Bible in 90 Days
Dom över Moab
48 Om Moab:
Så säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Ve över Nebo,
för det har lagts i ruiner.
Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,
fästningen har kommit på skam och krossats.
2 Moab prisas inte mer,
i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:
’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’
Också du, Madmen, ska tystas,
svärdet förföljer dig.
3 Klagorop hörs från Horonajim,
våld och stor förödelse.
4 Moab är krossat.
Dess små klagar högt.[a]
5 Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.
På vägen ner till Horonajim
hörs ångestfyllda rop över förödelsen.
6 Fly för era liv!
Bli som buskar i öknen!
7 Eftersom du har satt din lit
till dina gärningar och rikedomar,
ska också du erövras.
Kemosh ska föras bort i fångenskap
med sina präster och furstar.
8 Förgöraren ska komma till varje stad,
ingen stad ska komma undan.
Dalen ska läggas i ruiner
och slätten förstöras,
som Herren har sagt.
9 Res en gravsten över Moab,[b]
för det ska jämnas med marken.
Dess städer ska läggas öde
och ingen ska kunna bo där.
10 Förbannad är den
som inte utför Herrens verk helhjärtat!
Förbannad är den som
är rädd för att bloda ner sitt svärd!
11 Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,
ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen
utan att hällas från kärl till kärl.
Han har aldrig drivits i landsflykt
och har därför bibehållit både arom och smak.
12 Men det kommer en tid, säger Herren,
då jag ska sända vintappare till honom.
De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.
13 Moab ska skämmas för Kemosh,
precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.
14 Hur kan ni säga:
’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?
15 Men nu ska Moab fördärvas,
och dess städer invaderas.
De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,
säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn.
16 Moabs undergång är nära,
dess olycka kommer med hast.
17 Klaga över honom,
alla ni som finns runt omkring honom,
alla ni som känner hans rykte.
Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,
den praktfulla härskarstaven!’
18 Stig ner från härligheten
och sätt dig på den torra marken,
du dotter Divons invånare,
för Moabs fördärvare kommer mot dig
och förgör dina fästen.
19 Ställ dig vid vägen och spana,
du Aroers invånare,
fråga honom som flyr
och henne som försöker komma undan:
’Vad är det som har hänt?’
20 Moab har kommit på skam
och är krossat.
Klaga och gråt!
Berätta vid Arnon
att Moab är förstört.
21 Domen har kommit över slättlandet,
över Holon, Jahas, Mefaat,
22 Divon, Nebo, Bet Divlatajim,
23 Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,
24 Keriot och Bosra
och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.
25 Moabs horn har huggits av,
hans arm är bruten, säger Herren.
26 Gör honom drucken,
för han har förhävt sig mot Herren.
Moab ska vältra sig i sina egna spyor
och bli till ett åtlöje för alla, också han.
27 Var inte Israel till åtlöje för dig?
Fann man honom bland tjuvar,
eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
28 Lämna städerna och bosätt er
i klippan, ni Moabs invånare!
Var som duvan som bygger sitt bo
inne i gapande klippklyftor!
29 Vi har alla hört om Moabs högfärd,
hans måttlösa övermod,
hans stolthet, arrogans, överlägsenhet
och självupphöjelse.
30 Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.
Tomma är deras gärningar.
31 Därför jämrar jag mig över Moab,
klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.
32 Mer än över Jaser gråter[c] jag över dig,
du Sivmas vinstock.
Dina rankor sträckte sig ut över havet
och nådde ända till Jasers hav.
Förgöraren har slagit ner
bland din frukt och din vinskörd.
33 Glädjen och jublet är borta
från trädgårdarna, från Moabs land.
Jag har stoppat vinflödet från pressarna,
ingen trampar druvorna längre.
Det hörs rop, men inga glädjerop.[d]
34 Från Heshbon och Elale höjs klagan,
deras rop hörs ända till Jahas,
från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.
Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.
35 I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna
och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.
36 Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,
ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.
Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.
37 Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.
Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.
38 På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,
för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.
39 ’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.
’Moab vänder sig bort i skam.’
Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”
40 För så säger Herren:
”En örn svävar fram
och breder ut sina vingar över Moab.
41 Städerna[e] intas,
fästningarna erövras.
Den dagen är Moabs hjältar ängsliga
som kvinnor i barnsnöd.
42 Moab ska utplånas som folk
på grund av sitt övermod inför Herren.
43 Skräck, fallgrop och snara
ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.
44 Den som flyr undan skräcken
ska falla i gropen,
och den som tar sig upp ur gropen
ska fastna i snaran.
Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.
45 I skuggan av Heshbon
står flyktingarna kraftlösa.
En eld har gått ut från Heshbon,
en låga från Sichons mitt,
och förtär Moabs tinning
och hjässan på de larmande stridsmännen.
46 Ve dig, Moab!
Kemoshs folk är slaget,
och dina söner har förts bort i exil,
dina döttrar till fångenskap.
47 Men den dagen kommer, säger Herren,
då jag ska återupprätta Moab.”
Så långt domen över Moab.
Dom över Ammon
49 Om ammoniterna.
Så säger Herren:
”Har Israel inga söner,
finns det ingen arvinge?
Varför har Milkom[f] tagit Gad i besittning
och hans folk bosatt sig i dess städer?
2 Men det ska komma en tid,
säger Herren,
då jag ska låta ett stridsrop höras
mot Rabba i ammoniternas land.
Det ska bli till en ruinhög,
och dess grannstäder ska brännas ner.
Sedan ska Israel ta tillbaka sitt arv
av dem som tagit det ifrån dem, säger Herren.
3 Klaga, Heshbon,
för Aj är förstört!
Ropa, ni Rabbas döttrar!
Klä er i säcktyg,
klaga och gå omkring innanför murarna[g].
För Milkom ska bli bortförd i fångenskap
tillsammans med sina präster och furstar.
4 Varför skryter du över dina dalar[h],
din dals överflöd, du trolösa dotter?
Du litar på din rikedom:
’Vem skulle anfalla mig?’
5 Men jag ska låta skräcken drabba dig, från alla sidor,
säger Herren, härskarornas Herre.
Ni ska skingras åt alla håll,
och ingen ska samla de flyende.
6 Men sedan ska jag upprätta ammoniterna, säger Herren.”
Dom över Edom
7 Om Edom.
Så säger härskarornas Herre:
”Finns det inte längre någon vishet kvar i Teman?
Har de kloka inga råd att ge?
Har deras vishet blivit fördärvad?
8 Fly, vänd om!
Göm er djupt nere,
ni Dedans invånare,
för jag ska låta olycka komma över Edom,
jag ska straffa honom när tiden är inne.
9 Om druvplockarna kommer till dig
lämnar de ingen efterskörd.
Om det kommer tjuvar om natten
ska de fördärva de så mycket de kan.[i]
10 Men jag ska klä av Edom,
avslöja hans gömställen,
och han ska inte kunna dölja sig.
Fördärv ska drabba hans barn,
bröder och grannar,
han finns inte mer.
11 ’Men lämna kvar dina faderlösa,
jag ska hålla dem vid liv,
och dina änkor får förtrösta på mig.’ ”
12 Så säger Herren: ”De som inte dömts till att dricka ur bägaren måste dricka. Skulle du då komma undan ostraffad? Nej, du ska inte komma undan. Du måste dricka! 13 För jag har svurit vid mig själv, säger Herren, att Bosra ska bli en ruinhög, till förskräckelse, vanära och förbannelse, och dess lydstäder ska för alltid bli ödelagda.”
14 Jag har hört ett budskap från Herren:
En budbärare har sänts till folken:
”Kom samman och gå mot det!
Stå upp för strid!”
15 ”Jag ska göra dig litet bland folken
och föraktat av människorna.
16 Du har lurats av den förfäran du väckt
och av ditt övermod,
du som bor bland bergsklyftorna
och håller till där högt uppe.
Även om du bygger ditt näste högt som örnen,
ska jag dra ner dig därifrån, säger Herren.
17 Edom ska läggas öde.
Alla som går förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser förödelsen där.
18 Det ska bli som när Sodom och Gomorra
och deras grannstäder ödelades, säger Herren,
ingen ska bo där, ingen ska kunna vistas där mer.
19 Se, likt ett lejon, som kommer från Jordandalens
täta snår till grönskande betesmarker
ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
Vem är den utvalde som jag ska ge detta uppdrag?
Vem är min like, vem kan ställa mig till svars?
Vilken herde kan utmana mig?”[j]
20 Hör därför vad Herren har planerat för Edom
och tänkt ut mot dem som bor i Teman:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
ja, betesmarkerna ska rysa över deras öde.
21 Jorden ska bäva vid dånet från deras fall.
Ett rop hörs ända bort till Sävhavet.
22 Som en örn lyfter han,
svävar och breder ut sina vingar över Bosra.
Den dagen är Edoms hjältar ängsliga
som en kvinna i barnsnöd.
Dom över Damaskus
23 Om Damaskus.
”Hamat och Arpad har kommit på skam,
för de har hört ett ont budskap.
De är ängsliga,
rastlösa som ett oroligt hav
som inte kan vara stilla.
24 Damaskus har tappat modet
och vänt om för att fly.
Det har gripits av panik,
ångest och vånda,
som en kvinna i barnsnöd.
25 Varför är den berömda staden övergiven,
min glädjes stad?
26 Dess unga män faller på gatorna,
hela dess armé tystas ner den dagen, säger härskarornas Herre.
27 Jag ska tända en eld vid Damaskus stadsmurar,
och den ska bränna upp Ben-Hadads palats.”
Dom över Kedar och Hasor
28 Om Kedars och om Hasors kungariken, som anfölls av Nebukadnessar, kungen av Babylonien:
Så säger Herren:
”Stå upp, anfall Kedar,
förgör folket i öster.
29 Deras tält och deras hjordar
kommer man att ta,
deras tältdukar och allt deras bohag.
Deras kameler förs bort från dem,
och man ropar till dem:
’Skräck från alla håll!’
30 Fly, ge er av långt bort!
Göm er djupt nere, ni Hasors invånare, säger Herren.
För Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
har fattat ett beslut om er,
han har gjort upp en plan mot er.
31 Gå till angrepp mot detta trygga folk
som lever i ostörd ro, säger Herren.
De har varken portar eller bommar
utan bor i avskildhet.
32 Deras kameler ska bli ett byte
och deras stora boskapshjordar ett rov.
Jag ska skingra dem för alla vindar,
dessa med håret klippt vid tinningarna.
Jag ska låta olyckor komma över dem
från alla håll, säger Herren.
33 Hasor ska bli ett tillhåll för schakaler
en ödemark för evigt.
Ingen ska någonsin bo där,
ingen människa ska vistas där.”
Dom över Elam
34 Detta är Herrens ord till profeten Jeremia om Elam, när Sidkia hade blivit kung över Juda:
35 Så säger härskarornas Herre:
”Jag bryter sönder Elams båge,
dess främsta styrka.
36 Jag låter fyra vindar komma mot Elam
från himlens fyra hörn.
Jag ska sprida dem åt alla väderstreck,
och det ska inte finnas något folk dit de elamitiska flyktingarna inte kommer.
37 Jag ska göra Elam förskräckt
för sina fiender
och för dem som är ute efter deras liv.
Jag ska låta det onda komma över dem,
min brinnande vrede, säger Herren.
Jag ska låta svärdet förfölja dem
tills jag har gjort slut på dem.
38 Jag ska sätta upp min tron i Elam.
Jag ska förgöra både kung och furstar, säger Herren.
39 Men det ska komma en tid då jag ska upprätta Elam, säger Herren.”
Dom över Babylonien
50 Detta är vad Herren talade angående Babylonien, kaldéernas land, genom profeten Jeremia:
2 ”Förkunna bland folken,
låt det höras,
höj banéret och ropa ut,
tig inte, säg:
’Babylon ska intas,
Bel står med skam
och Marduk krossas.
Avgudarna står med skam
och belätena krossas.’
3 För ett folk från norr anfaller
och ödelägger landet
så att ingen kan bo där längre.
Både människor och djur flyr bort.
4 Då, på den tiden,
säger Herren,
ska Israels folk komma vandrande
tillsammans med Judas folk
och gråtande söka Herren, sin Gud.
5 De ska fråga efter Sion
och vända blicken ditåt.
De ska komma och förena sig med Herren
i ett evigt förbund som aldrig ska glömmas.
6 Mitt folk har varit förlorade får.
Deras herdar har fört dem vilse
och fått dem att irra omkring bland bergen.
De strövade från berg till höjd
och glömde sin egen viloplats.
7 Alla som råkade på dem
slukade dem,
och deras fiender sa:
’Vi är oskyldiga,
för de har syndat mot Herren,
rättfärdighetens betesmark,
Herren, sina förfäders hopp.’
8 Fly från Babylonien,
lämna kaldéernas land.
Gå som bockar som leder hjorden.
9 Nu ska jag resa upp en här av väldiga folk
från landet i norr och leda den mot Babylon.
De gör sig redo för strid,
norrifrån ska det erövras.
Deras pilar är som en skicklig hjältes,
som inte vänder tillbaka med oförrättat ärende.
10 Kaldéen ska bli plundrat
tills alla har fått tillräckligt med byte, säger Herren.
11 Ni är glada och jublar,
ni som plundrar min arvedel.
Ni hoppar som kvigor på tröskplatsen
och frustar som hingstar.
12 Er mor ska få stå med stor skam,
hon som födde er ska bli vanärad.
Hon ska bli det minsta bland folken,
en vildmark och ett torrt ökenland.
13 På grund av Herrens vrede
ska det vara obebott
och bli till ett ensligt ödeland.
Alla som far förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser dess förödelse.
14 Förbered er för strid mot Babylon,
från alla sidor, ni bågskyttar!
Skjut mot det, spara inte på pilarna,
för det har syndat mot Herren.
15 Höj segerrop mot det från alla sidor!
Man ger upp!
Tornen faller, murarna rasar.
Detta är Herrens hämnd.
Hämnas på Babylonien,
gör mot henne som hon själv har gjort!
16 Förinta ur Babylonien den som sår
och den som brukar skära i skördetiden.
Undan förtryckarens svärd
ska var och en återvända till sitt eget folk
och fly till sitt eget land.
17 Israel är som ett vilsegånget får,
jagat av lejon.
Den förste att sluka det var kungen av Assyrien,
och sedan krossade Nebukadnessar,
kungen av Babylonien, dess ben.”
18 Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Jag ska straffa den babyloniske kungen och hans land,
precis som jag straffade den assyriske kungen.
19 Men jag ska leda Israel tillbaka till dess betesmarker.
Det ska gå i bet på Karmel och Bashan
och äta sig mätt på Efraims berg och i Gilead.
20 Då, på den tiden, säger Herren,
ska man söka efter Israels skuld,
men den ska inte finnas mer, och Judas synder
ska inte heller gå att finna,
för jag ska förlåta dem som jag har skonat.
21 Anfall Meratajims land
och invånarna i Pekod.[k]
Döda dem! Vig dem åt förintelse! säger Herren.
Gör så som jag har befallt dig!
22 Det är stridslarm i landet,
en stor förödelse.
23 Ack, bräckt och krossad
är den slägga som slog hela världen!
Babylons öde väcker stor fasa bland folken.
24 Jag gillrade en fälla för dig, Babylon,
och du greps innan du hann märka något.
Man fann dig och tillfångatog dig,
därför att du satt dig upp mot Herren.
25 Herren har öppnat sitt vapenförråd
och tagit fram sin vredes vapen,
för Herren, härskarornas Herre,
har ett verk att utföra i kaldéernas land.
26 Ja, gå emot det från fjärran!
Bryt upp dess förråd!
Samla allting i en hög och vig det åt förintelse!
Lämna ingenting kvar av det.
27 Döda alla dess tjurar,
för dem till slakt!
Ve dem! Deras tid är inne,
tiden för deras straff.
28 Lyssna till dem som flyr,
de som tar sig ut ur Babyloniens land
för att i Sion berätta
om Herrens, vår Guds, hämnd,
hämnden för hans tempel.
29 Dra samman bågskyttar mot Babylon,
av alla som kan spänna en båge.
Omringa det från alla håll,
så att ingen kan fly!
Ge igen för alla hennes ogärningar,
gör så mot henne som hon själv har gjort,
för hon har satt sig upp mot Herren, Israels Helige.
30 Därför faller de unga männen på gatorna,
och alla hennes soldater stupar den dagen, säger Herren.
31 Jag står dig emot, du högmodiga,
säger Herren, härskarornas Herre,
för nu är tiden för mitt straff inne för dig!
32 Den högmodige stapplar och faller,
och ingen reser honom upp.
Jag ska tända en eld i hans städer,
som ska bränna upp allt som finns där omkring.”
33 Så säger härskarornas Herre:
”Folket i Israel är förtryckt,
och folket i Juda likaså.
Alla de som tagit dem till fånga håller dem fast
och vägrar att låta dem gå.
34 Men deras befriare[l] är mäktig.
Hans namn är härskarornas Herre.
Han ska försvara dem
och låta landet få ro,
men han ger oro åt Babylons invånare.
35 Svärd mot kaldéerna,
säger Herren,
mot Babylons invånare
och dess furstar och visa män!
36 Svärd mot spåmännen,
de ska stå där som dårar!
Svärd mot dess hjältar,
de ska bli förskräckta!
37 Svärd mot dess hästar och vagnar
och mot alla främlingar där inne,
de ska bli som kvinnor!
Svärd mot dess skatter,
de ska rövas bort.
38 Torka[m] över dess vatten,
de ska torka ut!
För detta är avgudarnas land,
de dyrkar skräckens beläten som besatta.
39 Därför ska ökendjur och hyenor bo där,
och berguvar ha sitt tillhåll där.
Aldrig mer ska någon bo där.
Det ska ligga övergivet från generation till generation.
40 Så som Gud ödelade
Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren,
så ska ingen bo där,
ingen vistas där mer.
41 Se, ett folk kommer från norr,
en stor nation och många kungar reser sig
från jordens yttersta ändar.
42 De är beväpnade med båge och lans.
De är grymma och obarmhärtiga.
De låter som havets dån,
på sina hästar drar de fram,
rustade för strid,
mot dig, dotter Babylon!
43 När kungen av Babylonien hör ryktet om dem
står han där handfallen.
Han grips av ångest,
som en kvinna som ska föda barn.
44 Se, likt ett lejon som kommer från Jordandalens
täta snår till grönskande betesmarker
ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
Vem är den utvalde som jag ska utse för detta?
För vem är lik mig, och vem kan ställa mig till svars?
Vilken herde kan utmana mig?”[n]
45 Hör därför vad Herren har planerat för Babylon
och tänkt ut mot kaldéernas land:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
betesmarkerna ska förfäras över dem.
46 Jorden bävar vid ropet om Babylons fall.
Ett rop hörs bland folken.
51 Så säger Herren:
”Jag ska väcka upp
en våldsam storm mot Babylon
och mot Lev Kamajs invånare.[o]
2 Jag ska sända främlingar till Babylonien,
för att tröska det och rensa landet.
De ska komma från alla håll
på olyckans dag.
3 Bågskytten ska spänna sin båge
och brösta sig i sitt pansar.[p]
Skona inte dess unga män,
vig hela dess här åt förintelse.
4 Slagna ska de falla i kaldéernas land,
genomborrade på dess gator.
5 Israel och Juda har inte övergetts
av sin Gud, härskarornas Herre,
men deras land är fyllt med skuld
mot Israels Helige.
6 Fly från Babylonien!
Spring för livet,
så att straffet för deras synd inte drabbar er också!
För nu är tiden inne för Herrens hämnd,
han ska ge igen för vad de gjort.
7 Babylon var en guldbägare i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
Folken drack dess vin
och därför blev de som galna.
8 Men plötsligt har Babylon fallit och krossats.
Gråt över det!
Hämta balsam för dess sår,
kanske kan det läkas.
9 ’Vi har försökt bota Babylon,
men hon kunde inte botas.
Lämna henne! Låt oss ge oss av
var och en till sitt land,
för domen över Babylon når upp till himlen,
den räcker ända upp till skyarna.’
10 ’Herren har skaffat rättvisa för oss.
Kom, låt oss berätta i Sion
vad Herren, vår Gud, har gjort.’
11 Vässa pilarna,
ta upp sköldarna![q]
Herren har uppviglat de mediska kungarna,
eftersom hans plan är att förgöra Babylon.
Detta är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.
12 Höj banéret mot Babylons murar!
Skärp bevakningen!
Sätt ut vakter,
arrangera bakhåll!
För Herren ska genomföra
vad han beslutat
och talat mot Babylons invånare.
13 Du som bor vid många vatten
och är rik på många skatter:
nu har slutet kommit för dig,
tiden är inne för dig att bli avklippt.
14 Härskarornas Herre har svurit vid sig själv:
Jag ska fylla dig med människor,
som med en svärm av gräshoppor,
och de ska höja ett segerrop mot dig.
15 Han gjorde jorden i sin makt
grundade världen i sin vishet,
och med sin kunskap spände han ut himlarna.
16 När han låter sin röst höras
dånar himlens vatten,
han får molnen att stiga upp
från jordens ände.
Han sänder blixtar med regnet
och för ut vinden ur dess förråd.
17 Varje människa står där som en dåre,
utan förstånd.
Guldsmeden har svikits av sin gudabild,
för hans gjutna avgudar är falska
och inget liv finns i dem.
18 De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje.
När de granskas förintas de.
19 Men sådan är inte han, Jakobs andel.
Han har format allt,
också sin arvedels stam.
Härskarornas Herre är hans namn.
20 Du är min hammare och mitt stridsvapen.
Med dig krossar jag folk,
med dig förintar jag riken,
21 med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
22 med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
med dig krossar jag yngling och jungfru,
23 med dig krossar jag herde och hjord,
med dig krossar jag bonde och oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.
24 Men nu ska jag inför era ögon vedergälla Babylon och alla Kaldéens invånare allt ont som de gjort mot Sion, säger Herren.
25 För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren,
du hela jordens fördärvare.
Jag ska lyfta min hand mot dig,
dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.
26 Från dig ska ingen ta
vare sig hörnsten eller grundsten,
för du ska läggas öde för all framtid, säger Herren.
27 Höj ett banér på jorden,
stöt i horn bland folken!
Avskilj folken till strid mot Babylon,
sammankalla rikena mot det,
Ararat, Minni och Ashkenas,
och utse en befälhavare mot det!
Skaffa fram hästar
som svärmar av gräshoppor!
28 Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar,
deras ståthållare och alla landets styresmän
och alla de områden som de härskar över.
29 Jorden darrar och bävar,
för allt som Herren har planerat
mot Babylonien låter han nu ske:
Att ödelägga landet Babylonien
så att ingen kan bo där.
30 Dess krigare strider inte längre.
De sitter i sina fästningar,
de har förlorat sin kraft
och blivit som kvinnor.
Man har satt eld på bostäderna
och krossat bommarna.
31 Löpare följer efter löpare
budbärare efter budbärare,
från alla håll,
med rapporter till kungen av Babylonien
att hela hans stad är intagen,
32 flodövergångarna är erövrade,
sumpmarkerna[r] brinner
och armén har gripits av panik.”
33 För så säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats,
och snart ska tröskningen börja.”
34 ”Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
har uppslukat mig
och tömt ut mig,
han har ställt undan mig som ett tomt kärl.
Han har svalt mig som ett havsodjur,
fyllt sin buk med mina läckerheter
och sedan kastat ut mig.
35 Må det våld som drabbat mig
komma över Babylon,”
säger Sions invånare,
”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,”
säger Jerusalem.
36 Därför säger Herren så:
”Jag ska vara din försvarare
och åta mig att utkräva hämnd för din räkning.
Jag ska låta Babylons hav torka ut,
dess källa sina.
37 Babylon ska bli en ruinhög,
ett tillhåll för schakaler,
en kuslig ödemark där ingen kan bo.
38 De ryter tillsammans som lejon,
morrar som lejonungar.
39 Men jag ska ordna en fest för dem
och få dem att dricka sig så fulla
att de blir medvetslösa
och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger Herren.
40 Jag ska leda dem till slakt,
som lamm, baggar och bockar.
41 Ack! Sheshak[s] har fallit,
det som var hela världens stolthet har erövrats.
Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken!
42 Babylon har dränkts av havet,
översvämmats av brusande vågor.
43 Dess städer har lagts öde,
och blivit ett torrt ökenland
där ingen kan bo
och som ingen ens passerar.
44 Jag straffar Bel i Babylon
och drar upp allt ur hans gap
som han har slukat.
Folken ska inte längre strömma till honom.
Också Babylons murar faller.
45 Ge er av därifrån, mitt folk!
Fly för livet,
undan Herrens flammande vrede.
46 Men grips inte av panik,
låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet.
För ett rykte kommer det ena året,
ett annat året därpå, rykten om våld i landet
och om härskare som står mot härskare.
47 Det ska komma en tid
när jag ska straffa Babylons avgudar.
Hela landet ska få stå med skam
och alla ligga där döda.
48 Himmel och jord och allt som finns där
ska jubla över Babylons fall,
när förgörarna anfaller norrifrån, säger Herren.
49 Babylon måste falla
för alla deras skull som dödats i Israel,
så som dödade har fallit
över hela jorden för Babylons skull.
50 Ni som lyckats undkomma svärdet,
ge er av! Stanna inte kvar!
Kom ihåg Herren i fjärran land,
tänk på Jerusalem!”
51 ”Vi är vanärade, vi blir hånade,
skam täcker våra ansikten,
för främlingar har trängt in
i de heliga platserna i Herrens hus.”
52 ”Den tiden ska komma, säger Herren,
då jag ska straffa Babylons avgudar,
och över hela landet ska de sårade klaga.
53 Även om Babylon nådde upp till himlen
och gjorde sig en hög och ointaglig befästning,
så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger Herren.
54 Klagorop hörs från Babylon,
förödelsen i kaldéernas land är stor.
55 Herren förstör Babylon,
han tystar ner dess väldiga larm.
Vågorna brusar som stora vatten,
de låter sitt dån höras.
56 Förgöraren kommer mot Babylon.
Hjältarna tas till fånga,
och deras bågar krossas.
För Herren är en hämndens Gud,
han vedergäller fullt ut.
57 Jag ska låta dess furstar, visa män,
ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna
att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen,
säger Konungen, vars namn är härskarornas Herre.”
58 Så säger härskarornas Herre:
”Babylons breda mur
ska jämnas med marken
och dess höga portar ska brännas upp.
Folken har slitit ut sig för ingenting,
deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.”
59 Detta bud gav profeten Jeremia till Seraja, son till Neria och sonson till Machseja, när Seraja gick med Sidkia, kungen i Juda, till Babylonien i dennes fjärde regeringsår. Seraja var kvartersmästare. 60 Jeremia skrev ner i en bokrulle allt det onda som skulle komma över Babylon, allt det som står skrivet om Babylon. 61 Jeremia sa till Seraja: ”När du kommer till Babylon, ska du läsa upp allt detta. 62 Du ska säga: ’Herre, du har själv sagt att du ska förgöra denna plats, så att ingen ska bo där mer, varken människa eller djur, utan den ska läggas öde för alltid.’ 63 När du har läst färdigt ur bokrullen, ska du binda fast en sten vid den, kasta den i floden Eufrat 64 och säga: ’Så här ska Babylon sjunka och aldrig mer komma upp igen, på grund av det onda jag ska låta komma över det.’ ”
Här slutar Jeremias budskap.
Sidkia regerar i Jerusalem
(2 Kung 24:18-20; 2 Krön 36:11-14)
52 Sidkia var tjugoett år gammal när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. 2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som Jojakim hade gjort. 3 Herren förkastade till sist i sin vrede både Jerusalem och Juda.
Jerusalems fall, förstörelse och folkets bortförande
(2 Kung 24:20—25:21; 2 Krön 36:15-20; Jer 39:1-10)
Men Sidkia gjorde uppror mot kungen i Babylonien. 4 I Sidkias nionde regeringsår, på den tionde dagen i tionde månaden, kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tågande med hela sin armé mot Jerusalem och belägrade det. De byggde en belägringsvall omkring staden. 5 Belägringen varade ända till kung Sidkias elfte regeringsår. 6 På nionde dagen i fjärde månaden var hungersnöden i staden så svår att folket inte längre hade någon mat i landet. 7 Då stormades staden, och alla trupper flydde på natten genom en port som fanns mellan de båda murarna i närheten av den kungliga trädgården, medan de kaldeiska trupperna omringade staden. De flydde mot Jordandalen.
8 Men den kaldeiska armén förföljde kungen och tog honom till fånga på Jerikoslätten. Alla hans män lämnade honom och skingrades. 9 Kaldéerna grep honom och förde honom till den babyloniske kungen i Rivla i Hamat, där denne dömde honom. 10 Den babyloniske kungen lät avrätta Sidkias söner inför hans ögon, och likaså lät han i Rivla avrätta alla de förnämsta männen i Juda. 11 Sedan lät han sticka ut ögonen på Sidkia. Den babyloniske kungen band honom med kopparkedjor och förde honom till Babylon och satte honom i fängelse, och där fick han sitta ända tills han dog.
12 På tionde dagen i femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår kom Nebusaradan, befälhavaren för livgardet och en av den babyloniske kungens närmaste män, till Jerusalem. 13 Han brände ner Herrens hus, kungapalatset, och även alla andra byggnader av värde i Jerusalem. 14 De kaldeiska trupperna som han var befälhavare för rev ner alla Jerusalems murar. 15 Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, förde bort till exilen några av de fattigaste som var kvar i staden, tillsammans med de desertörer som hade gått över till den babyloniske kungen och de hantverkare som var kvar, 16 men några av de fattigaste i landet lämnade befälhavaren Nebusaradan kvar för att sköta om vingårdar och åkrar.
17 Kaldéerna högg ner kopparpelarna i Herrens hus, ställningen och kopparhavet som fanns där och tog med sig all koppar till Babylonien. 18 De tog också kärlen, skovlarna, knivarna, skålarna, fyrfaten och alla kopparföremål som användes i gudstjänsten. 19 Befälhavaren för livgardet tog också faten, fyrfaten, offerskålarna, grytorna, lampställen, skålarna och bägarna, allt som var av rent guld och rent silver.
20 Pelarna, kopparhavet, de tolv koppartjurarna under det och ställningarna, som Salomo låtit göra till Herrens hus, bestod sammantaget av så mycket koppar att det inte gick att väga. 21 Pelarna var 9 meter höga, 6 meter i omkrets och ihåliga med väggar tjocka som fyra fingrars bredd.[t] 22 På var och en av dem fanns ett pelarhuvud av koppar, som var 2,5 meter högt och hade ornament i form av granatäpplen som dekoration runt pelarhuvudet. Allt var gjort av koppar. 23 Det fanns nittiosex granatäpplen på utsidan och sammanlagt etthundra granatäpplen i ett flätverk runtom.
24 Befälhavaren för livgardet tog till fånga översteprästen Seraja och prästen närmast honom, Sefanja, samt tre av dörrvakterna. 25 Från staden tog han en hovman som var befälhavare i armén, sju av kungens närmaste män i staden, och sekreteraren åt den överbefälhavare som skrev ut folket till krigstjänst, samt ytterligare sextio män i staden. 26 Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, tog dem och förde dem till den babyloniske kungen i Rivla. 27 Den babyloniske kungen lät avrätta dem i Rivla i Hamat. Så fördes Juda bort från sitt land.
28 Detta är de som Nebukadnessar förde bort:
under det sjunde året 3 023 judar,
29 under Nebukadnessars artonde regeringsår 832 personer från Jerusalem,
30 och under Nebukadnessars tjugotredje regeringsår 745 personer,
som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, förde bort,
sammanlagt 4 600 personer.
Jojakins benådning
(2 Kung 25:27-30)
31 Under det trettiosjunde året som Judas kung Jojakin var i fångenskap, den tjugofemte dagen i tolfte månaden, samma år som Evil Merodak blev kung i Babylonien, benådade denne Jojakin, Juda kung, och släppte ut honom ur fängelset. 32 Han talade vänligt till honom och gav honom den främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babylon. 33 Jojakin fick lägga av sig fångdräkten och alltid äta vid kungens bord under resten av sitt liv. 34 Så länge han levde gav den babyloniske kungen honom också ett dagligt underhåll.
Första klagosången över Jerusalem[u]
1 Se, så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
har blivit en slavinna.
2 Hon gråter bittert i natten,
hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
och blivit hennes fiender.
3 Juda har förts bort i landsflykt
efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
och ingen flyktväg fanns.
4 Vägarna till Sion sörjer,
för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
själv sörjer hon bittert.
5 Hennes ovänner har tagit makten,
hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
bortförda av fienden.
6 Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
undan sina förföljare.
7 I sin misär och hemlöshet
minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
och skrattade åt hennes undergång.
8 Jerusalem har begått svåra synder
och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
föraktar henne nu
när de ser henne naken.
Hon suckar och vänder sig bort.
9 Orenhet fläckar hennes kläder.
Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
fienden triumferar!”
10 Motståndaren har räckt ut sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11 Hela hennes folk suckar
och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
se hur föraktad jag är!”
12 ”Betyder detta ingenting för er,[v]
alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
på sin brinnande vredes dag.
13 Han har sänt en eld från höjden,
skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
sjuk och svag dagen lång.
14 Till ett ok har mina synder vävts samman,
hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
som jag inte kan stå emot.
15 Herren har förkastat
alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
16 Därför gråter jag,
tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
för min fiende har tagit över.”
17 Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
som något orent bland dem.
18 ”Herren är rättfärdig,
för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
har förts bort i fångenskap.
19 Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
medan de letade efter något att äta
för att hålla sig vid liv.
20 Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
och inomhus finns bara död.
21 Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
men för dem ska det gå som för mig.
22 Låt all deras ondska komma inför dig,
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är tungt.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.