Bible in 90 Days
Världens skapelse
1 (A) I begynnelsen[a] skapade Gud himmel och jord[b]. 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.
3 (B) Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. 4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5 Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen.
6 (C) Gud sade: ”Mitt i vattnet ska finnas ett valv[c] som skiljer vatten från vatten.” 7 (D) Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet. Och det blev så. 8 Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon, den andra dagen.
9 (E) Gud sade: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så. 10 Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.
11 Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska, fröbärande örter och fruktträd, som bär frukt med frö efter sina slag på jorden.” Och det blev så. 12 Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som bär frukt med frö efter sina slag. Och Gud såg att det var gott. 13 Och det blev afton och det blev morgon, den tredje dagen.
14 (F) Gud sade: ”På himlavalvet ska finnas ljus som skiljer dagen från natten. De ska vara tecken som utmärker högtider, dagar och år, 15 och de ska vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden.” Och det blev så. 16 (G) Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, och likaså stjärnorna. 17 Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, 18 att härska över dagen och natten och att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. 19 Och det blev afton och det blev morgon, den fjärde dagen.
20 Gud sade: ”Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar[d] ska flyga över jorden på himlavalvet.” 21 Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, och alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. 22 (H) Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i haven. Och fåglarna ska föröka sig på jorden.” 23 Och det blev afton och det blev morgon, den femte dagen.
24 Gud sade: ”Jorden ska frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag.” Och det blev så. 25 Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och markens alla kräldjur efter deras slag. Och Gud såg att det var gott.
26 (I) Gud sade: ”Låt oss[e] göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden[f] och alla kräldjur som rör sig på jorden.” 27 Och Gud skapade människan till sin avbild[g], till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna[h] skapade han dem. 28 Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”
29 (J) Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. 30 (K) Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så. 31 Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.
2 Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara[i]. 2 (L) På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort.[j] 3 Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort.
I. HIMLENS OCH JORDENS FORTSATTA HISTORIA 2:4-4:26
4 Detta är himlens och jordens fortsatta historia[k] sedan de skapats, när Herren[l] Gud hade gjort jord och himmel.
5 Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. 6 Men en dimma[m] kom upp ur jorden och vattnade hela marken. 7 (M) Och Herren Gud formade människan av jord[n] från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.
8 Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. 9 (N) Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont.[o]
10 Från Eden[p] gick det ut en flod som vattnade lustgården och sedan delade sig i fyra huvudgrenar. 11 Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Havila[q], där det finns guld. 12 Guldet i det landet är gott, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 13 Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush[r]. 14 Den tredje floden heter Tigris[s]. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat.
15 Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. 16 Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, 17 (O) men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.”
18 (P) Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like[t].” 19 Herren Gud hade format alla markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. 20 Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och markens alla vilda djur. Men åt Adam fanns ingen medhjälpare som var hans like.
21 Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben[u] och fyllde dess plats med kött. 22 (Q) Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom. 23 Då sade mannen:
”Äntligen! Hon är ben av mina ben[v]
och kött av mitt kött.
Hon ska heta kvinna,
för av man är hon tagen.”[w]
24 (R) Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött.[x] 25 (S) Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra.
Syndafallet
3 (T) Men ormen var listigare än alla[y] markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” 2 Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, 3 (U) men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” 4 (V) Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! 5 Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”
6 (W) Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. 7 (X) Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv[z] och gjorde sig höftskynken.
8 Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland lustgårdens träd. 9 Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” 10 Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig[aa] i lustgården och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” 11 Då sade han: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12 Mannen svarade: ”Kvinnan som du satte vid min sida, hon gav mig av trädet och jag åt.” 13 (Y) Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.”
Syndafallets följder
14 Då sade Herren Gud till ormen:
”Eftersom du gjort detta,
ska du vara förbannad
bland alla boskapsdjur
och vilda djur.
På din buk ska du gå,
och jord ska du äta
så länge du lever.
15 (Z) Jag ska sätta fiendskap
mellan dig och kvinnan
och mellan din avkomma
och hennes avkomma.
Han ska krossa ditt huvud
och du ska hugga honom i hälen.”[ab]
16 (AA) Till kvinnan sade han:
”Jag ska göra din möda stor
när du blir havande.
Med smärta ska du föda
dina barn.
Till din man ska din åtrå vara,
och han ska råda över dig.”
17 (AB) Till Adam sade han:
”Du lyssnade på din hustru
och åt av trädet
som jag befallde dig
att inte äta av.
Därför ska marken vara
förbannad för din skull.
Med möda ska du livnära dig
av den så länge du lever.
18 Törne och tistel ska den bära åt dig,
och du ska äta av markens örter.
19 (AC) I ditt anletes svett
ska du äta ditt bröd
tills du vänder åter till jorden,
för av den är du tagen.
Jord är du,
och jord ska du åter bli.”
20 Mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande.[ac] 21 Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem.
22 Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.” 23 Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. 24 (AD) Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna[ad] och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Kain och Abel
4 Mannen låg med[ae] sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: ”Jag har fått[af] en man från Herren[ag].”[ah]
2 Hon födde en son till, Abel, Kains bror. Abel blev herde och Kain blev jordbrukare.
3 Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. 4 (AE) Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer[ai], 5 men till Kain och hans offer såg han inte.
Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. 6 Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7 (AF) Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.”
8 (AG) Kain talade med sin bror Abel[aj], och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. 9 Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?” 10 (AH) Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! 11 Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. 12 När du brukar jorden ska den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös ska du vara på jorden.”
13 Kain sade då till Herren: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas[ak]. 14 (AI) Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Rotlös och hemlös blir jag på jorden, och vem som helst som möter mig kan döda mig.” 15 Men Herren sade till honom: ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken[al] på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom.
16 Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod[am], öster om Eden.
Kains släkttavla
17 Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Och Kain byggde en stad och kallade den Henok efter sin son.
18 Åt Henok föddes Irad, och Irad blev far till Mehujael. Mehujael blev far till Metushael, och Metushael blev far till Lemek.
19 Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra Silla. 20 Ada födde Jabal. Han blev stamfar till dem som bor i tält och är boskapsskötare.
21 Hans bror hette Jubal. Han blev stamfar till alla dem som spelar harpa och flöjt[an].
22 Silla födde också en son, Tubal-Kain[ao]. Han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Tubal-Kains syster hette Naama.
23 Lemek sade till sina hustrur:
”Ada och Silla, hör på mig!
Ni Lemeks hustrur,
lyssna till mina ord:
Jag dödar en man för ett sår
och en ung man för ett blåmärke.
24 Om Kain blir hämnad sju gånger,
blir Lemek det sjuttiosju gånger.”
Set
25 Adam låg återigen med sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set. Hon sade: ”Gud har gett[ap] mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.”
26 Också Set fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn.
II. ADAMS FORTSATTA HISTORIA 5:1-6:8
5 (AJ) Detta är boken om Adams fortsatta historia. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. 2 Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa den dag de skapades.
3 När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set. 4 Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar. 5 Adams hela ålder – den tid han levde[aq] – blev 930 år. Därefter dog han.
6 När Set var 105 år blev han far till Enosh. 7 Sedan Set hade fått Enosh levde han 807 år och fick söner och döttrar. 8 Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han.
9 När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. 10 Sedan Enosh hade fått Kenan levde han 815 år och fick söner och döttrar. 11 Enoshs hela ålder blev alltså 905 år. Därefter dog han.
12 När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. 13 Sedan Kenan hade fått Mahalalel levde han 840 år och fick söner och döttrar. 14 Kenans hela ålder blev alltså 910 år. Därefter dog han.
15 När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. 16 Sedan Mahalalel hade fått Jered levde han 830 år och fick söner och döttrar. 17 Mahalalels hela ålder blev alltså 895 år. Därefter dog han.
18 När Jered var 162 år blev han far till Henok. 19 Sedan Jered hade fått Henok levde han 800 år och fick söner och döttrar. 20 Jereds hela ålder blev alltså 962 år. Därefter dog han.
21 När Henok[ar] var 65 år blev han far till Metushela. 22 Och sedan Henok hade fått Metushela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. 23 Henoks hela ålder blev alltså 365 år. 24 (AK) Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom.
25 När Metushela[as] var 187 år blev han far till Lemek. 26 Sedan Metushela hade fått Lemek levde han 782 år och fick söner och döttrar. 27 Metushelas hela ålder blev alltså 969 år. Därefter dog han.
28 När Lemek var 182 år fick han en son. 29 Han gav honom namnet Noa, för han sade: ”Han ska trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat.”[at] 30 Sedan Lemek hade fått Noa levde han 595 år och fick söner och döttrar. 31 Lemeks hela ålder blev alltså 777 år. Därefter dog han.
32 När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet[au].
Människornas ondska växer
6 När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2 såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. 3 Då sade Herren: ”Min Ande ska inte bli kvar i[av] människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött[aw] och deras tid ska vara hundratjugo år[ax].”
4 (AL) Vid denna tid, då Guds söner[ay] gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna[az] på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara.
5 (AM) Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. 6 Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. 7 Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta – både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.”
8 Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon.
III. NOAS FORTSATTA HISTORIA 6:9-9:29
9 (AN) Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. 10 Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet.
11 Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. 12 Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor[ba] levde i fördärv på jorden.
Floden förutsägs och arken byggs
13 Då sade Gud till Noa: ”Jag har bestämt mig för att göra slut på allt levande, för jorden är full av våld på grund av dem. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden. 14 Gör dig en ark[bb] av goferträ[bc], inred den med kamrar och bestryk den med jordbeck[bd] både på insidan och utsidan. 15 Så ska du göra arken: Den ska vara trehundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög.[be] 16 Högst upp ska du göra en öppning för ljuset, en aln hög, runt hela arken. En dörr till arken ska du sätta på sidan. Du ska inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning.
17 Se, jag ska låta floden[bf] komma med vatten över jorden för att förgöra alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden ska förgås. 18 Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19 Av allt levande, av alla varelser, ska du föra in ett par i arken för att de ska överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön ska det vara. 20 Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag ska ett par av varje slag gå in till dig för att förbli vid liv. 21 Och du ska ta med dig all slags föda, sådant som kan ätas, och samla i förråd. Det ska tjäna som mat för dig och dem.”
22 Och Noa gjorde så. Han gjorde i allt som Gud hade befallt honom.
Floden kommer
7 Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. 2 Av alla rena fyrfotadjur[bg] ska du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, 3 likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden. 4 Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.” 5 Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom.
6 Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden. 7 Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten. 8 Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken 9 gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. 10 Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
11 (AO) Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, 12 och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13 Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. 14 De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. 15 De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. 16 De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa.
Och Herren stängde igen om honom.
17 Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. 18 Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. 19 Och vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, tills det täckte alla höga berg under hela himlen. 20 Femton alnar[bh] över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta.
21 Då dog allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. 22 Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. 23 (AP) Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades.[bi] 24 Och vattnet stod högt över jorden i hundrafemtio dagar.
Floden upphör
8 Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. 2 Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. 3 Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. 4 Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen[bj]. 5 Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7 och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva[bk] flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.
13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 (AQ) Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.”
18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
Noas offer och Herrens löfte
20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 (AR) När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består
ska sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig upphöra.”
Gud sluter förbund med Noa
9 (AS) Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. 2 Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. 3 (AT) Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta.
4 (AU) Men kött som har kvar sitt liv, nämligen sitt blod, ska ni inte äta. 5 Och för ert eget blod, alltså ert liv, ska jag kräva räkenskap. Jag ska utkräva det av alla djur, och likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva den människans liv.
6 (AV) Den som spiller människoblod,
hans blod ska utgjutas
av människor,
för Gud har gjort människan
till sin avbild.
7 Men var fruktsamma och föröka er.
Väx till på jorden
och föröka er på den.”
8 Vidare sade Gud till Noa och hans söner: 9 ”Se, jag ska upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er 10 och med alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur, alla som har gått ut ur arken, alla djur på jorden. 11 (AW) Jag ska upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer ska en flod komma och fördärva jorden.”
12 Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: 13 Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag låter moln stiga upp över jorden och bågen syns i skyn 15 ska jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet ska inte mer bli en flod som utplånar allt liv. 16 När bågen syns i skyn och jag ser på den, ska jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.” 17 Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.”
Noa och hans söner
18 Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. 19 Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig.
20 Noa var jordbrukare och den förste som anlade en vingård.[bl] 21 Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält. 22 Ham, Kanaans far, såg sin far naken och berättade det för sina båda bröder, som var utanför tältet. 23 Men Sem och Jafet tog en mantel och lade den på sina axlar, gick baklänges in och täckte över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet.
24 När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:
25 ”Förbannad ska Kanaan bli,
en slavars slav[bm] åt sina bröder!”
26 Han sade vidare:
”Välsignad är Herren, Sems Gud!
Och Kanaan ska bli hans slav.
27 Gud ska utvidga Jafet[bn],
han ska bo i Sems tält.
Och Kanaan ska bli deras slav.”
28 Noa levde trehundrafemtio år efter floden. 29 Alltså blev Noas hela ålder niohundrafemtio år. Därefter dog han.
IV. NOAS SÖNERS FORTSATTA HISTORIA 10:1-11:9
10 (AX) Detta är Noas söners fortsatta historia, Sems, Hams och Jafets.[bo] Åt dem föddes söner efter floden.
2 Jafets söner var Gomer[bp], Magog[bq], Madaj[br], Javan[bs], Tubal[bt], Meshek[bu] och Tiras[bv]. 3 Gomers söner var Ashkenas[bw], Rifat[bx] och Togarma[by]. 4 Javans söner var Elisha[bz] och Tarshish[ca], kitteerna[cb] och dodaneerna[cc]. 5 Från dessa har folken i hedningarnas kustområden spritt ut sig i sina länder, alla med sitt språk i sina stammar och folk.
6 Hams söner var Kush[cd], Misrajim[ce], Put[cf] och Kanaan[cg]. 7 Söner till Kush var Seba[ch], Havila[ci], Sabta[cj], Raama[ck] och Sabteka[cl]. Raamas söner var Saba[cm] och Dedan[cn].
8 Kush blev far till Nimrod[co], som var den förste som fick stor makt på jorden. 9 Han var en väldig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: ”En väldig jägare inför Herren som Nimrod.” 10 Hans rike hade sin början i Babel, Erek, Akkad och Kalne i Shinars land[cp]. 11 Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kela 12 (AY) och Resen mellan Nineve och Kela. Detta är den stora staden.
13 Misrajim blev far till ludeerna[cq], anameerna[cr], lehabeerna[cs], naftuheerna[ct], 14 patroseerna[cu], kasluheerna[cv], den stam som filisteerna härstammar från, och kaftoreerna[cw].
15 Kanaan blev far till Sidon[cx], som var hans förstfödde, och Het[cy], 16 vidare jebusiterna[cz], amoreerna[da], girgasheerna[db], 17 hiveerna[dc], arkeerna[dd], sineerna[de], 18 arvadeerna[df], semareerna[dg] och hamateerna[dh]. Senare utbredde sig kananeernas släkter ytterligare 19 så att deras område sträckte sig från Sidon mot Gerar ända till Gaza och mot Sodom, Gomorra, Adma och Sebojim[di] ända till Lasha.
20 Detta var Hams söner efter deras stammar och språk i deras länder och bland deras folk.
21 Söner föddes också åt Sem, Jafets äldre bror, och han blev stamfar till alla Eber[dj]s söner.
22 Sems söner var Elam[dk], Assur[dl], Arpakshad[dm], Lud[dn] och Aram[do].
23 Arams söner var Us[dp], Hul, Geter och Mash.
24 (AZ) Arpakshad blev far till Shela och Shela blev far till Eber.
25 (BA) Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg[dq], för under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan[dr].
26 Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jera, 27 Hadoram, Usal, Dikla, 28 Obal, Abimael, Saba, 29 Ofir[ds], Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner. 30 De hade sina boplatser från Mesha mot Sefar, mot bergsområdet i öster.
31 Detta var Sems söner efter deras stammar och språk i deras länder och efter deras folk.
32 (BB) Detta var Noas söners stammar efter deras släktled i deras folk. Från dem har folken utbrett sig på jorden efter floden.
Babels torn och språkförbistringen
11 Hela jorden hade ett enda språk[dt] och samma ord. 2 Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där. 3 De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel[du] och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. 4 Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen[dv]! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.”
5 Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. 6 Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. 7 Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”
8 Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden. 9 Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade[dw] hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.
V. SEMS FORTSATTA HISTORIA 11:10-26
10 (BC) Detta är Sems fortsatta historia. När Sem var 100 år blev han far till Arpakshad, två år efter floden. 11 Sedan Sem hade fått Arpakshad levde han 500 år och fick söner och döttrar.
12 (BD) När Arpakshad var 35 år blev han far till Shela. 13 Sedan Arpakshad hade fått Shela levde han 403 år och fick söner och döttrar.
14 När Shela var 30 år blev han far till Eber. 15 Sedan Shela hade fått Eber levde han 403 år och fick söner och döttrar.
16 När Eber var 34 år blev han far till Peleg. 17 Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar.
18 När Peleg var 30 år blev han far till Regu. 19 Sedan Peleg hade fått Regu levde han 209 år och fick söner och döttrar.
20 När Regu var 32 år blev han far till Serug. 21 Sedan Regu hade fått Serug levde han 207 år och fick söner och döttrar.
22 När Serug var 30 år blev han far till Nahor. 23 Sedan Serug hade fått Nahor levde han 200 år och fick söner och döttrar.
24 När Nahor var 29 år blev han far till Tera.[dx] 25 Sedan Nahor hade fått Tera levde han 119 år och fick söner och döttrar.
26 När Tera var 70 år blev han far till Abram, Nahor och Haran.
VI. TERAS FORTSATTA HISTORIA 11:27-25:11
27 Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. 28 Haran dog hos sin far Tera i sitt fädernesland, det kaldeiska Ur. 29 Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka.[dy] Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. 30 Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn.
31 (BE) Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Harran[dz] bosatte de sig där. 32 Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Harran.
Gud kallar Abram
12 (BF) Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.[ea] 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 (BG) Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade[eb].”
4 Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år[ec] när han lämnade Harran. 5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk[ed] de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land.
När de kom till Kanaans land 6 fortsatte Abram in i landet ända till Shekems[ee] område, till Mores terebint[ef]. På den tiden bodde kananeerna i landet. 7 (BH) Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8 (BI) Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. 9 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.
Abram i Egypten
10 Men det blev svält[eg] i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet. 11 När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna. 12 När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva. 13 (BJ) Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.”
14 När Abram kom till Egypten, såg egyptierna att Saraj var en mycket vacker kvinna. 15 Faraos hövdingar fick se henne och prisade henne inför farao, och hon fördes in i faraos palats. 16 Och det gick bra för Abram för hennes skull. Han fick får, kor och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler.
17 (BK) Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18 Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? 19 Varför sade du: Hon är min syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” 20 Och farao befallde sina män att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.
Abram åter i Kanaan
13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. 2 Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 3 (BL) Han färdades från lägerplats till lägerplats[eh], från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai 4 och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.
Abram och Lot
5 Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, 6 och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, 7 och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. 8 Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. 9 Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”
10 Lot[ei] lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra[ej] var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. 11 Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. 12 Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. 13 (BM) Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.
Abram flyttar till Hebron
14 Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. 15 (BN) Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. 16 (BO) Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. 17 Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.”
18 Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.
Abram räddar Lot
14 Vid den tid då Amrafel var kung i Shinar,[ek] Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer[el] kung i Elam och Tidal kung över Gojim, 2 förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt kungen i Bela, det vill säga Soar. 3 Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu ligger. 4 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. 5 Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med kungarna som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Ashterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Shave-Kirjatajim[em] 6 och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran[en] vid öknen. 7 Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.[eo]
8 Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9 mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.
10 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar[ep]. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11 Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12 De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
13 Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebrén. Han bodde vid amorén Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
14 När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. 15 Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus 16 och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
Abram välsignas av Melkisedek
17 När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen.[eq]
18 (BP) Och Melkisedek,[er] kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19 och han välsignade Abram och sade:
”Välsignad vare Abram
av Gud den Högste[es],
skapare av himmel och jord!
20 Och välsignad vare
Gud den Högste,
som gett dina fiender i din hand!”
Och Abram gav honom tionde av allt.
21 Sodoms kung sade till Abram: ”Ge mig folket[et]. Bytet kan du ta själv.” 22 Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: 23 Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem eller något annat av det som är ditt. Du ska inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. 24 Jag vill inte ha något, det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.”
Herren sluter förbund med Abram
15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” 2 Men Abram sade: ”Herre Gud[eu], vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös[ev], och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” 3 Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”
4 (BQ) Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” 5 (BR) Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”[ew] 6 (BS) Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.[ex]
7 Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” 8 Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” 9 Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” 10 (BT) Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. 11 Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.
12 När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. 13 (BU) Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.[ey] 14 (BV) Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. 15 (BW) Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”
17 (BX) När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena[ez]. 18 (BY) På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod[fa] ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 (BZ) hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21 amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”
Hagar och Ismael
16 Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar[fb]. 2 Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne[fc].” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. 3 När Abram hade bott tio år i Kanaans land[fd], tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. 4 Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.
5 Då sade Saraj till Abram: ”Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig.” 6 Abram sade till Saraj: ”Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst.” När Saraj då bestraffade henne, flydde hon bort från henne.
7 Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. 8 Han sade: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” Hon svarade: ”Jag är på flykt från min husmor Saraj.” 9 Då sade Herrens ängel till henne: ”Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne.” 10 Och Herrens ängel fortsatte: ”Jag ska göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem.” 11 Sedan sade Herrens ängel till henne:
”Se, du är havande,
och du ska föda en son.
Du ska kalla honom Ismael[fe],
för Herren har hört
hur du har lidit.
12 (CA) Han ska vara som en vildåsna.
Hans hand ska vara mot alla
och allas hand mot honom.
Och han ska bo mitt emot[ff]
alla sina bröder.”
13 Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?” 14 Därför kallar man brunnen Beer-Lahaj-Roi[fg]. Den ligger mellan Kadesh och Bered.
15 (CB) Hagar födde en son åt Abram. Och Abram gav sonen som Hagar fött namnet Ismael. 16 Abram var åttiosex år[fh] när Hagar födde Ismael åt honom.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation