frid skall råda tills månen ej längre finns.

⁸ Han skall härska från hav till hav
    och från floden^[b] intill jordens ändar.
⁹ Öknens inbyggare skall buga sig för honom,
    hans fiender skall slicka stoftet.
¹⁰ Kungar från Tarsis och kustländerna
skall ge honom skatt,
    kungar från Saba och Seba
skall bära fram gåvor.
¹¹ Alla kungar skall falla ner för honom,
alla hednafolk tjäna honom.

¹² Ty han skall rädda den fattige som ropar
och den betryckte som ingen hjälpare har.
¹³ Han skall vara mild mot den svage och fattige,
och frälsa de fattigas själar.
¹⁴ Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ,
deras blod är dyrbart i hans ögon.

¹⁵ Må han leva och få guld från Saba.
Må man ständigt be för honom,
    dagligen välsigna honom.
¹⁶ Må säden växa rikligt i landet,
    ända upp till bergens topp.
Må dess frukt vaja som Libanons skog,
och folket i städerna blomstra som örter på marken.
¹⁷ Må hans namn förbli för evigt,
    så länge solen skiner må hans namn leva vidare.
I honom skall man välsigna sig,
    alla hednafolk skall prisa honom salig.

¹⁸ Lovad vare Herren Gud, Israels Gud,
som ensam gör under!
¹⁹ Lovat vare hans härliga namn för evigt,
hela jorden vare full av hans ära!
    Amen, amen.

²⁰ Slut på Davids, Isais sons, böner.

Gud är i sanning god mot Israel,
    mot dem som har rena hjärtan.
² Men jag var nära att stappla med mina fötter,
mina steg var nära att slinta,
³ ty jag avundades de övermodiga,
    när jag såg att det gick de ogudaktiga väl.

⁴ Fria från lidanden är de till sin död,
och deras kropp är vid gott hull.
⁵ De kommer inte i olycka som andra dödliga,
de plågas inte som andra människor.
⁶ Därför är högmod deras halsprydnad
och våld de kläder de bär.
⁷ Ur deras feta ansikten tittar ögonen fram,
deras hjärtans inbillningar har ingen gräns.
⁸ De hånar och talar om förtryck i sin ondska,
överlägset talar de.
⁹ Med sin mun stiger de upp i himlen
och deras tunga far fram på jorden.
¹⁰ Därför vänder sig folket till dem.
    Vatten i mängd suger de i sig.
¹¹ De säger: "Hur skulle Gud kunna veta det?
Skulle den Högste ha sådan kunskap?"
¹² Så är det med de ogudaktiga,
    det går alltid väl för dem och deras rikedom växer.

¹³ Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
och tvådde i oskuld mina händer.
¹⁴ Jag blev plågad hela dagen,
    var morgon blev jag tuktad.
¹⁵ Om jag hade sagt: "Så vill jag tala",
då hade jag svikit dina barns släkte.
¹⁶ När jag försökte förstå detta,
    då tycktes det mig alltför svårt,
¹⁷ till dess att jag gick in i Guds helgedom
och insåg hur det går dem till slut.

¹⁸ På hal mark ställer du dem,
    du störtar ner dem i fördärvet.
¹⁹ Hur plötsligt går de inte under!
    De förgås och får en ände med förskräckelse.
²⁰ Liksom drömmen är borta när man vaknar,
skall du, Herre, förakta dem som skuggbilder,
när du griper in.

²¹ När mitt hjärta förbittrades
    och jag kände styng i mitt inre,
²² då var jag oförnuftig och förstod ingenting,
som ett djur var jag inför dig.

²³ Men jag är alltid hos dig,
    du håller mig i min högra hand.
²⁴ Du leder mig med ditt råd
    och tar sedan emot mig med ära.
²⁵ Vem har jag i himlen utom dig!
    När jag har dig
frågar jag inte efter något på jorden.
²⁶ Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
²⁷ Ty de som är fjärran från dig går under,
du förgör alla som trolöst sviker dig.
²⁸ Att vara i Guds närhet är lycka för mig.
Jag tar min tillflykt till Herren, Herren,
för att kunna tala om alla dina gärningar.

Gud, varför har du förkastat oss för alltid?
Varför ryker din vrede mot fåren i din hjord?
² Tänk på din menighet
    som du förvärvade för länge sedan,
som du återlöste till att vara din arvedel.
Tänk på Sions berg, där du har din boning.

³ Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder.
Allt i helgedomen har fienden förstört.
⁴ Dina fiender har skränat på den plats där du möter oss,
de har satt upp sina egna tecken som rätta tecken.
⁵ Det var en syn som när man höjer yxor i en tät skog.
⁶ Alla snidade verk har de förstört
    med yxa och bila.
⁷ De har satt eld på din helgedom,
    ända till grunden har de orenat ditt namns boning.
⁸ De har sagt i sina hjärtan: "Vi skall kuva dem fullständigt!"
Alla Guds heliga platser har de bränt ner i landet.
⁹ Våra tecken ser vi inte,
    ingen profet finns kvar
och ingen av oss vet hur länge det varar.

¹⁰ Hur länge, Gud, skall fienden smäda
och ständigt förakta ditt namn?
¹¹ Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
    Drag fram den ur din barm och förgör dem!

¹² Gud, sedan urminnes tid är du min konung,
du som utför frälsningsverk på jorden.
¹³ Det var du som delade havet genom din makt,
du krossade drakarnas huvuden på vattnet.
¹⁴ Det var du som bröt sönder Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens skaror.
¹⁵ Det var du som lät källa och bäck bryta fram,
det var du som lät starka strömmar torka ut.
¹⁶ Din är dagen, din är också natten,
det är du som har skapat ljuset och solen.
¹⁷ Det är du som har fastställt jordens alla gränser.
Sommar och vinter har du skapat.

¹⁸ Herre, tänk på hur fienden smädar,
hur ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
¹⁹ Lämna ej åt vilddjuren din turturduvas själ,
glöm inte för alltid dina betrycktas liv!
²⁰ Tänk på förbundet,
    ty i landets mörka vrår finns fullt av våldsnästen.
²¹ Låt inte den förtryckte vika tillbaka med skam,
låt den fattige och behövande prisa ditt namn.
²² Stå upp, Gud, och för din talan!
    Tänk på hur du hela tiden hånas av dåren.
²³ Glöm inte bort dina ovänners rop,
    larmet som ständigt hörs från dina motståndare.

² Vi tackar dig, Gud, vi tackar dig.
    Ditt namn är nära, man talar om dina under.
³ "På den tid jag har bestämt
    skall jag fälla en rättvis dom.
⁴ Jorden och alla som bor där kan vackla,
men jag har gjort dess pelare stadiga." Sela.

⁵ Jag säger till de övermodiga: "Var inte övermodiga!"
och till de ogudaktiga: "Upphöj inte hornet!"
⁶ Höj inte ert horn så högt,
    tala inte så trotsigt och fräckt.
⁷ Ty inte från öster eller väster
    och inte från öknen kommer upphöjelsen.
⁸ Nej, Gud är den som dömer,
    den ene böjer han ner, den andre reser han upp.
⁹ Ty i Herrens hand är en bägare.
    Den skummar av vin,
den är full av tillblandad dryck
    och han häller upp.
Alla ogudaktiga på jorden måste dricka den i botten.

¹⁰ Men jag skall alltid förkunna
    och lovsjunga Jakobs Gud.
¹¹ Alla de ogudaktigas horn skall jag hugga av,
men den rättfärdiges horn skall bli upphöjt.

² Gud är känd i Juda,
    i Israel är hans namn stort.
³ I Salem står hans hydda,
    hans boning på Sion.
⁴ Där bröt han sönder bågens blixtrande pilar,
sköld och svärd, krigets vapen. Sela.

⁵ Strålande är du,
    härligare än berg, rika på byte.
⁶ Modiga män ligger plundrade,
    de sover sin sista sömn,
ingen stridsman kan lyfta sin hand.
⁷ Genom ditt straffande ord, du Jakobs Gud.
ligger både häst och ryttare i dvala.
⁸ Du, endast du är värd fruktan.
    vem kan bestå inför dig när du är vred?
⁹ Från himlen låter du din dom höras.
Jorden förskräckes och blir stilla
¹⁰ när Gud står upp till doms
    för att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.
¹¹ Människors vrede skall då bli dig till pris,
vad som finns kvar av vrede skall du ikläda dig.

¹² Ge löften och infria dem åt Herren, er Gud!
Alla som är omkring honom skall bära fram gåvor åt den fruktansvärde.
¹³ Han kuvar furstarnas stolta ande,
    fruktansvärd är han för kungarna på jorden.

² Jag vill höja min röst till Gud och ropa,
jag vill höja min röst till Gud,
    och han lyssnar till mig.
³ På nödens dag söker jag Herren,
    om natten är min hand uträckt och blir ej trött.
Min själ vill inte låta sig tröstas.
⁴ Jag tänker på Gud och klagar,
    jag grubblar ty min ande tynar bort. Sela.
⁵ Mina ögonlock håller du öppna,
    jag är full av oro och kan inte tala.

⁶ Jag tänker på tider som varit,
    på år som för länge sedan flytt.
⁷ Om natten minns jag min sång.
    Jag grubblar i mitt hjärta,
min ande tänker efter.
⁸ Skall då Herren förkasta för evigt
    och aldrig mer visa nåd?
⁹ Är det slut med hans godhet för alltid,
har hans ord blivit till intet för alla tider?
¹⁰ Har Gud glömt att vara nådig,
    eller har han i vrede
stängt inne sin barmhärtighet? Sela.
¹¹ Jag svarar: Detta är min plåga,
    att den Högstes högra hand inte är som förr.

¹² Jag vill minnas Herrens gärningar,
jag vill minnas dina forna under.
¹³ Jag vill begrunda alla dina gärningar
och tänka på det du har gjort.
¹⁴ Gud, i helighet går din väg.
    Vilken gud är så stor som Gud?
¹⁵ Du är den Gud som gör under,
    du har uppenbarat din makt bland folken.
¹⁶ Med din arm har du återlöst ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela.

¹⁷ Vattnen såg dig, Gud,
    vattnen såg dig och bävade,
själva djupen darrade.
¹⁸ Molnen göt ut strömmar av vatten,
skyarna lät höra sin röst,
    och dina pilar for omkring.
¹⁹ Din åska ljöd i virvelstormen,
    blixtar lyste upp världen,
jorden darrade och bävade.
²⁰ Genom havet gick din väg,
    din stig genom stora vatten,
och dina fotspår fann man inte.
²¹ Så förde du ditt folk som en hjord
genom Moses och Arons hand.

Lyssna, mitt folk, till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord.
² Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
uppenbara hemligheter från gången tid.
³ Vad vi har hört och känner till,
    vad våra fäder har berättat för oss,
⁴ det vill vi inte dölja för deras barn.
För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov,
hans makt och de under han har gjort.

⁵ Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob,
sin undervisning gav han i Israel.
    Han fastställde den för våra fäder,
och de skulle kungöra den för sina barn.
⁶ Så skulle det bli känt för ett kommande släkte,
för barn som en gång skulle födas,
    och de skulle berätta det för sina barn.
⁷ De skulle då hoppas på Gud
    och inte glömma hans verk
utan följa hans bud.
⁸ De skulle inte bli som sina fäder,
    ett motsträvigt och upproriskt släkte,
vars hjärta var opålitligt
    och vars ande var trolös mot Gud.
⁹ Efraims söner, välbeväpnade bågskyttar,
vände om på stridens dag.
¹⁰ De höll inte Guds förbund
    och ville inte följa hans lag.
¹¹ De glömde hans gärningar,
    de under han låtit dem se.
¹² Inför deras fäder hade han gjort under,
i Egyptens land, på Soans mark.
¹³ Han delade havet och lät dem gå igenom det,
han lät vattnet stå som en mur.
¹⁴ Han ledde dem om dagen med molnskyn
och hela natten med eldens sken.
¹⁵ Han klöv klippor i öknen
    och gav dem rikligt med vatten att dricka,
som ur väldiga hav.
¹⁶ Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan,
vatten lät han flyta ner som strömmar.
¹⁷ Men de fortsatte att synda mot honom
de var upproriska mot den Högste i öknen.
¹⁸ De frestade Gud i sina hjärtan
    när de begärde mat för sin lystnad.
¹⁹ De talade mot Gud och sade:
    "Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
²⁰ Se, han slog på klippan,
    så att vatten flödade och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
    eller skaffa kött åt sitt folk?"
²¹ När Herren hörde det blev han vred,
eld upptändes i Jakob,
    vrede kom över Israel,
²² eftersom de inte trodde på Gud
    och inte förtröstade på hans frälsning.
²³ Han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himlens dörrar.
²⁴ Han lät manna regna över dem till föda,
    säd från himlen gav han dem.
²⁵ Änglabröd fick människor äta,
    han gav dem all den mat de behövde.
²⁶ Han lät östanvinden fara ut från himlen,
genom sin makt bjöd han sunnanvinden komma.
²⁷ Han lät kött regna över dem som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
²⁸ Han lät det falla ner i sitt läger,
    runt omkring sin boning.
²⁹ Då åt de och blev övermätta,
    han lät dem få vad de begärde.
³⁰ Men innan de hade stillat sitt begär,
medan maten ännu var i deras mun,
³¹ kom Guds vrede över dem.
    Han sände död bland de tappraste,
Israels utvalda män slog han ner.

³² Ändå fortsatte de att synda,
    de trodde inte på hans under.
³³ Då lät han deras dagar försvinna i tomhet
och deras år i plötslig undergång.
³⁴ När han dräpte,
    frågade de efter honom.
De vände om och sökte Gud.
³⁵ De tänkte på att Gud var deras klippa,
att Gud, den Högste, var deras återlösare.
³⁶ De försökte bedra honom med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
³⁷ Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom,
de var ej trogna mot hans förbund.
³⁸ Men han är barmhärtig
    och förlåter missgärning,
han vill inte förgöra.
    Många gånger höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram.
³⁹ Han tänkte på att de var kött,
    en vindpust som far bort och ej kommer åter.

⁴⁰ Hur ofta var de inte upproriska mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
⁴¹ De frestade Gud gång på gång
    och kränkte Israels Helige.
⁴² De kom inte ihåg vad hans hand hade uträttat,
på den tid då han befriade dem från fienden,
⁴³ då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
⁴⁴ Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
⁴⁵ Han sände flugsvärmar som åt dem
och paddor som förstörde.
⁴⁶ Han gav deras gröda åt larver
    och deras arbetes frukt åt gräshoppor.
⁴⁷ Han slog deras vinstockar med hagel
och deras fikonträd med hagelstenar.
⁴⁸ Han utlämnade deras nötboskap åt hagel
och deras fårhjordar åt blixten.
⁴⁹ Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
    en skara av olycksänglar.
⁵⁰ Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
    han skonade inte deras själ från döden
utan prisgav deras liv åt pesten.
⁵¹ Han slog allt förstfött i Egypten,
    kraftens förstling i Hams hyddor.
⁵² Han lät sitt folk bryta upp som en fårhjord
och förde dem som en boskapshjord genom öknen.
⁵³ Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet övertäckte deras fiender.
⁵⁴ Han lät dem komma till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand hade erövrat.
⁵⁵ Han jagade bort hednafolken för dem
och gav dem deras land som arvedel.
Han lät Israels stammar bo i deras hyddor.

⁵⁶ Men de var upproriska och frestade Gud, den Högste,
de tog inte vara på hans vittnesbörd.
⁵⁷ De vek trolöst tillbaka, de liksom deras fäder,
de vände om likt en båge som sviktar.
⁵⁸ De väckte hans vrede med sina offerhöjder
och kränkte honom genom sina avgudabilder.
⁵⁹ Gud hörde det och blev vred,
    han förkastade Israel med all kraft.
⁶⁰ Han övergav sin boning i Silo,
    det tält han slagit upp bland människorna.
⁶¹ Han gav sin makt i fångenskap
    och sin ära i fiendehand.

⁶² Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
⁶³ Deras unga män förtärdes av eld,
    deras unga kvinnor blev utan brudsång.
⁶⁴ Deras präster föll för svärd,
    deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.

⁶⁵ Då vaknade Herren som ur en sömn,
lik en hjälte som legat bedövad av vin.
⁶⁶ Han slog tillbaka sina fiender,
    evig skam lät han komma över dem.
⁶⁷ Han förkastade Josefs hyddor
    och utvalde inte Efraims stam.
⁶⁸ Men han utvalde Juda stam,
    Sions berg, som han älskade.
⁶⁹ Han byggde sin helgedom hög som himlen,
som jorden grundlade han den för evigt.
⁷⁰ Han utvalde sin tjänare David
    och tog honom från fårhjordens fållor.
⁷¹ Från fåren hämtade han honom
    och satte honom till herde för Jakob, sitt folk,
för Israel, sin arvedel.
⁷² Han var deras herde med uppriktigt hjärta
och ledde dem med förståndig hand.

Gud, hednafolken har fallit in i din arvedel,
de har orenat ditt heliga tempel,
    de har gjort Jerusalem till en stenhop.
² De har givit dina tjänares kroppar
    till mat åt himlens fåglar,
dina frommas kött åt markens djur.
³ De har utgjutit deras blod som vatten
runt omkring Jerusalem,
    ingen fanns som begravde dem.
⁴ Vi föraktas av våra grannar,
    vi hånas av dem som är omkring oss.

⁵ Hur länge, Herre?
    Skall du vredgas för evigt?
Hur länge skall din iver brinna som eld?
⁶ Utgjut din vrede över hednafolken
    som inte känner dig,
över riken som inte åkallar ditt namn.
⁷ Ty de har ätit upp Jakob
    och förstört hans boning.
⁸ Tillräkna oss inte våra fäders missgärningar,
låt din barmhärtighet snart komma oss till mötes,
ty vi har sjunkit mycket djupt.
⁹ Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
    för ditt namns äras skull!
Rädda oss och förlåt oss våra synder
för ditt namns skull!
¹⁰ Varför skulle hednafolken få säga:
"Var är nu deras Gud?"
Låt det inför våra ögon bli känt bland hednafolken,
hur du hämnas dina tjänares utgjutna blod.
¹¹ Låt de fångnas klagorop komma inför ditt ansikte,
låt dödens barn få leva genom din starka arm.
¹² Låt våra grannar få sjufalt igen
    för sina smädelser mot dig, Herre.

¹³ Vi som är ditt folk och får i din hjord,
vi vill tacka dig för evigt,
    vi vill förkunna ditt lov från släkte till släkte.

² Lyssna, du Israels herde,
    du som leder Josef som en hjord,
du som tronar på keruberna,
    träd fram i glans.
³ Låt din makt vakna upp till att gå
    framför Efraim och Benjamin och Manasse.
Kom till vår frälsning.
⁴ Gud upprätta oss,
    låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.

⁵ Herre Gud Sebaot,
    hur länge skall du vredgas på ditt folks bön?
⁶ Du har låtit dem äta tårars bröd
    och givit dem tårars dryck i fullt mått.
⁷ Du gör oss till ett stridsämne för våra grannar,
och våra fiender hånar oss.
⁸ Gud Sebaot, upprätta oss,
    låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.

⁹ En vinstock flyttade du från Egypten,
du jagade bort hednafolken och planterade den.
¹⁰ Du röjde rum för den
    och den slog rot och uppfyllde landet.
¹¹ Bergen övertäcktes av dess skugga
och Guds cedrar av dess rankor.
¹² Den bredde ut sina revor ända till havet
och sina skott ända till floden.
¹³ Varför har du brutit ner dess mur,
så att alla som går förbi kan plocka av den?
¹⁴ Vildsvinet från skogen frossar på den,
smådjuren på marken äter av den.
¹⁵ Gud Sebaot, vänd åter,
    blicka ner från himlen,
se till och vårda dig om denna vinstock!
¹⁶ Skydda den vinstock som din högra hand har planterat,
den son som du har fostrat åt dig.
¹⁷ Den är förbränd av eld och nerhuggen.
Inför din förebrående blick går de under.

¹⁸ Håll din hand över mannen vid din högra sida,
över den människoson som du har fostrat åt dig.
¹⁹ Då skall vi inte vika ifrån dig.
    Behåll oss vid liv, och vi skall åkalla ditt namn.
²⁰ Herre Gud Sebaot, upprätta oss,
    låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.

² Höj glädjerop till Gud, vår starkhet,
höj jubel till Jakobs Gud!
³ Stäm upp lovsång och låt pukor ljuda,
ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
⁴ Blås i hornet vid nymåne
    och vid fullmåne på vår högtidsdag.

⁵ Ty detta är en stadga för Israel,
    en befallning från Jakobs Gud.
⁶ Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
när han drog ut mot Egyptens land.

Jag hörde en röst som jag inte kände:
⁷ "Jag lyfte bördan från hans skuldra,
    hans händer blev fria från lastkorgen.
⁸ I nöden ropade du, och jag räddade dig,
jag svarade dig, höljd i åska,
    jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
⁹ Hör, mitt folk, och låt mig varna dig,
Israel, om du ändå ville höra mig!
¹⁰ Hos dig får inte finnas någon annan gud,
du skall inte tillbe någon främmande gud.
¹¹ Jag är Herren, din Gud,
    som har fört dig upp ur Egyptens land.
Öppna din mun helt så att jag får fylla den.
¹² Men mitt folk hörde inte min röst,
    Israel lydde mig inte.
¹³ Då lät jag dem gå i sina hjärtans hårdhet,
de fick vandra efter sina egna planer.
¹⁴ Om mitt folk ändå ville höra mig
    och om Israel ville vandra på mina vägar!
¹⁵ Då skulle jag snart kuva deras fiender,
vända min hand mot deras ovänner.
¹⁶ De som hatar Herren skulle krypa för honom,
och deras tid skulle vara för evigt.
¹⁷ Han skulle ge folket bästa vete att äta,
ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig."

Gud står i gudaförsamlingen,
    mitt ibland gudarna håller han dom:
² "Hur länge skall ni döma orätt
    och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
³ Skipa rätt åt den fattige och faderlöse,
låt den betryckte och utblottade få rättvisa!
⁴ Befria den fattige och nödställde,
    rädda honom från de ogudaktigas hand!

⁵ De vet ingenting och förstår ingenting,
de vandrar i mörker,
    jordens alla grundvalar vacklar.
⁶ "Jag har sagt att ni är gudar,
    ni är alla den Högstes söner.
⁷ Men ni måste ändå dö som människor dör,
och falla som var furste faller."

⁸ Grip in, Gud, håll dom över jorden,
ty alla hednafolk är din egendom.

² Gud, var inte tyst,
    tig inte och var inte stilla, Gud!
³ Ty se, dina fiender larmar,
    och de som hatar dig lyfter huvudet.
⁴ Mot ditt folk har de onda planer,
    de rådslår mot dem som du beskyddar.
⁵ De säger: "Kom, vi utrotar dem,
    så att de inte mer är ett folk
och så att ingen mer tänker på Israels namn!"
⁶ I enighet rådslår de med varandra,
    de sluter förbund mot dig:
⁷ Edoms tält och ismaeliterna,
    Moab och hagariterna,
⁸ Gebal, Ammon och Amalek,
    filisteerna och de som bor i Tyrus.
⁹ Assur har också slutit sig till dem,
    han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.

¹⁰ Gör med dem som du gjorde med Midjan,
som med Sisera och Jabin vid Kishons bäck,
¹¹ dem som förgjordes vid En-Dor
    och blev till gödsel på marken.
¹² Låt det gå deras stormän
    som det gick Oreb och Seeb,
och alla deras furstar
    som det gick Seba och Salmunna,
¹³ eftersom de säger: "Guds betesmarker vill vi erövra."

¹⁴ Min Gud, låt dem bli som virvlande löv,
som strå för vinden.
¹⁵ Som elden förtär skog
    och lågan svedjer berg,
¹⁶ så skall du förfölja dem med ditt oväder
och förskräcka dem med din storm.
¹⁷ Täck deras ansikten med skam
    så att de söker ditt namn, Herre.
¹⁸ De skall komma på skam och förskräckas till evig tid,
de skall komma på skam och gå under.
¹⁹ De skall veta att endast du bär namnet " Herren ",^[c]
den Högste över hela jorden.

² Hur ljuvliga är ej dina boningar,
    Herre Sebaot!
³ Min själ längtar och trängtar
    efter Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar
    mot levande Gud.
⁴ Ty sparven har funnit ett hus
    och svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar:
    dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.

⁵ Saliga är de som bor i ditt hus,
    de lovar dig ständigt. Sela.
⁶ Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
⁷ När de vandrar genom tåredalen
    gör de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser.
⁸ De går från kraft till kraft,
    de träder fram inför Gud på Sion.

⁹ Herre Gud Sebaot, hör min bön,
    lyssna, du Jakobs Gud! Sela.
¹⁰ Gud, se vår sköld,
    ge akt på din smordes ansikte!
¹¹ En dag i dina gårdar är bättre än tusen andra.
Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus
än vistas i de ogudaktigas boningar.
¹² Ty Herren Gud är sol och sköld,
    Herren ger nåd och ära.
Han vägrar inte dem något gott
    som vandrar i fullkomlighet.
¹³ Herre Sebaot,
    salig är den människa som förtröstar på dig.

² Herre, förr var du nådig mot ditt land,
du gjorde slut på Jakobs fångenskap.
³ Du förlät ditt folks missgärning,
    du övertäckte all dess synd. Sela.
⁴ Du lät all din förbittring fara
    och vände dig från din vredesglöd.
⁵ Upprätta oss igen, du vår frälsnings Gud,
upphör med din harm mot oss!
⁶ Skall du för alltid vara vred på oss,
skall din vrede vara från släkte till släkte?
⁷ Vill du inte göra oss levande igen,
    så att ditt folk får glädjas i dig?
⁸ Herre, låt oss se din nåd
    och ge oss din frälsning.

⁹ Jag vill höra vad Gud, Herren, talar.
Han talar frid till sitt folk och sina fromma,
må de inte vända åter till dårskap.
¹⁰ Hans frälsning är nära dem som fruktar honom,
för att härlighet skall bo i vårt land.
¹¹ Nåd och sanning skall där mötas,
    rättfärdighet och frid kyssas.
¹² Sanning skall växa upp ur jorden,
    rättfärdighet blicka ner från himlen.
¹³ Herren skall ge oss det som är gott,
vårt land skall ge sin gröda.
¹⁴ Rättfärdighet skall gå framför honom
och bereda väg för hans steg.

Herre, vänd ditt öra till mig och svara mig,
ty jag är betryckt och fattig.
² Bevara min själ, ty jag är din.
    Du, min Gud, fräls din tjänare
som förtröstar på dig.
³ Var mig nådig, Herre,
    ty hela dagen ropar jag till dig.
⁴ Gläd din tjänares själ,
    ty till dig, Herre, lyfter jag min själ.
⁵ Du, Herre, är god och vill förlåta,
    du är stor i nåd mot alla som ropar till dig.
⁶ Herre, hör min bön,
    lyssna till mina böners ljud!
⁷ Jag ropar till dig på nödens dag,
    ty du skall svara mig.

⁸ Herre, ingen är dig lik bland gudarna,
inga gärningar är som dina.
⁹ Alla folk som du har gjort
    skall komma och tillbe inför dig, Herre,
de skall ära ditt namn.
¹⁰ Ty du är stor och du gör under.
    Du ensam är Gud.

¹¹ Visa mig, Herre, din väg,
    jag vill vandra i din sanning.
Bevara mitt hjärta vid detta enda:
Att jag fruktar ditt namn.
¹² Jag vill tacka dig, Herre, min Gud,
av hela mitt hjärta
och ära ditt namn i evighet.
¹³ Ty din nåd är stor över mig,
    du räddar min själ ur dödsrikets djup.

¹⁴ Gud, övermodiga människor har rest sig mot mig,
en skara våldsmän står efter mitt liv,
de har inte dig för ögonen.
¹⁵ Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud,
sen till vrede och stor i nåd och sanning.
¹⁶ Vänd dig till mig och visa mig nåd.
Ge din makt åt din tjänare
    och fräls din tjänarinnas son!
¹⁷ Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl.
Låt dem som hatar mig skämmas,
när de ser att du, Herre,
    hjälper och tröstar mig.

Den stad han har grundat
    står på de heliga bergen.
² Herren älskar Sions portar
    mest bland alla Jakobs boningar.
³ Härliga ting har talats om dig,
    du Guds stad. Sela.
⁴ "Rahab^[d] och Babel skall jag räkna
    bland mina bekännare,
likaså Filisteen och Tyrus tillsammans med Kush,
    dessa är födda där."

⁵ Om Sion skall det sägas:
    "Var och en är född där."
Och han, den Högste, håller det vid makt.
⁶ När Herren upptecknar folken,
    skall han räkna så:
"Dessa är födda där." Sela.
⁷ Under sång och dans skall man säga:
"Alla mina källor har jag i dig."

² Herre, min frälsnings Gud,
    dag och natt ropar jag till dig.
³ Låt min bön komma inför ditt ansikte,
vänd ditt öra till mitt rop!
⁴ Ty min själ är mättad med lidanden,
mitt liv har kommit nära dödsriket.
⁵ Jag räknas bland dem som far ner i hålan,^[e]
jag är som en man utan livskraft.
⁶ Jag är övergiven bland de döda,
    lik de slagna som ligger i graven,
dem som du inte längre tänker på,
    och som inte mer är i dina händer.
⁷ Du har sänkt mig längst ner i hålan,^[f]
ner i mörkret, ner i djupet.
⁸ Din vrede ligger tung på mig,
    alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
⁹ Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig,
du har gjort mig förhatlig för dem,
jag ligger fången och kan ej komma ut.
¹⁰ Mitt öga förtärs av lidande.
    Herre, jag ropar dagligen till dig,
jag sträcker mina händer mot dig.

¹¹ Gör du under för de döda,
    kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela.
¹² Förkunnar man i graven din nåd,
    i avgrunden din trofasthet?
¹³ Känner man i mörkret dina under,
din rättfärdighet i glömskans land?

¹⁴ Men jag ropar till dig, Herre,
    om morgonen kommer min bön till dig.
¹⁵ Varför förkastar du, Herre, min själ,
varför gömmer du ditt ansikte för mig?
¹⁶ Betryckt är jag och döende
    allt ifrån min ungdom.
Jag måste bära förskräckelser från dig,
jag är nära att förtvivla.
¹⁷ Din vredes lågor går över mig,
    dina fasor förgör mig.
¹⁸ Hela dagen omger de mig som vatten,
alla omringar de mig.
¹⁹ Mina nära och kära har du drivit långt bort ifrån mig,
i mina förtrognas ställe har jag mörker.

² I evighet vill jag sjunga
    om Herrens nådegärningar,
jag vill låta min mun förkunna din trofasthet
från släkte till släkte.
³ Jag säger: "Din nåd är befäst för evigt,
i himlen är din trofasthet fast grundad."

⁴ "Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
med ed har jag lovat min tjänare David:
⁵ Din ätt skall jag låta bestå för evig tid
och bygga din tron från släkte till släkte." Sela.

⁶ Himlarna prisar dina under, Herre,
och din trofasthet i de heligas församling.
⁷ Ty vem i skyn kan jämföras med Herren?
Vem bland Guds söner är Herren lik?
⁸ Gud är fruktansvärd i de heligas råd,
mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom.
⁹ Herre, härskarornas Gud, vem är som du?
Stark är Herren, och din trofasthet omger dig.
¹⁰ Du är den som råder över det stolta havet.
När dess böljor reser sig stillar du dem.
¹¹ Du krossade Rahab så att han låg som en slagen,
med din mäktiga arm skingrade du dina fiender.
¹² Din är himlen, din är också jorden.
Du har grundat världen och allt som finns i den.
¹³ Norr och söder har du skapat,
    Tabor och Hermon jublar i ditt namn.