Bible in 90 Days
15 När du har invigt dem och överlämnat dem på detta sätt, ska de få gå ut och in i tabernaklet för att utföra sina sysslor.
16 De tillhör mig som en gåva från Israels folk, och jag har tagit emot dem i stället för alla förstfödda barn i Israel. Ja, jag har tagit leviterna som ersättning för dem,
17 för alla förstfödda bland folket i Israel tillhör mig, både bland människor och djur. Jag gjorde anspråk på dem den natt då jag dödade allt förstfött bland egyptierna.
18 Ja, jag har tagit emot leviterna som ersättning för de äldsta sönerna i Israel,
19 och jag ska ge leviterna som gåva till Aron och hans söner. Leviterna ska för folkets räkning utföra de heliga tjänsterna i tabernaklet och skaffa försoning för folket genom att utföra offertjänsten åt dem. Ingen i Israel kommer att drabbas av pest eller andra plågor, som de annars skulle ha riskerat genom att komma för nära tabernaklet.
20 Mose och Aron och allt folket invigde alltså leviterna och följde mycket noga de föreskrifter som Herren gett Mose.
21 Leviterna renade sig och tvättade sina kläder, och Aron förde fram dem till Herren som ett viftoffer och utförde försoningsceremonin över dem för att rena dem.
22 Därefter gick de in i tabernaklet, som medhjälpare åt Aron och hans söner, och allting utfördes precis som Herren hade befallt Mose.
23-24 Och Herren sa till Mose: Alla leviter som är minst tjugofem år kan börja tjänstgöra i tabernaklet. Vid femtio ska de dra sig tillbaka.
25-26 När de slutat sin aktiva tjänst kan de hjälpa sina bröder, men de får inte utföra en prästs uppgifter.
Påsken firas för andra gången
9 Så här talade Herren till Mose i Sinais öken, under det andra årets första månad sedan de lämnat Egypten:
2-3 Israels folk ska fira påsk varje år på kvällen den fjortonde dagen i denna första månad, enligt de föreskrifter jag har gett.
4-5 Mose meddelade detta, och påskfirandet ägde rum i Sinais öken på kvällen den fjortonde dagen, precis som Herren hade gett befallning om.
6-7 Men några män var orena därför att de hade kommit nära en död kropp och kunde därför inte äta påsklammet just den kvällen. De kom därför till Mose och Aron och undrade varför de inte fått lov att bära fram sina offer till Herren samtidigt med resten av folket.
8 Mose bad dem vänta medan han rådfrågade Herren.
9 Herren svarade och sa:
10 Om någon bland Israels folk, vare sig nu eller i kommande generationer, är oren vid påsktiden på grund av att han rört vid en död kropp, eller om några befinner sig på resa och inte kan närvara, så ska de ändå fira påsk, men en månad senare,
11 på kvällen den andra månadens fjortonde dag. De ska vid det tillfället äta lammet tillsammans med osyrat bröd och bittra örter.
12 De får inte lämna någonting kvar till följande morgon, de får inte knäcka något av lammets ben, och de måste följa alla de givna föreskrifterna beträffande firandet.
13 Men om någon som inte är oren eller någon som inte är ute på resa ändå vägrar att fira påsk på den bestämda tiden, ska han uteslutas från Israels folk, därför att han vägrat att offra till Herren i rätt tid, och han måste då bära sin skuld.
14 En utlänning som bor bland er och vill fira Herrens påsk ska följa samma föreskrifter som jag gett er. Reglerna gäller för alla.
Molnet och elden över tabernaklet
15 Den dag då tabernaklet restes vilade molnet över det. På kvällen och under natten blev molnet i stället till en eld,
16 och så förblev det även i fortsättningen. Molnet som fanns där på dagen såg ut som en eld om natten.
17 När molnet än höjde sig från tältet bröt hela Israel upp och följde det till den plats där det stannade, och där slog man läger.
18 Så fortsatte vandringen, allt efter Herrens befallning. Där han sa till dem att stanna, där stannade de och blev kvar på den platsen så länge molnet stod stilla.
19 Om molnet stod stilla länge, stannade de också länge. Men om molnet bara stannade några dagar, var folket också kvar bara några dagar, för det hade Herren gett befallning om.
20-21 Ibland stannade molnet bara över natten och flyttade sig redan följande morgon, men dag eller natt, närhelst det flyttade sig, bröt folket upp och följde efter.
22 Och om molnet dröjde över tabernaklet två dagar, en månad eller ett helt år, blev Israels folk kvar lika länge. Men så snart molnet flyttade sig, följde folket efter.
23 På Herrens befallning slog de läger eller gick vidare, och vad Herren än gav order om till Mose, det gjorde man.
Silvertrumpeterna
1-2 Herren sa till Mose: Gör två trumpeter av hamrat silver. De ska användas när folket ska sammankallas eller för att ge signal när lägret ska brytas.
3 När båda trumpeterna ljuder ska folket veta att de ska samlas vid ingången till tabernaklet.
4 Men om man enbart blåser i den ena, är det bara ledarna för stammarna i Israel som ska komma till dig.
5-7 Olika trumpetsignaler behövs för att skilja mellan när folket ska samlas och när det är dags att bryta upp och dra vidare. Då första signalen för uppbrott ljuder, ska stammarna som slagit läger på östra sidan om tabernaklet ge sig av. Vid nästa signal är det dags för stammarna på södra sidan att gå.
8 Det är bara prästerna som har tillåtelse att blåsa i trumpeterna, och detta är en bestående lag som ska följas från generation till generation.
9 När ni kommer fram till det utlovade landet och drar ut i strid mot era fiender, ska Gud höra er och rädda er från era fiender, när ni blåser en larmsignal med dessa trumpeter.
10 Använd dem också under era fester och vid de årliga högtiderna och i början av varje månad. Ja, ni ska blåsa i dem när ni kommer med era brännoffer och tackoffer, och då ska Gud bli påmind om sitt förbund med er. För jag är Herren, er Gud.
11 Molnet lyfte från tabernaklet den tjugonde dagen i andra månaden, under det andra året efter att Israel hade lämnat Egypten.
12 Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet tills det stannade i öknen Paran.
13 Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot de instruktioner för resan som Herren gett Mose.
En bra början
14 Främst i ledet fanns Judas stam, grupperad bakom sitt banér och anförd av Naheson, Amminadabs son.
15 Därefter kom Isaskars stam, anförd av Netanel, Suars son,
16 och Sebulons stam, anförd av Eliab, Helons son.
17 Sedan kom männen från Gersons och Meraris avdelningar, som bar det nermonterade tabernaklet på sina axlar.
18 Rubens avdelning under sitt banér kom sedan med Elisur, Sedeurs son, som anförare.
19 Därefter kom Simeons stam under Selumiel, Surisaddais son,
20 och Gads stam anförd av Eljasaf, Deguels son.
21 Därnäst kom kehatiterna, som bar på de heliga tillbehören i tabernaklet. Tabernaklet skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram.
22 Efter dem kom Efraims stam under sitt banér, anförd av Elisama, Ammihuds son;
23 Manasses stam, anförd av Gamliel, Pedasurs son,
24 och Benjamins stam, anförd av Abidan, Gideonis son.
25 Sist av alla, med sitt banér i spetsen, kom Dans stam, anförd av Ahieser, Ammisaddais son.
26 Asers stam anfördes av Pagiel, Okrans son,
27 och Naftalis stam av Ahira, Enans son.
28 Det var i denna ordning stammarna avtågade.
29 En dag sa Mose till sin svåger Hobab, son till Josefs svärfar, midjaniten Reguel: Äntligen är vi på väg till det utlovade landet. Kom med oss så ska vi behandla dig väl, för Herren har gett Israel underbara löften!
30 Men hans svåger svarade: Nej jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.
31 Stanna hos oss, vädjade Mose. Du känner till vägarna i öknen och kommer att bli till god hjälp för oss.
32 Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som Herren gör för oss.
33 Med Herrens ark längst fram vandrade de i tre dagar sedan de hade lämnat berget Sinai, för att komma fram till nästa plats där de skulle stanna.
34 Det var dag när de började sin vandring med molnet framför sig i skyn.
35 Varje gång arken bröt upp, utropade Mose: Stå upp, Herre, och förskingra dina fiender. Låt dem fly för dig!
36 Och när arken sattes ner, sa han: Vänd tillbaka, Herre, till Israels oräkneliga tusenden.
Gud sänder eld över folket
11 Folket började snart klaga över alla svårigheter de mötte under vägen och Herren hörde dem. Han blev förargad på dem för att de klagade ochi sin vrede sände han en eld och utplånade delar av lägrets ytterområden.
2 Då ropade de till Mose om hjälp, och när han bad för dem, upphörde elden.
3 Efter detta blev platsen känd under namnet Tabeera, som betyder brand, eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.
Folket klagar och Gud ger dem kött
4-5 Då började främlingarna bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Detta ökade missnöjet också bland Israels folk, och de suckade och klagade: Om vi ändå hade lite kött att äta! Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten. Och minns ni de goda gurkorna och melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken?
6 Vi tappar matlusten av att behöva äta manna varenda dag, både morgon och kväll!
7 Mannat liknade korianderfrö och påminde om kåda.
8 Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det, och det smakade som om det var tillagat med olivolja.
9 Mannat föll om natten samtidigt med daggen.
10 Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större, och Mose blev själv mycket illa till mods.
11 Då sa Mose till Herren: Vad har jag gjort för ont eftersom jag måste dras med detta folk?
12 Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder?
13 Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: Ge oss kött!
14 Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung!
15 Om du tänker behandla mig på det sättet är det lika bra att du tar mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!
16 Då sa Herren till Mose: Kalla samman sjuttio av ledarna i Israel och för fram dem inför mig vid tabernaklet, så att de står där tillsammans med dig.
17 Jag ska komma ner och tala med er där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.
18 Säg också till folket att rena sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: Herren har hört er gråt och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten, och han tänker ge er kött. Ni ska äta det,
19-20 inte bara en eller två dagar, eller fem eller tio eller ens tjugo! I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er, och ni har gråtit av längtan efter Egypten.
21 Men Mose sa: Här finns det 600.000 män förutom alla kvinnor och barn, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad.
22 Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!
23 Då sa Herren till Mose: När skulle jag ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!
24 Mose lämnade sedan tabernaklet och gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade de sjuttio ledarna runt tabernaklet.
25 Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem började de profetera, men det hände bara vid det tillfället.
26 Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och när Anden kom över dem profeterade de där de stod.
27 Några unga män sprang till Mose och berättade detta.
28 Då protesterade Josua, Nuns son, Moses medhjälpare, och sa: Du måste försöka få dem att sluta!
29-30 Men Mose svarade: Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!30Därefter återvände Mose och ledarna till lägret.
31 Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet och lät dem falla i lägret och runt omkring det! Så långt man kunde gå åt alla håll fanns det vaktlar. De flög strax ovanför marken.
32 Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag! Ingen samlade in mindre än två tusen liter, och det låg vaktlar överallt.
33 Men när folket började äta av köttet upptändes Herrens vrede mot dem, och många dog.
34 Platsen kom att kallas Begärets gravar, därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött.
35 Folket bröt upp och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.
Mirjam och Aron kritiserar Mose
1-2 En dag började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att hans hustru kom från Etiopien. De sa: Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också? Herren hörde dem,
3-4 och reagerade omedelbart och kallade dem alla tre till tabernaklet. Mose var faktiskt den mest ödmjuka och anspråkslösa människa man kunde tänka sig.
5 Herren steg ner till dem i molnet och ställde sig vid ingången till tabernaklet. Kom fram hit, Aron och Mirjam! sa han. De steg då fram,
6 och Herren sa till dem: Det är genom syner och drömmar som jag talar till er människor, till och med om det är fråga om profeter.
7-8 Men det är inte på det sättet som jag talar med min tjänare Mose. Han har förtroende här i mitt hus, och med honom talar jag ansikte mot ansikte, i klartext och inte i gåtor! Hur vågar ni då kritisera honom?
9 De hade verkligen lyckats väcka Herrens vrede. När han lämnade dem
10 och molnet flyttade sig från tabernaklet, upptäckte Mirjam plötsligt att hon var alldeles vit som av spetälska. Aron fick se vad som hänt
11 och ropade förtvivlat till Mose: Straffa oss inte för den synd vi begått! Det var vansinnigt, det vi gjorde.
12-14 Låt henne inte vara som en levande död, som en som är född vanställd.13Herre, jag ber dig, gör henne frisk igen! ropade då Mose till Gud. 14Och Herren sa till Mose: Om hennes far hade spottat henne i ansiktet skulle hon ju ha varit oren i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar, och sedan kan hon få komma tillbaka.
15 Mirjam blev alltså utestängd från lägret och visade sig inte på sju dagar. Folket väntade med att gå vidare, tills hon kom tillbaka. Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.
Spejarna sänds ut
13 Herren sa till Mose:
2 Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.
3-16 Israeliterna hade vid det här tillfället sitt läger i Parans öken. Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg dessa ledare:Sammua, Sackurs son, från Rubens stam,Safat, Horis son, från Simeons stam,Kaleb, Jefunnes son, från Juda stam,Jigeal, Josefs son, från Isaskars stam,Hosea, Nuns son, från Efraims stam, en del av Josefs stam,Palti, Rafus son, från Benjamins stam,Gaddiel, Sodis son, från Sebulons stam,Gaddi, Susis son, från Manasses stam, en del av Josefs stam,Ammiel, Germallis son, från Dans stam,Setur, Mikaels son, från Asers stam,Nahebi, Vofsis son, från Naftalis stam,Geuel, Makis son, från Gads stam.
17 Det var i detta sammanhang som Mose ändrade Hoseas namn till Josua.
Spejarna utforskar landet
18 Mose sände i väg dem med följande instruktioner: Gå norrut till bergstrakterna vid Negev
19 och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många.
20 Ta reda på om jorden är bördig eller mager och om städerna är befästa.
21 Låt oss få veta om det är ett rikt eller fattigt land och om det finns skog. Ta med er tillbaka prov på landets frukter. Det var just då dags för den första druvskörden.
22 Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rehob i närheten av Hamat.
23 När de drog norrut passerade de först genom Negev och kom fram till Hebron. Där träffade de på ahimaniterna, sesaiterna och talmaiterna, som alla var ättlingar till jätten Anak. Hebron var en mycket gammal stad, byggd sju år före Soan i Egypten.
24 Sedan kom de till den trakt som numera kallas Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig, och de tog också med sig granatäpplen och fikon.
25 Israeliterna kallade dalen för Druvdalen efter den druvklase de hade tagit med sig därifrån.
Folket gör uppror
26 Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring.
27 De rapporterade för Mose, Aron och allt Israels folk i Parans öken vid Kades, och de visade upp frukten som de hade med sig.
28 Så här löd deras rapport: Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka, och det var verkligen underbart, ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Här har vi en del frukter därifrån.
29 Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar, och vi såg ättlingar efter Anak!
30 Amalekiterna bor i söder, medan hetiterna, jebuseerna och amoreerna bor i bergstrakten, och kananeerna bor utmed Medelhavskusten och i Jordandalen.
31 Men Kaleb lugnade folket där de stod framför Mose. Jag tycker vi ska gå och inta det här landet på en gång, sa han. Jag vet att vi kan segra!
32 Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk! sa de andra spejarna. De skulle fullkomligt krossa oss!
33 Deras rapport var alltså till största delen negativ: Landet är fullt av krigare, och människorna är mycket kraftigt byggda.
34 Vi såg en del anakiter där, ättlingar till den gamla jättesläkten. Vi kände oss som myror framför dem, och vi kände hur de föraktade oss.
14 Då började folket att klaga och gråta högt, och de fortsatte hela natten.
2 Deras röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron.Tänk om vi hade fått dö i Egypten, klagade de, eller åtminstone här i öknen,
3 i stället för att bli dödade i det landet. Ja, Herren kommer att döda oss där, och våra hustrur och små barn kommer att bli slavar. Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!
4 Det förslaget spred sig i hela lägret, och man ropade: Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!
Mose ber för de upproriska
5 Då föll Mose och Aron ner på marken med ansiktena mot jorden,
6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rev sönder sina kläder
7 och sa till allt folket: Det är ett underbart land vi har framför oss,
8 och Herren älskar oss. Han kommer att hjälpa oss att komma in i landet, för han har ju gett oss det. Det är oerhört bördigt, ett land som flyter av mjölk och honung!
9 Gör inte uppror mot Herren nu. Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Vi kommer att klara av dem, för Herren är med oss, och det är oss han beskyddar och inte dem! Sluta nu upp med att vara rädda!
10-11 Men den enda reaktionen på deras vädjan blev att man hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet, och Herren sa till Mose: Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla under som de har sett mig göra?
12 Jag ska göra dem arvlösa och utrota dem i pest, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!
13 Men vad ska egyptierna tänka när de får höra talas om det? frågade Mose Herren. De känner ju mycket väl till hur du visade din makt och räddade ditt folk.
14 De har berättat det för invånarna i det här landet, så de är väl medvetna om att du står på Israels sida och att du talar med folket ansikte mot ansikte. De ser molnet och elden över oss, och de vet att det är du som beskyddar oss dag och natt.
15 Om du nu dödar ditt folk, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga:
16 'Herren var tvungen att döda dem, därför att han inte kunde ta hand om dem i öknen. Han var inte så stark att han kunde leda dem in i det land som han hade lovat att ge dem.'
17-18 Herre, visa nu din väldiga makt och ditt tålamod genom att förlåta oss våra synder, och visa oss din kärlek. Förlåt oss! Vi vet att du inte kan låta synden få vara ostraffad, utan du straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generation.
19 Jag vädjar till dig, Herre: förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd och kärlek. Förlåt dem, så som du har förlåtit dem förut, allt sedan vi lämnade Egypten.
Guds straff - fyrtio år i öknen
20-21 Då sa Herren: Jag ska förlåta dem, som du har begärt. Men jag lovar vid mitt eget namn, att lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet,
22 lika visst ska ingen av dessa som sett min härlighet, och som tio gånger har vägrat lyda mig, och som har sett alla de under jag gjort både i Egypten och i öknen,
23 ingen av dem ska få se det land som jag lovat deras förfäder.
24 Men med min tjänare Kaleb är det annorlunda. Han har lytt mig. Honom ska jag leda in i det land han har undersökt, och hans ättlingar ska också få sin del av landet.
25 Men eftersom Israels folk är så uppskrämt av amalekiterna och kananeerna som bor i dalarna, så måste ni i morgon vända tillbaka ut i öknen, i riktning mot Röda havet.
26-27 Hur länge tänker detta folk fortsätta att klaga på mig? sa Herren när han talade med Mose och Aron. Jag har hört allt de sagt.
28 Men säg så här till dem: 'Herren lovar att han ska göra just det som ni fruktat för.
29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er som är tjugo år eller äldre, och som har klagat på mig,
30 ska få komma in i det utlovade landet utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Ni sa att era barn skulle bli slavar åt landets folk. Ja, nu tänker jag föra era barn in i landet i stället för er. De ska få ärva det som ni förkastade,
32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen.
33 Och era barn ska tvingas att bli herdar i öknen i fyrtio år. På det sättet ska ni få betala för er trolöshet, ända tills den sista av er ligger död i öknen.
34-35 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar, men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd, och jag ska lära er vad det betyder att förkasta mig. Jag, Herren, har talat. Och kom ihåg att alla som varit med och sammansvurit sig mot mig ska dö här i öknen.'
36-38 De tio spejarna som hade förorsakat upproret mot Herren genom att skrämma folket, blev därefter dödade inför Herren. Det var bara Josua och Kaleb som fick leva.
39 Sedan blev det en oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade för folket vad Gud hade sagt.
Folket går vidare utan Gud
40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot det utlovade landet.Här är vi nu! sa de. Vi förstår att vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss.
41 Det är för sent, sa Mose. Ni lyder inte Herren och följer inte hans order om att gå tillbaka ut i öknen.
42 Ni kommer att krossas av fienden om ni försöker genomföra era planer, för Herren är inte med er.
43 Ni vet väl att amalekiterna och kananeerna finns där! Nu när ni har övergett Herren kommer han att överge er.
44 Men de fortsatte in i bergsbygden, trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret.
45 Då kom amalekiterna och kananeerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
Ytterligare regler för offer
1-2 Herren befallde sedan Mose att ge Israels folk dessa föreskrifter: När era barn slutligen kommer in i det land som jag ska ge er
3-4 och de då vill behaga Herren med ett brännoffer eller slaktoffer, så måste de bära fram ett djur från sina fårhjordar eller boskapshjordar. Varje offer, vare sig det är ett vanligt sådant, ett offer för att infria ett löfte, ett frivilligt offer eller ett särskilt offer i samband med någon av de årliga högtiderna, så måste det bäras fram tillsammans med ett spisoffer. Om det är ett lamm som ska offras, ska du använda tre liter fint mjöl, blandat med en och en halv liter olja
5 och dessutom en och en halv liter vin till drickoffer.
6 Om offret är en bock ska du använda sex liter fint mjöl, blandat med två liter olja
7 och två liter vin till drickoffret. Det är ett offer som blir en välbehaglig lukt inför Herren.
8-9 Om offret är en ung tjur, måste spisoffret som man frambär tillsammans med den bestå av nio liter fint mjöl, blandat med tre liter olja,
10 och tre liter vin till drickoffer. Detta ska offras i eld och kommer att bli en välbehaglig lukt inför Herren.
11-12 Detta är föreskrifterna om vad som ska åtfölja alla offer av tjurar, bockar, lamm eller baggar.
13-14 De gäller både den som är infödd israelit och utlänningar som bor bland er och som vill behaga Herren genom att bära fram eldsoffer.
15-16 Det är en lag för alla, infödda så väl som utlänningar, och den ska gälla för alltid, från generation till generation. Alla är jämställda inför Herren, och den gäller alla lika!
17-18 Vid samma tillfälle sa Herren till Mose: Lär Israels folk att när man kommer in i landet som jag ger dem,
19-21 så ska alla bära fram inför mig av varje års skörd, genom att baka en kaka bröd på grovt mjöl av den säd som skördats det första året. Denna brödkaka ska viftas framför altaret som ett viftoffer inför Herren. Det här ska vara ett årligt offer från er loge, som bärs fram från generation till generation.
22 Om ni eller kommande generationer, utan att vara medvetna om det, skulle bryta mot de regler som Herren har gett er genom Mose under åren,
23-24 så ska folket offra en ung tjur som brännoffer när det inser sitt misstag. Det kommer att bli en välbehaglig lukt inför Herren, och tjuren ska offras tillsammans med vanligt spisoffer och drickoffer och med en bock som syndoffer.
25 Prästen ska skaffa försoning för hela Israels folk, och dess synd ska bli förlåten, för den var ju inte medveten, och de har gottgjort den genom sina eldsoffer inför Herren och genom syndoffret.
26 Alla ska få förlåtelse, även de utlänningar som bor i landet, för hela befolkningen var delaktig, och därför ska också alla bli förlåtna.
27 Om misstaget har begåtts av någon enskild, ska han offra en årsgammal get av honkön som syndoffer
28 och prästen ska ge försoning åt honom inför Herren, och han ska få förlåtelse.
29 Samma lag gäller för en utlänning som bor bland er.
30 Men om någon syndar medvetet, vare sig han är infödd eller utlänning, så hånar han därmed Herren och måste utrotas ur folket.
31 Han har nämligen föraktat Herrens befallning och medvetet låtit bli att följa hans lag. Han ska dödas på grund av sin synd.
Om sabbatsbudet
32 En dag under tiden i öknen blev en man bland folket tagen på bar gärning när han samlade ved på sabbaten.
33 Han greps och fördes inför Mose, Aron och de andra domarna.
34 De tog honom i förvar tills de fått reda på vad Herren ville att de skulle göra med honom.
35 Då sa Herren till Mose: Mannen måste dö. Folket ska stena honom till döds utanför lägret.
36 De förde då ut honom utanför lägret och dödade honom, precis som Herren hade befallt.
Om kläder
37-38 Och Herren sa till Mose: Säg till folket i Israel att göra tofsar till fållarna på sina kläder. Detta är en regel som ska gälla från generation till generation, och tofsarna ska fästas vid kläderna med mörkblå tråd.
39 Ni ska genom dem bli påminda om Herrens befallningar och komma ihåg att lyda hans lagar i stället för att följa era egna begär och gå era egna vägar, som ni brukade göra när ni tjänade andra gudar.
40 Ja, detta ska påminna er om att vara heliga inför Gud,
41 för jag är Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land, ja, jag är Herren, er Gud.
Uppror i lägret
16 En dag började leviten Kora, son till Jishar, sonson till Kehat, och några män från Rubens stam, Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son,
2 att intala folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 förtroendevalda ledare.
3 De gick till Mose och Aron och sa: Nu har vi fått nog av er överlägsna attityd. Ni är inte bättre än några andra. Alla i Israel har blivit utvalda av Gud, och han är med oss allesammans. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som ni gör och påstå att vi måste lyda er? Hur kan ni med att sätta er över folkets vilja?
4 När Mose hörde detta föll han ner på marken med ansiktet mot jorden,
5 och sedan sa han till Kora och dem som var med honom: I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom, vem som är helig och vem han har utsett att vara präst åt sig.
6-7 Så här ska ni göra: Du Kora, och de andra som är med dig, ska i morgon ta rökelsekar och tända dem. Lägg rökelse i dem inför Herren, så ska vi få reda på vem det är Herren har utvalt. Ni leviter har gått för långt!
8-9 Sedan sa Mose, vänd till Kora: Tycker du inte att det är tillräckligt hedrande att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans tabernakel och står framför folket och tjänar det?
10 Säger det er ingenting att det bara är leviterna som fått sådana uppdrag? Nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också!
11-12 Det är väl det ni är ute efter när ni nu har gjort uppror mot Herren. Och vad har egentligen Aron gjort, eftersom ni är så missnöjda med honom? Därefter kallade Mose till sig Datan och Abiram, Eliabs söner, men de vägrade att komma.
13 Är det inte illa nog att du ledde oss bort från det härliga Egypten för att döda oss här i öknen? sa de. Nu tänker du göra dig till kung över oss också!
14 Dessutom har du inte lett oss in i det underbara landet som du lovade, och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Försöker du driva med oss? Nej, vi tänker inte komma.
15 Då blev Mose förargad och sa till Herren: Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.
16 Och till Kora sa han: Kom hit i morgon och ställ dig inför Herren med alla dina vänner. Aron kommer också att vara här.
17 Se till att ni har med er rökelsekaren med rökelse. Var och en ska ha sitt eget rökelsekar, så att det blir sammanlagt 250 stycken. Aron ska också ha sitt med sig.
18 De gjorde som Mose hade befallt. De kom dit med sina rökelsekar, tände dem, lade rökelsen i dem och stod vid ingången till tabernaklet, tillsammans med Mose och Aron.
19 När Kora hade samlat alla sina anhängare vid ingången till tabernaklet visade sig Herrens härlighet för allt folket,
20 och Herren sa till Mose och Aron:
21 Gå bort från dem, så att jag kan döda dem omedelbart.
22 Men Mose och Aron kastade sig ner på marken inför Herren och sa: Gud, du hela mänsklighetens Gud, måste du bli så utom dig av vrede att du låter det gå ut över hela detta folk, bara för att en man syndar?
Guds straff för upproret
23-24 Då sa Herren till Mose: Säg till folket att hålla sig borta från Koras, Datans och Abirams tält.
25 Mose skyndade då bort till Datans och Abirams tält, följd av ledarna.
26 Akta er!, ropade han till folket. Var inte i närheten av dessa ogudaktiga mäns tält, och rör ingenting som är deras, så att ni inte blir inblandade i deras synder och dödade tillsammans med dem.
27 Alla drog sig då undan från Koras, Datans och Abirams tält, medan Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.
28 Och Mose sa: Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv.
29 Om de här människorna dör en naturlig död, då har inte Herren sänt mig.
30 Men om Herren gör ett under så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.
31 Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem,
32 och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer och tillhörigheter. Allt de ägde försvann i djupet.
33 De blev levande begravda, marken slöt sig sedan över dem och de var borta.
34 Alla flydde vid deras skrik, rädda för att ryckas med,
35 och eld kom ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.
36-37 Herren sa till Mose: Säg till Eleasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga, avskilda åt Herren. De glödande kolen ska han kasta bort,
38 för männen dog på grund av sin synd. Sedan ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren, och altarplåtarna ska finnas där som en påminnelse för Israels folk.
39 Prästen Eleasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar och hamrade ut dem till metallplåtar att täcka altaret med.
40 Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Kora och hans anhängare hända honom. Allt detta var enligt de föreskrifter som Herren gett Mose.
41 Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: Ni har dödat Herrens folk.
42 Snart hade en missnöjd och uppretad folkhop samlats, och medan de stod där och såg upp mot tabernaklet visade sig plötsligt molnet med Herrens härlighet.
43-44 Då kom Mose och Aron och ställde sig vid ingången till tabernaklet, och Herren sa till Mose:
45 Skynda dig bort från detta folk, så att jag omedelbart kan döda det.Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.
46 Ta ett rökelsekar och lägg eld från altaret i det, sa Mose därefter till Aron. Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Jag känner Guds vrede, och pest har redan drabbat dem.
47 Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Pesten hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla,
48 och när han stod där, mitt bland levande och döda, upphörde plötsligt pesten.
49 Men då hade redan 14.700 människor hunnit dö, förutom dem som dött dagen innan tillsammans med Kora.
50 När Aron återvände till Mose vid ingången till tabernaklet hade pesten upphört helt.
Arons stav grönskar
1-3 Herren sa till Mose: Säg åt Israels folk att var och en av stammarna ska ge dig en stav av trä. Skriv namnet på var och en av dess ledare på dessa stavar och skriv Arons namn på Levi stams stav.
4 Lägg sedan alla stavarna i det inre rummet av tabernaklet där jag brukar möta dig framför arken.
5 Jag ska använda dessa stavar för att visa vem jag har utvalt. Hans stav kommer nämligen att grönska! Då ska det äntligen bli slut på alla dessa klagomål!
6 Mose meddelade dessa föreskrifter till folket, och var och en av de tolv stamledarna, Aron inräknad, bar fram en stav till honom.
7 Han lade dem framför Herren i det inre rummet av tabernaklet.
8 När han kom tillbaka nästa dag, upptäckte han att Arons stav, som representerade Levi stam, inte bara grönskade utan hade knoppar och blommor och bar mogna mandlar!
9 Mose bar ut stavarna och visade vad som hade hänt. Sedan tog var och en sin stav utom Aron.
10 Herren bad Mose att lägga Arons stav vid sidan av arken. Där skulle den alltid finnas, som en påminnelse för de upproriska. Och om det skulle bli någon diskussion om Aron och hans befogenheter i fortsättningen, skulle han hämta den och visa den för folket. Detta för att undvika ytterligare katastrofer för folket.
11 Mose gjorde i allt som Herren hade sagt.
12-13 Men folket fortsatte ändå att klaga.Vi är ju så gott som döda allesammans, gnällde de. Var och en som kommer i närheten av tabernaklet dör. Är det verkligen meningen att vi ska gå under allesammans?
Instruktioner till präster och leviter
18 Då talade Herren till Aron och sa: Du och dina söner och din familj är ansvariga om helgedomen vanhelgas, och ni kommer också att vara ansvariga för alla fel som begås i den prästerliga tjänsten!
2-3 Dina släktingar i Levi stam ska vara dina medhjälpare, men det är bara du och dina söner som får utföra de heliga tjänsterna i tabernaklet. Leviterna måste vara mycket noga med att inte vidröra de heliga föremålen eller altaret, för då kommer jag att döda både dem och dig.
4 Ingen som inte är levit får hjälpa dig med något.
5 Och kom ihåg att det bara är prästerna som får utföra de heliga tjänsterna i helgedomen och vid altaret. Om ni följer dessa instruktioner ska Guds vrede aldrig mer komma över folket.
6 Jag har utvalt dina släktingar leviterna att vara dina medhjälpare i tjänsten vid tabernaklet. De är en gåva till dig från Herren.
7 Men du och dina söner, prästerna, ska personligen utföra den heliga tjänsten och allt som har att göra med altaret och det som finns bakom förhänget. Prästämbetet är er speciella tjänst, och den som försöker ta över den kommer att dö.
8 Herren gav också följande instruktioner till Aron: Jag gör dig ansvarig för alla offer som bärs fram till mig. Jag ger till dig och dina söner alla de gåvor som förs fram till Herren av folket.
9 Spisoffren och syndoffren är era, med undantag för den del av det som bärs fram till Herren, och bränns på altaret. Alla dessa offer är mycket heliga.
10 De måste ätas på en helig plats, och varje man bland er måste äta av dem.
11 Alla andra gåvor som bärs fram till mig genom att man viftar med dem framför altaret tillhör dig och dina familjer, både söner och döttrar. Alla medlemmar av era familjer kan äta dessa, om man inte just då råkar vara oren.
12 De första gåvorna av skörden som folket bär fram som offer till Herren är också dina, det bästa av olivoljan, vinet och säden
13 och det bästa av all annan skörd. Alla i hushållet får äta av det, bara de inte vid det tillfället är orena.
14-15 Allt som är invigt åt Herren är ditt, inberäknat folkets förstfödda bland boskapen.
16 Men du kan inte ta emot de förstfödda sönerna, och inte heller det förstfödda bland de djur som jag förbjudit som mat. I stället ska man betala dig fem siklar för varje förstfött barn när det har blivit en månad gammalt.
17 Det förstfödda bland kor, får och getter ska du inte köpa tillbaka. Det måste offras till Herren. Blodet ska stänkas på altaret, och fettet ska brännas som eldsoffer. Detta är något som Herren tycker om.
18 Köttet från dessa djur ska vara ert, liksom bringan och högra lårstycket som framburits som viftoffer inför Herren vid altaret alltid är ert.
19 Ja, jag har gett dig alla dessa viftoffer, som Israels folk bär fram till Herren. De ska vara mat åt dig och dina familjer. Detta är ett förbund som ska gälla för alltid mellan Herren och dig och dina ättlingar.
20 Ni präster får inte ha någon egendom eller någon inkomst i övrigt, för allt ni behöver har ni i mig.
21 Beträffande dina släktingar leviterna, så ska de få betalt för sina tjänster med tiondet från hela Israels land.
22 Från och med nu får inga andra israeliter än prästerna och leviterna gå in i helgedomen. I så fall får de ta konsekvenserna av sin synd och dö.
23 Det är bara leviterna som får utföra arbetet där, och de får stå till svars om de sviker sina uppgifter. Det är en beständig lag bland er att leviterna inte ska äga något land i Israel,
24 för folkets tionde som offras till Herren genom att man viftar med det framför altaret, ska tillhöra leviterna. Detta är deras arv, och de behöver ingen annan arvedel.
25-26 Herren sa till Mose: Säg till leviterna att de ska ge Herren tionde av det tionde som de får, ett tionde av tiondet, som ska bäras fram inför Herren genom att man viftar med det framför altaret.
27 Herren ska betrakta detta som ert offer från det första av er skörd, av er säd och ert vin, som om det kom från egna odlingar.
28-29 Till detta tionde av tiondet, Herrens del, ska ni ta det bästa av det ni själva har fått och ge det till Aron.
30 Det ska räknas er till godo, precis som om det kom från era egna logar och vinpressar.
31 Ni och era familjer kan äta det i hemmet eller var ni vill, för det är er ersättning för tjänsten i tabernaklet.
32 Genom att ge vidare till Herren det bästa av folkets offer vanhelgar ni inte det offrade utan kan äta av det som blir kvar som ert eget utan att behöva dö.
Rening från orenhet
1-3 Herren sa till Mose och Aron: Här är ännu en av mina lagar: Be Israels folk om en felfri, röd, ko, som aldrig gått under något ok. Ge den till prästen Eleasar. Den ska föras utanför lägret och slaktas medan han ser på.
4 Eleasar ska ta en del av kons blod på sitt finger och stänka sju gånger i riktning mot tabernaklets ingång.
5 Sedan ska hud, kött, blod och inälvor brännas.
6 Eleasar ska ta cederträ, grenar av isop och ett rosenrött snöre och kasta det i elden med den brinnande kon.
7 Sedan måste han tvätta sina kläder och bada innan han återvänder till lägret, men han är oren till kvällen.
8 Den som bränner djuret måste också tvätta sina kläder och bada, och han är oren till kvällen.
9 Någon som inte är oren ska samla upp askan efter kon och lägga den på en ren plats utanför lägret. Där ska den förvaras åt Israels barn till stänkelsevatten för att rena från synd.
10 Mannen som samlat upp askan efter kon måste tvätta sina kläder och är oren till kvällen. Detta ska vara en ständig lag för Israels folk och för de främlingar som bor bland dem.
11 Den som rör en död människas kropp är oren i sju dagar
12 och måste rena sig den tredje och sjunde dagen med vatten som blandats med askan av den röda kon. Då ska han bli ren. Men om han inte gör det på den tredje dagen, fortsätter han att vara oren även efter den sjunde dagen.
13 Den som rör vid en död människa och inte renar sig på det sätt som föreskrivits har orenat Herrens tabernakel och ska skiljas från Israel. Eftersom reningsvattnet inte blev stänkt på honom har han orenheten kvar.
14 Om någon dör i ett tält är var och en som vistades där vid dödsfallet och den som sedan går in i tältet oren i sju dagar.
15 Alla kärl i tältet som är utan lock är också orena.
16 Om någon ute på ett fält rör vid någon som har dött i strid eller på annat sätt, eller rör vid ett människoben eller en grav, är han oren i sju dagar.
17 För att den orene ska bli ren igen måste man ta av askan från reningsoffret och lägga den i en kittel tillsammans med friskt vatten.
18 Sedan ska någon som inte är oren ta en kvist av isop, doppa den i vattnet och stänka på tältet, på alla kärl och pannor i tältet. Han ska också stänka på den som har varit inne i tältet, rört vid människoben eller en grav eller vid någon som blivit dödad i strid eller dött på annat sätt.
19 Detta ska ske på den tredje och sjunde dagen, och på den sjunde dagen ska han renas. Då ska han tvätta sina kläder och bada, och samma kväll blir han fri från sin orenhet.
20 Den som är oren och inte renar sig ska skiljas från folket. Om vattnet som skulle rena honom inte har blivit stänkt på honom orenar han Herrens helgedom och anses inte längre tillhöra Guds folk.
21 Detta är en lag som ni ständigt måste komma ihåg. Mannen som stänker vattnet måste efteråt tvätta sina kläder, och om någon rör vid det vattnet är han oren till kvällen.
22 Allt som en oren person rör vid kommer att vara orent till kvällen.
Mose slår på klippan och blir straffad
20 Israels folk kom fram till öknen Sin i den första månaden och slog läger vid Kades. Där dog Mirjam och man begravde henne.
2 Det fanns då inte tillräckligt med vatten att dricka, och därför gjorde folket på nytt uppror mot Mose och Aron.
3 Om ändå vi också hade fått dö tillsammans med våra bröder som Herren dödade! skrek de åt Mose.
4 Ni har med avsikt lett oss ut hit i öknen för att bli av med oss och våra hjordar.
5 Varför tvingade ni oss att lämna Egypten, så att vi hamnade här på denna fruktansvärda plats? Var är det bördiga landet med säd, fikon, vin och granatäpplen ni lovade? Här finns ju inte ens tillräckligt med vatten att dricka!
6 Mose och Aron vände då om och gick till tabernaklets ingång, där de föll ner inför Herren, och Herrens härlighet visade sig för dem.
7 Och Herren sa till Mose:
8 Ta staven! Sedan ska du och Aron sammankalla allt folket. Medan de ser på ska du tala till klippan där borta. Då kommer den att ge er vatten. Du ska ge dem vatten ur klippan, och det kommer att räcka åt både folket och boskapen!
9 Mose gjorde som han hade blivit tillsagd. Han tog staven från platsen där den var förvarad inför Herren,
10 och tillsammans med Aron uppmanade han folket att samlas vid klippan. Han höjde rösten och ropade: Lyssna ni upprorsmakare! Måste jag ordna vatten åt er ur klippan?
11 Men i stället för att tala till klippan lyfte Mose sin arm och slog med staven två gånger på den. Vatten forsade fram, och folket och all boskap drack.
12 Men Herren sa till Mose och Aron: Därför att ni inte trodde på mig och inte håller mig för helig i Israels folks ögon, ska ni inte få leda dem in i det land som jag har lovat dem!
13 Platsen fick namnet Meriba, som betyder uppror. Där satte sig Israels folk upp mot Herren, och där visade Herren dem sin helighet.
Israel får inte passera genom Edom
14 Medan Mose var i Kades, sände han budbärare till kungen i Edom och sa: Vi är ättlingar till din bror Israel. Du känner till vår sorgliga historia,
15 hur våra förfäder drog ner till Egypten och blev slavar åt egyptierna.
16 Men när vi ropade till Herren hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kades och har slagit läger vid ditt lands gränser.
17 Låt oss få passera genom ditt land. Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar, och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till huvudvägen och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.
18 Men kungen i Edom svarade: Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd!
19 Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, invände de israeliska sändebuden. Och vi tänker inte ens dricka ert vatten utan att betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet.
20 Men kungen i Edom var orubblig. Han varnade dem på nytt med orden: Håll er härifrån! Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot gränsen med sina styrkor.
21-22 Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vände man tillbaka från Kades till berget Hor.
Aron dör
23 När de var vid gränsen till Edoms land sa Herren till Mose och Aron:
24 Nu är tiden inne för Aron att dö. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade i strid mot mina instruktioner när det gällde vattnet i Meriba.
25 Ta med dig Aron och hans son Eleasar upp på berget Hor.
26 Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Eleasar. Sedan ska Aron dö där uppe.
27 Mose gjorde som Herren sagt, och de tre gick tillsammans upp på berget Hor medan allt folket såg på.
28 När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Eleasar. Sedan dog Aron. Mose och Eleasar gick tillbaka ner,
29 och när folket fått beskedet om Arons död sörjde man honom i trettio dagar.
Israel besegrar kungen i Arad
21 När den kananeiske kungen i Arad i Negevöknen hörde att Israel kom längs vägen till Atarim anföll han dem och tog några av dem till fånga.
2 Då lovade Israels folk Herren att om han hjälpte dem att besegra kungen i Arad och hans folk, skulle de fullständigt förstöra alla hans städer.
3 Herren gick med på deras begäran och lät dem besegra kananeerna. Israel utrotade dem och förstörde deras städer. Efter detta kallades området Horma, som betyder förstörelse.
Kopparormen
4 Sedan fortsatte de från berget Hor längs Röda havet för att gå runt Edoms land. Folket blev otåligt
5 och började protestera mot Gud och klaga inför Mose. Varför har du lett oss ut ur Egypten så att vi måste dö här i öknen? gnällde de. Här finns ju ingenting att äta och ingenting att dricka, och vi avskyr detta smaklösa manna.
6 Då sände Herren giftiga ormar bland dem som straff, och många blev bitna och dog.
7 Folket kom då till Mose och sa: Vi har syndat, för vi har talat illa om Herren och om dig. Be honom att ta bort ormarna.Då bad Mose för folket.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®