Bible in 90 Days
Inget arbete på sabbaten
15 Vid samma tid fick jag se män i Juda som trampade sin vinpress på sabbaten och andra som körde hem säd eller lastade sina åsnor med vin, druvor, fikon och alla slags bördor för att frakta detta till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem för att sälja mat på den dagen. 16 Det fanns också några där från Tyros, som förde in fisk och alla sorters varor till försäljning till judarna på sabbaten – och detta i Jerusalem!
17 Då tillrättavisade jag de förnäma männen i Juda: ”Hur kan ni göra detta onda? Varför vanhelgar ni sabbaten? 18 Var det inte därför att era fäder gjorde sådana överträdelser som Gud lät denna olycka drabba oss och vår stad? Nu drar ni ner ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!”
19 När det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att stadsportarna skulle stängas och inte öppnas förrän sabbaten var över. Jag lät några av mina män vakta portarna så att inte några bördor kunde föras in i staden under sabbaten. 20 Två eller tre gånger hände det att köpmän och försäljare övernattade utanför Jerusalem, 21 men jag varnade dem: ”Varför tillbringar ni natten vid muren? Om det händer igen kommer jag att ta till hårda tag!” De kom sedan aldrig mer på en sabbat.
22 Sedan befallde jag leviterna att rena sig och hålla vakt vid portarna för att bevara sabbaten helig.
Min Gud, kom ihåg mig för detta! Förbarma dig över mig efter din stora nåd!
Nehemja förbjuder blandäktenskap
23 Vid den tiden upptäckte jag också att några män i Juda hade gift sig med kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab. 24 Hälften av deras barn talade ashdoditiska eller något annat av de andra folkens språk och kunde inte tala hebreiska[a]. 25 Jag förebrådde dem och uttalade förbannelser över dem, jag slog några av dem och drog dem i håret. Jag lät dem svära vid Gud: ”Ni får inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller er själva. 26 Var det inte just så här som kung Salomo av Israel syndade? Det fanns ingen kung bland folken som kunde jämföras med honom, och Gud älskade honom och gjorde honom till kung över hela Israel, men ändå fick utländska kvinnor honom att synda. 27 Och nu måste vi höra att ni gör så mycket ont, att ni är otrogna mot vår Gud, att ni gifter er med främmande kvinnor!”
28 En son till Jojada, översteprästen Eljashivs son, var svärson till horoniten Sanvallat. Honom drev jag bort.
29 Kom ihåg dem, min Gud, för de har smutsat ner prästämbetet och prästernas och leviternas förbund.
30 Jag renade dem från allt främmande och fastställde prästernas och leviternas uppgifter, så att var och en visste vad han skulle göra. 31 Jag satte också upp tidsregler för vedoffret och när den första skörden skulle frambäras.
Tänk på detta, min Gud, mig till godo!
Ester blir drottning
(1:1—2:23)
Drottning Vashti blir avsatt
1 Detta hände under kung Xerxes[b] tid, som härskade över 127 provinser från Indien ända till Kush. 2 Han regerade från sin tron i borgen i Susa. 3 Under sitt tredje regeringsår ordnade han en stor fest för alla sina furstar och tjänare. Persiens och Mediens militära ledning, adeln och furstarna från provinserna samlades alla hos honom. 4 Under en så lång tid som 180 dagar visade han den enorma rikedom och all den kungliga glans och prakt som fanns i hans rike.
5 När dessa dagar var över anordnade kungen en sju dagar lång fest för alla i borgen i Susa, från den högste till den lägste, i kungapalatsets inhägnade trädgård. 6 Där hängde draperier av vitt och blått linne, fästa med vita och purpurröda snören i ringar av silver på pelare av marmor. Soffor av guld och silver stod på golvet, som var lagt av grön och vit marmor, pärlemor och annan värdefull sten. 7 Vinet serverades i guldbägare av olika form, ingen lik den andra, och det fanns gott om vin, för kungen var mycket generös. 8 Kungen hade befallt att det inte fick vara något dryckestvång, utan var och en fick dricka så mycket eller lite han själv önskade. Servitörerna hade fått order om detta.
9 Samtidigt höll drottning Vashti en fest för kvinnorna inne i kung Xerxes palats. 10 På den sjunde dagen, när kungen var upprymd av vinet, befallde han sina sju personliga hovmän – Mehuman, Bisseta, Harvona, Bigta, Avagta, Setar och Karkas – 11 att föra drottning Vashti till honom med krona på huvudet. Hon var mycket vacker, och han ville visa upp hennes skönhet för folken och furstarna. 12 Men när hovmännen framförde kungens befallning, vägrade drottning Vashti att komma.
Kungen blev då rasande och brann av vrede. 13 Han brukade rådgöra med sina visaste experter om saker som gällde lagar och förordningar, och nu vände han sig till dem. 14 Det var de sju furstarna i Persien och Medien: Karshena, Shetar, Admata, Tarshish, Meres, Marsena och Memukan. Alla dessa var högt uppsatta män i landet och stod kungen mycket nära.
15 ”Vad ska man enligt lagen göra med drottning Vashti?” frågade han dem. ”Hon har ju vägrat lyda kung Xerxes order som hans hovmän framfört.”
16 Memukan svarade då inför kungen och furstarna: ”Drottning Vashti har handlat fel, inte bara i kungens närvaro, utan också mot alla furstar och allt folk i kung Xerxes provinser. 17 Nu kommer alla kvinnorna att få kännedom om vad drottningen gjort och förakta sina män och säga: ’Kung Xerxes befallde att drottning Vashti skulle föras till honom, men hon kom inte!’ 18 Innan den här dagen är slut kommer hustrurna till alla furstarna i Persien och Medien att ha hört talas om vad drottningen har gjort, och sedan kommer de att tala till sina män på samma sätt. Följden blir förakt och bråk utan ände.
19 Om du nu, o kung, finner det för gott, så låt det utfärdas en kunglig befallning i Persiens och Mediens lagar, som inte kan ändras, att drottning Vashti aldrig mer får komma inför kung Xerxes. Sedan ska hennes kungliga ställning ges åt någon som är bättre än hon. 20 När denna kungliga befallning blir känd i hans väldiga rike kommer varje kvinna att visa respekt för sin man, från den högste till den lägste.”
21 Kungen och furstarna samtyckte till Memukans råd, och kungen gjorde som han föreslagit. 22 Han skickade brev till alla sina provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, att varje man skulle vara herre i sitt hus och tala sitt folks språk.
Kungen väljer Ester
2 Efter en tid, när kung Xerxes vrede hade lagt sig, kom han att tänka på vad Vashti hade gjort och vad man beslutat om henne.
2 ”Låt oss leta reda på vackra, orörda flickor åt kungen”, föreslog hans tjänare. 3 ”Kungen bör utse i varje provins tjänstemän som kan samla alla orörda vackra unga flickor till kungens harem i Susas borg. Kungens hovman Hegaj, som har ansvaret för kvinnorna, får ta hand om dem och se till att de får sin skönhetsbehandling. 4 Sedan får den flicka som behagar kungen mest bli drottning i Vashtis ställe.”
Kungen gillade förslaget och följde det genast.
5 I borgen i Susa fanns det en jude som hette Mordokaj, son till Jair, son till Shimi, son till Kish från Benjamins stam. 6 Han hade deporterats från Jerusalem samtidigt med de fångar som tillfångatogs med Juda kung Jekonja av Nebukadnessar, kungen av Babylonien. 7 Mordokaj var fosterfar till sin kusin Hadassa, eller Ester, som hon också kallades, och som var föräldralös. Hon var välväxt och vacker, och efter hennes föräldrars död hade Mordokaj adopterat henne som sin egen dotter.
8 När nu kungens befallning och förordning tillkännagavs och många flickor fördes till kungens harem i Susas borg och togs om hand av Hegaj, hämtades också Ester till kungapalatset och togs om hand av Hegaj, som hade ansvaret för kvinnorna. 9 Flickan behagade honom och vann hans välvilja. Han såg genast till att hon fick sina skönhetsbehandlingar och den mat hon skulle ha och sju tjänsteflickor, som valts ut åt henne från kungapalatset. Han flyttade in henne med hennes tjänsteflickor i haremets främsta del.
10 Ester hade inte avslöjat något om sin nationalitet eller sin släkt, eftersom Mordokaj hade förbjudit henne att göra det. 11 Han promenerade varje dag utanför haremsgården för att ta reda på hur Ester hade det och hur hon behandlades.
12 Innan en flickas tur kom att komma in till kung Xerxes, fick hon under tolv månader gå igenom skönhetsbehandlingar, som det var föreskrivet för kvinnorna – först sex månader med myrraolja och sedan sex månader med välluktande kryddor och andra skönhetsmedel för kvinnor. 13 När det sedan var hennes tur att gå till kungen, fick hon ta med sig vad hon ville från haremet till kungapalatset. 14 Hon gick dit på kvällen och återvände nästa morgon till en annan del av haremet och lämnades i hovmannen Shaasgas omsorg, som hade ansvaret för konkubinerna. Sedan kom hon inte in till kungen fler gånger, om hon inte hade behagat honom så mycket att han personligen kallade på henne.
15 När turen att gå in till kungen kom till Ester, Avichajils dotter, som Mordokaj hade adopterat efter sin farbror, begärde hon inget annat än det som kungens hovman Hegaj, som hade ansvaret för kvinnorna, föreslog henne. Hon vann välvilja hos alla som såg henne.
16 Ester blev hämtad till kung Xerxes i palatset i den tionde månaden, tevet, under hans sjunde regeringsår.
17 Kungen blev mer förtjust i Ester än i någon annan kvinna, och hon vann hans välvilja och kärlek mer än någon av de andra flickorna. Han satte den kungliga kronan på hennes huvud och gjorde henne till drottning i stället för Vashti. 18 Kungen anordnade ett stort gästabud för alla sina furstar och tjänare till Esters ära. Han utlyste en allmän ledighet[c] i provinserna och gav kungligt generösa gåvor.
Mordokaj avslöjar ett mordförsök
19 När man samlade ihop unga flickor en andra gång, satt Mordokaj vid kungens port.
20 Ester hade inte avslöjat något om sin släkt och nationalitet, precis som Mordokaj hade sagt till henne. Hon lydde honom alltjämt, som om hon fortfarande var i hans vård.
21 En dag, när Mordokaj satt i kungens port, blev Bigtan och Teresh, två av de hovmän som höll vakt vid porten, förbittrade på kung Xerxes och sökte efter tillfälle att döda honom. 22 Mordokaj fick reda på det och berättade det för drottning Ester, som i sin tur talade om det för kungen å Mordokajs vägnar. 23 En undersökning av saken visade att det var sant, och då spetsades de två männen på pålar. Detta blev antecknat i krönikan i kungens närvaro.
Hotet mot judarna
(3:1—4:17)
Hamans plan mot judarna
3 En tid senare upphöjde kung Xerxes Haman, son till agagiten Hammedata, till en position över alla andra furstar. 2 Alla kungens tjänare i hans port böjde sig ner i vördnad för Haman, för så hade kungen befallt, men Mordokaj gjorde det inte.
3 ”Varför följer du inte kungens befallning?” frågade kungens tjänare honom. 4 Dag efter dag talade de med honom, men han brydde sig inte om dem. Slutligen talade de med Haman om saken för att se om Mordokajs skäl skulle godtas, han hade nämligen sagt att han var jude.
5 Haman blev rasande när han nu upptäckte att Mordokaj inte böjde sig ner för honom i vördnad. 6 Det räckte inte för honom att bara ta livet av Mordokaj, utan när han fick veta vilket folk Mordokaj tillhörde ville han utrota alla judar ur Xerxes rike. 7 I första månaden av året, månaden nisan, i kung Xerxes tolfte regeringsår, kastade man lott, ”pur”, inför Haman, om dag och månad, och lotten föll på[d] adar, den tolfte månaden.
8 Haman tog så upp saken med kung Xerxes: ”Det finns ett speciellt folk, som är utspritt och skingrat bland alla andra folk i ditt rikes provinser. Deras lagar skiljer sig från alla andra folks, och de följer inte kungens lagar. Det är mot kungens intressen att låta dem fortsätta så. 9 Om du, o kung, finner det för gott, så utfärda en befallning om att de ska utrotas. Då ska jag bidra med 350 ton[e] silver till förvaltarna för den kungliga skattkammaren.”
10 Kungen tog då av sig sin sigillring och gav den till Haman, agagiten Hammedatas son, judarnas fiende. 11 ”Behåll pengarna, men gör vad du anser vara bäst med detta folk”, sa kungen till Haman.
12 Kungens sekreterare tillkallades på trettonde dagen i första månaden, och enligt Hamans befallning utfärdades en skrivelse till kungens satraper, till ståthållarna i de olika provinserna och till furstarna över varje folk, till varje provins på dess eget språk. Skrivelsen undertecknades i kung Xerxes namn och förseglades med hans ring. 13 Brev skickades med ilbud till alla kungens provinser med order om att alla judar skulle förgöras, dödas och utrotas, unga och gamla, barn och kvinnor, på en och samma dag, nämligen den trettonde dagen i månaden adar, årets tolfte månad. Deras ägodelar skulle tas som byte. 14 En avskrift av skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att de var beredda för den dagen.
15 Ilbuden gick ut omedelbart på kungens befallning, och lagen tillkännagavs i Susas borg. Kungen och Haman slog sig ner för att dricka tillsammans, medan bestörtning rådde i staden Susa.
Mordokaj ber Ester om hjälp
4 När Mordokaj fick höra vad som hade hänt, rev han sönder sina kläder, klädde sig i säck och aska och gick ut i staden och klagade högt och bittert. 2 Han gick till kungens port och stannade utanför den, för dit in fick ingen gå i sorgkläder. 3 Överallt i varje provins dit kungens befallning och förordning kommit rådde stor sorg bland judarna. De fastade och grät och klagade, och många låg i säck och aska.
4 När Esters tjänsteflickor och hovmän kom och berättade detta för henne, blev hon bestört och skickade kläder till Mordokaj att använda i stället för säcktyget, men han vägrade att ta emot dem. 5 Då kallade Ester på Hatak, en av kungens hovmän som hon fått i sin tjänst, och bad honom gå ut till Mordokaj och ta reda på varför han uppträdde som han gjorde. 6 Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg utanför kungens port, 7 och denne berättade för honom om allt som hade hänt honom och om det belopp som Haman hade lovat betala till kungens skattkammare för att få judarna utrotade. 8 Mordokaj gav även Hatak en kopia av förordningen som utfärdats i Susa om deras utrotning och bad honom visa den för Ester och förklara vad som hänt och be henne att gå till kungen och vädja för sitt folk.
9 Hatak gick tillbaka till henne och berättade vad Mordokaj sagt. 10 Ester sa då till Hatak att på nytt gå ut till Mordokaj och säga:
11 ”Alla kungens tjänare och allt folket i kungens provinser vet att för den man eller kvinna som går in till kungen på den inre borggården utan att vara ditkallad, gäller bara en enda lag, nämligen döden, om inte kungen räcker ut sin guldspira som tecken på att han får leva. Jag har inte varit kallad till kungen på trettio dagar.”
12 När man berättade för Mordokaj vad Ester hade sagt 13 skickade Mordokaj tillbaka ett svar till henne: ”Tro inte att du ensam av alla judar ska komma undan därför att du är i kungens palats. 14 Om du nu tiger, kommer befrielse och räddning från något annat håll till judarna, men du och dina släktingar kommer att gå under. Och vem vet om du inte har blivit drottning just för en tid som denna?”
15 Ester sände sitt svar till Mordokaj: 16 ”Gå och kalla samman alla judar i Susa och fasta för min skull. Ät och drick inte under tre dagar och tre nätter. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta, och sedan ska jag gå in till kungen fast det är mot lagen, och om jag då går förlorad så får det bli så.”
17 Mordokaj gick och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.
Ester ingriper för att rädda sitt folk
(5:1—9:19)
Ester inför kungen
5 Tre dagar senare tog Ester på sig den kungliga skruden och gick in på palatsets inre borggård, framför palatsbyggnaden. Kungen satt på sin tron i palatset, mitt emot ingången. 2 När han såg drottning Ester stå där på gården, behagade det honom, och han räckte ut sin guldspira mot henne. Ester gick då fram och rörde vid spetsen på spiran.
3 ”Vad vill du, drottning Ester?” frågade kungen henne. ”Vad önskar du? Vad du än begär ska du få det, om det så skulle vara hälften av mitt rike.”
4 Ester svarade: ”Om det behagar dig, min kung, kom tillsammans med Haman till en fest som jag har förberett för dig i dag.”
5 Kungen befallde: ”Hämta Haman omedelbart, så att vi kan göra som Ester önskar.” Så gick kungen och Haman till den fest som Ester hade anordnat.
6 Medan de njöt av vinet frågade kungen Ester: ”Tala nu om för mig vad du önskar, så ska du få det, även om det är hälften av mitt kungarike.”
7 Ester svarade: ”Min önskan och bön är denna: 8 Om du ser välvilligt på mig, min kung, och om det behagar dig att besvara min bön och uppfylla min önskan, så kom tillsammans med Haman i morgon till den festmåltid som jag ska förbereda för er. Då ska jag svara på din fråga, o kung.”
Haman retar sig på Mordokaj
9 Haman gick hem glad och upprymd den dagen. Men när han vid kungens port såg Mordokaj, som varken reste sig eller på något annat sätt visade vördnad, blev han ursinnig på honom. 10 Han behärskade sig emellertid och fortsatte hem, och där samlade han sina vänner och sin hustru Seresh. 11 Han skröt för dem om sin rikedom, om sina många barn och hur kungen på alla sätt hade ärat honom och upphöjt honom över furstarna och kungens tjänare.
12 Sedan tillade han också: ”Dessutom inbjöd drottning Ester förutom kungen bara mig till den festmåltid som hon gjort i ordning, och i morgon är jag inbjuden dit igen tillsammans med kungen. 13 Men jag är ändå inte nöjd så länge jag måste se den där juden Mordokaj sitta i kungens port.”
14 Hans hustru Seresh och alla hans vänner föreslog då: ”Du ska låta bygga en tjugofem meter hög påle och be kungen att få hänga Mordokaj på den i morgon bitti, och sedan kan du nöjd och glad gå till festen med kungen.” Det tyckte Haman var ett bra förslag och lät resa pålen.
Kungen hedrar Mordokaj
6 Den natten hade kungen svårt för att sova och lät hämta krönikan över minnesvärda händelser. Man läste ur den för honom. 2 Där stod skrivet att Mordokaj hade avslöjat de två hovmännen Bigtan och Teresh, dörrvakterna, som hade planerat att mörda kung Xerxes.
3 ”Vilken hedersbetygelse och upphöjelse har Mordokaj fått för detta?” frågade kungen. ”Han har inte fått någonting”, svarade männen som var i tjänst.
4 ”Finns det någon i borggården?” frågade kungen. Just då hade Haman kommit in på palatsets yttre borggård för att be kungen om tillåtelse att få hänga Mordokaj på den påle som han hade rest för honom.
5 ”Haman är där ute”, svarade männen. ”Be honom komma in hit”, sa kungen.
6 När Haman kom in, frågade kungen honom: ”Vad ska man göra för någon som kungen vill hedra?”
Haman tänkte för sig själv: ”Vem skulle kungen vilja hedra mer än mig?”
7 Han svarade kungen: ”Den som kungen vill hedra 8 ska ges en kunglig skrud som kungen själv har burit, och en häst som kungen själv har ridit, och som har en kunglig krona på huvudet. 9 Överlämna sedan skruden och hästen åt någon av kungens främsta furstar. Han ska sätta skruden på mannen som kungen vill hedra och leda honom ridande på hästen genom stadens huvudgata och ropa framför honom: ’Så här gör man med den som kungen vill hedra!’ ”
10 Kungen sa till Haman: ”Skynda dig nu och hämta skruden och hästen och gör precis som du har sagt med Mordokaj, juden, som sitter i kungens port. Försumma ingenting av det du sagt!”
11 Haman tog då skruden och hästen, satte skruden på Mordokaj och ledde honom ridande genom gatorna i staden och ropade: ”Så här gör man med den som kungen vill hedra.”
12 Sedan återvände Mordokaj till kungens port, men Haman skyndade sig hem, sorgsen och med höljt huvud. 13 När han berättade för sin hustru Seresh och alla sina vänner vad som hade hänt, sa de till honom: ”Om Mordokaj, som du nu har fått falla ner för, är av judisk börd, kommer du aldrig att kunna sätta dig upp mot honom. Han kommer att bli ditt fall.”
14 Medan de fortfarande höll på att diskutera med Haman, kom kungens hovmän för att hämta honom till festen som drottning Ester hade anordnat.
Kungen låter hänga Haman
7 Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, 2 och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.”
3 Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. 4 Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.”
5 ”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” 6 ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester.
Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. 7 Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. 8 Just när kungen kom tillbaka in i festsalen[f] från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords.
”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte.
9 Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.”
”Häng Haman i den”, befallde kungen.
10 Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede.
Kungen ingriper för judarna
8 Samma dag gav kung Xerxes drottning Ester det hus som hade tillhört judarnas fiende Haman. Mordokaj fick komma fram inför kungen, för Ester hade berättat för honom om deras släktskap. 2 Kungen tog då av sig den sigillring som han tagit tillbaka från Haman, och gav den till Mordokaj. Ester gav i uppdrag åt Mordokaj att ta hand om Hamans hus.
3 Ester vädjade ännu en gång till kungen, föll ner vid hans fötter och bad honom gråtande att stoppa det onda mot judarna som agagiten Haman hade planerat. 4 Kungen räckte ut guldspiran mot Ester, som reste sig och ställde sig inför kungen. 5 Hon sa: ”Om du, o kung, finner det för gott, och om du ser på mig med välvilja, och om du anser det vara rätt och finner behag i mig, så låt det utfärdas en skrivelse som återkallar Hamans, agagiten Hammedatas sons, brev med order att döda alla judar i alla kungens provinser. 6 Hur skulle jag kunna se denna olycka drabba mitt folk och uthärda att se mina landsmän förintas?”
7 Kung Xerxes sa till Ester och juden Mordokaj: ”Jag har gett Ester Hamans hus, och honom själv har jag hängt upp på pålen, därför att han ville döda judarna. 8 Utfärda en ny order om judarna, så som ni finner det bäst, i mitt namn och försegla den med min sigillring, för ingen skrivelse som är skriven i kungens namn och förseglad med kungens ring kan återkallas.”
9 Kungens alla sekreterare inkallades på den tjugotredje dagen i tredje månaden, månaden sivan. Man skrev enligt Mordokajs befallning en skrivelse till judarna, likaså till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, så också till judarna med deras egen skrift och på deras eget språk.
10 Mordokaj skrev i kung Xerxes namn och förseglade skrivelsen med hans sigillring, och sedan skickades den iväg med ilbud som red på travhästar från kungens stall.
11 I breven gav kungen judarna tillåtelse att i varje stad samlas för att försvara sig och att förgöra, döda och utplåna varje väpnad styrka hos ett folk eller i en provins som anföll dem och deras barn och kvinnor, och att även ta deras tillhörigheter som byte. 12 Detta skulle ske på en och samma dag i alla kung Xerxes provinser, den trettonde dagen i månaden adar, den tolfte månaden. 13 Vidare skulle en kopia av skrivelsen gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att judarna kunde förbereda sig för att den dagen hämnas sina fiender. 14 Ilbuden gav sig ut på kungens befallning i stor hast, ridande på kungens travhästar. Förordningen var utfärdad i Susas borg.
15 Mordokaj gick från kungen klädd i kunglig skrud i blått och vitt, med en krona av guld på huvudet och en mantel av fint purpurrött linne. Staden Susa jublade och gladde sig. 16 Bland judarna rådde ljus, glädje, fröjd och härlighet. 17 I varje provins och stad dit kungens befallning och förordning nådde, blev det stor glädje bland judarna. De ställde till med stora fester och firanden. Många i landet blev[g] judar av rädsla för judarna.
Judarna triumferar
9 Den trettonde dagen i tolfte månaden, adar, var den dag då kungens befallning och förordning skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att få makt över dem, men nu blev det tvärtom, så att judarna i stället fick makten över dem som hatade dem. 2 Judarna samlades i sina städer i alla kung Xerxes provinser för att försvara sig mot dem som ville deras olycka. Men ingen kunde stå emot dem, för alla hade drabbats av fruktan för dem. 3 Furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hade ställt sig på judarnas sida, för de hade fyllts av fruktan för Mordokaj. 4 Mordokaj hade nämligen fått stort inflytande i kungens palats, ryktet om honom spred sig till alla provinserna och han blev allt mäktigare.
5 Judarna slog alla sina fiender med svärd, dödade, förgjorde och gjorde som de ville med dem som hatade dem. 6 I borgen i Susa dödade judarna 500 män 7 och Parshandata, Dalfon, Aspata, 8 Porata, Adalja, Aridata, 9 Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10 Hamans tio söner och Hammedatas son, judarnas fiende. Men de lät bli att plundra.
11 När kungen samma dag fick veta antalet män som dödats i Susa, 12 sa han till drottning Ester: ”Judarna har dödat och förgjort 500 män i Susa. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan de då inte ha gjort i mina övriga provinser? Vad vill du nu be om? Det ska du få. Vad önskar du? Din önskan ska uppfyllas.”
13 Då svarade Ester: ”Om du finner det för gott, o kung, så låt judarna här i Susa få fortsätta i morgon också efter samma lag som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålen.”
14 Kungen befallde då att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och Hamans tio söner hängdes upp.
15 Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller nu något byte.
16 De övriga judarna i kungens provinser samlades för att försvara sig och för att befria sig från sina fiender. De dödade 75 000 av dem men tog inget byte. 17 Detta skedde den trettonde dagen i månaden adar. På den fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. 18 Men judarna i Susa samlades den trettonde och fjortonde dagen, och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. 19 Därför firar judar som bor på landet, i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjefylld högtidsdag och ger varandra gåvor.
Purimhögtiden instiftas
20 Mordokaj skrev ner allt som hände och skickade brev till alla judar i kung Xerxes provinser både nära och fjärran 21 och uppmanade dem att i fortsättningen varje år fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar 22 som dagar då judarna blev räddade från sina fiender och som den månad då deras sorg vändes till glädje och deras klagan till firande. Dessa dagar skulle de göra till dagar av fest och glädje och skicka matgåvor till varandra och gåvor till de fattiga.
23 Judarna antog denna praxis, som de nu hade börjat, och som Mordokaj hade skrivit och uppmanat dem till. 24 För Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att utplåna dem och kastat ”pur”, lott, för att förgöra och utplåna dem. 25 Men när detta lades fram för kungen[h], utfärdade han en skriftlig kungörelse[i] med befallning om att Hamans onda planer mot judarna skulle vändas mot honom själv, och att han och hans söner skulle hängas upp på pålen. 26 Därför kallades dessa dagar purim, efter ordet ”pur”. På grund av det som stod i kungörelsen och det som judarna hade sett och varit med om, 27 införde och fastställde judarna denna sed: att de själva och deras efterkommande och de som anslöt sig till dem skulle fira dessa två dagar på föreskrivet sätt på den bestämda tiden varje år. 28 Dessa dagar skulle man komma ihåg och fira från generation till generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad, för att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas av judarna och minnet av dem aldrig skulle förblekna bland deras efterkommande.
29 Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade en skrivelse med makt och myndighet för att bekräfta det andra brevet om purimfesten. 30 Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i kung Xerxes rike, med en önskan om fred och trygghet, 31 för att stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade befallt och fastställt för sig själva och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. 32 Esters befallning som fastställde dessa föreskrifter om purim blev nu nedtecknad i en bok.
Mordokaj hedras och får stor makt
10 Kung Xerxes tog ut skatt från hela landet inklusive de avlägsna kustprovinserna. 2 Alla hans storverk och bedrifter och berättelsen om den storhet han gav Mordokaj finns nedtecknade i mediska och persiska kungars krönika. 3 Juden Mordokaj hade den största makten i landet näst efter kung Xerxes själv, och han var mycket högt aktad bland judarna och älskad av sina landsmän. Han tänkte alltid på sitt folks bästa och talade alltid för sina landsmäns välfärd.
Job prövas
(1:1—2:13)
En god och framgångsrik person
1 I landet Us levde en man som hette Job[j]. Han var en god och rättsinnig man som fruktade Gud och höll sig borta från allt ont. 2 Job hade sju söner och tre döttrar. 3 Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston, och han hade en mängd tjänare. Han var den mäktigaste i hela Östlandet.
4 Jobs söner brukade turas om att hålla fester i sina hem, och de inbjöd sina tre systrar och åt och drack tillsammans med dem. 5 När en fest, som kunde vara flera dagar, var över samlade Job sina barn och renade dem. Tidigt på morgonen bar han fram ett brännoffer för var och en av dem. Job tänkte: ”Kanske mina barn har syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång.
Anklagaren gör Job fattig
6 En dag när Guds söner kom fram inför Herren, var Anklagaren, Satan, tillsammans med dem.
7 ”Varifrån kommer du?” frågade Herren Anklagaren. ”Från en färd runt hela jorden”, svarade denne.
8 ”Har du lagt märke till min tjänare Job?” frågade Herren Anklagaren. ”Det finns ingen annan som han på hela jorden, en god och rättsinnig man som fruktar Gud och inte vill ha något med det onda att göra.”
9 ”Job fruktar väl inte Gud för ingenting?” svarade Anklagaren. 10 ”Du har alltid skyddat både honom, hans hus och hans tillhörigheter. Du har välsignat allt han gör, och hans boskapshjordar breder ut sig över landet. 11 Men räck ut din hand och rör vid all hans egendom, så ska du få se att han kommer att förbanna dig rakt i ansiktet!”
12 Herren svarade Anklagaren: ”Du får göra vad du vill med hans egendom, men Job själv får du inte röra.”
Anklagaren lämnade sedan Herren.
13 En dag, när Jobs söner och döttrar festade i den äldste broderns hus, 14 kom en budbärare till Job och sa: ”Man plöjde med dina oxar och åsnorna betade i närheten, 15 när sabéerna gick till anfall, drog i väg med dem och dödade allt ditt tjänstefolk utom mig. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.”
16 Medan denne budbärare fortfarande talade, kom en annan och sa: ”Guds eld föll ner från himlen och brände upp fåren och folket. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.”
17 Innan mannen hade slutat tala kom ytterligare en och sa: ”Kaldéerna delade upp sig i tre grupper och rövade bort kamelerna. De har även dödat tjänarna. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.”
18 Medan denne fortfarande talade kom ytterligare en annan och sa: ”Dina söner och döttrar hade fest i din äldste sons hem, 19 när plötsligt en väldig storm kom svepande från öknen och tog tag i husets fyra hörn, så att taket störtade in och dödade allesammans. Jag är den ende som kom undan för att berätta detta för dig.”
20 Då reste sig Job och rev sönder sin mantel. Han rakade av allt hår, föll ner på marken inför Gud och tillbad. 21 Han sa:
”Jag kom naken ur min mors liv,
och naken vänder jag åter.
Herren gav och Herren tog.
Välsignat vare Herrens namn.”
22 Under allt detta syndade inte Job och klandrade inte Gud.
Jobs hälsa angrips
2 En dag kom Guds söner på nytt fram inför Herren, och Anklagaren var med dem.
2 ”Varifrån kommer du?” frågade Herren honom. ”Från en färd runt jorden”, svarade Anklagaren.
3 ”Har du lagt märke till min tjänare Job?” frågade Herren Anklagaren. ”Det finns ingen annan som han på hela jorden, en god och rättsinnig man som fruktar Gud och inte vill ha något med det onda att göra. Han har bevarat sin integritet, trots att du övertalade mig att utan orsak låta olycka drabba honom.”
4 Anklagaren svarade: ”Försök röra vid hans skinn! En människa ger allt han äger för att rädda sitt liv. 5 Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben, så kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet!”
6 ”Gör vad du vill med honom”, svarade Herren. ”Men du måste skona hans liv.”
7 Anklagaren lämnade då Herren, och Job drabbades av fruktansvärda bölder över hela kroppen, från huvud till fot. 8 Då tog Job en lerskärva och skrapade sig med den, medan han satt i aska.
9 Hans hustru sa: ”Håller du fortfarande fast vid din integritet? Förbanna Gud och dö!”
10 Men han svarade henne: ”Du talar som en dåre. Skulle vi bara ta emot det som är gott från Guds hand och aldrig det onda?” Under allt detta sa Job aldrig något syndigt.
Job får besök av några vänner
11 När tre av Jobs vänner fick höra om alla tragedier som drabbat honom, tog de kontakt med varandra och reste till honom för att visa medkänsla och trösta honom. De tre var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama.
12 De såg honom på avstånd men kände knappt igen honom. Under högljudd gråt rev de då sönder sina mantlar och strödde jord på sina huvuden. 13 Sedan satt de på marken hos honom i sju dagar och sju nätter. Ingen av dem ville säga ett ord till honom, för de insåg att hans lidande var fruktansvärt svårt.
Samtal med tre vänner
(3:1—27:23)
Job förbannar att han blivit född
3 Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2 Han sa:
3 Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4 Må den dagen vändas i mörker!
Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
5 Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
6 Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
och aldrig mer träda in i någon månad.
7 Må den natten vara ofruktsam,
och låt inget glädjerop höras i den.
8 Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9 Må dess morgonstjärnor förmörkas,
låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10 för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd[k] döljas för min syn.
11 Varför fick jag inte dö när jag föddes,
förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12 Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
och bröst för att amma mig?
13 Då skulle jag ha legat tyst nu,
sovit och varit stilla,
14 tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15 med furstar som ägde guld,
och fyllde sina hus med silver.
16 Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
som barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar de onda inte mer,
och där får de uttröttade vila.
18 Där har fångarna funnit ro,
de hör inte längre slavdrivarens rop.
19 Små och stora är lika där,
och slaven blir fri från sin herre.
20 Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21 åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22 som gläds och jublar och fröjdar sig
när de når graven?
23 Varför ges liv åt någon,
vars väg är dold,
instängd av Gud?
24 Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25 Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26 Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
bara bekymmer.
Elifas tar till orda
4 Elifas från Teman svarade:
2 Orkar du låta någon säga ett ord till dig?
För vem kan tiga nu?
3 Tänk på hur många du har gett vägledning
och styrkt svaga armar.
4 Dina ord har lyft den som snubblat,
du har gett stöd åt vacklande knän.
5 Men när det nu gäller dig själv
blir du missmodig,
och när det drabbar dig
blir du förskräckt.
6 Borde inte din gudsfruktan också vara din tillförsikt
och din oförvitlighet ditt hopp?
7 Tänk efter! Har en oskyldig någonsin gått under
eller en rättsinnig gått förlorad?
8 Jag har sett att de som plöjer ondska och sår ofärd
också får skörda det.
9 De förintas av Guds andedräkt,
en pust av hans vrede förgör dem.
10 Lejonets[l] rytande och unga lejonets vrål tystnar,
det manprydda lejonets tänder bryts.
11 I brist på rov förgås det kraftiga lejonet
och lejonungarna skingras.
12 Ett ord kom till mig i hemlighet,
som en viskning nådde det mitt öra,
13 i ängslande drömmar på natten,
när människorna sov djupt.
14 Rädsla och bävan föll över mig,
och hela min kropp darrade av skräck.
15 En vindpust[m] drog förbi mitt ansikte
och håren på min kropp reste sig.
16 Den stannade,
men jag kunde inte urskilja vad det var.
Någonting stod där, framför mig.
Då hörde jag en röst tala ur tystnaden:
17 ”Kan en människa vara rättfärdig inför Gud
och ren inför sin skapare?
18 Om Gud inte kan lita på sina tjänare,
om han till och med hos änglarna finner fel,
19 hur mycket mer då inte hos dem som bor i lerhyddor,
dem som har sitt ursprung i stoftet,
som kan krossas lättare än mal!
20 Mellan morgonen och kvällen bryts de ner,
obemärkt blir de borta för alltid.
21 Deras tältpluggar rycks upp för dem,
och de dör utan visdom.”
Elifas vill att Job ska bekänna
5 Ropa om du vill, men vem ska svara dig?
Vem av de heliga kan du vända dig till?
2 Förbittring tar kål på den dumme,
och avund dödar den oförståndige.
3 Jag har sett den dumme ha framgång,
och snart förbannade jag hans hus.
4 Hans barn är fjärran från frälsning,
de krossas vid porten[n] och ingen försvarar dem.
5 Hans skördar äts upp av den hungrige,
som tar dem även bland törnen.[o]
Den törstige flämtar efter deras rikedom.
6 Olycka växer inte ur jorden,
ofärd skjuter inte upp ur marken.
7 Ändå föds människan till elände,
lika säkert som eldslågorna flammar mot höjden.[p]
8 Om det gällde mig själv, skulle jag vädja till Gud
och lägga fram min sak för honom.
9 Han gör under, större än någon kan fatta
och fler än någon kan räkna.
10 Han sänder regnet över jorden
och vattnar åkrarna.
11 Han upphöjer de ringa
och för de sörjande till frälsning.
12 Han hindrar de listiga att genomföra sina planer,
så att deras händer inte får framgång.
13 Han fångar de kloka i deras slughet,
han gör de svekfullas planer om intet.
14 Mörker kommer över dem mitt på ljusa dagen,
mitt på dagen famlar de som om det var natt.
15 Han räddar från svärdet i deras mun,
den fattige från den mäktiges hand.
16 Så får till slut den fattige hopp,
och orättfärdigheten måste tystna.
17 Välsignad är den människa som Gud tuktar.
Förakta inte den Väldiges tillrättavisning!
18 Han sårar, men förbinder också;
han slår, men hans händer botar igen.
19 Han räddar dig ur sex olyckor,
ja, sju slipper du.
20 Han räddar dig från döden i hungersnöden
och undan svärdet i krigstid.
21 Du kommer att vara skyddad från förtalets slag
och inte behöva oroa dig för förödelsen.
22 Du kommer att le åt förödelse och hungersnöd,
och du behöver inte frukta för jordens vilda djur.
23 Du står i förbund med markens stenar.
Markens vilddjur lever i fred med dig.
24 Du ska veta att ditt tält står tryggt
och när du granskar din egendom saknas ingenting.
25 Dina söner kommer att bli många,
dina ättlingar som gräset på marken.
26 Du ska komma till graven i mogen ålder[q],
liksom kärven som skördas när tiden är inne.
27 Detta har vi utforskat och funnit att det är så det är.
Lyssna, och ta det till dig!
Job svarar Elifas
6 Då svarade Job:
2 O, att min sorg kunde vägas,
min bedrövelse läggas i vågskålen!
3 Den är tyngre än havets sand,
och det är därför jag talar så hätskt.
4 För den Väldige har träffat mig med sina pilar.
Min ande dricker deras gift.
Förskräckelse från Gud rycker fram mot mig.
5 Inte skriker den vildåsna som har gräs att äta
eller råmar den oxe som har tillräckligt med foder.
6 Inte äter man smaklös mat utan salt,
eller finns det någon smak i en äggvita?
7 Jag vill inte röra vid det,
det gör mig sjuk.[r]
8 O, att min bön blev hörd,
att Gud ville uppfylla mitt hopp,
9 att Gud ville krossa mig,
lyfta sin hand och skära av mig!
10 Det ger mig ändå tröst i min olidliga plåga
att jag inte har förnekat den Heliges ord.[s]
11 Vad är det för kraft jag fortfarande har,
vilket hopp att hålla fast vid?
Vad har jag för slut,
så att jag kan hålla ut?
12 Har jag en stens styrka?
Är min kropp av koppar?
13 Finns det någon hjälp för mig,
nu när framgången har lämnat mig?
14 Den förtvivlade borde bemötas med godhet av sina vänner,
annars fruktar de inte den Väldige.[t]
15 Mina bröder är lika opålitliga som en bäck,
som en sinande bäckfåra.
16 De är mörka av smältande is
och försvinnande snö,
17 de försvinner när torrtiden kommer,
de torkar ut i hettan.
18 Karavanerna viker av från sin väg,
och när de bara träffar på öken går de under.
19 Karavaner från Tema letar efter dem,
köpmän från Saba hoppas på dem.
20 De blir besvikna i sin förhoppning,
de kommer fram,
bara för att bli bestörta.
21 Så har ni blivit till ingenting,
ni ser någonting skrämmande
och blir rädda.
22 Har jag någonsin bett er om någonting?
Har jag bett er köpa mig fri med era rikedomar?
23 Har jag någonsin bett er befria mig från fiendens hand,
friköpa mig från våldsmännen?
24 Undervisa mig, sedan ska jag vara tyst.
Tala om för mig vad jag har gjort för fel!
25 Det är smärtsamt att höra sanningen,
men vad bevisar era argument?[u]
26 Tänker ni rätta till vad jag har sagt,
betrakta den desperates ord som vind?
27 Det vore som att kasta lott om ett föräldralöst barn
eller som att sälja en vän.
28 Titta på mig!
Skulle jag kunna ljuga dig rakt i ansiktet?
29 Vänd om! Tillåt ingen orättvisa!
Vänd om! Min integritet består.
30 Finns det någon ondska på mina läppar?
Skulle min mun inte känna igen det fördärvliga?
Job frågar Gud
7 En trältjänst är människans tid på jorden.
Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,
som en daglönare som ser fram mot lönen.
3 Så har jag fått på min lott månader av elände
och ångestfyllda nätter.
4 När jag går och lägger mig, tänker jag:
”Om jag ändå fick stiga upp!”
Natten går,
och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
5 Min kropp är täckt av maskar och skorv.
Huden spricker av variga sår.
6 Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
de slutar i hopplöshet.
7 Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
mina ögon får inte mer se det goda.
8 Man ser mig ännu, men inte länge till.
Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
9 Som ett moln löses upp och försvinner,
så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10 och aldrig mer återvända till sitt hem,
ej heller känner hans plats till honom mer.
11 Därför kan jag inte hålla tyst,
jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
12 Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
13 Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14 skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
15 Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
16 Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!
17 Vad är då en människa,
eftersom du gör så stor sak av henne
och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18 synar henne varje morgon
och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19 Kan du inte vända blicken från mig en stund,
lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20 Har min synd skadat dig,
du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
Har jag blivit en börda för dig?[v]
21 Varför förlåter du inte min synd
och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.