Bible in 90 Days

Herren visar sig på nytt för Salomo

^11 (A) Så färdigställde Salomo Herrens hus och kungapalatset. Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens hus och i sitt eget hus lyckades väl. ^12 (B) Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till honom: ”Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats.

¹³ Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet eller om jag sänder pest bland mitt folk, ¹⁴ men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land. ^15 (C) Mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats. ¹⁶ Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. ¹⁷ Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, ^18 (D) då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sade: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel.

¹⁹ Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, ^20 (E) då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. ^21 (F) Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? ²² Då ska man svara: Därför att de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem.”

Salomos övriga verksamhet

8 ^(G) När Salomo hade byggt på Herrens hus och sitt eget hus i tjugo år, ² byggde han upp de städer som Huram hade gett honom^[a] och lät Israels barn bosätta sig i dem. ³ Och Salomo drog till Hamat-Soba^[b] och lade det under sig. ^4 (H) Och han byggde upp Tadmor^[c] i öknen och alla de förrådsstäder som han byggde i Hamat. ^5 (I) Han byggde upp Övre Bet-Horon^[d] och Nedre Bet-Horon och gjorde dem till befästa städer med murar, portar och bommar, ⁶ dessutom Baalat^[e] och alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt det andra som han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i hela det land som lydde under hans välde.

⁷ Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoreerna, periseerna, hiveerna och jebusiterna och som inte var israeliter, ^8 (J) avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag.

⁹ Men av Israels barn gjorde Salomo inte några till slavar vid sina arbeten, utan de blev krigsmän och befälhavare för hans krigsfolk eller befäl för hans vagnar och ridhästar. ¹⁰ Och kung Salomo hade tvåhundrafemtio överfogdar som hade befälet över folket.

^11 (K) Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sade: ”Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit.”

^12 (L) Sedan offrade Salomo brännoffer åt Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhuset. ^13 (M) Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren^[f] för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. ^14 (N) Efter sin far Davids förordning fastställde han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog också åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, varje dag de för den dagen bestämda göromålen. Han uppdrog också åt dörrvakterna efter deras avdelningar att hålla vakt vid de särskilda portarna, för så hade gudsmannen David befallt. ¹⁵ Man vek inte av från kungens beslut om prästerna och leviterna, varken när det gällde skatterna eller någon annan sak. ¹⁶ Så utfördes allt Salomos arbete, först fram till den dag då grunden lades till Herrens hus och sedan tills det blev slutfört. Så blev Herrens hus färdigt.

^17 (O) Vid denna tid begav sig Salomo till Esjon-Geber och till Eilat på havsstranden i Edoms land. ¹⁸ Och Huram sände till honom genom sina tjänare skepp och sjökunnigt manskap. De for tillsammans med Salomos tjänare till Ofir^[g] och hämtade därifrån fyrahundrafemtio talenter guld^[h] som de förde till kung Salomo.

Drottningen av Saba besöker Salomo

9 ^(P) När drottningen av Saba^[i] fick höra ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i stor mängd och dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. ² Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för Salomo, utan han kunde ge henne svar på allt.

³ När drottningen av Saba såg Salomos vishet och såg huset han hade byggt, ⁴ rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och hur de var klädda, och när hon såg trappan på vilken han gick upp till Herrens hus, då blev hon utom sig av förundran. ⁵ Och hon sade till kungen: ”Så var det då sant, det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet! ⁶ Jag trodde inte vad man sade förrän jag själv kom och fick se det med egna ögon. Men se, vidden av din vishet har inte ens till hälften blivit omtalad för mig. Du överträffar det rykte jag hade hört. ⁷ Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och höra din vishet. ^8 (Q) Välsignad är Herren din Gud som har funnit sådant behag i dig att han har satt dig på sin tron till att vara kung inför Herren din Gud! Eftersom din Gud älskar Israel och vill hålla det vid makt till evig tid, därför har han satt dig till kung över dem, för att du ska skipa lag och rätt.”

⁹ Hon gav kungen hundratjugo talenter^[j] guld samt väldoftande kryddor i stor mängd samt dyrbara stenar. Väldoftande kryddor av det slag som drottningen av Saba gav åt kung Salomo har aldrig mer funnits. ^10 (R) När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir, förde de också hem algumträ^[k] och dyrbara stenar. ¹¹ Av algumträet lät kungen göra tillbehör till Herrens hus och till kungapalatset, samt harpor och lyror för sångarna. Sådant hade man aldrig tidigare sett i Juda land.

¹² Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, förutom gengåvor för det som hon hade fört med sig till kungen. Sedan vände hon om och reste hem med sina tjänare till sitt land igen.

Kung Salomos rikedom och storhet

¹³ Det guld som årligen kom in till Salomo vägde sexhundrasextiosex talenter^[l], ¹⁴ förutom det som kringresande handelsmän och andra köpmän förde in. Också Arabiens alla kungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo. ^15 (S) Kung Salomo lät göra tvåhundra stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld sexhundra siklar uthamrat guld ¹⁶ samt trehundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld trehundra siklar^[m] guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset.^{[n] 17} Dessutom lät kungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med rent guld. ¹⁸ Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid tronen. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och två lejon stod utmed armstöden, ¹⁹ och tolv lejon stod där, ett på varje sida om de sex trappstegen. Något sådant hade aldrig tillverkats i något annat rike.

²⁰ Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silver ansågs inte vara något värt på Salomos tid. ²¹ Kungen hade skepp som gick till Tarshish med Hurams folk, och en gång vart tredje år kom Tarshishskeppen^[o] hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.

²² Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden^[p], både i rikedom och i vishet. ²³ Alla kungar på jorden kom för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade lagt ner i hans hjärta. ²⁴ Var och en av dem förde med sig gåvor: föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Detta hände år efter år.

^25 (T) Salomo hade 4 000 stallplatser för hästar med vagnar och 12 000 ridhästar, som han inrymde dels i vagnstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ^26 (U) Han härskade över alla kungarna från floden^[q] till filisternas land och vidare ner till Egyptens gräns. ^27 (V) Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. ²⁸ Och hästar fördes in till Salomo från Egypten och från alla andra länder.

Salomo dör

^29 (W) Vad som mer finns att säga om Salomo, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Natans krönika, i shiloniten Ahias profetia och i siaren Iddos^[r] syner om Jerobeam, Nebats son.

³⁰ Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.^{[s] 31} Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i hans far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

De norra stammarna avfaller

10 ^(X) Rehabeam^[t] begav sig till Shekem^[u], eftersom hela Israel hade kommit till Shekem för att göra honom till kung. ^2 (Y) När Jerobeam^[v], Nebats son, hörde det där han var i Egypten – han hade flytt dit undan kung Salomo – återvände han från Egypten. ³ Och de sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och sade till Rehabeam: ⁴ ”Din far gjorde vårt ok tungt. Men lätta nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig.” ⁵ Han svarade dem: ”Vänta tre dagar och kom sedan tillbaka till mig.” Och folket gick.

⁶ Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och han sade: ”Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?” ⁷ De svarade honom: ”Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem och talar goda ord till dem, kommer de att bli dina tjänare för alltid.”

⁸ Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. ⁹ Han sade till dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?” ¹⁰ De unga männen, som hade växt upp med honom svarade: ”Så här bör du säga till detta folk som har sagt till dig: ’Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss’ – så här bör du säga till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. ¹¹ Har min far lagt på er ett tungt ok, så ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel^[w].”

¹² På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” ¹³ Då gav kungen dem ett hårt svar, för kung Rehabeam brydde sig inte om de gamlas råd. ¹⁴ Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: ”Har min far gjort ert ok tungt, så ska jag göra det ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel.”

^15 (Z) Kungen lyssnade alltså inte till folket. Gud ledde det så för att Herrens ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo.

¹⁶ När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:

”Vad har vi för del i David?

Därefter gick hela Israel hem igen. ¹⁷ Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer.

¹⁸ När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹ Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.

Shemajas profetia

11 ^(AA) När Rehabeam kom till Jerusalem kallade han samman Juda hus och Benjamin, 180 000 utvalda krigare, för att strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam.

² Men Herrens ord kom till gudsmannen Shemaja^[x]. Han sade: ³ ”Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: ⁴ ”Så säger Herren: Ni ska inte dra upp för att strida mot era bröder. Vänd hem igen, var och en till sitt, för det som har hänt har kommit från mig.” Och de lyssnade till Herrens ord och vände om och drog inte ut mot Jerobeam.

Rehabeam befäster städerna

^5 (AB) Rehabeam bodde i Jerusalem, och han byggde om städer i Juda till befästa platser. ⁶ Han byggde om Betlehem, Etam, Tekoa, ⁷ Bet-Sur, Soko, Adullam, ⁸ Gat, Maresha, Sif, ⁹ Adorajim, Lakish, Aseka, ¹⁰ Sorga, Ajalon och Hebron, befästa städer, som låg i Juda och Benjamin. ¹¹ Han gjorde deras befästningar starka och tillsatte befälhavare i dem och lade in förråd av mat, olja och vin. ¹² Var och en av dessa städer försåg han med sköldar och spjut. Han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin blev kvar under hans välde.

Prästerna och leviterna går till Juda

¹³ Prästerna och leviterna i hela Israel gick över till Rehabeam från alla sina områden. ^14 (AC) Leviterna övergav sina betesmarker och sina andra besittningar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev bort dem från deras tjänst som Herrens präster ^15 (AD) och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de onda andarna^[y] och för kalvarna^[z] som han hade gjort.

¹⁶ Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka Herren, Israels Gud, följde leviterna, och de kom till Jerusalem för att offra åt Herren, sina fäders Gud. ¹⁷ I tre år stärkte de så kungamakten i Juda och gjorde Salomos son Rehabeams välde starkt, för i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg.

Rehabeams hus

^18 (AE) Rehabeam tog Mahalat till hustru åt sig. Hon var dotter till Jerimot, Davids son, och till Abihajil, Eliabs, Ishais sons, dotter. ¹⁹ Hon födde åt honom sönerna Jeush, Shemarja, och Saham.

^20 (AF) Efter henne tog han Maaka, Absaloms dotter, till hustru. Hon födde Abia, Attaj, Sisa och Shelomit åt honom. ²¹ Och Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än alla sina andra hustrur och bihustrur. Han hade tagit arton hustrur och sextio bihustrur, och han blev far till tjugoåtta söner och sextio döttrar. ^22 (AG) Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och ledare bland sina bröder, eftersom han tänkte göra honom till kung. ²³ Han handlade klokt och lät alla sina söner bo runt om i hela Juda och Benjamins land i alla befästa städer och gav dem rikligt underhåll. Han skaffade dem också många hustrur.

Egypten anfaller Juda

12 ^(AH) När Rehabeams kungamakt hade blivit stärkt och han hade blivit mäktig, övergav han Herrens undervisning. Så gjorde också hela Israel. ^2 (AI) Men i kung Rehabeams femte regeringsår drog Egyptens kung Shishak^[aa] upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot Herren. ³ Han kom med 1 200 vagnar och 60 000 ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från Egypten: libyer, suckeer^[ab] och nubier. ^4 (AJ) Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.

^5 (AK) Profeten Shemaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som av fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Och han sade till dem: ”Så säger Herren: Ni har övergett mig, och därför har också jag övergett er och gett er i Shishaks hand.” ⁶ Både Israels furstar och kungen ödmjukade sig då och sade: ”Herren är rättfärdig.”

^7 (AL) När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja. Han sade: ”Eftersom de har ödmjukat sig vill jag inte fördärva dem. Jag ska låta dem komma undan med knapp nöd, och min vrede ska inte bli utgjuten över Jerusalem genom Shishaks hand. ^8 (AM) Men de ska bli hans tjänare, och de ska förstå vad det är att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen.”

^9 (AN) Egyptens kung Shishak drog alltså upp mot Jerusalem. Han tog skatterna^[ac] i Herrens hus och skatterna i kungapalatset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld som Salomo hade låtit göra. ¹⁰ I deras ställe lät kung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dem lämnade han i förvar åt befälet för livvakterna som höll vakt vid ingången till kungapalatset. ¹¹ Så ofta kungen gick till Herrens hus, gick också livvakterna och bar dem. Sedan förde de dem tillbaka till livvaktsalen.

^12 (AO) Eftersom Rehabeam ödmjukade sig, vände sig Herrens vrede ifrån honom så att han inte fördärvade honom helt. Det fanns ännu sådant som var gott i Juda.

Rehabeams regering

^13 (AP) Kung Rehabeam stärkte alltså sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Han var fyrtioett år gammal när han blev kung, och han regerade sjutton år^[ad] i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt ur alla Israels stammar för att där fästa sitt namn. Hans mor hette Naama och var ammonitiska. ¹⁴ Han gjorde det som var ont, för han vände inte sitt hjärta till att söka Herren.

^15 (AQ) Vad som mer finns att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Shemajas och siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Rehabeam och Jerobeam låg i krig med varandra så länge de levde.

¹⁶ Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Hans son Abia blev kung efter honom.

Abia blir kung i Juda

13 ^(AR) I kung Jerobeams artonde regeringsår blev Abia kung över Juda, ² och han regerade tre år^[ae] i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja^[af], Uriels dotter, från Gibea. Abia och Jerobeam låg i krig med varandra. ³ Abia började kriget med en här av tappra krigsmän, 400 000 utvalda män. Men Jerobeam ställde upp till strid mot honom med 800 000 utvalda tappra stridsmän.

⁴ Abia steg upp på berget Semarajim^[ag] i Efraims bergsbygd och sade: ”Hör mig, Jerobeam och hela Israel! ^5 (AS) Skulle ni inte veta att det är Herren, Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund?^{[ah] 6 (AT)} Men Jerobeam, Nebats son, Davids son Salomos tjänare, reste sig och gjorde uppror mot sin herre. ⁷ En skara löst folk slöt sig till honom, onda människor som blev för starka för Rehabeam, Salomos son. Rehabeam var ung och ängslig och kunde därför inte stå emot dem. ^8 (AU) Och nu menar ni er kunna stå emot Herrens kungadöme som tillhör Davids söner, eftersom ni är en stor skara och har hos er de guldkalvar som Jerobeam gjorde till gudar åt er. ^9 (AV) Har ni inte drivit bort Herrens präster, Arons söner, och leviterna och själva gjort er präster, så som andra folk gör? Vem som än kommer med en ungtjur och sju baggar för att bli prästvigd får bli präst åt de gudar som inte är gudar.

¹⁰ Men vi har Herren till vår Gud, och vi har inte övergett honom. De präster som gör tjänst inför Herren är Arons söner, och leviterna sköter tempeltjänsten. ^11 (AW) De offrar åt Herren varje morgon och varje kväll brännoffer och väldoftande rökelse. Och de ordnar med bröd på bordet av rent guld och med den gyllene ljusstaken, så att lamporna på den lyser varje kväll, för vi håller vad Herren vår Gud har befallt oss att hålla. Men ni har övergett honom. ^12 (AX) Och se, Gud är med oss, i spetsen för oss, och vi har hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot er. Ni Israels barn, strid inte mot Herren, era fäders Gud, för ni kommer inte att lyckas.”

¹³ Men Jerobeam hade låtit omringa dem och lagt ett bakhåll för att falla dem i ryggen. Så stod de nu mitt emot Juda män och hade sitt bakhåll bakom dem. ¹⁴ När Juda vände sig om och såg att de hade fiender både framför sig och bakom sig ropade de till Herren och prästerna blåste i trumpeterna. ¹⁵ Därefter höjde Juda män ett härskri, och när de gjorde så lät Gud Jerobeam och hela Israel bli slagna av Abia och Juda. ¹⁶ Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand. ¹⁷ Sedan vållade Abia och hans folk ett stort manfall bland dem, så att 500 000 av Israels unga män blev slagna. ¹⁸ Alltså blev Israels barn kuvade vid den tiden, men Juda barn var starka, för de stödde sig på Herren, sina fäders Gud. ¹⁹ Abia förföljde Jerobeam och erövrade dessa städer från honom: Betel med underlydande orter, Jeshana med underlydande orter och Efron^[ai] med underlydande orter. ²⁰ Sedan förmådde Jerobeam ingenting mer så länge Abia levde. Och Herren slog honom så att han dog.

²¹ Men Abia stärkte sin makt. Han tog sig fjorton hustrur och blev far till tjugotvå söner och sexton döttrar. ^22 (AY) Vad som mer finns att säga om Abia, om hans bedrifter och annat som rör honom, det är skrivet i profeten Iddos utläggning.

14 ^(AZ) Abia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Asa^[aj] blev kung efter honom. Under hans tid hade landet ro i tio år^[ak].

Asa blir kung i Juda

^2 (BA) Asa gjorde det som var gott och rätt i Herren sin Guds ögon. ^3 (BB) Han avlägsnade de främmande altarna^[al] och offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner asherapålarna. ⁴ Han uppmanade Juda att söka Herren, sina fäders Gud, och att hålla lagen och budorden. ^5 (BC) Ur alla Juda städer tog han bort offerhöjderna och solstoderna.^[am] Och riket hade lugn under hans tid.

⁶ Han byggde befästa städer i Juda eftersom landet hade ro. Och han förde inte något krig under dessa år, för Herren hade gett honom ro. ⁷ Han sade därför till Juda: ”Låt oss bygga dessa städer och runt omkring förse dem med murar och torn, med portar och bommar. Landet är ännu vårt, därför att vi har sökt Herren vår Gud. Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor.”

Så byggde de och hade framgång. ⁸ Asa hade en här som utgjordes av 300 000 man från Juda och som bar stora sköldar och spjut. Utöver dessa kom från Benjamin 280 000 man som bar små sköldar och som spände båge. Alla dessa var tappra stridsmän.

⁹ Men nubiern Sera^[an] drog ut mot dem med en här på tusen gånger tusen man och trehundra vagnar, och han kom ända till Maresha. ¹⁰ Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i Sefatas dal vid Maresha^[ao]. ^11 (BD) Då ropade Asa till Herren sin Gud: ”Herre, utom dig finns ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och den svage. Så hjälp oss, Herre vår Gud, för vi stöder oss på dig, och vi har kommit hit i ditt namn mot denna skara. Herre, du är vår Gud. Låt ingen människa stå dig emot.”

^12 (BE) Och Herren lät nubierna bli slagna av Asa och Juda så att de flydde. ¹³ Asa och folket som var med honom förföljde dem ända till Gerar.^[ap] Av nubierna föll så många att ingen av dem kom undan med livet, för de blev nergjorda av Herren och hans här. Och folket tog ett stort byte. ^14 (BF) Sedan intog de alla städer runt omkring Gerar, eftersom fruktan för Herren hade kommit över dem. Och de plundrade alla städerna, eftersom det fanns mycket att plundra i dem. ¹⁵ Till och med boskapsskjulen bröt de ner, och de förde bort kameler och småboskap i mängd. De vände sedan tillbaka till Jerusalem.

Asas reformer

15 ^(BG) Guds Ande kom över Asarja, Odeds son. ^2 (BH) Han gick ut mot Asa och sade till honom: ”Hör mig, du Asa, och ni hela Juda och Benjamin. Herren är med er när ni är med honom, och om ni söker honom låter han sig finnas av er. Men om ni överger honom kommer han att överge er. ^3 (BI) En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem och utan någon lag. ^4 (BJ) Men i sin nöd omvände de sig till Herren, Israels Gud, och när de sökte honom lät han sig finnas av dem. ^5 (BK) Under de tiderna fanns det ingen trygghet när man gick ut eller in, utan stor förvirring rådde bland alla som bodde här i länderna. ^6 (BL) Folk drabbade samman med folk och stad med stad, för Gud förvirrade dem med all slags nöd. ^7 (BM) Men var nu starka och låt inte modet falla, för ert arbete ska få sin lön.”

⁸ När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog han mod till sig och avlägsnade de eländiga avgudabilderna ur Juda och Benjamins hela land och ur de städer som han hade erövrat i Efraims bergsbygd. Han upprättade på nytt Herrens altare, det som stod framför Herrens förhus.

⁹ Och han samlade hela Juda och Benjamin, liksom de främlingar från Efraim, Manasse och Simeon som bodde ibland dem. Många från Israel hade anslutit sig till honom när de såg att Herren hans Gud var med honom. ¹⁰ De samlades i Jerusalem i tredje månaden av Asas femtonde regeringsår^[aq]. ^11 (BN) Av det byte de hade fört med sig offrade de på den dagen åt Herren 700 tjurar och 7 000 djur av småboskapen. ^12 (BO) Och de slöt det förbundet att de skulle söka Herren, sina fäders Gud, av hela sitt hjärta och av hela sin själ. ^13 (BP) Var och en som inte sökte Herren, Israels Gud, skulle bli dödad, liten eller stor, man eller kvinna. ¹⁴ Och de svor eden inför Herren med hög röst, under jubel och till ljudet av trumpeter och horn. ¹⁵ Hela Juda gladde sig över eden, för de hade svurit den av hela sitt hjärta, och de sökte Herren med hela sin vilja. Han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.

^16 (BQ) Kung Asa avsatte också sin mor^[ar] Maaka från hennes drottningvärdighet, därför att hon hade satt upp en avgudabild åt Ashera. Asa högg ner hennes avgudabild, krossade den och brände den i Kidrondalen.

¹⁷ Offerhöjderna blev dock inte avlägsnade ur Israel, men Asas hjärta var hängivet Gud så länge han levde. ¹⁸ Han förde in i Guds hus både det hans far och det han själv hade helgat åt Herren: silver, guld och kärl. ¹⁹ Och det blev inget krig förrän i Asas trettiofemte regeringsår.

Juda hotas av Israel

16 ^(BR) I Asas trettiosjätte regeringsår^[as] drog Israels kung Basha^[at] upp mot Juda och började befästa Rama^[au] för att hindra att någon kom vare sig från eller till Asa, Juda kung.

^2 (BS) Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens hus och i kungapalatset och sände det till Ben-Hadad^[av], Arams kung som bodde i Damaskus, och lät säga: ³ ”Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan min far och din far. Här sänder jag dig silver och guld. Bryt därför ditt förbund med Basha, Israels kung, så att han lämnar mig i fred.”

⁴ Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände sina befälhavare mot Israels städer och erövrade Ijon, Dan och Abel-Majim samt alla förrådshus i Naftalis städer.^{[aw] 5} När Basha hörde det, avstod han från att befästa Rama och avbröt sitt arbete där.

⁶ Men kung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån Rama stenar och trävirke som Basha hade använt till att befästa Rama. Med detta befäste Asa Geba och Mispa^[ax].

Hananis budskap till Asa

^7 (BT) Vid den här tiden kom siaren Hanani^[ay] till Asa, Juda kung, och sade till honom: ”Du stödde dig på kungen i Aram och inte på Herren din Gud, och därför har den arameiske kungens här sluppit undan din hand. ^8 (BU) Var inte nubierna och libyerna en stor här med vagnar och ryttare i mängd? Men han gav dem i din hand för att du stödde dig på Herren, ^9 (BV) för Herrens ögon sveper över hela jorden för att stärka dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. I detta har du handlat dåraktigt. Därför ska du från och med nu ha ständiga strider.”

^10 (BW) Men Asa blev vred på siaren och satte honom i stockhuset, så rasande var han på honom för detta. Vid samma tid for Asa våldsamt fram också mot andra av folket.

Slutet på Asas regering

^11 (BX) Vad som mer finns att säga om Asa, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar. ¹² I sitt trettionionde regeringsår fick Asa en mycket allvarlig sjukdom i sina fötter. Men trots sin sjukdom sökte han inte Herren, utan bara läkare. ¹³ Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt fyrtioförsta regeringsår. ^14 (BY) Man begravde honom i den grav han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Man lade honom på en bädd som man hade fyllt med väldoftande kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och tände ett väldigt bål till hans ära^[az].

Joshafat blir kung i Juda

17 ^(BZ) Hans son Joshafat^[ba] blev kung efter honom. Han stärkte sitt välde mot Israel ² och förlade krigsfolk i alla befästa städer i Juda och trupper i Juda land och i de städer i Efraim som hans far Asa hade intagit. ³ Herren var med Joshafat, för han vandrade de vägar som hans fader David hade gått under sin första tid. Han sökte inte baalerna, ⁴ utan sin fars Gud sökte han. Han lydde Guds bud och gjorde inte som Israel. ^5 (CA) Herren stärkte kungadömet i hans hand. Hela Juda gav gåvor åt Joshafat, och han fick stor rikedom och ära. ⁶ Han var stolt över att gå Herrens vägar och avlägsnade offerhöjderna och asherapålarna i Juda.

⁷ I sitt tredje regeringsår sände Joshafat ut sina hövdingar Ben-Hajil, Obadja^[bb], Sakarja, Netanel och Mikaja för att undervisa i Juda städer. ⁸ Tillsammans med dem sände han leviterna Shemaja, Netanja, Sebadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, och de hade med sig prästerna Elishama och Joram. ⁹ Dessa undervisade i Juda och hade Herrens lagbok med sig. De reste omkring till alla Juda städer och undervisade folket.

^10 (CB) Fruktan för Herren kom över alla kungadömen i de länder som låg omkring Juda, så att de inte vågade föra krig mot Joshafat. ^11 (CC) Några av filisteerna förde gåvor till Joshafat och gav silver i skatt. Och araberna förde småboskap till honom, 7 700 baggar och 7 700 bockar.

¹² Joshafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar^[bc] och förrådsstäder i Juda. ¹³ Han hade stora förråd i Juda städer och krigsfolk, tappra stridsmän, i Jerusalem. ¹⁴ Och detta var ordningen bland dem efter deras familjer. Till Juda hörde följande höga befäl: befälhavaren Adna och med honom 300 000 tappra stridsmän, ¹⁵ därefter befälhavaren Johanan och med honom 280 000 man ¹⁶ och efter honom Amasja, Sikris son, som frivilligt hade gett sig i Herrens tjänst, och med honom 200 000 tappra stridsmän. ¹⁷ Från Benjamin kom Eljada, en tapper stridsman, och med honom 200 000 man beväpnade med båge och sköld. ¹⁸ Därnäst kom Josabad och med honom 180 000 man, rustade till strid. ¹⁹ Det var dessa som gjorde tjänst hos kungen, och därtill kom de som kungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

Mika profeterar mot Ahab

18 ^(CD) Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och genom giftermål^[bd] blev han släkt med Ahab^[be]. ^2 (CE) Efter några år for han ner till Ahab i Samaria. Ahab lät slakta en stor mängd får och oxar för honom och för folket han hade med sig, och han försökte förmå honom att dra upp mot Ramot i Gilead.^{[bf] 3} Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade honom: ”Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag ska vara med dig i striden.” ⁴ Joshafat sade dock till Israels kung: ”Men fråga först Herren om det.”

⁵ Då samlade Israels kung profeterna, fyrahundra män, och frågade dem: ”Ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Dra dit upp! Gud ska ge det i kungens hand.” ⁶ Men Joshafat sade: ”Finns det inte längre någon Herrens profet här, så att vi kan fråga genom honom?” ⁷ Israels kung svarade Joshafat: ”Här finns ännu en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan alltid bara olycka.” Joshafat sade: ”Kungen ska inte säga så.” ⁸ Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: ”Hämta genast hit Mika, Jimlas son.” ⁹ Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu på var sin tron, klädda i sina skrudar. De satt på en tröskplats vid ingången till Samarias port medan alla profeterna profeterade inför dem.

¹⁰ Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig då horn av järn och sade: ”Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna, så att de förgörs.” ¹¹ Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: ”Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.”

¹² Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: ”Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt därför dina ord stämma överens med deras och lova också du lycka.” ¹³ Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, det min Gud talar, ska jag säga honom.”

¹⁴ När han kom till kungen frågade kungen honom: ”Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli? Han svarade: ”Dra dit upp, så ska ni ha framgång. De ska bli givna i er hand.” ¹⁵ Men kungen sade till honom: ”Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens namn?”

^16 (CF) Då sade han: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända hem i frid, var och en till sitt.” ¹⁷ Då sade Israels kung till Joshafat: ”Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig utan bara olycka?”

¹⁸ Men Mika sade: ”Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron och himlens hela härskara stod på hans högra sida och på hans vänstra. ¹⁹ Och Herren sade: Vem vill locka Ahab, Israels kung, att dra upp mot Ramot i Gilead så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. ^20 (CG) Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag ska locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? ²¹ Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du ska också lyckas. Gå ut och gör så! ²² Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka ska drabba dig.”

^23 (CH) Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: ”På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?” ²⁴ Mika svarade: ”Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig.” ²⁵ Men Israels kung sade: ”Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joash, kungasonen, ²⁶ och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.” ^27 (CI) Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, har Herren inte talat genom mig.” Och han tillade: ”Hör detta, alla ni folk!”

Ahab dör

^28 (CJ) Så drog Israels kung och Joshafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead. ²⁹ Och Israels kung sade till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men kläd dig du i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung när de drog ut i striden.

³⁰ Men Arams kung hade gett en befallning åt befälen för vagnarna. Han hade sagt: ”Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung.” ³¹ När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: ”Där är Israels kung!” Och de omringade honom för att anfalla honom. Då gav Joshafat upp ett rop, och Herren hjälpte honom. Gud drev bort dem ifrån honom. ³² Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.

³³ Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden, för jag är sårad.” ³⁴ Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.

Profeten Jehu tillrättavisar Joshafat

19 Joshafat, Juda kung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem. ^2 (CK) Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot kung Joshafat och sade till honom: ”Ska man hjälpa den ogudaktige? Ska du älska dem som hatar Herren? Därför vilar Herrens vrede över dig. ^3 (CL) Men något gott har blivit funnet hos dig, för du har utrotat asherapålarna ur landet och vänt ditt hjärta till att söka Gud.”

Joshafats reformer

⁴ Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han begav sig åter ut bland folket, från Beer-Sheba till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till Herren, deras fäders Gud. ^5 (CM) Och han tillsatte domare i landet, i alla befästa städer i Juda, i stad efter stad. ^6 (CN) Han sade till domarna: ”Se upp med vad ni gör! Det är inte för människor ni dömer utan för Herren. Han är med er så ofta ni dömer. ^7 (CO) Låt nu fruktan för Herren vara över er. Var noga med vad ni gör, för hos Herren vår Gud finns ingen orätt. Han är inte partisk och tar inga mutor.”

^8 (CP) Även i Jerusalem satte Joshafat några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma enligt Herrens lag och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem, ⁹ befallde han dem: ”Så ska ni göra i vördnad för Herren, uppriktigt och med hängivet hjärta. ¹⁰ Så ofta en rättssak dras inför er av era bröder som bor i sina städer, antingen dom för dråp eller tillämpning av lag och bud, stadgar och förordningar, då ska ni varna dem så att de inte ådrar sig skuld inför Herren och hans vrede drabbar er och era bröder. Så ska ni göra för att inte dra skuld över er. ¹¹ Och se, översteprästen Amarja ska vara er ledare i allt som angår Herren, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i allt som rör kungen. Och leviterna ska vara tjänstemän under er. Var frimodiga i det ni gör, och Herren ska vara med den som är god.”

Joshafat besegrar Moab och Ammon

20 Sedan kom moabiterna^[bg] och ammoniterna och med dem andra ammoniter^[bh] för att strida mot Joshafat. ² Man kom och berättade det för Joshafat och sade: ”En stor skara kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram. De är i Hasason-Tamar,^[bi] det vill säga En-Gedi.” ^3 (CQ) Då greps Joshafat av fruktan och beslöt sig för att rådfråga Herren, och han utlyste en fasta över hela Juda. ⁴ Och Juda samlades för att söka hjälp hos Herren, och från alla Juda städer kom man för att söka Herren.

⁵ Joshafat steg upp i Juda mäns och Jerusalems församling i Herrens hus, framför den nya förgården. ^6 (CR) Han sade: ”Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå dig emot. ⁷ Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid? ⁸ De bodde där, och de byggde där en helgedom åt ditt namn och sade: ^9 (CS) Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller svält, så vill vi träda fram inför detta hus och inför ditt ansikte, för ditt namn är i detta hus, och vi vill ropa till dig ur djupet av vår bedrövelse, och du ska då höra och hjälpa.

^10 (CT) Se nu folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Det var deras område du inte lät Israel gå igenom när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte. ¹¹ Se hur de nu lönar oss! De kommer för att driva bort oss från din besittning som du har gett oss till arvedel. ^12 (CU) Ska inte du, vår Gud, hålla dom över dem? Vi förmår ingenting mot denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.”

¹³ Hela Juda stod inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner. ¹⁴ Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit av Asafs söner. ¹⁵ Han sade: ”Lyssna, alla ni i Juda och ni Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger Herren till er: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds. ¹⁶ Gå i morgon ner mot dem. De drar då uppför Hassisbacken^[bj], och ni ska träffa på dem där dalen tar slut, framför Jeruels öken. ^17 (CV) Men då är det inte ni som ska strida. Ni ska bara stiga fram och stå stilla, och ni ska få se Herrens frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er.”

¹⁸ Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren. ¹⁹ Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren, Israels Gud, med hög och stark röst.

^20 (CW) Tidigt nästa morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, steg Joshafat fram och sade: ”Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare! Stå fasta i tron på Herren er Gud så består ni, lita på hans profeter så lyckas ni.” ^21 (CX) Sedan han hade rådgjort med folket, ställde han upp sångare som skulle prisa Herren i helig skrud medan de drog ut framför den beväpnade hären. De skulle sjunga: ”Tacka Herren, evig är hans nåd.”

²² Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna. ^23 (CY) Folket från Ammon och Moab reste sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra.

²⁴ När Juda män kom upp på höjden med utsikt över öknen vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan. ²⁵ Och när Joshafat kom med sitt folk för att plundra och ta byte från dem, fann de bland dem både gods och kläder^[bk] och värdesaker i stor mängd. De tog för sig så mycket att de inte kunde bära det, och de fortsatte plundringen i tre dagar, för bytet var stort. ²⁶ Men på fjärde dagen samlades de i Berakadalen^[bl]. Där välsignade de Herren, och därför fick platsen namnet Berakadalen, som den heter än i dag.

²⁷ Därefter vände alla Juda och Jerusalems män, med Joshafat i spetsen, glada tillbaka till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädja sig över sina fiender. ²⁸ De drog in i Jerusalem med lyror, harpor och trumpeter och tågade till Herrens hus. ²⁹ Och fruktan för Gud kom över alla länders riken, när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender. ³⁰ Joshafats rike hade nu ro, för hans Gud gav honom lugn på alla sidor.

Slutet av Joshafats regering

^31 (CZ) Så regerade Joshafat över Juda. Han var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba^[bm] och var dotter till Shilhi. ³² Han vandrade på sin far Asas väg och vek inte av från den, för han gjorde det som var rätt i Herrens ögon.

³³ Men offerhöjderna avskaffades inte, och folket hade ännu inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

^34 (DA) Vad som mer finns att säga om Joshafat, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i Jehus, Hananis sons, krönika som är upptagen i boken om Israels kungar.

³⁵ Därefter ingick Juda kung Joshafat förbund med Israels kung Ahasja^[bn], trots att Ahasja levde ogudaktigt. ³⁶ Joshafat kom överens med honom att bygga skepp som skulle gå till Tarshish. De byggde fartygen i Esjon-Geber. ^37 (DB) Då profeterade Elieser, Dodavahus son från Maresha, mot Joshafat och sade: ”Eftersom du har ingått förbund med Ahasja ska Herren låta ditt företag bli om intet.” Och skeppen led skeppsbrott så att de inte kunde gå till Tarshish.

21 ^(DC) Joshafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.

Joram blir kung i Juda

² Joram hade bröder, söner till Joshafat: Asarja, Jehiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Shefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung. ³ Deras far gav dem många gåvor i silver och guld och andra dyrbarheter, dessutom befästa städer i Juda. Men kungadömet gav han åt Joram, eftersom han var den förstfödde. ⁴ När Joram hade tagit över sin fars kungadöme och stärkt sin ställning dödade han alla sina bröder med svärd, liksom några av Israels furstar.

^5 (DD) Joram var trettiotvå år när han blev kung, och han regerade åtta år^[bo] i Jerusalem. ⁶ Men han vandrade på Israels kungars väg, så som Ahabs hus hade gjort, för hans hustru var en dotter till Ahab^[bp]. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. ^7 (DE) Men Herren ville inte fördärva Davids hus, på grund av det förbund som han hade slutit med David. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid.

^8 (DF) I hans tid avföll Edom^[bq] från Juda välde och satte en egen kung över sig. ⁹ Då drog Joram dit med sina befälhavare och alla sina vagnar. Han bröt upp på natten och slog edomiterna, som hade omringat honom, och befälhavarna över deras vagnar. ¹⁰ Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Libna^[br] från Jorams välde, därför att han hade övergett Herren, sina fäders Gud. ¹¹ Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så Jerusalems invånare till trolöshet och förförde Juda.

¹² Och det kom ett brev till honom från profeten Elia där det stod: ”Så säger Herren, din fader Davids Gud: Du har inte vandrat på din far Joshafats vägar eller på Juda kung Asas vägar, ¹³ utan du har vandrat på Israels kungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till avgudadyrkan, på samma sätt som Ahabs hus har gjort. Du har dräpt dina bröder, dem som hörde till din fars hus och som var bättre än du. ¹⁴ Se, Herren ska straffa ditt folk, dina barn och dina hustrur och allt du äger med en stor olycka. ¹⁵ Och du ska själv drabbas av en sjukdom i dina inälvor, tills dina inälvor efter en tid faller ut till följd av sjukdomen.”

¹⁶ Och Herren eggade upp mot Joram filisteerna och de araber som bodde nära nubierna^[bs]. ¹⁷ De drog upp mot Juda och bröt in där och förde bort alla dyrbarheter som fanns i kungapalatset, dessutom hans söner och hustrur, så att han inte hade kvar någon av sina söner utom Joahas,^[bt] sin yngste son. ¹⁸ Sedan slog Herren honom med en obotlig sjukdom i inälvorna. ^19 (DG) Och efter en tid, när två år hade gått, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen och han dog i svåra plågor.

Hans folk tände inte något bål till hans ära, så som de hade gjort efter hans fäder. ^20 (DH) Han var trettiotvå år när han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. Han gick bort utan att någon saknade honom, och man begravde honom i Davids stad, men inte i kungagravarna.

Ahasja blir kung i Juda

22 ^(DI) Jerusalems invånare gjorde Ahasja, Jorams yngste son, till kung efter honom, för alla de äldre sönerna hade blivit dräpta av det rövarband som hade kommit med araberna till lägret. Så blev Ahasja, Jorams son, kung i Juda. ² Han var tjugotvå år^[bu] när han blev kung och han regerade ett år^[bv] i Jerusalem. Hans mor hette Atalja, Omris dotter^[bw]. ³ Också han vandrade på samma väg som Ahabs hus, eftersom hans mor förledde honom till att leva ogudaktigt. ⁴ Han gjorde det som var ont i Herrens ögon liksom Ahabs hus hade gjort, för efter hans fars död tog han sina rådgivare därifrån, till sitt eget fördärv. ^5 (DJ) Det var också deras råd han följde när han drog ut tillsammans med Israels kung Joram, Ahabs son, och stred mot Arams kung Hasael vid Ramot i Gilead.

Men Joram blev sårad av arameerna. ^6 (DK) Då vände han tillbaka för att i Jisreel läka såren han hade fått vid Rama i striden mot Arams kung Hasael. Och Juda kung Asarja^[bx], Jorams son, reste ner för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel eftersom han låg sjuk.

^7 (DL) Men det var till Ahasjas fördärv som Gud hade bestämt att han skulle komma till Joram. När han väl hade kommit dit, for han med Joram för att möta Jehu, Nimshis son, som Herren hade smort till att utrota Ahabs hus. ^8 (DM) Så hände det att Jehu, medan han utförde straffdomen över Ahabs hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja som var i Ahasjas tjänst, och han dödade dem. ^9 (DN) Sedan sökte han efter Ahasja, och de grep honom där han höll sig gömd i Samaria. De förde honom till Jehu och dödade honom. Men de begravde honom, för de sade: ”Han var son till Joshafat som sökte Herren av hela sitt hjärta.” Av Ahasjas hus fanns det sedan ingen som kunde ta över kungadömet.

Atalja tar makten i Juda

^10 (DO) När nu Atalja, Ahasjas mor, såg att hennes son var död, stod hon upp och utrotade hela kungasläkten i Juda. ¹¹ Men just när kungabarnen skulle dödas, tog kungadottern Joshabeat^[by] i hemlighet bort Joash, Ahasjas son, från kungasönerna och förde honom tillsammans med hans amma in i sovkammaren. Där höll Josabeat, kung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru – som också var Ahasjas syster – honom gömd för Atalja, så att hon inte dödade honom. ¹² Sedan var han hos dem i Guds hus, där han hölls gömd i sex år medan Atalja^[bz] regerade i landet.

Prästen Jojada gör uppror mot Atalja

23 ^(DP) I det sjunde året tog Jojada mod till sig och ingick förbund med befälen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat, Sikris son.

² Dessa reste sedan igenom Juda och samlade leviterna ur alla Juda städer liksom huvudmännen för Israels familjer. När de kom till Jerusalem, ^3 (DQ) slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med kungen. Och Jojada sade till dem: ”Kungens son ska nu vara kung, så som Herren har bestämt om Davids söner. ⁴ Detta är vad ni ska göra: En tredjedel av er, nämligen de präster och leviter som börjar vakten på sabbaten, ska stå på vakt vid trösklarna. ⁵ En tredjedel ska vara vid kungapalatset och en tredjedel vid Jesodporten. Och allt folket ska vara på förgårdarna till Herrens hus. ⁶ Men ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna ska gå in i Herrens hus. De får gå in, för de är heliga. Men allt det övriga folket ska hålla vad Herren har befallt dem att hålla. ⁷ Leviterna ska ställa sig runt omkring kungen, var och en med sina vapen i handen. Om någon vill tränga sig in i huset ska han dödas. Ni ska följa kungen, både när han går in och går ut.”

⁸ Leviterna och hela Juda gjorde allt som prästen Jojada hade befallt dem. Var och en av dem tog sina män, både de som skulle gå på vakten på sabbaten och de som skulle gå av vakten på sabbaten, för prästen Jojada lät ingen avdelning vara fri från tjänstgöring. ⁹ Och prästen Jojada gav befälen de spjut och de olika slag av sköldar som hade tillhört kung David och som fanns i Guds hus. ¹⁰ Han ställde upp folket, var och en med sitt vapen i handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring kungen. ^11 (DR) Sedan förde de ut kungasonen och satte på honom kronan och gav honom vittnesbördet^[ca] och gjorde honom till kung. Jojada och hans söner smorde honom och ropade: ”Leve kungen!”

¹² När Atalja hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade kungen, gick hon in i Herrens hus till folket. ^13 (DS) Hon såg sig omkring, och se, då stod kungen där vid sin pelare, nära ingången, och befälen och trumpetblåsarna stod bredvid kungen, och allt folket i landet jublade och stötte i trumpeterna, och sångarna med sina instrument ledde hyllningssången. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: ”Sammansvärjning! Sammansvärjning!”

¹⁴ Men prästen Jojada lät befälen som anförde skaran träda fram, och han sade till dem: ”För ut henne mellan leden! Och om någon följer henne ska han dödas med svärd.” Prästen förbjöd dem nämligen att döda henne i Herrens hus. ¹⁵ Så grep de henne, och när hon hade kommit fram dit där Hästporten leder in i kungapalatset dödade de henne där.