Bible in 90 Days

Israeliterna blir slavar i Egypten

1 ^(A) Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten^[a] tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: ² Ruben, Simeon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Asher. ^5 (B) De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶ Sedan dog han och alla hans bröder, hela den generationen. ^7 (C) Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem^[b].

⁸ Och det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef^[c]. ⁹ Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss. ¹⁰ Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.”

¹¹ Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete^[d]. De byggde förrådsstäderna Pitom^[e] och Raamses^[f] åt farao^[g]. ¹² Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn. ^13 (D) Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. ¹⁴ De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel^[h] och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.

¹⁵ Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, ¹⁶ och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.”

^17 (E) Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. ¹⁸ Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?” ¹⁹ Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” ²⁰ Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer.

^22 (F) Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”

Moses födelse och räddning

2 ^(G) En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. ^2 (H) Hustrun blev havande och födde en son.^[i] Hon såg att det var ett vackert barn^[j] och höll honom gömd i tre månader. ³ Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg^[k] av papyrus. Hon strök på beck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. ^4 (I) Hans syster ställde sig på avstånd för att se hur det skulle gå med honom.^[l]

⁵ Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick syn på barnet – det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: ”Det är ett av de hebreiska barnen.”

⁷ Men hans syster frågade faraos dotter: ”Ska jag gå och hämta en hebreisk amma^[m] som kan amma barnet åt dig?” ⁸ Faraos dotter svarade henne: ”Ja, gör det.” Då gick flickan och hämtade pojkens mor. ⁹ Och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig, så ska jag ge dig lön för det.” Kvinnan tog då barnet och ammade det.

^10 (J) När pojken hade vuxit upp^[n] förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog upp^[o] honom ur vattnet”, sade hon.

Mose flyr till Midjan

^11 (K) En dag när Mose hade blivit vuxen^[p], gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. ¹² Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att ingen annan var där slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.

¹³ Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som var skyldig: ”Varför slår du din landsman?” ¹⁴ Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare^[q] och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev förskräckt och tänkte: ”Saken har alltså blivit känd!” ^15 (L) Farao^[r] fick också höra om det och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land^[s]. Där satte han sig vid en brunn.

¹⁶ Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och hämtade upp vatten och fyllde hoarna för att vattna sin fars får. ^17 (M) Då kom herdarna och körde bort dem. Men Mose grep in och räddade dem och gav vatten åt deras får.

^18 (N) När de kom hem till sin far Reguel^[t], sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” ¹⁹ De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.” ²⁰ Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom så att han får äta^[u] med oss.”

^21 (O) Mose bestämde sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. ^22 (P) Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom, ”för”, sade han, ”jag har blivit en främling^[v] i ett främmande land.”

^23 (Q) Det gick en lång tid, och under den tiden dog Egyptens kung. Men Israels barn suckade över sitt slaveri och ropade på hjälp, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. ²⁴ Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵ Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.^[w]

Mose vid den brinnande busken

3 Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro^[x], prästen i Midjan. En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb^[y]. ^2 (R) Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. ³ Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och se den underbara synen, varför busken inte brinner upp.”

⁴ När Herren såg att han kom för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” ^5 (S) Då sade Gud: ”Kom inte närmare! Ta av dig skorna^[z], för platsen där du står är helig mark.” ^6 (T) Och han sade: ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, för han bävade för att se på Gud.^[aa]

^7 (U) Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. ^8 (V) Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung^[ab], en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. ⁹ Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. ^10 (W) Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.”

¹¹ Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?” ¹² Han svarade: ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg.”

¹³ Då sade Mose till Gud: ”Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?”

^14 (X) Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är^[ac] har sänt mig till er.” ^15 (Y) Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte.

^16 (Z) Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. ¹⁷ Därför säger jag: Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

¹⁸ De kommer att lyssna till dina ord, och du och Israels äldste ska gå till Egyptens kung och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.

¹⁹ Men jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. ²⁰ Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er.

^21 (AA) Och jag ska låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon så att ni inte behöver gå tomhänta när ni drar bort. ²² Nej, varje kvinna ska be sin grannfru och kvinnorna som bor i hennes hus om föremål av silver och guld och även kläder, som ni ska sätta på era söner och döttrar. Så ska ni ta byte från egyptierna.”

Mose får makt att göra under

4 Mose svarade: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?” ² Då sade Herren till honom: ”Vad har du i handen?” ³ Han svarade: ”En stav.” Han sade: ”Kasta den på marken!” När han kastade den på marken förvandlades den till en orm,^[ad] och Mose flydde för den. ⁴ Men Herren sade till Mose: ”Räck ut handen och ta den i stjärten.” Då räckte han ut handen och grep ormen, och den blev åter en stav i hans hand. ⁵ Herren sade: ”Så ska de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.”

⁶ Herren sade sedan till honom: ”Stick in handen i din famn!” Han gjorde så, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. ⁷ Sedan sade Gud: ”Stick tillbaka handen in i din famn!” Mose gjorde så, och när han drog ut den liknade den resten av hans kropp igen. ⁸ Och Herren sade: ”Om de inte tror dig eller lyssnar till det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. ⁹ Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, ta då lite av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Då ska vattnet som du tog ur floden förvandlas till blod på torra marken.”

^10 (AB) Då sade Mose till Herren: ”Men Herre, jag är ingen ordets man, varken förr eller nu när du talat till din tjänare. Jag är trög i talet och har en trög tunga.” ^11 (AC) Herren sade till honom: ”Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? ^12 (AD) Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.”

¹³ Men Mose sade: ”Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” ¹⁴ Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ”Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han kan tala. Och se, han är på väg ut för att möta dig, och när han får se dig ska han bli glad i sitt hjärta. ^15 (AE) Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag ska vara med din mun och hans mun, och jag ska lära er vad ni ska göra. ¹⁶ Han ska tala i ditt ställe till folket. Han ska vara som din mun, och du ska vara som hans Gud.^{[ae] 17} Och du ska ta den här staven i handen. Med den ska du göra dina tecken.”

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: ”Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än.” Jetro sade till Mose: ”Gå i frid!” ^19 (AF) Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: ”Bege dig tillbaka till Egypten, för alla som ville ta ditt liv är döda.” ^20 (AG) Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och återvände till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen.

^21 (AH) Herren sade till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, se då till att du gör alla de under som jag gett dig makt att utföra inför farao. Men jag ska göra hans hjärta hårt så att han inte släpper folket. ^22 (AI) Du ska säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, ^23 (AJ) och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.^[af] Men du vägrade att släppa honom, och därför ska jag döda din förstfödde son.”

^24 (AK) Under resan hände det vid en viloplats att Herren kom emot Mose och ville döda honom.^{[ag] 25 (AL)} Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, och hon rörde vid Moses fötter med den och sade: ”Du är en blodsbrudgum för mig.” ²⁶ Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade ”blodsbrudgum”.

^27 (AM) Och Herren sade till Aron: ”Gå och möt Mose ute i öknen!” Han gav sig i väg och mötte Mose vid Guds berg, och han kysste honom. ²⁸ Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade sagt när han sände honom och om alla tecken han befallt honom att göra.

²⁹ Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste bland Israels barn. ³⁰ Och Aron talade om allt som Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. ^31 (AN) Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.

Mose och Aron inför farao

5 ^(AO) Därefter gick Mose och Aron till farao^[ah] och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” ^2 (AP) Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.”

^3 (AQ) Då sade de: ”Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd.” ⁴ Men kungen av Egypten sade till dem: ”Mose och Aron, varför lockar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!” ^5 (AR) Och farao fortsatte: ”Folket är redan nu många i landet. Ändå vill ni att de ska sluta med sina dagsverken!”

⁶ Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets förmän: ⁷ ”Ni ska inte ge dem halm^[ai] till teglet som förut. Låt dem gå och skaffa halm själva. ⁸ Men samma mängd tegel som de gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata, därför ropar de: Låt oss gå och offra åt vår Gud! ⁹ Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de har något att göra och inte lyssnar på lögner.” ¹⁰ Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sade till folket: ”Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. ¹¹ Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir inget avdrag i ert arbete.”

¹² Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda som halm. ¹³ Slavdrivarna drev på dem och sade: ”Gör färdigt ert arbete, full kvot för varje dag, precis som när ni fick halm!” ¹⁴ Och israeliternas förmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick hugg och slag och man sade till dem: ”Varför har ni inte tillverkat full mängd tegel som förut, varken i går eller i dag?”

¹⁵ Då kom israeliternas förmän och ropade till farao: ”Varför gör du så mot dina tjänare? ¹⁶ Ingen halm får dina tjänare, och ändå säger de åt oss att skaffa fram tegel^[aj]. Se, dina tjänare får hugg och slag trots att skulden ligger hos ditt eget folk.” ¹⁷ Men han svarade: ”Lata är ni, lata! Det är därför ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! ¹⁸ Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men full mängd tegel ska ni ändå lämna.”

¹⁹ Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man hade sagt att de inte skulle få något avdrag i den dagliga tegelkvoten. ²⁰ När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron som stod där för att möta dem, ²¹ och de sade till dem: ”Må Herren se vad ni har gjort och döma er! Ni har fått farao och hans tjänare att avsky oss och satt svärd i deras hand så att de kan döda oss.”

^22 (AS) Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ”Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? ²³ Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han gjort dem illa, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.”

Guds löfte om befrielse

6 ^(AT) Men Herren sade till Mose: ”Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Min starka hand ska få honom att släppa dem, och min starka hand ska få honom att driva ut dem ur sitt land.”

² Och Gud sade till Mose: ”Jag är Herren. ^3 (AU) För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige^[ak], men under mitt namn^[al] Herren gjorde jag mig inte känd för dem. ^4 (AV) Jag upprättade också mitt förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. ^5 (AW) Och jag har nu hört Israels barn sucka över att egyptierna håller dem som slavar, och jag har kommit ihåg mitt förbund.

^6 (AX) Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag ska föra er ut från Egyptens tvångsarbete och rädda er från deras slaveri, och jag ska återlösa er med utsträckt arm och stora straffdomar. ⁷ Och jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni ska inse att jag är Herren er Gud, som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. ^8 (AY) Och jag ska föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag ska ge er det som arvedel. Jag är Herren.” ⁹ Allt detta talade Mose till Israels barn, men de lyssnade inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet.

¹⁰ Därefter sade Herren till Mose: ¹¹ ”Gå och säg till farao, kungen av Egypten, att han släpper Israels barn från sitt land.” ^12 (AZ) Men Mose talade inför Herren och sade: ”Israels barn lyssnar ju inte på mig. Hur skulle då farao vilja lyssna på mig, jag som har oomskurna läppar^[am]?” ¹³ Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen av Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land.

Moses och Arons släkttavla

^14 (BA) Detta var huvudmännen för deras familjer:

Söner till Ruben, Israels förstfödde, var Henok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter.

¹⁵ Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa var Simeons släkter.

^16 (BB) Och detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år.

¹⁷ Gershons söner var Libni och Shimei efter deras släkter.

¹⁸ Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år.

¹⁹ Meraris söner var Mahli och Mushi. Dessa var leviternas släkter enligt deras födelseordning.

²⁰ Amram tog sin fars syster Jokebed till hustru, och hon födde Aron och Mose. Amram blev 137 år.

²¹ Jishars söner var Kora, Nefeg och Sikri.

²² Ussiels söner var Mishael, Elsafan och Sitri.

^23 (BC) Aron tog till hustru Amminadabs dotter Elisheba, syster till Nahshon, och hon födde Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.

²⁴ Koras söner var Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa var koraiternas släkter.

²⁵ Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde Pinehas.

Dessa var huvudmännen för leviternas familjer efter deras släkter.

^26 (BD) Det var till denne Aron och denne Mose som Herren hade sagt: ”För ut Israels barn ur Egyptens land efter deras häravdelningar.” ²⁷ Och det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att föra Israels barn ut ur Egypten.

Guds befallning till Mose och Aron

²⁸ Och Herren talade till Mose i Egyptens land. ²⁹ Herren sade till honom: ”Jag är Herren. Säg till farao, kungen av Egypten, allt som jag säger till dig.” ³⁰ Men Mose sade inför Herren: ”Se, jag har oomskurna läppar. Hur skulle farao vilja lyssna på mig?”

7 ^(BE) Men Herren sade till Mose: ”Se, jag sätter dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. ² Du ska tala allt jag befaller dig. Sedan ska din bror Aron tala med farao om att släppa Israels barn ut ur sitt land. ³ Men jag ska förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. ⁴ Farao kommer inte att lyssna på er, men jag ska lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. ⁵ Och egyptierna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.”

⁶ Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷ Mose var åttio år och Aron åttiotre när de talade med farao.

Arons stav

⁸ Herren sade till Mose och Aron: ⁹ ”När farao säger till er: Låt oss se något under! då ska du säga till Aron: Ta din stav och kasta den framför farao så ska den bli en stor orm.” ¹⁰ Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm.

^11 (BF) Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. ¹² Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³ Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den första plågan – vattnet blir blod

¹⁴ Därefter sade Herren till Mose: ”Faraos hjärta är hårt, han vägrar att släppa folket. ¹⁵ Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och ta i din hand staven som förvandlades till en orm. ¹⁶ Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. ¹⁷ Därför säger Herren så: Genom detta ska du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen ska jag slå Nilens vatten så att det förvandlas till blod^[an]. ¹⁸ Fiskarna i floden ska dö, och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.” ¹⁹ Och Herren sade till Mose: ”Säg till Aron: Ta din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så ska de bli blod. Över hela Egyptens land ska det vara blod, både i träkärl och stenkärl.”

^20 (BG) Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. ²¹ Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land.

²² Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt. ²³ Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte om det heller. ²⁴ Och i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart.

²⁵ Sedan gick det sju dagar efter att Herren hade slagit Nilen.

Den andra plågan – grodor

8 Därefter sade Herren till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² Men om du vägrar att släppa dem, ska jag plåga hela ditt land med grodor. ³ Nilen ska vimla av grodor. De ska stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. ⁴ Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare ska grodorna hoppa upp.” ⁵ Herren sade också till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt grodor stiga upp över Egyptens land.” ^6 (BH) Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp grodor som täckte landet.

⁷ Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät grodor stiga upp över Egyptens land.

^8 (BI) Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Be till Herren att han tar bort grodorna från mig och mitt folk. Då ska jag släppa folket, så att de kan offra till Herren.” ⁹ Mose sade till farao: ”Du ska få äran att bestämma när jag ska be för dig och dina tjänare och ditt folk, så att grodorna försvinner från dig och dina hus och bara finns kvar i Nilen.” ¹⁰ Han svarade: ”I morgon.” Då sade Mose: ”Det ska bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren vår Gud. ¹¹ Grodorna ska försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk och bara finnas kvar i Nilen.”

¹² Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot grodorna som han låtit komma över farao. ¹³ Herren gjorde så som Mose hade begärt. Grodorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. ¹⁴ Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. ^15 (BJ) Men när farao såg att han fått lindring, förhärdade han sitt hjärta och lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den tredje plågan – mygg

¹⁶ Sedan sade Herren till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut din stav och slå stoftet på marken. Över hela Egyptens land ska då stoftet förvandlas till mygg.” ¹⁷ De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten.

¹⁸ Spåmännen tänkte då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. ^19 (BK) Då sade spåmännen till farao: ”Det är Guds finger!” Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den fjärde plågan – flugor

²⁰ Herren sade till Mose: ”Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ²¹ Om du inte släpper mitt folk ska jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus. Egyptiernas hus ska fylls av flugsvärmar, och även marken som de står på. ²² Men den dagen ska jag göra ett undantag för landet Goshen^[ao] där mitt folk bor. Det ska inte finnas några flugsvärmar där, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. ²³ Jag ska göra skillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon ska detta tecken inträffa.”

^24 (BL) Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten härjades landet av flugsvärmarna.

²⁵ Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Gå och offra åt er Gud här i landet!” ^26 (BM) Men Mose svarade: ”Det skulle inte vara rätt att göra så, för vi offrar sådant åt Herren vår Gud som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra sådant som egyptierna avskyr inför deras ögon skulle de säkert stena oss. ^27 (BN) Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren vår Gud, så som han befaller oss.”

²⁸ Då sade farao: ”Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren er Gud i öknen. Gå bara inte för långt bort. Be för mig!” ²⁹ Mose svarade: ”Ja, när jag kommer ut från dig ska jag be till Herren, att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, hans tjänare och hans folk. Men farao bör inte bedra oss igen och vägra släppa folket så att de kan offra åt Herren.”

³⁰ Mose gick ut från farao och bad till Herren, ³¹ och Herren gjorde som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. ³² Men farao förhärdade sitt hjärta den gången också och släppte inte folket.

Den femte plågan – boskapspest

9 Herren sade till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² För om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, ³ se, då ska Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. ⁴ Men Herren ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn ska dö.” ⁵ Herren bestämde en tid och sade: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.”

⁶ Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. ⁷ När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte folket.

Den sjätte plågan – bölder

⁸ Herren sade till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot ur smältugnen. Mose ska kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. ⁹ Det ska bli ett damm över hela Egyptens land, och det ska bli bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.” ¹⁰ Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade upp sotet mot himlen, och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap.

¹¹ Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på dem och på alla egyptier. ¹² Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan – hagel

¹³ Därefter sade Herren till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. ¹⁴ Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. ¹⁵ För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. ^16 (BO) Men just därför lät jag dig uppstå^[ap], för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.

¹⁷ Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, ¹⁸ se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. ¹⁹ Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas.”

²⁰ Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, ²¹ men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.

²² Herren sade till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land.” ^23 (BP) Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld^[aq] slog ner mot jorden.

Så sände Herren hagel över Egyptens land. ²⁴ Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. ²⁵ I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. ²⁶ Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.

^27 (BQ) Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. ^28 (BR) Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” ^29 (BS) Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. ³⁰ Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” ³¹ Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax^[ar] och linet stod i knopp. ³² Men vetet och spältvetet^[as] slogs inte ner, eftersom de mognar senare.

³³ Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. ³⁴ Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵ Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.

Den åttonde plågan – gräshoppor

10 ^(BT) Herren sade till Mose: ”Gå till farao, för jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, ² så att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni ska inse att jag är Herren.”

³ Då gick Mose och Aron till farao och sade till honom: ”Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge ska du vägra ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ⁴ För om du vägrar släppa mitt folk, se, då ska jag i morgon sända gräshoppor^[at] över ditt land. ⁵ De ska täcka marken så att man inte kan se den. Det sista som är kvar efter haglet ska de äta upp, och de ska gnaga av alla era träd som växer på marken. ⁶ De ska fylla dina hus och dina tjänares och alla egyptiernas hus, så att dina fäder och förfäder inte har sett något liknande från den dag de blev till på jorden ända till denna dag.” Sedan vände han sig om och gick ut från farao.

⁷ Men faraos tjänare sade till honom: ”Hur länge ska den mannen få vara en snara för oss? Släpp männen så att de kan hålla gudstjänst åt Herren sin Gud. Förstår du fortfarande inte att Egypten går under?” ⁸ Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till farao, och han sade till dem: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren er Gud! Men vilka är det som ska gå?” ⁹ Mose svarade: ”Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och kor, eftersom vi ska fira en Herrens högtid.” ¹⁰ Då sade han till dem: ”Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. ¹¹ Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni bad om.” Och man drev ut dem från farao.

¹² Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp landets alla växter, allt som haglet lämnat kvar.” ^13 (BU) Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshopporna. ¹⁴ De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och ska aldrig mer förekomma. ¹⁵ De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp landets alla växter, all frukt på träden och allt som haglet lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens växter i hela Egyptens land.

¹⁶ Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: ”Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er. ¹⁷ Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren er Gud att han bara tar bort denna dödliga plåga från mig.” ¹⁸ Då gick han ut från farao och bad till Herren. ¹⁹ Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet^[au], så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område.

²⁰ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn.

Den nionde plågan – mörker

²¹ Herren sade till Mose: ”Räck upp handen mot himlen, så ska det komma ett mörker över Egypten, ett mörker som man kan ta på.”^{[av] 22 (BV)} Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. ²³ Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt.

²⁴ Då kallade farao till sig Mose och sade: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och kor måste lämnas kvar. Till och med era barn får gå med er.” ²⁵ Men Mose sade: ”Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren vår Gud. ²⁶ Även vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Vi tar från vår boskap när vi tjänar Herren vår Gud. Och innan vi är där vet vi inte själva vad vi ska offra åt Herren.”

²⁷ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. ²⁸ Farao sade till honom: ”Gå bort från mig! Och akta dig för att komma inför mina ögon igen. Den dag du kommer inför mina ögon ska du dö.” ²⁹ Mose svarade: ”Som du säger: Jag ska aldrig mer komma inför dina ögon.”

Tionde plågan – de förstföddas död

11 ^(BW) Herren sade till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er. ^2 (BX) Säg därför till folket att alla, både män och kvinnor, ska be sina grannar om föremål av silver och guld.”

³ Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket.

⁴ Mose sade: ”Så säger Herren: Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. ^5 (BY) Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao^[aw] som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. ⁶ Ett högt sorgerop ska höras i hela Egypten, ett sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras.

⁷ Men inte en hund ska gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni ska då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. ⁸ Då ska alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan ska jag dra ut.” Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede.

^9 (BZ) Men Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på er, detta för att jag ska göra många under i Egyptens land.” ^10 (CA) Mose och Aron gjorde alla dessa under inför farao, men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte släppte Israels barn från sitt land.

Påsken och det osyrade brödets högtid

12 Herren sade till Mose och Aron i Egyptens land: ^2 (CB) ”Denna månad ska vara den främsta hos er. Den ska hos er vara den första av årets månader. ³ Säg till hela Israels församling: På tionde dagen i denna månad ska varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. ⁴ Men om hushållet är för litet för ett lamm, ska familjefadern och hans närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. För varje lamm ska ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. ⁵ Ett felfritt^[ax], årsgammalt lamm av hankön^[ay] ska ni välja ut och ta antingen från fåren eller getterna. ^6 (CC) Ni ska förvara det till den fjortonde dagen^[az] i denna månad. Då ska hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen^[ba].

⁷ Och man ska ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. ^8 (CD) Köttet ska ätas samma natt. Det ska vara stekt över eld och ätas med osyrat bröd och bittra örter. ⁹ Ni ska inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det ska vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. ^10 (CE) Ni ska inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, ska ni bränna upp det i eld.

¹¹ Så ska det ätas: Ni ska ha bältet om livet^[bb], skor på fötterna och stav i handen. Och ni ska äta det snabbt. Detta är Herrens påsk^[bc].

^12 (CF) Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar^[bd]. Jag är Herren.

¹³ Blodet ska vara ett tecken för er på husen där ni är. När jag ser blodet ska jag gå förbi er. Ingen straffdom ska drabba er med fördärv när jag slår Egyptens land.

¹⁴ Denna dag ska ni ha till minnesdag och fira som en Herrens högtid. Som en evig stadga ska ni fira den från släkte till släkte. ^15 (CG) I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni skaffa bort all surdeg^[be] ur era hus, för var och en som äter något syrat från den första dagen till den sjunde ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Och på sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Under de dagarna ska ni inte utföra något arbete utom det som hör till matlagningen för var och en. Det och inget annat får göras.

¹⁷ Ni ska fira det osyrade brödets högtid därför att jag just den dagen förde era härskaror ut ur Egyptens land. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. ^18 (CH) Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden ska ni äta osyrat bröd ända till kvällen den tjugoförsta dagen i månaden. ¹⁹ Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat ska utrotas ur Israels församling, vare sig han är främling eller infödd. ²⁰ Inget syrat ska ni äta. Var ni än bor ska ni äta osyrat bröd.”

^21 (CI) Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: ”Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! ²² Ta en knippa isop^[bf] och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen, ^23 (CJ) för Herren ska gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna ska han gå förbi dörren och inte låta fördärvaren^[bg] komma in i era hem och slå er.

²⁴ Detta ska ni hålla. Det ska vara en stadga för dig och dina barn för evigt. ²⁵ Och när ni kommer in i det land som Herren ska ge er, som han har sagt, ska ni fira denna gudstjänst. ²⁶ När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? ²⁷ ska ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, för han gick förbi Israels barns hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus.” Då böjde folket sig ner och tillbad. ²⁸ Och Israels barn gick i väg och gjorde så som Herren hade befallt Mose och Aron.

^29 (CK) Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. ³⁰ Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.

Uttåget

^31 (CL) Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt. ³² Ta med era får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig när ni drar ut.” ³³ Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ”Annars dör vi allihop.”

³⁴ Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. ^35 (CM) Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt föremål av silver och guld och även kläder från egyptierna. ³⁶ Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna så att de gav dem vad de begärde. Så tog de byte från egyptierna.

^37 (CN) Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000^[bh] man till fots förutom barn. ^38 (CO) En stor blandad folkhop^[bi] drog upp med dem, och dessutom en mycket stor hjord av får och kor. ³⁹ Av degen som de fick med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. Den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig.

^40 (CP) Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år.^{[bj] 41} Just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. ⁴² En vakandets natt var det för Herren när han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt ska alla Israels barn vaka, släkte efter släkte.

Regler för påsken

⁴³ Herren sade till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning får äta av det, ⁴⁴ men en slav som är köpt för pengar får äta av det efter att du omskurit honom. ⁴⁵ Ingen som bor hos er tillfälligt och ingen daglönare får äta av det. ^46 (CQ) I ett och samma hus ska det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben^[bk] på det. ⁴⁷ Hela Israels församling ska hålla detta.

⁴⁸ Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, ska alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han ska då vara som en infödd. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. ⁴⁹ En och samma lag ska gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er.”

⁵⁰ Alla Israels barn gjorde så. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. ⁵¹ Just på den dagen förde Herren Israels barn ut ur Egyptens land efter deras härskaror.

Det förstfödda helgas åt Herren

13 Herren sade till Mose: ^2 (CR) ”Helga allt förstfött åt mig. Allt hos Israels barn som öppnar moderlivet, både av människor och boskap, tillhör mig.”^[bl]

³ Mose sade till folket: ”Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten, ur träldomshuset. Med stark hand förde Herren ut er därifrån, och därför får inget syrat ätas. ⁴ Den här dagen i månaden Aviv^[bm] drar ni ut. ^5 (CS) Och när Herren låter dig komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebusiternas land som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då ska du fira denna gudstjänst i den här månaden. ^6 (CT) I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen ska en Herrens högtid firas. ⁷ Under de sju dagarna ska man äta osyrat bröd. Inget syrat ska man då se hos dig, och det får inte finnas surdeg hos dig någonstans i landet.

^8 (CU) På den dagen ska du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig när jag drog ut ur Egypten. ^9 (CV) Det ska vara som ett tecken för dig på din hand och som en påminnelse på din panna^[bn], att Herrens undervisning ska vara i din mun, för med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten. ¹⁰ Denna stadga ska du hålla på den bestämda tiden år efter år.

¹¹ När Herren låter dig komma in och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, ^12 (CW) då ska du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött av hankön bland din boskap ska tillhöra Herren. ¹³ Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor ska du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det ska du krossa nacken på det. Varje förstfödd son ska du lösa ut.

¹⁴ När din son i framtiden frågar dig vad det betyder, ska du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. ¹⁵ Eftersom farao envist vägrade släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt av hankön som öppnar moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.

¹⁶ Detta ska vara som ett tecken på din hand och en påminnelse på din panna, eftersom Herren med stark hand förde oss ut ur Egypten.”

Molnpelaren och eldpelaren

¹⁷ När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land^[bo], fast det var den närmaste vägen. Gud tänkte nämligen att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten när de fick se krig hota. ¹⁸ Därför lät han folket ta en omväg genom öknen^[bp] mot Röda havet^[bq]. Israels barn drog ut ur Egypten i ordnade grupper.^{[br] 19 (CX)} Och Mose tog med sig Josefs ben, för Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: ”När Gud ser till er, ta då med mina ben härifrån.”

^20 (CY) De bröt upp från Suckot^[bs] och slog läger i Etam vid utkanten av öknen. ^21 (CZ) Herren gick framför dem, om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare^[bt] för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. ²² Molnpelaren upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldpelaren på natten.

Vandringen genom Röda havet

14 Herren sade till Mose: ^2 (DA) ”Säg till Israels barn att de vänder och slår läger framför Pi-Hahirot^[bu], mellan Migdol^[bv] och havet. Mitt emot Baal-Sefon^[bw] ska ni slå läger vid havet. ³ Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet, instängda av öknen. ⁴ Och jag ska göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren.” Och de gjorde så.

⁵ När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket och de sade: ”Vad har vi gjort? Vi släppte israeliterna så att de inte tjänar oss mer!” ⁶ Och han lät spänna för sina vagnar och tog med sig sitt folk. ⁷ Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem. ^8 (DB) Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand. ⁹ Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.

¹⁰ När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se egyptierna som kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. ^11 (DC) Och de sade till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? ¹² Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.” ¹³ Mose svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. ^14 (DD) Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.

¹⁵ Sedan sade Herren till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de ska dra vidare. ^16 (DE) Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark. ¹⁷ Se, jag ska förhärda egyptiernas hjärtan så att de följer efter dem, och jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. ¹⁸ Egyptierna ska inse att jag är Herren när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.”

^19 (DF) Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, ²⁰ så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra.

^21 (DG) Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. ^22 (DH) Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. ²³ Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet.

²⁴ Men vid morgonväkten^[bx] såg Herren ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. ²⁵ Han lät hjulen på deras vagnar lossna^[by] så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ”Vi måste fly för Israel! Herren strider för dem mot Egypten.”

²⁶ Och Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över havet så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” ²⁷ Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde ut dem mitt i havet. ^28 (DI) Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här^[bz] som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.

²⁹ Men Israels barn gick rakt^[ca] genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. ³⁰ Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. ³¹ När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.

Israels lovsång

15 Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren: