Bible in 90 Days
Daniel ber för sitt folk
9 Det var nu kung Dareios första regeringsår. Han var son till Xerxes och av medisk härstamning men blev kung i kaldéernas rike. 2 Under hans första regeringsår förstod jag, Daniel, i skrifterna att enligt Herrens ord till profeten Jeremia måste Jerusalem ligga öde i sjuttio år. 3 Jag vände mig till Herren Gud i bön och åkallan och fastade i säck och aska. 4 Jag bad till Herren, min Gud, och bekände:
”Herre, du store och fruktansvärde Gud, som håller förbundet och är nådig mot dem som älskar dig och håller dina bud, 5 vi har syndat och gjort orätt, varit gudlösa och upproriska, vänt oss bort från dina bud och befallningar. 6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare, profeterna, som har talat i ditt namn till våra kungar och furstar, våra förfäder och till allt folket i landet.
7 Herre, du är rättfärdig, men denna dag måste vi skämmas, Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, nära och fjärran, i alla länder dit du har drivit dem på grund av deras trolöshet mot dig. 8 Herre, vi och våra kungar, furstar och förfäder skäms, för vi har syndat mot dig. 9 Men Herren, vår Gud, är barmhärtig och förlåter, fastän vi har varit upproriska mot honom. 10 Vi har varit olydiga motHerrens, vår Guds, röst. Vi har inte följt de lagar han gav oss genom sina tjänare profeterna.
11 Hela Israel har överträtt din lag, vänt sig bort och inte lyssnat till din röst. Därför har den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Moses lag kommit över oss, för vi har syndat mot dig. 12 Du har fullföljt vad du talat mot oss och våra domare som dömde oss och låtit så mycket ont drabba oss att inget liknande som nu har skett i Jerusalem någonsin har skett under hela himlen. 13 Så som det står skrivet i Moses lag kom allt detta onda över oss. Men ändå vädjade vi inte till Herrens, vår Guds, välvilja och omvände oss inte från våra synder och brydde oss inte om din sanning. 14 Därför hade Herren det onda förberett och lät det drabba oss. Herren, vår Gud, är rättfärdig i allt vad han gör, men vi har inte velat lyda hans röst.
15 Herre, vår Gud, du förde ditt folk ut ur Egypten med stark hand, och gjorde ditt namn ryktbart, så som det är än i dag. Vi har syndat och varit gudlösa. 16 För alla dina rättfärdiga gärningars skull, Herre, vänd bort din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. För våra synders skull och för våra förfäders missgärningars skull har Jerusalem och ditt folk blivit ett objekt för hån för alla runt omkring oss.
17 Vår Gud, hör din tjänares bön och åkallan! Se med välvilja på din ödelagda helgedom, för din egen skull, Herre! 18 Min Gud, böj ditt öra till oss och hör! Öppna dina ögon och se förödelsen som har drabbat oss och den stad som är uppkallad efter ditt namn. Det är inte på grund av vår egen rättfärdighet som vi kommer till dig med våra böner, utan på grund av din stora barmhärtighet. 19 Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! Dröj inte, för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.”
Sjuttio sjuperioder
20 Medan jag talade, bad och bekände mina och mitt folk Israels synder och vädjade till Herren, min Gud, för hans heliga berg, 21 medan jag alltså ännu talade i bönen, kom Gabriel som jag hade sett i min tidigare syn farande till mig i all hast vid tiden för kvällsoffret. 22 Han vägledde mig och sa: ”Daniel, jag har kommit för att ge dig insikt och förståelse. 23 När du började be gavs ett budskap, och jag har kommit för att meddela dig det, för du är mycket dyrbar. Beakta nu budskapet och förstå synen!
24 Sjuttio sjuperioder är bestämda för ditt folk och din heliga stad, för att ondskan ska fås att upphöra, synden ta slut, och skulden sonas, en evig rättfärdighet införas, synen och profetian beseglas och det allra heligaste smörjas.[a]
25 Du ska veta och förstå att från det att budskapet om Jerusalems återuppbyggande gavs till dess den Smorde[b] fursten kommer ska det gå sju sjuperioder och sextiotvå sjuperioder. Det ska återuppbyggas med gator och vallgravar under svåra tider. 26 Efter de sextiotvå sjuperioderna ska den Smorde bli avlägsnad och utblottad. Staden och helgedomen ska förgöras av en kommande furstes folk. Hans slut ska komma som en flodvåg, och krig ska fortgå intill slutet; förödelsen är bestämd.[c] 27 Under en sjuperiod ska han[d] bekräfta ett förbund med många, men i mitten av sjuperioden ska han avskaffa slaktoffret och matoffret. På en vinge kommer den vanhelgande vidrigheten, till dess det slut kommer över honom som är bestämt.”
Daniels syn vid Tigrisfloden
10 Under persiske kungen Kyros tredje regeringsår[e] hade Daniel, som också kallades Belteshassar, ännu en uppenbarelse. Uppenbarelsen var sann och handlade om ett stort krig. Förståelsen av uppenbarelsen kom till honom i en syn.[f]
2 Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt i tre veckor. 3 Jag åt ingen god mat, smakade inget kött och inget vin, och jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått. 4 På den tjugofjärde dagen i första månaden stod jag vid den stora floden Tigris. 5 När jag lyfte blicken såg jag en man som var klädd i linnekläder, och runt höfterna hade han ett bälte av guld från Ufas. 6 Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor, hans armar och ben som polerad koppar, och hans röst som larmet från en folkmassa.
7 Jag, Daniel, såg ensam denna syn. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av en sådan skräck att de flydde och gömde sig. 8 Jag lämnades ensam kvar. När jag såg denna stora syn vek kraften från mig, jag blev alldeles likblek och kraftlös. 9 Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag lyssnade på det föll jag ner med ansiktet mot marken i djup sömn. 10 Men en hand rörde vid mig och lyfte mig, så att jag skälvande kom upp på händer och knän. 11 Han sa till mig: ”Daniel, du som är mycket dyrbar, beakta noga vad jag har att säga dig, och res dig upp! Jag har sänts till dig.” När han talade så till mig reste jag mig darrande.
12 Då sa han till mig: ”Var inte rädd, Daniel, för redan från första dagen du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. Jag har kommit för dina ords skull. 13 Men Perserrikets furste stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna, till min hjälp, för jag hade blivit kvar hos de persiska kungarna. 14 Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i framtiden, för synen gäller den kommande tiden.”
15 Medan han talade detta till mig stod jag med nerböjt ansikte och förmådde inte säga något. 16 Då var det någon som såg ut som en människa som rörde vid mina läppar. Jag öppnade min mun och kunde tala igen, och jag sa till honom som stod framför mig: ”Herre, jag har fått en stor ångest av synen och har ingen styrka kvar. 17 Hur skulle jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som du? All min styrka är borta och jag kan knappast andas.”
18 Då rörde han som såg ut som en människa vid mig igen och gav mig styrka. 19 Han sa: ”Var inte rädd, du dyrbare! Frid med dig! Var bara stark, var stark!” När han talade till mig, kände jag mig starkare och sa till honom: ”Tala till mig, min herre, för du har gett mig styrka.”
20 Han svarade: ”Vet du varför jag har kommit? Jag ska snart vända tillbaka för att strida mot Persiens furste, och när jag har gått, kommer Greklands furste. 21 Jag ska dock först tala om för dig vad som står skrivet i Sanningens bok. Ingen annan hjälper mig mot dessa förutom Mikael, er furste.[g] 11 1 I medern Dareios första regeringsår ställde jag mig där för att stödja och skydda honom.
Kungarna i söder och norr
2 Men nu ska jag förklara sanningen för dig. Ytterligare tre kungar kommer att uppstå i Persien och efterträdas av en fjärde, mycket rikare än de andra. Styrkt av sin rikedom kommer han att mobilisera alla mot Grekland. 3 Då uppstår en mäktig kung som regerar med stor makt och gör som han vill. 4 Men så snart han har framträtt, faller hans rike samman och delas i de fyra väderstrecken. Det kommer inte att ges till hans efterkommande och inte heller vara lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike utplånas och ges åt andra.
5 Kungen i söder blir mäktig, men en av hans furstar blir ännu mäktigare än han och regerar över hans rike med stor makt. 6 Några år senare allierar de sig med varandra. Dottern till kungen i södern kommer till kungen i norr för en allians, men hon förlorar sitt inflytande, och inte heller får han och hans makt bestå. Hon blir då utlämnad, tillsammans med sitt följe och sin far och sina anhängare.
7 Men en ättling ur hennes släktled kommer att uppstå i stället. Han går till anfall mot nordkungens armé och tränger sig in i hans fästning, strider mot dem och besegrar dem. 8 Han kommer också att föra med sig deras gudar och gjutna bilder och värdefulla föremål av guld och silver till Egypten. Under några år kommer han att låta nordkungen vara i fred. 9 Nordkungen kommer att invadera sydkungens rike men återvända sedan tillbaka till sitt eget land. 10 Hans söner gör då krigsförberedelser och samlar en enorm armé, drar fram som en stormflod och för fram striden ända till sydkungens fästning.
11 Då drar sydkungen i förbittring ut och strider mot nordkungen, som uppbådar en stor armé men blir överlämnad åt den förre. 12 När armén är borta, fylls sydkungen av stolthet och slår ner tusentals, men hans triumf blir inte långvarig. 13 Kungen i norr samlar en ännu större armé än den förra, och efter några år rycker han fram med en stor armé och utrustning.
14 Vid samma tid kommer många att resa sig mot sydkungen. Våldsmän bland ditt eget folk reser sig för att fullfölja synen, men de kommer att falla. 15 Kungen i norr kommer och bygger en belägringsvall och intar en befäst stad. Armén i söder kan inte hålla stånd, inte ens deras bästa trupper kan det. 16 Invaderaren gör som han vill, utan att någon kan göra motstånd. Han etablerar sig i det härliga landet och lägger det under sig. 17 Han bestämmer sig för att komma med hela sitt rikes makt, med avsikt att alliera sig med sydkungen. Han ger honom en dotter till hustru, för att ruinera riket. Men det lyckas inte, det hjälper inte. 18 Sedan vänder han sig mot kustländerna och intar flera av dem. Men en befälhavare stoppar hans hån och vänder det mot honom själv. 19 Han vänder sedan tillbaka till sitt eget lands fästningar igen men vacklar och faller och finns inte mer.
20 Hans efterträdare sänder en skatteindrivare genom landet som är hans rikes prydnad. Men efter en kort tid krossas han, dock varken genom vrede eller krig.
21 Den som efterträder honom är en usel man som saknar kungavärdighet. Han invaderar riket i tysthet och tar makten genom intriger. 22 Armén som väller fram kommer att svepas undan inför honom, och till och med förbundsfursten krossas. 23 Den som har allierat sig med honom agerar han svekfullt mot, och han kommer till makten med bara ett fåtal människor. 24 När de rikaste provinserna lever i trygghet invaderar han dem och gör något som varken hans fäder eller förfäder gjort. Han delar ut byte och rov och gods bland sina anhängare och smider under en tid onda planer mot befästningar.
25 Han samlar sin kraft och sitt mod med en stor armé mot sydkungen. Denne mobiliserar också en väldig armé för krig men kan inte hålla stånd på grund av en sammansvärjning mot honom. 26 De som äter vid hans bord vill krossa honom. Hans armé kommer att svepas bort och många att stupa i striden. 27 Dessa två kungar har ont i sinnet, sitter vid samma bord och ljuger för varandra, dock utan någon framgång, för slutet kommer vid den bestämda tiden. 28 Nordkungen återvänder hem till sitt land med stora rikedomar, men med ont i sinnet agerar han mot det heliga förbundet och återvänder sedan till sitt land.
29 Vid den bestämda tiden invaderar han än en gång sydlandet, men nu blir utgången en annan än förra gången. 30 Fartyg från Kittim[h] kommer emot honom, och han blir modlös. Han vänder tillbaka och riktar vreden mot det heliga förbundet. Han återvänder alltså och ställer sig välvillig gentemot dem som övergett det heliga förbundet.
31 Hans beväpnade styrkor kommer och vanhelgar tempelborgen, avskaffar det dagliga offret och sätter upp den vanhelgande vidrigheten. 32 Han lockar med smicker dem till avfall som har våldfört sig på förbundet. Men de som känner sin Gud står fasta och håller ut.
33 De insiktsfulla ska undervisa många men ändå under en tid falla för svärd och eld, bli fängslade och utsatta för plundring. 34 När de faller får de en viss hjälp, och många hycklare sluter sig till dem. 35 En del av de insiktsfulla kommer att falla, för att de ska förädlas, renas och luttras intill den sista tiden. För den bestämda tiden är ännu inte inne.
36 Kungen kommer att göra som han vill, upphöja sig själv, sätta sig själv över varje gud och tala oerhörda ting mot gudars Gud. Han lyckas fram tills att vredens tid är ute, för det som är bestämt måste ske. 37 Han visar ingen aktning för sina förfäders gudar och inte heller för den gud som kvinnor älskar eller någon annan gud, utan upphöjer sig själv över dem allesammans. 38 I stället ärar han fästningarnas gud, en gud som hans förfäder inte kände till, med guld och silver, ädelstenar och dyrbara gåvor. 39 Han agerar mot de starkaste fästningar med en främmande guds hjälp och ger dem stor ära som bekänner sig till honom. Han gör dem till härskare över många och delar ut land som belöning.
40 Men vid tidens slut drabbar sydkungen samman med honom, och kungen från norr stormar fram mot honom med vagnar och ryttare och en stor flotta. Han invaderar flera länder och sveper fram som en stormflod. 41 Han invaderar det härliga landet, och många länder faller. Men Moab, Edom och större delen av ammoniterna räddar sig undan honom. 42 Han utökar sin makt över många länder, och inte heller Egypten slipper undan. 43 Han lägger beslag på skatter av guld och silver och Egyptens alla dyrbarheter. Libyer och kushiter underkastar sig honom.
44 Men rykten från öster och norr skrämmer honom, och i ursinne drar han ut för att förgöra och förinta många. 45 Han slår upp sina kungliga tält mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han kommer att gå under, och ingen kan hjälpa honom.
Profetia över tidens slut
12 Då träder Mikael fram, den store fursten som beskyddar ditt folk. Det blir en tid av nöd som aldrig funnits sedan folken blev till, ända till den tiden. Men då ska ditt folk räddas, alla som är uppskrivna i boken. 2 De många som sover i jordens mull ska vakna, en del till evigt liv och andra till skam och evig fasa. 3 De insiktsfulla ska lysa som himlens ljus, och de som leder många till rättfärdighet ska stråla som stjärnorna i evigheters evigheter. 4 Men du, Daniel, bevara dessa ord som en hemlighet och försegla boken fram till ändens tid. Många kommer att gå hit och dit, men kunskapen ska öka.”
5 Då såg jag, Daniel, två andra stå där, en på vardera sidan om floden. 6 En av dem frågade mannen i linnekläderna, han som nu fanns ovanför flodens vatten: ”Hur länge ska slutet dröja, innan dessa besynnerliga ting fullbordas?”
7 Jag lyssnade till mannen i linnekläderna, han som fanns ovanför flodens[i] vatten, och med båda händerna lyfta mot himlen avlade han en ed vid honom som lever för evigt: ”Det dröjer ännu en tid, två tider och en halv tid.[j] När det heliga folkets makt är krossad[k], då fullbordas allt detta.”
8 Jag hörde detta men förstod det inte, så jag frågade: ”Min herre, hur kommer alltsammans att sluta?”
9 Han svarade: ”Gå nu, Daniel, för orden ska hållas hemliga och förseglade fram till ändens tid. 10 Många kommer att renas, luttras och förädlas, medan de gudlösa ska fortsätta med sin gudlöshet, utan att förstå något. Bara de insiktsfulla ska förstå det.
11 Från den tid det dagliga offret avskaffas och den vanhelgande vidrigheten blir uppsatt kommer det att gå 1 290 dagar. 12 Lycklig är den som väntar och når fram till 1 335 dagar.
13 Men gå nu vidare mot slutet. Du ska få vila och sedan stå upp till din del vid tidens slut.”
Hoseas äktenskap – en symbol
(1:1—3:5)
1 Detta är Herrens ord som kom till Hosea, Beeris son, när Ussia, Jotam, Achas och Hiskia var kungar i Juda och Jerobeam, Joashs son, regerade i Israel.
Hoseas familj
2 Så här börjar Herrens tal genom Hosea. Herren sa till honom: ”Gå och skaffa dig en sköka till hustru och barn som föds i otukt, för landet bedriver otukt gentemot Herren.” 3 Han gifte sig då med Gomer, dotter till Divlajim, och hon blev med barn och födde honom en son. 4 Herren sa till honom: ”Ge honom namnet Jisreel, för snart ska jag straffa Jehus släkt för hans massaker i Jisreel och göra slut på Israels kungadöme. 5 Den dagen ska jag bryta sönder Israels båge i Jisreels dal.”
6 Hon blev åter med barn och födde en dotter. Herren sa till Hosea: ”Ge henne namnet Lo Ruchama, för jag ska inte längre förbarma mig över israeliterna så att jag förlåter dem.[l] 7 Men jag ska förbarma mig över Juda folk och rädda dem genom Herren, deras Gud. Jag ska inte rädda dem genom båge eller svärd, strid, hästar eller ryttare.”
8 När Gomer hade slutat amma Lo Ruchama, blev hon med barn igen och födde en son. 9 Herren sa: ”Ge honom namnet Lo Ammi[m], för ni är inte mitt folk och jag finns inte till för er.
10 Men antalet israeliter ska bli som sandkornen på havsstranden, omöjliga att mäta och räkna. Där det nu sägs till dem: ’Ni är inte mitt folk’, där ska de kallas ’Den levande Gudens barn.’ 11 Då ska Juda och Israels folk förenas och ha en gemensam ledare. De ska växa upp ur landet, och Jisreels dag blir stor.
Israel bestraffat och upprättat
2 Kalla era bröder Ammi och era systrar Ruchama.[n]
2 Tala er mor till rätta,
tala henne till rätta.
För hon är inte min hustru
och jag är inte hennes man.
Låt henne göra sig av med sin otuktiga uppsyn
och äktenskapsbrotten mellan sina bröst.
3 Annars ska jag klä av henne
och låta henne gå lika naken
som hon var den dag hon föddes.
Jag ska göra henne till en öken,
omvandla henne till ett förbränt land
och låta henne dö av törst.
4 Jag ska inte förbarma mig över hennes barn,
för de är barn till en sköka.
5 Deras mor var en sköka,
hon som födde dem bedrev skamligheter.
Hon sa: ’Jag ska följa efter mina älskare
som ger mig min mat och mitt vatten,
min ull och mitt lin, min olja och min dryck.’
6 Men jag ska stänga hennes väg
med törnen
och resa en mur för henne,
så att hon inte hittar sina stigar.
7 Hon springer efter sina älskare
men får inte fatt på dem,
hon letar efter dem,
utan att hitta dem.
Då säger hon:
’Jag ska vända tillbaka till min förste man,
för där hade jag det bättre än vad jag har det nu.’
8 Hon förstår inte
att det var jag som gav henne
utsäde, vin, olja,
mycket silver och guld,
som de använde till Baal.
9 Därför ska jag ta tillbaka min säd
när dess tid är inne
och mitt vin när det är färdigt.
Jag ska ta bort min ull och mitt lin
som hon skyler sin nakenhet med.
10 Nu ska jag blotta hennes blygd
inför hennes älskare,
och ingen ska rädda henne undan min hand.
11 Jag ska sätta stopp för all hennes glädje,
hennes högtider, nymånadsfester och sabbater,
alla hennes fester.
12 Jag ska förstöra hennes vinstockar
och fikonträd
som hon säger sig ha fått som lön
av sina älskare.
Jag ska göra dem till en snårskog,
och de vilda djuren ska äta dem.
13 Jag ska straffa henne för de dagar
då hon tände rökelse
åt baalsgudarna,
smyckade sig själv med ringar och juveler
och gick efter sina älskare
men glömde mig, säger Herren.
14 Jag ska locka henne bort
och leda henne ut i öknen.
Där ska jag tala kärleksfullt till henne.
15 Där ska jag ge henne tillbaka hennes vingårdar
och förvandla Akors dal till en hoppets port.
Då ska hon svara mig som i sin ungdom,
som när hon drog ut ur Egypten.
16 Den dagen, säger Herren,
ska du kalla mig ’min man’
i stället för ’min Baal’[o].
17 Jag ska ta bort baalsnamnen ur hennes mun,
och man ska inte mer komma ihåg deras namn.
18 Jag ska också å deras vägnar
sluta ett förbund med de vilda djuren,
himlens fåglar och markens kräldjur.
Jag ska utplåna både båge, svärd och strid i landet,
så att de får leva i trygghet.
19 Jag ska äkta dig med mig för evigt
med rättfärdighet, rätt,
nåd och barmhärtighet.
20 Jag ska äkta dig i trohet,
och du ska lära känna Herren.
21 På den dagen, säger Herren,
ska jag svara himlen,
och himlen ska svara jorden,
22 jorden ska svara säden,
vinet och oljan,
och de ska svara Jisreel[p].
23 Jag ska plantera henne åt mig i landet
och förbarma mig över Lo Ruchama.
Jag ska säga till Lo Ammi:
’Du är mitt folk,’
som ska svara:
’Min Gud!’ ”[q]
Hosea och hans otrogna hustru
3 Herren sa till mig: ”Gå och älska din hustru igen, trots att hon är älskad av en annan och otrogen. Älska henne som Herren älskar israeliterna, trots att de har vänt sig till andra gudar och offrat druvkakor till dem.”[r] 2 Då köpte jag henne för femton siklar silver och 1,5 homer korn.[s] 3 Jag sa till henne: ”Nu ska du leva med mig en lång tid. Du får inte leva som sköka och inte vara tillsammans med någon annan man. Jag ska också vara så mot dig.” 4 För Israel ska under en lång tid leva utan kung och utan furste, utan offer och utan stenstod, utan efod och utan husgudar. 5 Men sedan ska israeliterna vända tillbaka och söka Herren, sin Gud, och David, sin kung. De ska komma bävande till Herren och till hans godhet i kommande dagar.
Guds otrogna folk
(4:1—14:10)
Herren anklagar Israel för synd
4 Hör Herrens ord, Israels folk!
Herren går till rätta med landets invånare.
”Det finns ingen sanning och nåd,
ingen kunskap om Gud i landet.
2 Man svär och ljuger,
mördar och stjäl,
begår äktenskapsbrott,
och det ena blodsdådet avlöser det andra.
3 Därför sörjer landet
och alla dess invånare tynar bort.
Både markens djur, himlens fåglar
och fiskarna i havet dör.
4 Ingen får skylla en annan,
ingen får anklaga en annan!
Ditt folk är som de som anklagar en präst.[t]
5 Du ska komma på fall om dagen,
om natten ska profeten komma på fall med dig,
och din mor ska jag förgöra.
6 Mitt folk går under i brist på kunskap.
Du har förkastat kunskapen,
och därför ska jag förkasta dig som min präst.
Du har glömt din Guds lag,
och därför ska jag glömma dina barn.
7 Ju fler präster det blir,
desto mer syndar de mot mig.
Jag ska förvandla deras ära till skam.
8 De lever av mitt folks synd
och längtar efter deras gudlöshet.
9 Sådant folk, sådana präster
ska det bli.
Jag ska straffa dem båda för deras levnadssätt
och vedergälla dem för deras handlingar.
10 De ska äta utan att bli mätta
och leva i otukt men inte föröka sig.
För de har övergett Herren och ägnar sig åt
11 otukt och både gammalt och nytt vin.
Det berövar dem förståndet.
12 Mitt folk frågar sin träbit om råd
och vill ha svar av en stock.
En ande av otukt leder dem vilse,
och de är otrogna mot sin Gud.
13 De förrättar offer på bergstoppar
och tänder rökelse på höjder,
under ekar, popplar och terebinter,
som har en så behaglig skugga.
Så blir era döttrar skökor,
och så begår era svärdöttrar äktenskapsbrott.
14 Jag vill inte straffa era döttrar
för att de är skökor
eller era svärdöttrar
för att de begår äktenskapsbrott.
För männen hänger själva ihop med skökor
och förrättar offer med tempelprostituerade.
Ett folk utan förstånd går under.
15 Även om du, Israel, lever i otukt,
får inte Juda bli skyldigt.
Kom inte till Gilgal,
gå inte upp till Bet Aven!
Svär inte: ’Så sant Herren lever.’
16 Som en motspänstig kviga är Israel.
Skulle Herren då valla dem
som lamm på betesmarker?
17 Efraim har förenat sig med avgudar,
låt honom vara!
18 Även när deras dryckeslag är över
fortsätter de med sin otukt.
Deras härskare är djupt förälskade i det skamlösa.[u]
19 En stormvind ska sopa bort dem,
och deras offer ska bringa dem skam.
Herrens dom över Israel
5 Lyssna, alla präster,
hör, ni israeliter!
Hör, kungahuset!
Domen gäller er!
Ni har varit en snara för Mispa
och ett nät utbrett på Tabor.
2 Upprorsmännen[v] har gått djupt in för blodsdåd.
Men jag ska tillrättavisa dem alla.
3 Jag känner Efraim,
och Israel är inte dolt för mig.
Du, Efraim, har blivit otuktigt,
Israel är orent.
4 Deras gärningar låter dem inte vända
tillbaka till Gud igen,
för inom dem bor en ande av otukt,
och de känner inte Herren.
5 Israels stolthet vittnar mot honom.
Israel och Efraim faller för sin synd,
och Juda faller tillsammans med dem.
6 Med sina flockar och hjordar går de
för att söka Herren,
men de finner honom inte.
Han har dragit sig bort ifrån dem.
7 De har svikit Herren
genom att föda barn som inte är hans.
Deras nymånadsfester ska förtära dem
tillsammans med deras åkerfält.[w]
8 Stöt i horn i Giva,
i trumpet i Rama!
Höj stridsrop i Bet Aven!
Efter dig, Benjamin!
9 Efraim ska läggas öde på straffets dag.
Bland Israels stammar förkunnar jag
det som är sant.
10 Furstarna i Juda är som de
som flyttar gränsstenar.
Jag ska låta min vrede
komma över dem som en flodvåg.
11 Efraim är förtryckt,
krossad av domen.
Han valde att följa människobud[x].
12 Jag är som en mal för Efraim
och som röta för Judas folk.
13 När Efraim såg sin sjukdom
och Juda sitt sår,
gick Efraim till Assyrien
och sände bud till storkungen.
Men han kan inte hela er,
inte bota ert sår.
14 Jag är som ett lejon mot Efraim,
som ett stort lejon mot Juda.
Jag sliter dem i stycken och går,
jag för dem bort, bortom all räddning.
15 Jag går och återvänder hem
tills de inser sin skuld
och söker mig.
I sin nöd kommer de att söka mig.”
Herren gör levande
6 ”Kom, låt oss vända tillbaka till Herren.
Han har slitit sönder oss,
och han ska läka oss.
Han har slagit oss,
och han ska förbinda oss.
2 Efter två dagar ska han göra oss levande,
på tredje dagen resa oss upp igen,
och sedan får vi leva inför honom.
3 Låt oss lära känna
och uppnå kunskap om Herren.
Lika visst som gryningen
träder han fram,
han kommer till oss som regnet,
som vårregnet som vattnar jorden.”
Herren klagar över Efraim
4 ”Vad kan jag göra med dig, Efraim?
Vad kan jag göra med dig, Juda?
Er lojalitet är som morgondimman,
som daggen som tidigt försvinner.
5 Därför har jag huggit ner dem
genom profeterna,
dödat dem med mina ord.
Domen över dig
kommer fram som ljuset.
6 Jag vill hellre ha nåd än slaktoffer,
kunskap om Gud hellre än brännoffer.
7 Som Adam[y] bröt de förbundet där
och var trolösa mot mig.
8 Gilead är en ogärningsmäns stad
med blodiga fotspår.
9 Prästernas hop ligger i bakhåll
som rövare.
De mördar utmed vägen till Shekem
och begår skamliga brott.
10 Jag har sett förfärliga saker
bland israeliterna.
Där bedriver Efraim prostitution,
och där orenar sig Israel.
11 Även för dig, Juda, är skördetiden bestämd.
Då återställer jag mitt folk.
7 När jag helar Israel
avslöjas Efraims synd
och Samariens brott.
För de handlar bedrägligt,
tjuvar bryter sig in
och rövarband härjar där ute.
2 Men innerst inne tänker de inte på
att jag kommer ihåg all deras ondska.
Nu omges de av sina förbrytelser
som är uppenbara för mig.
3 Med sin ondska gläder de kungen
och med sina lögner furstarna.
4 De är äktenskapsbrytare allesammans,
heta som bagarens ugn,
som han slutar elda
från det han blandar degen
tills den har jäst.[z]
5 På vår kungs högtidsdag
drack furstarna sig febersjuka av vin.
Själv räckte han bespottarna handen.
6 De låter sig närmas,
deras hjärtan är som en ugn,
fulla av intriger.
Hela natten sover deras bagare
men flammar upp på morgonen
som en eldslåga.
7 Alla är de heta som en ugn,
de förtär sina domare
och deras kungar faller,
men ingen av dem åkallar mig.
8 Efraim beblandar sig med andra folk.
Efraim är en brödkaka som inte vänts.
9 Främlingarna har förtärt hans styrka
men det förstår han inte.
Han har blivit gråhårig,
men det inser han inte.
10 Israels stolthet vittnar mot honom,
men ändå vänder de inte tillbaka
till Herren, sin Gud,
eller söker honom i allt detta.
11 Efraim är som
en enfaldig, vettlös duva.
De ropar på Egypten,
de går till Assyrien.
12 När de går
kastar jag mitt nät över dem,
drar ner dem som fåglar ur skyn,
och fångar dem
när jag hör dem flockas.[aa]
13 Ve dem, de som har flytt bort från mig!
Fördärv över dem,
för de har vänt sig mot mig!
Jag ville befria dem,
men de har talat lögner mot mig.
14 De ropar inte till mig av hjärtat,
utan klagar från sina bäddar.
De kommer samman[ab] för säd och vin
men vänder sig bort från mig.
15 Jag har fostrat dem och gjort dem starka,
men ändå vänder de sig mot mig med onda anslag.
16 De vänder sig,
men inte uppåt.
De är som en obrukbar pilbåge.
Deras furstar ska falla för svärd
för sina fräcka tungors skull,
och hela Egypten ska håna dem.[ac]
Israel döms för sin avgudadyrkan
8 Sätt hornet till din mun!
Som en örn slår fienden ner
på Herrens hus,
därför att de har brutit mitt förbund
och trotsat min lag.
2 De ropar till mig:
’Min Gud! Vi i Israel känner dig.’
3 Israel har förkastat det goda,
och nu förföljer fienden det.
4 De har valt kungar utan mitt samtycke
och furstar utan min vetskap.
Av sitt silver och guld
har de tillverkat åt sig avgudar,
till sitt eget fördärv.
5 Förkastlig är din tjurkalv, Samarien!
Min vrede brinner mot dem.
Hur länge ska de vara oförmögna till någon renhet?
6 Och kalven har kommit från Israel!
En hantverkare har gjort den,
någon gud är den inte.
Den ska krossas i bitar,
denna Samariens kalv.
7 De sår vind
och skördar storm.
Deras säd är tomma strån utan ax.
De kan inte ge mjöl,
och om de skulle ge något,
slukas det av främlingar.
8 Israel är uppslukat,
och bland nationerna ska det betraktas
som ett värdelöst kärl.
9 De gick till Assyrien,
likt en ensam vildåsna på vandring.
Efraim har köpta älskare.
10 Men även om de köpslår bland folken
ska jag samla ihop dem.
De ska börja tyna bort
under storkungens börda.[ad]
11 ”Eftersom Efraim har byggt många altaren för att synda,
har dessa också blivit honom till synd.
12 Jag har skrivit mycket i mina lagar för honom,
men det har man betraktat som något främmande.
13 De offrar kött till mig
och äter av köttet,[ae]
men Herren är inte nöjd med dem.
Han minns nu deras skuld
och straffar deras synder.
De måste återvända till Egypten.
14 Israel har glömt bort sin skapare
och byggt palats.
Juda har byggt många befästa städer.
Men jag ska sända en eld mot dess städer
och bränna upp dess fästningar.”
Israels straff
9 Gläd dig inte, Israel,
jubla inte som andra folk.
För du har varit otrogen din Gud
och älskat en skökas lön
på varje tröskplats.
2 Tröskplatsen och vinpressen kan inte livnära dem,
och vinet slår fel för dem.
3 De får inte bo kvar i Herrens land,
utan Efraim ska föras tillbaka till Egypten
och äta oren mat i Assyrien.
4 De ska inte få hälla ut vin
som drickoffer åt Herren,
och deras slaktoffer kan inte behaga honom.
Sådana ska vara för dem som sorgebröd.
Alla som äter av det blir orena.
Deras bröd är bara för dem själva
och ska inte komma in i Herrens hus.
5 Vad ska ni göra på festdagen,
på Herrens högtidsdag?
6 Om de kommer undan förödelsen
ska Egypten samla dem
och Memfis begrava dem.
Deras skatter av silver ska tistlar ta över,
och törnen ska växa i deras tält.[af]
7 Tiden är inne för straffet,
tiden är inne för vedergällningen,
det ska Israel veta.
Profeten är dum,
andens man vansinnig
för din stora synd
och ditt stora hat.
8 Tillsammans med min Gud
är Efraims väktare profeten,
men snaror är lagda på alla hans vägar,
och hat råder i hans Guds hus.
9 De har sjunkit i djupt fördärv,
som en gång i tiden i Giva.
Han minns deras ondska
och straffar deras synder.
10 Som druvor i öknen
fann jag Israel,
era förfäder såg jag som säsongens allra första frukter
på ett fikonträd.
Men när de kom till Baal-Pegor
invigde de sig åt skamguden.
De blev lika vidriga
som den de älskade.
11 Efraims ära flyger bort som en fågel,
inget barnafödande,
ingen graviditet,
ingen befruktning.
12 Och även om de föder barn,
ska jag ta varenda av dem ifrån dem.
Ve dem,
när jag vänder mig bort ifrån dem!
13 Jag har sett Efraim, likt Tyros,
planterad på en skön äng,[ag]
men Efraim ska få leda sina barn
till den som slaktar dem.”
14 Ge dem, Herre, vad du ska ge dem!
Ge dem ofruktsamma moderliv
och förtorkade bröst.
15 ”För all deras ondska vid Gilgal
började jag hata dem där.
För deras onda gärningars skull
ska jag driva ut dem ur mitt hus.
Jag kan inte längre älska dem.
Alla deras ledare är upproriska.
16 Efraim är slagen,
deras rot är förtorkad,
och de bär inte mer frukt.
Även om de föder barn
ska jag döda deras dyrbara livsfrukt.”
17 Min Gud förkastar dem,
därför att de inte har lyssnat till honom,
och de ska bli flyktingar bland folken.
Hosea predikar straffdom
10 Israel var en grönskande vinstock,
som bar frukt.
Men ju mer frukt han bar,
desto mer offeraltaren byggde han.
Ju rikare hans land blev,
desto fler utsmyckade stoder reste han.
2 Deras hjärtan var bedrägliga,
så nu får de bära sin skuld.
Herren ska bryta ner deras altaren
och krossa deras stoder.
3 Då ska de säga: ”Vi har ingen kung,
för vi har inte fruktat Herren.
Men vad gör det?
Vad skulle kungen kunna uträtta för oss?”
4 De talar och talar,
de svär eder
och sluter förbund.
Domen skjuter upp
som giftigt ogräs i åkerns fåror.
5 Samariens invånare fruktar
för kalven[ah] i Bet Aven.
Dess folk sörjer över den,
dess avgudapräster klagar,
de som gladde sig över dess ära,
för den har förts bort i exil.
6 Också den ska släpas bort till Assyrien
som tribut till den store kungen.
Efraim ska komma på skam,
Israel får skämmas för sin plan[ai].
7 Samarien med dess kung ska flyta bort
som en pinne på vattnet.
8 Ondskans[aj] offerhöjder läggs öde
– de var Israels synd.
Törne och tistel ska växa på deras altaren,
och de ska säga till bergen: ”Dölj oss!”
och till höjderna: ”Fall över oss!”
9 ”Sedan tiden i Giva
har du, Israel, syndat.
Där har de blivit kvar.
Men nådde inte kriget de onda i Giva?
10 När jag vill straffar jag dem.
Folken ska samlas mot dem
för att binda dem
för deras dubbla synd.[ak]
11 Efraim är en kviga,
van vid och villig att tröska,
så jag ska lägga ett ok
på dess vackra nacke.
Jag ska driva Efraim,
Juda ska plöja
och Jakob ska harva.
12 Så åt er rättfärdighet,
skörda efter nådens bud,
bryt er ny mark!
Nu är det dags att söka Herren,
så att han kan komma
och låta rättfärdighet regna över er.
13 Ni har plöjt ondska
och skördat orättfärdighet,
ni har ätit lögnens frukt.
För du har förlitat dig på din egen väg
och på dina många soldater.
14 Därför ska ett stridslarm uppstå mot ditt folk,
och alla dina fästningar
ska ödeläggas,
så som när Shalman ödelade Bet Arbel,
när striden bröt ut
och mödrar och barn krossades.
15 Så gör man mot er, Betel,
på grund av er stora ondska.
När dagen gryr
är det slut med Israels kung.
Som en fars kärlek
11 När Israel var ung
älskade jag honom,
och ut ur Egypten
kallade jag min son.
2 Men ju mer jag har kallat på dem,[al]
desto längre bort har de gått från mig.
De offrar till baalsgudar
och tänder rökelse till avgudar.
3 Ändå är det jag som lärde Efraim gå
och bar dem i mina armar.
Men de insåg inte
att jag helade dem.
4 Jag ledde dem med mänskliga band,
med kärlekens band.
Jag var för dem
som en som lyfter av oket över deras nackar,
och jag böjde mig ner för att ge dem mat.[am]
5 Ska de inte vända tillbaka till Egypten?
Ska inte Assyrien härska över dem,
eftersom de vägrar att vända tillbaka till mig?
6 Svärdet ska svingas över deras städer,
förgöra deras bommar[an]
och göra slut på deras onda planer.
7 Mitt folk har bestämt sig
för att vända sig bort från mig,
och även om de ropar till den Högste,
är det ingen som upphöjer honom.[ao]
8 Men hur skulle jag kunna lämna dig, Efraim,
överge dig, Israel,
göra med dig som med Adma,
låta det gå med dig som med Sevojim?
Mitt hjärta vänder sig inom mig,
all min medkänsla väcks upp.
9 Jag vill inte ge utlopp för min brinnande vrede.
Jag vill inte vända mig för att förgöra Efraim.
För jag är Gud och inte en människa,
den Helige ibland er,
och jag kommer inte med vrede[ap].
10 De ska följa Herren,
och han ska ryta som ett lejon.
När han ryter,
kommer hans barn bävande västerifrån.
11 Likt fåglar kommer de
bävande från Egypten,
ja, som duvor från Assyrien.
Jag ska låta dem återvända hem igen,
säger Herren.”
Efraims synd
12 Efraim har omgett mig med lögn,
israeliterna med svek,
och Juda vacklar mot Gud,
mot den trofaste, den Helige.[aq]
12 Efraim jagar efter vind,
strävar efter östanvind dagen lång
och ökar lögn och våld.
De sluter förbund med Assyrien
och sänder olja till Egypten.
2 Men Herren ska gå till rätta med Juda,
straffa Jakob för hans levnadssätt
och vedergälla honom för vad han gjort.
3 I moderlivet grep han tag i sin brors häl,[ar]
och som vuxen man kämpade han med Gud.
4 Han kämpade med ängeln och vann seger.
Han grät och bad honom om nåd.
I Betel mötte han Gud,
där talade han med honom[as].
5 Herren, härskarornas Gud,
Herren är hans namn.
6 Men du måste återvända till din Gud,
bevara nåd och rätt
och alltid hoppas på din Gud.
7 Köpmannen[at] väger upp sina varor med falska vikter
och älskar orätt vinning.
8 Efraim skryter:
”Jag är så rik, jag har skaffat mig en förmögenhet!
I all min rikedom kan man inte finna
någon orätt eller synd hos mig.”
9 ”Jag är Herren, din Gud,
alltsedan Egypten.
Jag ska låta dig bo i tält igen,
som vid högtiderna.
10 Jag talade till profeterna,
jag gav dem många syner
och talade genom dem i liknelser.”
11 Är Gilead fullt av orätt?
De ska bli till intet.
Offrar de tjurar i Gilgal?
Deras altaren ska bli som stenrösen
på en plöjd åker.[au]
12 Jakob flydde till Arams land,
Israel tjänade som slav för en kvinnas skull,
för en kvinnas skull vaktade han får.
13 Genom en profet förde Herren ut sitt folk ur Egypten,
genom en profet tog han hand om dem.
14 Men Efraim har provocerat fram bitter vrede från Herren,
som nu ska lägga på honom hans blodskuld
och låta hans smädelser drabba honom själv.
Herrens vrede mot Israel
13 När Efraim talade bävade man,
för han var upphöjd i Israel.
Men han gjorde sig skyldig till baalsdyrkan och dog.
2 Nu syndar de mer och mer
och gjuter åt sig gudabilder av sitt silver,
skickligt formade avgudar,
hantverkares verk alltsammans.
Man säger till dem som offrar
att de ska kyssa kalvar.[av]
3 Därför ska de bli som morgondimman,
dagg som snabbt dunstar bort,
agnar som blåser bort från tröskplatsen,
rök ur en fönsteröppning.
4 ”Jag är Herren, din Gud,
alltsedan Egypten.
Du ska inte veta av någon annan Gud,
för det finns ingen annan som räddar utom jag.
5 Jag tog hand om dig i öknen,
i den brännande hettans land.
6 När de betade blev de mätta,
och när de blev mätta
blev de övermodiga
och glömde bort mig.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.