Bible in 90 Days

²⁰ Jakob gav ett löfte och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig på denna resa som jag gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, ²¹ och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då ska Herren vara min Gud. ^22 (A) Och stenen som jag har rest till en stod ska bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig ska jag ge dig tionde.”

Jakob kommer till Laban

29 Sedan fortsatte Jakob sin färd till Österlandet. ^2 (B) Där fick han se en brunn på fältet, och vid den låg tre fårhjordar. Ur den brunnen brukade man nämligen ge hjordarna vatten. Stenen^[a] som låg över brunnens öppning var stor. ³ Därför brukade man först samla alla hjordarna där och sedan rulla bort stenen från öppningen till brunnen och ge fåren vatten. Därefter lade man tillbaka stenen på sin plats över brunnens öppning.

⁴ Jakob frågade männen: ”Mina bröder, varifrån är ni?” De svarade: ”Vi är från Harran.” ^5 (C) Då sade han till dem: ”Känner ni Laban, Nahors son^[b]?” ”Honom känner vi”, svarade de. ⁶ Han frågade dem vidare: ”Är det väl med honom?” De svarade: ”Ja, det är väl. Och där kommer hans dotter Rakel med fåren^[c].” ⁷ Jakob sade: ”Det är ju fortfarande full dag, det är inte tid än att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete igen.” ⁸ Men de svarade: ”Vi kan inte göra det förrän alla hjordarna har samlats och de har rullat bort stenen från brunnens öppning. Då ger vi fåren vatten.”

⁹ Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, för hon brukade vakta dem. ¹⁰ När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram och rullade bort stenen från öppningen till brunnen och gav vatten åt sin morbror Labans får. ¹¹ Och Jakob kysste Rakel^[d] och brast i gråt. ¹² Han berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.

¹³ När Laban fick höra om sin systerson Jakob skyndade han sig emot honom, tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus. Jakob berättade för Laban allt som hade hänt honom. ¹⁴ Och Laban sade till honom: ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag!” Så stannade han hos honom en månad.

Jakob tar tjänst hos Laban

¹⁵ Laban sade till Jakob: ”Du är ju min släkting. Ska du arbeta åt mig för ingenting? Säg mig vad du vill ha i lön.” ¹⁶ Laban hade två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel. ¹⁷ Leas ögon var matta^[e], men Rakel var välväxt och vacker att se på. ^18 (D) Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: ”Jag kan arbeta för dig i sju år^[f] för Rakel, din yngre dotter.” ¹⁹ Laban svarade: ”Det är bättre att jag ger henne till dig än till någon annan. Stanna kvar hos mig.” ²⁰ Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne.

²¹ När tiden hade gått sade Jakob till Laban: ”Ge mig min hustru, för nu är tiden inne. Låt mig gå in till henne.” ²² Då samlade Laban allt folket på orten och ordnade en fest. ²³ Men när kvällen kom tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. ²⁴ Och Laban gav sin slavinna Silpa till tjänsteflicka åt sin dotter Lea.

²⁵ På morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: ”Vad har du gjort mot mig? Var det inte för Rakel jag arbetade hos dig? Varför har du bedragit^[g] mig?” ²⁶ Laban svarade: ”Här på vår ort brukar man inte ge bort den yngre^[h] före den äldre. ²⁷ Fullfölj nu Leas bröllopsvecka^[i]. Sedan ska vi ge dig den andra också mot att du arbetar åt mig i sju år till.”

²⁸ Jakob gick med på det och fullföljde hennes bröllopsvecka. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. ²⁹ Och Laban gav sin slavinna Bilha till tjänsteflicka åt sin dotter Rakel. ³⁰ Så gick Jakob in till Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea.^[j] Sedan arbetade han hos honom i sju år till.

Jakobs barn

³¹ Men när Herren såg att Lea inte var älskad, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam. ³² Lea blev havande och födde en son som hon gav namnet Ruben^[k], för hon sade: ”Herren har sett mitt lidande. Nu kommer min man att älska mig.”

³³ Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Herren har hört att jag inte är älskad. Därför har han gett mig den också.” Och hon gav honom namnet Simeon^[l].

³⁴ Sedan blev hon havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu ska äntligen min man hålla sig till mig. Jag har ju fött honom tre söner.” Därför fick han heta Levi^[m].

³⁵ Och hon blev havande igen och födde en son. Då sade hon: ”Nu vill jag tacka Herren.” Därför gav hon honom namnet Juda^[n]. Sedan slutade hon föda.

30 När Rakel såg att hon inte födde några barn åt Jakob, blev hon avundsjuk på sin syster och sade till Jakob: ”Skaffa mig barn, annars dör jag.” ^2 (E) Då blev Jakob arg på Rakel och svarade: ”Kan jag ersätta Gud? Det är han som har hindrat dig att få barn.” ^3 (F) Hon sade: ”Här är min slavinna Bilha. Gå in till henne, så att hon får föda barn åt mig och jag får avkomma genom henne.”

⁴ Så gav hon honom sin slavinna Bilha till hustru, och Jakob gick in till henne. ⁵ Bilha blev havande och födde en son åt Jakob. ⁶ Då sade Rakel: ”Gud har skaffat mig rätt. Han har hört min röst och gett mig en son.” Därför gav hon honom namnet Dan^[o].

⁷ Och Bilha, Rakels slavinna, blev havande igen och födde en andra son åt Jakob. ⁸ Då sade Rakel: ”Guds kamper har jag kämpat med min syster, och jag har vunnit.” Och hon gav honom namnet Naftali^[p].

⁹ När Lea såg att hon hade slutat föda barn, tog hon sin slavinna Silpa och gav henne till hustru åt Jakob. ¹⁰ Och Silpa, Leas slavinna, födde en son åt Jakob. ¹¹ Då sade Lea: ”Vilken lycka^[q]!” Och hon gav honom namnet Gad.

¹² Leas slavinna Silpa födde en andra son åt Jakob. ¹³ Då sade Lea: ”Jag är lycklig. Ja, unga kvinnor ska prisa mig lycklig.” Och hon gav honom namnet Asher^[r].

¹⁴ En gång under veteskörden^[s] gick Ruben ut på marken och fann kärleksäpplen^[t] som han tog med till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: ”Ge mig av din sons kärleksäpplen.” ¹⁵ Men hon svarade henne: ”Är det inte nog att du har tagit min man? Ska du ta min sons kärleksäpplen också?” Rakel sade: ”Han får ligga med dig i natt om jag får din sons kärleksäpplen.”

¹⁶ När Jakob kom hem från marken på kvällen, gick Lea och mötte honom och sade: ”Du ska komma in till mig, för jag har gett min sons kärleksäpplen som lön för dig.” Så låg han med henne den natten. ¹⁷ Gud hörde Lea, och hon blev havande och födde en femte son åt Jakob. ¹⁸ Då sade Lea: ”Gud har gett mig lön för att jag gav min slavinna åt min man.” Och hon gav honom namnet Isaskar^[u].

¹⁹ Lea blev havande igen och födde en sjätte son åt Jakob. ²⁰ Då sade hon: ”Gud har gett mig en god gåva. Nu ska min man bo hos mig^[v], eftersom jag har fött sex söner åt honom.” Och hon gav honom namnet Sebulon^[w].

²¹ Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina^[x].

²² Men Gud tänkte på Rakel. Gud hörde henne och gjorde henne fruktsam. ²³ Och hon blev havande och födde en son. Då sade hon: ”Gud har tagit bort min skam.” ²⁴ Och hon gav honom namnet Josef^[y] och sade: ”Herren ska ge mig en son till.”

Jakobs avtal med Laban

²⁵ När Rakel hade fött Josef^[z], sade Jakob till Laban: ”Låt mig resa. Jag vill bege mig hem till min bygd och till mitt land. ^26 (G) Ge mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för, så ger jag mig av. Du vet ju själv hur jag har arbetat för dig.” ²⁷ Laban svarade honom: ”Låt mig finna nåd för dina ögon. Genom spåtecken^[aa] förstår jag att Herren har välsignat mig för din skull.” ²⁸ Han tillade: ”Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så ska jag ge dig det.”

²⁹ Jakob sade till honom: ”Du vet själv hur jag har arbetat för dig och vad det har blivit av din boskap hos mig. ³⁰ Det lilla du hade innan jag kom har förökat sig och blivit mycket, för Herren har välsignat dig var jag än gått fram. Men när ska jag få göra något för mitt eget hus?” ³¹ Han svarade: ”Vad ska jag ge dig?”

Jakob sade: ”Du ska inte ge mig något alls. Om du gör som jag säger ska jag fortsätta som herde för din hjord och vakta den. ³² Jag vill gå igenom hela din hjord i dag och skilja ut alla spräckliga och brokiga djur – alla mörka djur bland lammen^[ab] och de brokiga och spräckliga bland getterna. Det ska vara min lön. ³³ När du sedan kommer för att se med egna ögon vad som blivit min lön, då ska min rättfärdighet vara mitt vittne. Alla getter hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla lamm som inte är mörka ska räknas som stulna.” ³⁴ ”Det är bra”, sade Laban. ”Det får bli som du har sagt.”

³⁵ Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga hongetter, alla som det fanns något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård. ³⁶ Han satte ett avstånd på tre dagsresor mellan sig och Jakob. Och Jakob fick sedan vakta Labans övriga hjord.

³⁷ Men Jakob tog färska käppar av poppel, mandelträd och lönn och gjorde vita ränder på dem genom att skala av barken så att det vita på käpparna syntes. ³⁸ Sedan lade han käpparna som han skalat i rännorna eller vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när hjordarna kom för att dricka. De brukade para sig när de kom för att dricka. ³⁹ När djuren parade sig vid käpparna blev djurens avkomma strimmig, spräcklig och brokig. ⁴⁰ Sedan förde Jakob lammen åt sidan och ordnade de andra djuren så att de vände huvudena mot det strimmiga och allt det mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. ⁴¹ Så ofta de kraftiga djuren skulle para sig, lade Jakob käpparna framför djurens ögon i rännorna så att de parade sig vid käpparna. ⁴² Men när det var svaga djur, lade han inte dit dem. På det sättet fick Laban de svaga djuren och Jakob de kraftiga. ^43 (H) Och Jakob blev mycket rik. Han fick mycket småboskap och dessutom slavinnor och slavar, kameler och åsnor.

Jakob flyr från Laban

31 Jakob fick höra hur Labans söner sade: ”Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far.” ² Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut. ^3 (I) Då sade Herren till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig.”

⁴ Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord, ⁵ och han sade till dem: ”Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. ⁶ Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. ^7 (J) Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. ⁸ När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. ⁹ Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.

¹⁰ När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. ¹¹ Och Guds ängel sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Jag är här. ¹² Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. ^13 (K) Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.”

¹⁴ Då sade Rakel och Lea: ”Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? ¹⁵ Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick^[ac] i betalning för oss. ¹⁶ Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.”

¹⁷ Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna ¹⁸ och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.

^19 (L) Men Laban hade gått för att klippa sina får^[ad]. Då stal Rakel sin fars husgudar^[ae]. ²⁰ Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly. ²¹ Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden^[af] och ställde sin färd mot Gileads bergsbygd.

Laban förföljer Jakob

²² På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. ²³ Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd^[ag]. ²⁴ Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: ”Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.”

²⁵ När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. ²⁶ Då sade Laban till Jakob: ”Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd. ²⁷ Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa. ²⁸ Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre. ²⁹ Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. ³⁰ Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?”

³¹ Jakob svarade Laban: ”Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld. ³² Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det.” Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.

³³ Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält. ³⁴ Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem. ³⁵ Hon sade till sin far: ”Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha.”^[ah] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.

³⁶ Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: ”Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt? ³⁷ Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.

³⁸ I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord. ^39 (M) Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta^[ai] det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. ⁴⁰ Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.

⁴¹ I tjugo år^[aj] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. ⁴² Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.”

Jakob och Laban försonas

⁴³ Laban svarade Jakob: ”Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött? ⁴⁴ Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig.”

⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. ⁴⁶ Sedan sade han till sitt folk: ”Samla ihop sten.” Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. ⁴⁷ Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.^[ak]

⁴⁸ Och Laban sade: ”Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig.” Så fick det namnet Galed. ⁴⁹ Men det kallades också Mispa^[al], för han sade: ”Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra. ⁵⁰ Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande.”

⁵¹ Laban sade vidare till Jakob: ”Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. ⁵² Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden. ⁵³ Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud^[am].” Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.

⁵⁴ Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten. ⁵⁵ På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.

Jakob förbereder mötet med Esau

32 Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. ^2 (N) När han såg dem sade han: ”Här är Guds skara.” Och han kallade platsen Mahanajim^[an].

³ Jakob skickade budbärare^[ao] framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark^{[ap] 4} och befallde dem: ”Så här ska ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. ⁵ Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon.”

⁶ När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: ”Vi träffade din bror Esau, och han kommer emot dig med fyrahundra man.” ⁷ Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, korna och kamelerna i två skaror ⁸ och sade: ”Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan.”

^9 (O) Och Jakob bad: ”Herre, min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så ska jag göra dig gott. ¹⁰ Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. ¹¹ Rädda mig från min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig och mödrarna och barnen. ^12 (P) Du har själv sagt: Jag ska göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.”

¹³ Jakob stannade där den natten. Från sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: ¹⁴ tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, ¹⁵ trettio kamelston som gav di och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsneston med tio föl. ¹⁶ Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: ”Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna.”

¹⁷ Sedan befallde han den som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? ¹⁸ så ska du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss.” ¹⁹ Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: ”Som jag har sagt er ska ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. ²⁰ Ni ska också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss.” Han tänkte nämligen: ”Jag vill beveka honom med gåvorna som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl.” ²¹ Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob kämpar vid Jabbok

²² Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe^[aq]. ²³ Han tog dem och förde dem över bäckravinen tillsammans med allt annat han ägde. ^24 (Q) Och Jakob blev ensam kvar.

Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom. ²⁵ När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. ²⁶ Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” ²⁷ Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” ^28 (R) Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel^[ar], för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.”

^29 (S) Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där.

^30 (T) Jakob kallade platsen Peniel^[as], för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” ³¹ När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften.

³² Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

Jakob möter Esau

33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. ² Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. ³ Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger^[at] ner till jorden innan han kom fram till sin bror. ⁴ Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

^5 (U) När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.” ⁶ Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. ⁷ Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig.

⁸ Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.” ⁹ Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.” ¹⁰ ”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt. ¹¹ Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.

¹² Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” ¹³ Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. ¹⁴ Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” ¹⁵ Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.”

¹⁶ Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. ¹⁷ Men Jakob begav sig till Suckot^[au] och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.

¹⁸ Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem^[av] i Kanaans land och slog läger utanför staden. ^19 (V) Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor^[aw] av sönerna till Hamor, Shekems far. ²⁰ Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel^[ax].

Våldtäkten mot Dina

34 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. ² Shekem som var son till hivén Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne. Han låg med henne och förnedrade henne. ³ Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne. ⁴ Och Shekem sade till sin far Hamor: ”Skaffa mig den flickan till hustru^[ay].”

⁵ Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob tills de kom hem. ⁶ Men Shekems far Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom. ^7 (W) När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Shekem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en dårskap i Israel, något som inte fick ske.

⁸ Men Hamor talade med dem och sade: ”Min son Shekem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru. ⁹ Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur. ¹⁰ Slå er ner hos oss och landet ska ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar.” ¹¹ Och Shekem sade till hennes far och hennes bröder: ”Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er. ¹² Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru.”

¹³ Jakobs söner svarade Shekem och hans far Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina. ¹⁴ De sade till dem: ”Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Det skulle vara en skam för oss. ¹⁵ Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig. ¹⁶ Då ska vi ge er våra döttrar och ta era döttrar till hustrur, vi ska bo bland er och bli ett enda folk med er. ¹⁷ Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort.”

¹⁸ Hamor och hans son Shekem tyckte att deras förslag lät bra. ¹⁹ Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, eftersom han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan.

²⁰ Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten^[az] och talade till männen i staden. De sade: ²¹ ”Dessa män är fredligt sinnade mot oss. De kan få bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar. ²² Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss blir omskurna liksom de är omskurna. ²³ Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss.” ²⁴ Och folket lydde Hamor och hans son Shekem. Alla män som bodde innanför stadsporten lät omskära sig.

^25 (X) Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla av manligt kön. ²⁶ Även Hamor och hans son Shekem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Shekems hus och gav sig i väg. ²⁷ Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden eftersom deras syster hade blivit orenad. ²⁸ De tog deras får, kor och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten. ²⁹ Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen.

³⁰ Men Jakob sade till Simeon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Jag har bara några få män. Nu går de samman mot mig och slår ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras.” ³¹ Men de svarade: ”Ska man då få behandla vår syster som en hora?”

Gud välsignar Jakob i Betel

35 ^(Y) Gud sade till Jakob: ”Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig när du flydde för din bror Esau.”

^2 (Z) Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: ”Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er. Rena er och byt kläder. ³ Vi går upp till Betel. Där ska jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på vägen jag gick.” ⁴ Och de gav Jakob alla främmande gudar de hade och alla sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem. ⁵ Sedan bröt de upp, och en skräck från Gud kom över städerna runt omkring så att man inte förföljde Jakobs söner.

⁶ Och Jakob kom till Luz, det vill säga Betel, i Kanaans land med allt folket som var med honom. ^7 (AA) Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där när han flydde för sin bror. ^8 (AB) Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken.

⁹ Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. ^10 (AC) Gud sade till honom: ”Ditt namn är Jakob. Men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn.” Och han gav honom namnet Israel.

^11 (AD) Gud sade till honom: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, många folk^[ba] ska komma från dig, och kungar ska utgå från dig. ^12 (AE) Det land som jag gett till Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” ¹³ Sedan steg Gud upp från honom vid platsen där han hade talat med honom.

¹⁴ Och Jakob reste^[bb] en stod på platsen där Gud hade talat med honom, en stenstod. Han offrade dryckesoffer på den och hällde olja över den. ¹⁵ Jakob kallade platsen där Gud hade talat med honom Betel.

Rakel dör

¹⁶ Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår^[bc]. ¹⁷ När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.” ¹⁸ Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni.^[bd] Men hans far kallade honom Benjamin^[be].

^19 (AF) Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem. ²⁰ Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten^[bf].

²¹ Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. ^22 (AG) Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru^[bg] Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.

Jakobs söner

Jakob hade tolv söner. ^23 (AH) Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. ^24 (AI) Rakels söner var Josef och Benjamin. ^25 (AJ) Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. ^26 (AK) Leas slavinna Silpas söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.

Isak dör

^27 (AL) Jakob kom hem till sin far Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. ²⁸ Och Isak levde hundraåttio år^[bh]. ²⁹ Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

IX. ESAUS FORTSATTA HISTORIA 36:1-37:1

36 ^(AM) Detta är Esaus fortsatta historia, det vill säga Edoms.

^2 (AN) Esau hade tagit sig hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter^[bi], och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivén Sibon, ³ samt Basemat, dotter till Ismael och syster till Nebajot. ⁴ Ada födde Elifas åt Esau, och Basemat födde Reguel. ⁵ Oholibama födde Jeush, Jalam och Kora. Detta var Esaus söner som föddes åt honom i Kanaans land.

⁶ Esau tog med sig sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt husfolk, sin boskap, alla sina dragdjur och all annan egendom som han skaffat sig i Kanaans land och flyttade till ett annat land, bort från sin bror Jakob. ^7 (AO) De hade nämligen så mycket ägodelar att de inte kunde bo tillsammans. Landet där de bodde räckte inte till åt dem båda, på grund av deras boskapshjordar. ^8 (AP) Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau är densamme som Edom.

Esaus släkt

^9 (AQ) Detta är Esaus fortsatta historia. Han blev stamfar till edomiterna i Seirs bergsbygd. ¹⁰ Och detta är namnen på Esaus söner^[bj]: Elifas, son till Esaus hustru Ada, och Reguel, son till Esaus hustru Basemat.

¹¹ Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas. ¹² Timna, som var bihustru till Elifas, Esaus son, födde Amalek^[bk] åt Elifas. Dessa var söner till Esaus hustru Ada.

¹³ Reguels söner var Nahat och Sera, Shamma och Missa. Dessa var söner till Esaus hustru Basemat.

¹⁴ Esaus hustru Oholibama, dotter till Ana och sondotter till Sibon, födde åt Esau sönerna Jeush, Jalam och Kora.

¹⁵ Detta var stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas, Esaus förstföddes, söner var furstarna Teman, Omar, Sefo, Kenas, ¹⁶ Kora, Gatam och Amalek. Dessa furstar härstammade från Elifas i Edoms land. De var söner till Ada.

¹⁷ Detta var Reguels, Esaus sons, söner: furstarna Nahat, Sera, Shamma och Missa. Dessa furstar härstammade från Reguel i Edom och var söner till Esaus hustru Basemat.

¹⁸ Detta var Esaus hustru Oholibamas söner: furstarna Jeush, Jalam och Kora. Dessa furstar härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.

¹⁹ Dessa var Esaus söner och deras stamfurstar. Esau är densamme som Edom.

Seirs släkt

²⁰ Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana, ²¹ Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.

²² Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.

²³ Shobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.

²⁴ Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna^[bl] i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.

²⁵ Anas barn var Dishon och Oholibama, Anas dotter.

²⁶ Dishons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran.

²⁷ Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.

²⁸ Dishans söner var Us och Aran.

²⁹ Horeernas stamfurstar var Lotan, Shobal, Sibon, Ana, ³⁰ Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.

Edoms kungar

^31 (AR) Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.

³² Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.

³³ När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom.

³⁴ När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.

³⁵ När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.

³⁶ När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom.

³⁷ När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.

³⁸ När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom.

³⁹ När Akbors son Baal-Hanan dog blev Hadar^[bm] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.

⁴⁰ Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet, ⁴¹ Oholibama, Ela, Pinon, ⁴² Kenas, Teman, Mibsar, ⁴³ Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.

37 ^(AS) Men Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far hade bott som främling.

X. JAKOBS FORTSATTA HISTORIA 37:2-50:26

Josef och hans bröder

² Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef^[bn] var sjutton år^[bo] vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem.

³ Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, eftersom han hade fått honom på sin ålderdom. Han lät göra en hellång^[bp] dräkt åt honom. ^4 (AT) När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Josefs drömmar

⁵ Josef hade en dröm som han berättade för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer. ⁶ Han sade till dem: ”Hör vilken dröm jag har haft. ⁷ Vi var och band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.” ⁸ Men hans bröder sade till honom: ”Ska du bli vår kung? Ska du härska över oss?” Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och det som han sagt.

⁹ Sedan fick han en annan dröm som han berättade för sina bröder. ”Lyssna”, sade han, ”jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.” ¹⁰ När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: ”Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?” ¹¹ Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.

Josef blir såld till Egypten

¹² Och hans bröder gick för att valla sin fars får i Shekem.^{[bq] 13} Då sade Israel till Josef: ”Se, dina bröder vallar fåren i Shekem. Jag vill sända dig till dem.” Han svarade: ”Jag är redo.” ¹⁴ Israel sade till honom: ”Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked.” Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Shekem.

¹⁵ Där mötte han en man medan han irrade omkring på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. ¹⁶ Han svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Säg mig var de vallar sin hjord.” ¹⁷ Mannen svarade: ”De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan^[br].” Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

¹⁸ Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, började de prata om att döda honom. ¹⁹ De sade till varandra. ”Där kommer drömmaren. ²⁰ Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur åt upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar!” ^21 (AU) Men när Ruben hörde det, ville han rädda honom från dem och sade: ”Vi kan inte slå ihjäl honom.” ²² Och han fortsatte: ”Spill inte blod! Kasta ner honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!” Han ville nämligen rädda honom från dem och föra honom tillbaka till hans far.

²³ När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga dräkten som han hade på sig. ^24 (AV) Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom,^[bs] det fanns inget vatten i den. ²⁵ Sedan satte de sig ner för att äta.

Då fick de se en karavan^[bt] med ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum^[bu], och de var på väg ner till Egypten. ²⁶ Då sade Juda till sina bröder: ”Vad vinner vi på att döda vår bror och dölja hans blod? ²⁷ Kom, vi säljer honom till ismaeliterna! Vår hand ska inte komma vid honom, han är ju vår bror, vårt eget kött och blod.” Och bröderna lyssnade på honom. ^28 (AW) När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver^[bv] till ismaeliterna^[bw], som förde Josef till Egypten.

^29 (AX) När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder ³⁰ och gick tillbaka till sina bröder och sade: ”Pojken är inte där! Vart ska jag nu ta vägen?”

³¹ Men de slaktade en bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet. ³² Sedan skickade de hem den hellånga dräkten till sin far och lät säga: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.” ^33 (AY) Och han kände igen den och sade: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven.” ³⁴ Och Jakob rev sönder sina kläder, svepte säcktyg^[bx] om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. ³⁵ Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag ska med sorg fara ner i dödsriket till min son.” Så grät hans far över honom.

^36 (AZ) Men midjaniterna^[by] sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna.

Juda och Tamar

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam^[bz] som hette Hira. ² Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Shua. Han tog henne till sig och gick in till henne. ³ Hon blev havande och födde en son som fick namnet Er. ⁴ Sedan blev hon havande igen och födde en son som hon gav namnet Onan. ⁵ Hon födde ännu en son och gav honom namnet Shela. När han föddes var Juda i Kesib.

⁶ Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar^[ca]. ^7 (BA) Men Judas förstfödde Er var ond i Herrens ögon, och Herren dödade honom. ^8 (BB) Då sade Juda till Onan: ”Gå in till din brors hustru, gift dig med henne i din brors ställe^[cb] och skaffa avkomma åt din bror.” ⁹ Men Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, så han lät säden spillas på jorden varje gång han låg med sin brors hustru, detta för att inte ge avkomma åt sin bror. ¹⁰ Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade också honom. ¹¹ Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: ”Stanna som änka i din fars hus tills min son Shela blir vuxen.” Han var nämligen rädd att också denne skulle dö liksom hans bröder. Tamar gick då tillbaka till sin fars hus och stannade där.

¹² En lång tid därefter dog Shuas dotter, Judas hustru. Efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, till dem som klippte hans får. ¹³ När man berättade för Tamar att hennes svärfar var på väg till Timna för att klippa fåren, ¹⁴ lade hon av sig änkekläderna^[cc], tog på sig en slöja och satte sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon såg nämligen att Shela var fullvuxen och att man ändå inte gav henne till hustru åt honom.

^15 (BC) När Juda fick se henne trodde han att hon var prostituerad^[cd], eftersom hon hade täckt för sitt ansikte. ^16 (BD) Han vek av till henne där hon satt vid vägen, och sade: ”Får jag gå in till dig?” Han visste inte att det var hans sonhustru. Hon svarade: ”Vad vill du ge mig för att få gå in till mig?” ¹⁷ Han sade: ”Jag skickar dig en killing ur min hjord.” Hon svarade: ”Ja, om du ger mig pant tills du skickar den.” ¹⁸ Han sade: ”Vad ska jag då ge dig i pant?” Hon svarade: ”Din signetring^[ce] med kedja och staven som du har i handen.” Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom. ¹⁹ Sedan gick hon därifrån och lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna igen.

²⁰ Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten av kvinnan, men denne hittade henne inte. ²¹ Han frågade männen på platsen var tempelflickan fanns, hon som satt vid vägen i Enajim, men de svarade att det inte hade funnits någon tempelflicka där. ²² Och han kom tillbaka till Juda och sade: ”Jag har inte hittat henne. Dessutom säger folket på orten att det inte funnits någon tempelflicka där.” ²³ Då sade Juda: ”Hon får behålla det så skämmer vi inte ut oss. Jag har nu skickat killingen, men du har inte hittat henne.”

²⁴ Ungefär tre månader senare fick Juda höra: ”Din sonhustru Tamar har begått otukt och dessutom blivit havande genom sin otukt.” Då sade Juda: ”För ut henne och bränn henne^[cf]!” ²⁵ Men när hon skulle föras ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: ”Genom en man som äger dessa saker är jag havande. Se efter vem som äger den här signetringen med kedja och den här staven.” ²⁶ Och Juda kände igen dem och sade: ”Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Shela.” Men han låg aldrig mer med henne^[cg].

^27 (BE) När hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. ²⁸ Vid födseln stack den ene fram en hand. Då tog barnmorskan en röd tråd och band den om hans hand och sade: ”Han kom ut först.” ^29 (BF) Men när han sedan drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sade hon: ”Varför har du trängt dig fram?” Och han fick namnet Peres. ³⁰ Därefter kom hans bror ut, han som hade den röda tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera.

Josef hos Potifar

39 ^(BG) Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. ^2 (BH) Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Han var i sin egyptiske herres hus, ³ och hans herre såg att Herren var med honom, eftersom Herren lät allt han gjorde lyckas i hans hand. ⁴ Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs händer. ^5 (BI) Från den stund han satte honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt som var hans, både hemma och ute på marken. ⁶ Och han lämnade allt i Josefs händer. Med honom som hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.

Josef var välväxt och såg bra ut. ⁷ Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ”Ligg med mig!” ⁸ Men han vägrade och sade till sin herres hustru: ”När min herre har mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat i mina händer. ⁹ Här i huset har han inte större makt än jag, och han har inte nekat mig någonting, utom dig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” ¹⁰ Och fast hon talade så till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne. Han ville inte ligga hos henne eller vara tillsammans med henne.

¹¹ Men en dag kom han in i huset för att utföra sitt arbete, och ingen av husfolket var därinne. ¹² Då grep hon honom i manteln och sade: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och sprang ut. ¹³ När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, ¹⁴ ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: ”Se här! Han har tagit hit till oss en hebreisk man som vill roa sig med oss^[ch]. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, ¹⁵ och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han manteln hos mig och flydde och sprang ut.”

¹⁶ Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig tills hans herre kom hem. ¹⁷ Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: ”Den hebreiske tjänaren som du har tagit hit till oss, han kom in till mig för att roa sig med mig. ¹⁸ Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut.” ¹⁹ När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade gjort så mot henne, blev han rasande ^20 (BJ) och satte Josef i fängelset, platsen där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef i fängelset.

²¹ Men Herren var med Josef, och han gav honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. ²² Han lät Josef ha ansvar för alla fångar i fängelset och göra allt som skulle göras där. ^23 (BK) Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.

Hovmästarens och bagarens drömmar

40 En tid därefter^[ci] hände det att den egyptiske kungens munskänk^[cj] och hans bagare förbröt sig mot sin herre, kungen av Egypten. ² Farao blev arg på sina båda hovmän, överste munskänken och förste bagaren, ^3 (BL) och satte dem i förvar hos befälhavaren för livvakterna, i fängelset där Josef satt fången. ⁴ Befälhavaren för livvakterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid.

⁵ Medan de satt i fängelset hade den egyptiske kungens munskänk och hans bagare samma natt var sin dröm, var och en med sin särskilda tydning. ⁶ När Josef kom in till dem på morgonen såg han att de var upprörda. ⁷ Han frågade faraos hovmän som satt i förvar med honom i hans herres hus: ”Varför ser ni så sorgsna ut i dag?” ^8 (BM) De svarade honom: ”Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan tyda den.” Josef sade till dem: ”Att ge tydningen är Guds sak. Berätta för mig.”

⁹ Då berättade överste munskänken sin dröm för Josef och sade: ”Jag drömde att jag såg en vinstock framför mig. ¹⁰ På vinstocken fanns tre rankor, och knappt hade den skjutit skott förrän blommorna slog ut och klasarna bar mogna druvor. ¹¹ Jag hade faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare. Sedan satte jag bägaren i faraos hand.”