Print Page Options
Previous Prev Day Next DayNext

Bible in 90 Days

An intensive Bible reading plan that walks through the entire Bible in 90 days.
Duration: 88 days
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)
Version
Apostlagärningarna 16:38-28:16

38 Vakterna berättade då detta för domarna och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare, blev de rädda. 39 De kom genast och talade vänligt till dem. Sedan förde de ut dem och vädjade till dem att lämna staden. 40 Men när de kom ut ur fängelset, gick de till Lydias hus där de träffade alla de troende och uppmuntrade dem och sedan gick de vidare.

Paulus i Thessalonike

17 Paulus och Silas tog nu vägen genom Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike där judarna hade en synagoga. Paulus gick som vanligt dit och under tre sabbater i rad talade han till folket utifrån Skrifterna. Han förklarade att Messias måste lida och uppstå från de döda och han bevisade att Jesus som han förkunnade för dem är Messias. Några av dem blev övertygade och höll sig sedan till Paulus och Silas, däribland en stor grupp gudfruktiga greker liksom ett antal högt uppsatta kvinnor.

Men judarna blev avundsjuka och samlade några onda män från gatan och ställde till med upplopp och oroligheter i staden. De tågade sedan mot Jasons hus för att hämta Paulus och Silas, så att de kunde ställa dem till svars inför folkmassan.[a] Men när de inte hittade dem, släpade de ut Jason och några andra troende till stadens styresmän och skrek: ”Dessa har vänt upp och ner på hela världen och nu är de här också och Jason har släppt in dem i sitt hus. De är skyldiga till förräderi mot kejsaren, för de påstår att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.”

Både styresmännen och folket i staden blev mycket oroade över dessa rapporter och Jason och de andra blev inte frisläppta förrän de hade betalat borgen.

Paulus i Beroia

10 Samma natt skickade de troende iväg Paulus och Silas till Beroia. Och så snart de kommit dit, gick de till den judiska synagogan. 11 Men människorna i Beroia var mer öppna än de i Thessalonike. De lyssnade gärna till budskapet och forskade varje dag i Skriften för att kontrollera om det som sades var sant. 12 Många av dem började tro, däribland flera högt uppsatta grekiska kvinnor och män.

13 Men när judarna i Thessalonike fick reda på att Paulus förkunnade Guds ord också i Beroia, kom de dit och ställde till med oro och bråk bland folket. 14 De troende handlade därför snabbt och skickade Paulus ner till kusten, men både Silas och Timotheos stannade kvar.

15 De som förde Paulus därifrån följde honom ända till Athen. Efter det återvände de och meddelade Silas och Timotheos att Paulus ville att de skulle skynda sig efter honom.

Paulus i Athen

16 Medan Paulus väntade på dem, gick han omkring i Athen och han blev upprörd över alla de avgudabilder han såg överallt i staden. 17 Han talade till judarna och de gudfruktiga i synagogan och varje dag på torget till alla som råkade vara där. 18 En del av filosoferna, både epikuréer och stoiker[b] diskuterade med honom. Några sa: ”Vad är det här för underliga idéer han har snappat upp? Vad menar han?” Andra sa: ”Han försöker pracka på oss främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen.

19 Sedan tog de honom med sig till areopagen[c] och sa: ”Kom och berätta mer för oss om den här nya läran du talar om, 20 för det är ganska märkliga saker du har att säga. Tala om för oss vad det här handlar om!” 21 Både athenarna och de utlänningar som bodde där använde nämligen all sin tid till att diskutera de senaste idéerna.

Paulus tal inför areopagen

22 Paulus ställde sig alltså inför[d] areopagen och sa: ”Athenare, jag har lagt märke till att ni är mycket religiösa, 23 för när jag har promenerat omkring här har jag sett era gudabilder och även funnit ett altare med inskriften: ’Åt en okänd gud’. Och det är denne jag vill berätta för er om, honom som ni har tillbett utan att veta vem det är.

24 Den Gud som har skapat världen och allt som finns i den, han är Herre över både himlen och jorden och han bor inte i något tempel som är byggt av människor. 25 Människor kan inte heller betjäna honom med sina händer som om han behövde någonting. Det är nämligen han själv som ger alla liv och anda och allting. 26 Han skapade alla folk från en enda människa och spred ut dem över hela jordens yta. Han bestämde deras tider och stakade ut deras gränser inom vilka de skulle bo.

27 Det gjorde han för att människorna skulle söka Gud och kanske hitta vägen till honom. Men han är inte långt borta från någon av oss, 28 för det är i honom vi lever och rör oss och existerar, precis som några av era egna poeter säger: ’Vi har vårt ursprung hos honom.’ 29 Om vi nu har vårt ursprung hos honom, då kan vi inte föreställa oss det gudomliga som något som människor utifrån sina tankar och sin konstnärlighet har tillverkat av silver eller guld eller sten. 30 Under lång tid har Gud haft överseende med denna okunnighet, men nu kräver han att alla människor överallt ska vända om. 31 Gud har nämligen fastställt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet, genom en man som han i förväg har bestämt för den här uppgiften. Det har han bevisat inför alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”

32 När de hörde om uppståndelsen från de döda, började några hånskratta men andra sa: ”Vi vill höra mer om det där en annan gång.” 33 Sedan lämnade Paulus dem. 34 Några förenade sig i alla fall med honom och började tro. Bland dem var Dionysios, en medlem av areopagen och en kvinna som hette Damaris och några till.

Paulus i Korinth

18 Sedan lämnade Paulus Athen och for till Korinth. Där blev han bekant med en jude som hette Aquila. Han var född i Pontos men hade nyligen kommit från Italien tillsammans med sin hustru Priscilla, eftersom kejsar Claudius hade utvisat alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem och bodde sedan och arbetade tillsammans med dem, för de var tältmakare[e] precis som han.

Varje sabbat talade Paulus i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. Och sedan Silas och Timotheos anlänt från Makedonien, koncentrerade sig Paulus helt på förkunnelsen och vittnade för judarna att Jesus är Messias. Men när judarna sa emot honom och hånade honom, skakade Paulus sina kläder och sa: ”Ni får själva ta ansvar för ert liv.[f] Jag är utan skuld. Från och med nu tänker jag vända mig till andra folk.”

Sedan gick Paulus därifrån till Titius Justus som var gudfruktig och vars hus låg vägg i vägg med synagogan. Föreståndaren för synagogan, Crispus och hela hans familj började tro på Herren. Många andra i Korinth som hörde Paulus började också tro och lät döpa sig.

En natt talade Herren till Paulus i en syn: ”Var inte rädd! Fortsätt att tala! Låt dig inte tystas, 10 för jag är med dig. Ingen kommer att angripa eller skada dig, för det är många som tillhör mig i den här staden.” 11 Paulus stannade därför kvar i Korinth i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds budskap.

12 Men när Gallio hade blivit landshövding över Achaia,[g] gick judarna till angrepp mot Paulus och förde honom inför domstolen. 13 De anklagade honom: ”Den här mannen förleder människor att dyrka Gud på ett sätt som är emot lagen.” 14 Men innan Paulus hann försvara sig, sa Gallio till judarna: ”Ni judar, om fallet gällde något brott eller annat ont som mannen gjort skulle jag lyssna på er. 15 Men ska ni bara gräla om ord och namn och er egen lag, då kan ni ta hand om det själva. Jag vill inte vara domare i sådana frågor.” 16 Och så körde han bort dem från domstolen.

17 Då kastade sig folkhopen över Sosthenes, en föreståndare för synagogan och misshandlade honom mitt framför domstolen. Men Gallio struntade i dem.

Paulus återvänder till Antiochia i Syrien – Paulus gör en ny resa

18 Paulus stannade kvar en längre tid i Korinth, men sedan tog han farväl av de troende och seglade till Syrien. Med på resan hade han också Priscilla och Aquila. Paulus hade dessförinnan låtit klippa av sitt hår i Kenchreai eftersom han hade gett ett löfte.[h] 19 När de kom till Efesos, skildes Paulus från Priscilla och Aquila och han gick sedan till synagogan för att diskutera med judarna. 20 De bad honom stanna längre, men han avböjde 21 och sa i sitt farväl till dem: ”Om Gud vill, så kommer jag tillbaka till er en annan gång.”[i] Sedan gick han ombord igen och lämnade Efesos.

22 När båten kom till Caesarea, gick Paulus iland och fortsatte till Jerusalem för att hälsa på församlingen. Därifrån reste han vidare till Antiochia. 23 Men när han hade varit där en tid, reste han till Galatien och Frygien och styrkte lärjungarna överallt.

Apollos blir undervisad i Efesos

24 Under tiden hade en jude som hette Apollos kommit till Efesos. Han var från Alexandria och en beläst man som väl kände till Skriften. 25 Apollos hade fått höra om Herrens väg och han talade med stor entusiasm och undervisade noggrant om Jesus. Men han kände bara till Johannes dop. 26 Så när Priscilla och Aquila fick höra honom i synagogan där han med stort mod talade till folket, tog de med honom hem och förklarade närmare vad Guds väg innebär.

27 När han sedan ville ta sig över till Achaia, uppmuntrade de troende honom och skrev till lärjungarna att välkomna honom. Och när han kom dit, blev han till stor hjälp för dem som genom Guds nåd kommit till tro. 28 Utifrån Skriften kunde han offentligt med stor kraft gå emot judarna och bevisa att Jesus verkligen är Messias.

Paulus i Efesos

19 Medan Apollos var i Korinth, kom Paulus fram till Efesos efter sin resa genom inlandet. Där träffade han några lärjungar och frågade dem: ”Tog ni emot den heliga Anden när ni kom till tro?”

”Nej”, svarade de, ”vi har aldrig hört talas om att det den heliga Anden finns.”

”Men på vilket sätt är ni döpta då?” frågade han.

De svarade: ”Med Johannes dop.”

Då förklarade Paulus för dem att Johannes dop var ett omvändelsens dop och att Johannes också uppmanade folket att tro på Jesus, den som kom efter honom. När de hörde detta, lät de döpa sig i Herren Jesus namn och då Paulus lade sina händer på dem, kom den heliga Anden över dem och de talade olika språk och profeterade. Tillsammans var det cirka tolv män där.

Under tre månaders tid undervisade sedan Paulus regelbundet i synagogan. Han talade öppet och med stort mod och försökte övertyga dem om Guds rike. Men några avvisade hans budskap. De ville inte tro utan hånade Vägen inför alla som var där. Därför lämnade Paulus dem och höll sina lärjungar borta därifrån. De samlades istället i Tyrannos föreläsningssal där Paulus undervisade varje dag. 10 Detta pågick i två års tid så att alla i provinsen Asien, både judar och greker, fick höra budskapet om Herren.

11 Gud gjorde ovanliga under genom Paulus. 12 Man tog till och med dukar och klädesplagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka. Då försvann sjukdomarna och de onda andarna lämnade dem.

13 En grupp kringvandrande judiska andeutdrivare fick då för sig att de skulle uttala Herren Jesus namn över dem som var besatta av onda andar. De sa: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus talar om!” 14 Det var sju män, söner till den judiska översteprästen Skeuas, som försökte sig på detta. 15 Men den onda anden svarade dem: ”Jag känner till Jesus och vet om Paulus, men vilka är ni?” 16 Och sedan kastade sig mannen som var besatt av den onde anden över dem alla och slog dem, så att de var tvungna att fly ut ur huset nakna och blodiga. 17 Detta blev känt bland både judar och greker i hela Efesos och alla i staden blev helt förskräckta och hyllade Herren Jesus. 18 Många av de troende kom nu och bekände öppet vad de hade gjort, 19 och många av dem som sysslat med trolldom, plockade fram sina böcker och brände dem offentligt. Någon räknade ut att böckerna var värda ungefär 50 000 dagslöner. 20 Så fick budskapet om Herren allt mer kraft, ökad framgång och styrka.

Upplopp i Efesos

21 Efter allt detta bestämde[j] sig Paulus för att genom Makedonien och Achaia resa till Jerusalem. ”Och därefter måste jag också besöka Rom”, sa han. 22 Han skickade Timotheos och Erastos, två av sina medhjälpare till Makedonien, medan han själv stannade kvar i provinsen Asien en tid.

23 Men just under den här tiden blev det stor oro på grund av Vägen. 24 En silversmed som hette Demetrios tjänade mycket pengar åt hantverkarna på att tillverka silvertempel åt Artemis[k]. 25 Demetrios kallade ihop dem till ett möte tillsammans med andra som hade liknande arbeten. Sedan talade han till dem:

”Ni vet att det är tack vare den här tillverkningen som vi blivit så rika. 26 Men nu har ni alla sett och hört hur den här Paulus har fått en massa människor att tro att gudar som är tillverkade av människohänder inte är några gudar. Och det är inte bara här i Efesos människor ändrat sin inställning utan så gott som i hela provinsen Asien. 27 Naturligtvis kommer detta att påverka våra affärer negativt, men det som oroar oss mest är att den stora gudinnan Artemis tempel kan komma att förlora sitt anseende och kanske Artemis själv kommer att mista sitt gudomliga majestät, hon som dyrkas inte bara i provinsen Asien utan i hela världen.”

28 När de hörde detta, blev de rasande och började ropa: ”Stor är efesiernas Artemis!”

29 Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror. Man grep Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus och rusade till stadens friluftsteater. 30 Paulus ville då gå in och tala till folket, men hans lärjungar hindrade honom. 31 Några medlemmar av provinsrådet som var vänner till Paulus, skickade också bud till honom att inte riskera livet genom att gå in i teatern.

32 Inne på teatern ropade alla och skrek om varandra. Allt var en enda stor röra och de flesta visste inte ens varför de hade kommit dit.

33 När judarna sedan skickade fram Alexandros för att förklara situationen, gav han tecken till folket att vara tysta och försökte hålla ett försvarstal. 34 Men när folket förstod att Alexandros var jude, började alla ropa igen och under två timmar skrek de i kör: ”Stor är efesiernas Artemis!”

35 Till slut lyckades i alla fall stadens sekreterare lugna dem så pass att han kunde tala till dem. ”Invånare i Efesos”, sa han, ”alla vet ju att den stora gudinnan Artemis tempel beskyddas här i staden Efesos, hon vars bild föll ner från himlen. 36 Det är aldrig någon som har ifrågasatt detta, så ta det lugnt. Gör inte något förhastat! 37 De här männen som ni har fört hit har varken stulit något från templet eller hädat gudinnan. 38 Om Demetrios och hans hantverkare har något att anklaga någon för, så har vi domstolar som tar hand om sådant och landshövdingar som kan ta upp fallet. Låt dem gå den lagliga vägen. 39 Och om det finns klagomål i andra frågor, så kan de tas upp i den lagliga folkförsamlingen. 40 Nu är det till och med risk att vi blir anklagade för uppror, eftersom det inte fanns någon anledning att ställa till med några oroligheter. Då kan vi inte försvara oss.”

41 Och med de orden fick han de församlade att skingras.

Paulus reser till Makedonien och Grekland

20 När allt blivit lugnt igen, kallade Paulus samman lärjungarna och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa till Makedonien. Han reste genom området och uppmuntrade de troende och när han kom fram till Grekland, stannade han där i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när några judar hade gjort upp planer på att döda honom och han bestämde sig därför att fara tillbaka upp genom Makedonien. Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. De reste i förväg över till Troas och väntade på oss[l] där. Efter det osyrade brödets högtid[m] seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka.

Paulus i Troas – En ung man uppväcks från de döda

Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt. Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom. 10 Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” 11 Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem. 12 Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla.

Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos

13 Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit. 14 När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. 15 Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos.

16 Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden. 17 Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.

18 När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. 19 Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. 20 Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. 21 Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.

22 Men nu drivs jag av Anden[n] att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. 23 Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. 24 Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.

25 Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. 26 Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, 27 för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.

28 Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. 29 Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. 30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. 31 Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.

32 Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. 33 Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, 34 utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. 35 Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”

36 När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. 37 De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. 38 Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.

Paulus fortsätter resan mot Jerusalem

21 Sedan vi skilts från dem, seglade vi direkt ner till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara. Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien och vi gick ombord och seglade iväg. Vi siktade Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till Tyros där fartyget skulle lossa lasten. Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. Genom Anden varnade de Paulus för färden till Jerusalem[o] men när veckan hade gått, gav vi oss iväg för att fortsätta resan. Alla, även kvinnor och barn följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord och de andra återvände hem igen.

Från Tyros kom vi till Ptolemais, slutmålet för vår sjöresa. Också där hälsade vi på de troende och stannade hos dem en dag. Sedan fortsatte vi till Caesarea där vi bodde hemma hos förkunnaren Filippos som var en av de sju. Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera.

10 Under besöket där som varade i flera dagar kom en profet från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos. 11 Han tog Paulus bälte, band sina fötter och händer med det och sa: ”Den heliga Anden säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till hedningarna.’ ” 12 Vi som hörde detta, både vi och de som bodde där, försökte då övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem.

13 Men han sa: ”Varför gör ni så, gråter och gör mig tung om hjärtat? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem utan också att dö för Herren Jesus skull.” 14 När vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill!”

15 Efter de här dagarna gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. 16 Några av lärjungarna i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus där vi fick bo. Han kom från Cypern och var en av de tidiga lärjungarna.

Paulus kommer fram till Jerusalem

17 När vi kom fram till Jerusalem, blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. 18 Dagen efter vi hade anlänt, tog Paulus med oss hem till Jakob[p] och där samlades också de andra församlingsledarna. 19 Sedan vi hälsat på dem, berättade Paulus i detalj om sitt arbete, vad Gud hade gjort genom honom bland andra folk.

20 När de hörde detta, hyllade de Gud. Sedan sa de till Paulus: ”Du vet, vår broder, att tusentals judar har kommit till tro här och de är alla ivriga att följa lagen. 21 Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att vända sig bort från Mose och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra traditioner. 22 Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här.

23 Detta är vårt förslag: Här finns fyra män som har gett ett löfte.[q] 24 Ta med dig dem och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska och att du själv håller och följer lagen.

25 När det gäller troende från andra folk har vi meddelat vårt beslut och skrivit att de ska avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral.[r]

Paulus arresteras i templet

26 Paulus tog då nästa dag männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt när reningstiden skulle vara över och att offer då skulle bäras fram för var och en av dem.

27 Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom 28 och skrek: ”Israeliter! Hjälp oss! Här är den man som överallt lär ut sådant som är emot vårt folk och vår lag och denna plats. Nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och orenat[s] denna heliga plats.” 29 De hade nämligen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos och antog att Paulus hade tagit med honom till templet.

30 Så kom hela staden i uppror och folk kom springande. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet och portarna stängdes genast. 31 De tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. 32 Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare och när folkhopen fick se kommendanten och soldaterna, upphörde de att misshandla Paulus. 33 Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var och vad han hade gjort. 34 Men folket skrek än det ena än det andra och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till fästningen. 35 När man kom till trappan, trängdes folket så våldsamt att soldaterna fick bära honom. 36 Folkhopen som följde efter ropade: ”Döda honom!”

Paulus försvarstal inför folket

37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?”

”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. 38 ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”

39 Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”

40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska:

22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare.

Han fortsatte: ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas.

Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’

Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. 10 Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ 11 Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare.

12 Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. 13 Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom.

14 Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. 15 Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. 16 Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’

17 När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn[t]. 18 Jag såg Herren som sa till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du vittnar om mig.’

19 ’Men, Herre’, invände jag, ’de vet ju att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. 20 Och när Stefanos, ditt vittne fick offra sitt blod, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’

21 Men Herren sa till mig: ’Gå, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!’ ”

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

22 Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” 23 Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. 24 Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande.

25 Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” 26 När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” 27 Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?”

”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.”

28 Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.”

”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus.

29 De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare.

Paulus inför det judiska rådet

30 Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem.

23 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen.

Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?”

”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.[u]’ ”

Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.”

Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta.

De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.”

10 Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen.

11 På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

12 Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Över fyrtio män deltog i konspirationen 14 och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15 Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.”

16 Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus 17 som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.”

18 Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.”

19 Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?”

20 Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21 Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.”

22 Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

23 Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24 Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.”

25 Sedan skrev han följande brev:

26 Från Claudius Lysias,

Till den högt ärade landshövdingen Felix.

Bästa hälsningar!

27 Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28 Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. 29 Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30 Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.

31 Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris[v] enligt de order de fått. 32 Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen.

33 När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34 Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus.

35 Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.

Paulus inför rätta hos landshövdingen Felix

24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen. Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal:

”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi sedan länge kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi oändligt tacksamma. Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser. Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt[w] och har till och med försökt vanhelga[x] templet. Det var därför vi arresterade honom.[y] Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.” De andra judarna instämde och förklarade att allt som sagts var riktigt.

10 Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur och han började sitt tal:

”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig. 11 Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att tillbe. 12 Man har inte kunnat finna att jag vare sig i templet, i synagogorna eller ute på gatorna skulle ha diskuterat eller ställt till oro bland folket. 13 De kan inte heller lägga fram några som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de nu anklagar mig för.

14 Men jag erkänner att jag följer Vägen som de kallar för en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud och jag tror på allt som lagen säger och som står skrivet hos profeterna. 15 Jag har samma hopp som de här männen, att en dag ska både de rättfärdiga och de orättfärdiga uppstå från de döda. 16 Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor.

17 Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med gåvor till de fattiga bland mitt folk och för att offra. 18 Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag hade just avslutat reningsceremonin och det var ingen folkmassa runtomkring mig och ingen som helst oro. 19 Men några judar från provinsen Asien var där och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för. 20 Eller låt dem som är här tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför det judiska rådet, 21 om det nu inte var det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av de dödas uppståndelse!’ ”

22 Felix som visste en hel del om Vägen, uppsköt nu rättegången och sa: ”När kommendanten Lysias kommer hit ska jag döma i målet.”

23 Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till officeren att behandla honom väl och låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde.

24 Några dagar senare kom Felix tillbaka i sällskap med sin hustru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus för att höra honom berätta mer för dem om tron på Kristus Jesus. 25 Men när Paulus började tala om rättfärdigheten, om självförnekelse och om den kommande domen, blev Felix rädd och sa: ”Det räcker så. Nu kan du gå. När jag får mer tid, ska jag skicka efter dig igen.”

26 Felix hoppades också att Paulus skulle muta honom och skickade efter honom gång på gång för att tala med honom. 27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.

Paulus ber att få dömas vid den kejserliga domstolen

25 Tre dagar efter att Festus hade kommit till provinsen, reste han från Caesarea till Jerusalem. Där blev han uppsökt av översteprästerna och några högt uppsatta judar som på nytt tog upp sina anklagelser mot Paulus. De bad också att Festus skulle visa sin godhet mot judarna genom att låta Paulus föras tillbaka till Jerusalem. Deras egentliga plan var nämligen att överfalla och döda Paulus på vägen.

Men Festus svarade dem att Paulus satt i fängelse i Caesarea och att han själv snart skulle återvända dit. ”Därför”, fortsatte han, ”måste era ledare följa med mig dit för att anklaga honom, om han nu har gjort något ont.”

Festus stannade hos dem åtta till tio dagar och återvände sedan till Caesarea. Följande dag satte han sig på domstolen och befallde att Paulus skulle föras in. När Paulus sedan kom in, omringades han av de judar som hade kommit dit från Jerusalem och de framkastade många allvarliga anklagelser mot honom utan att kunna bevisa en enda av dem. Men Paulus försvarade sig: ”Jag har inte brutit mot den judiska lagen eller mot templet eller mot kejsaren.”

Då frågade Festus som ville hålla sig väl med judarna: ”Är du villig att resa till Jerusalem och låta dig dömas av mig där?”

10 Paulus svarade: ”Jag står inför kejsarens domstol och det är här som jag ska dömas. Jag har inte gjort något ont mot judarna, det vet du mycket väl. 11 Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är grundlöst anklagad, så har ingen någon rätt att överlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.”

12 Festus diskuterade då detta med sina rådgivare och svarade sedan: ”Du har vädjat till kejsaren, därför ska du också få resa dit.”

13 Några dagar senare kom kung Agrippa och Berenike[z] till Caesarea för ett artighetsbesök hos Festus. 14 De stannade i flera dagar, och Festus passade då på att ta upp fallet Paulus med kungen. Han sa: ”Det finns en fånge här som Felix lämnade kvar efter sig. 15 När jag var i Jerusalem kom de judiska översteprästerna och folkets ledare till mig med en anklagelse mot honom och ville få honom dömd. 16 Men jag sa att romarna inte har för sed att lämna ut en man förrän han har ställts inför rätta och fått möjlighet att möta sina anklagare och försvara sig.

17 När de sedan kom hit, uppsköt jag inte saken utan redan nästa dag satte jag mig på domstolen och befallde att mannen skulle föras in. 18 Men när hans anklagare yttrade sig, beskyllde de honom inte för något brott som jag hade väntat mig. 19 Det gällde bara några stridsfrågor inom deras egen religion och en som hette Jesus som är död, men som Paulus påstår lever. 20 Jag blev förbryllad och visste inte hur jag skulle handla i ett sådant fall, så jag frågade Paulus om han var villig att resa ner till Jerusalem och stå inför rätta där. 21 Men Paulus bad istället att få stanna här och sedan bli dömd vid den kejserliga domstolen och därför har jag gett order om att han ska sitta här i fängelset tills jag kan sända honom till kejsaren.”

22 Då sa Agrippa: ”Jag skulle själv vilja höra den där mannen.” Festus svarade: ”Det ska vi ordna. Du ska få träffa honom imorgon.”

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

23 Nästa dag kom alltså kung Agrippa och Berenike i full prakt till domsalen tillsammans med höga officerare och stadens ledande män. Festus gav order om att Paulus skulle föras in 24 och sa sedan: ”Kung Agrippa, och alla andra som samlats här idag! Det här är den man som judarna både här och i Jerusalem har vädjat till mig om och ropat att han inte längre ska få leva. 25 Enligt min uppfattning har han inte gjort något som förtjänar dödsstraff. Men han har vädjat till kejsaren och därför har jag beslutat att sända honom dit. 26 Vad jag ska skriva om honom till min härskare vet jag däremot inte, eftersom det inte finns några verkliga anklagelser mot honom. Därför har jag fört fram honom inför er alla och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter att han frågats ut vet vad jag ska skriva. 27 Det verkar ju inte rimligt att sända en fånge utan att ha något att anklaga honom för.”

26 Sedan sa kung Agrippa till Paulus: ”Vad har du att säga till ditt försvar? Varsågod, ordet är ditt.”

Då lyfte Paulus handen och började sitt försvarstal:

”Kung Agrippa, jag är lycklig över att jag idag får svara på judarnas anklagelser inför dig, för jag vet att du är en expert på judarnas alla seder och stridsfrågor. Jag ber dig därför att lyssna på mig med tålamod!

Alla judar känner mycket väl till mitt liv ända från min tidigaste barndom, först bland mina landsmän i Tarsos och sedan i Jerusalem. De känner mig sedan lång tid tillbaka och kan om de bara vill intyga att jag har levt som farisé och följt den strängaste riktningen inom vår religion. Jag står nu anklagad för mitt hopp om Guds löfte till våra förfäder, samma löfte som vårt folks tolv stammar hoppas få se infriat genom att dag och natt tjäna Gud. Det är alltså, kung Agrippa, för det hoppets skull jag står anklagad av judarna. Varför ska det vara så svårt att tro att Gud uppväcker de döda?

Tidigare trodde jag själv att det var min plikt att gå så hårt fram som möjligt mot nasarén Jesus namn. 10 Jag gjorde det i Jerusalem, fängslade många av de heliga med den fullmakt jag fått av översteprästerna. Och när de skulle dömas till döden, röstade jag för det. 11 Många gånger fick jag dem straffade överallt i synagogorna för att försöka få dem att häda. Jag var så rasande mot dem att jag förföljde dem i avlägsna städer i främmande länder.

12 Men en dag när jag var på väg till Damaskus i ett sådant ärende, utrustad med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, 13 fick jag, o kung, vid middagstiden se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen och omgav både mig och mina följeslagare. 14 Vi föll alla till marken och jag hörde en röst som talade till mig på hebreiska och sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du skadar bara dig själv genom att kämpa mot oxpiken.[aa]

15 ’Vem är du, Herre?’ frågade jag då. Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. 16 Res dig upp och ställ dig på benen! Jag har visat mig för dig, för att du ska bli min tjänare och vittne om vad du har sett och kommer att se av mig i framtiden. 17 Jag ska rädda dig undan både ditt eget och andra folk. Jag ska sända dig till dem, 18 för att du ska öppna deras ögon, så att de vänder om från mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig ska de få förlåtelse för sina synder och en plats bland dem som är helgade.’

19 Därför, kung Agrippa, kunde jag bara lyda denna syn från himlen. 20 Jag predikade först till dem som bodde i Damaskus och Jerusalem, sedan i hela Judeen och vidare till andra folk. Överallt uppmanade jag människorna att ångra sig och vända om till Gud och visa sin förvandling genom sina gärningar. 21 Det var därför judarna arresterade mig i tempelområdet och försökte döda mig. 22 Men Gud har skyddat mig, så att jag fortfarande står som vittne inför både små och stora. Ändå är det inget nytt jag kommer med utan bara det som var förutsagt genom profeterna och Mose, 23 att Messias måste lida och bli den förste som uppstod från de döda och att han skulle förkunna ljuset för både vårt och andra folk.”

24 När Paulus hade kommit så långt i sitt försvarstal, blev han plötsligt avbruten av Festus som ropade: ”Paulus, du är förvirrad! Allt ditt studerande har gjort dig galen!” 25 Men Paulus svarade: ”Nej, högt ärade Festus, jag är inte galen. Jag berättar sanningen lugnt och sansat 26 och kungen känner väl till alla dessa frågor. Jag talar därför öppet till honom, för jag är säker på att de här händelserna är bekanta för honom. De utspelade sig ju inte i någon avkrok! 27 Kung Agrippa, tror du på profeterna? Ja, jag vet att du gör det.”

28 Då sa Agrippa till honom. ”Så snabbt du försöker göra mig kristen!”

29 Paulus svarade: ”Vare sig det går fort eller långsamt, så önskar jag inför Gud att inte bara du utan alla som lyssnar till mig här idag skulle bli som jag, fast utan de här bojorna.”

30 Sedan reste sig kungen, landshövdingen, Berenike och alla de andra 31 och när de gick ut därifrån sa de till varandra: ”Den här mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.”

32 Och Agrippa sa till Festus: ”Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.”

Resan till Rom

27 När det blev dags för oss[ab] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.

Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.

Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.[ac] Paulus varnade dem 10 och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” 11 Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. 12 Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.

Storm utanför Kreta

13 Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

14 Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön 15 och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. 17 Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten[ad] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

18 När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. 19 Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. 20 Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

21 Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. 22 Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. 23 I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar 24 och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ 25 Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. 26 Men vi måste driva iland på en ö.”

Skeppsbrottet

27 När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. 28 De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. 29 De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon.

30 Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. 31 Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” 32 Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.

33 Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. 34 ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”

35 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. 36 Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. 37 Det var 276 personer ombord 38 och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.

39 När det ljusnade kände de inte igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. 40 De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. 41 Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast medan aktern började brytas sönder av bränningarna.

42 Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. 44 Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar[ae] från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.

Paulus på Malta

28 När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa och tog hand om oss alla, för det hade börjat regna och var kallt. Paulus samlade ett fång grenar och då han lade det på elden, lockades en huggorm fram av värmen och högg sig fast i hans hand. När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: ”Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men rättvisans gudinna vill inte låta honom leva.”

Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. Alla väntade att han skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud.

Nära denna plats fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss och gav oss mat och husrum i tre dagar. Hans far låg sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och lade sina händer på honom och botade honom. Efter detta kom alla sjuka på ön dit och blev botade. 10 De visade sedan sin tacksamhet på många sätt. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan.

Paulus anländer till Rom

11 Det dröjde tre månader innan vi seglade iväg, nu med fartyget ”Tvillinggudarna”[af] från Alexandria som hade övervintrat på ön. 12 Vi lade först till i Syrakusa där vi stannade i tre dagar. 13 Därifrån for vi över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar fram till Puteoli. 14 Där fann vi några troende som bad oss att stanna hos dem i en vecka vilket vi gjorde. Så kom vi till Rom.

15 De troende i Rom hade hört att vi var på väg och kom och mötte oss redan vid Forum Appii[ag] och Tres Tabernae[ah] och när Paulus såg dem, tackade han Gud och fick nytt mod.

16 När vi till slut kom fram till Rom, fick Paulus lov att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som vaktade honom.

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.