The Daily Audio Bible
Today's audio is from the NIV. Switch to the NIV to read along with the audio.
37 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
38 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:
2 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt?
3 Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
4 Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd.
5 Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?
6 Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten,
7 medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?
8 Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet,
9 när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda,
10 när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför,
11 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?
12 Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,
13 där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?
14 Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud;
15 då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.
16 Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten?
17 Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar?
18 Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.
19 Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning,
20 så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus?
21 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!
22 Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem
23 -- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag?
24 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?
25 Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle,
26 till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes,
27 till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?
28 Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar?
29 Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
30 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.
31 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band?
32 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar?
33 Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?
34 Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig?
35 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?
36 Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
37 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem,
38 medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?
39 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).
34 Så svarade nu HERREN Job och sade:
35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36 Job svarade HERREN och sade:
37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.
13 Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock,
14 ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med eder.
15 Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.
16 Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås, så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.
17 Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet --
18 åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid, med de som icke synas, de vara i evighet.
5 Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.
2 Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår himmelska hydda;
3 ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma att befinnas nakna.
4 Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet.
5 Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till en underpant har givit oss Anden.
6 Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
7 ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
8 Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren.
9 Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig vi äro hemma eller borta.
10 Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.
9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.
10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.
11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.
12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.
13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.
14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.
15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.
16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,
17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.
18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.
19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,
20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.
21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,
22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?
23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.
24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.
25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?
26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.
13 Den late säger: »Ett lejon är på gatan; därute på torget kunde jag bliva dräpt.»