Bible in 90 Days

David smörjs till kung

16 ^(A) Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har förkastat honom som kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag ska sända dig till betlehemiten Ishai, för jag har utsett en av hans söner åt mig till kung.” ² Samuel svarade: ”Hur ska jag kunna gå dit? Om Saul får höra det dödar han mig.” Herren svarade: ”Ta med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. ³ Sedan ska du bjuda in Ishai till offret^[a], och då ska jag låta dig veta vad du ska göra så att du smörjer åt mig den jag visar dig.”

⁴ Samuel gjorde som Herren sade och kom till Betlehem. Men de äldste i staden blev förskräckta när de mötte honom och frågade: ”Kommer du med frid?” ^5 (B) Han svarade: ”Ja, med frid. Jag har kommit för att offra åt Herren. Helga er och kom med mig till offret.” Och han helgade Ishai och hans söner och bjöd dem till offret.

^6 (C) När de kom dit och han fick se Eliab,^[b] tänkte han: ”Det är säkert Herrens smorde som står här inför Herren.” ^7 (D) Men Herren sade till Samuel: ”Se inte på hans yttre och hans resliga gestalt. Jag har förkastat honom, för det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”

⁸ Då kallade Ishai på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt honom heller.” ⁹ Då lät Ishai sin son Shamma gå fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt honom heller.” ¹⁰ På så sätt lät Ishai sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sade till Ishai: ”Herren har inte utvalt någon av dem.”

^11 (E) Och han frågade honom: ”Är det här alla pojkar du har?” Han svarade: ”Den yngste är kvar, men han vaktar fåren^[c].” Då sade Samuel till Ishai: ”Sänd bud och hämta honom, för vi sätter oss inte förrän han kommer hit.” ¹² Ishai sände då bud och hämtade David.^[d] Han hade röda kinder^[e] och vackra ögon och såg bra ut. ”Gå fram och smörj honom”, sade Herren, ”för han är det.”

^13 (F) Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde^[f] honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver. Sedan bröt Samuel upp och gick till Rama.

David kommer till Sauls hov

¹⁴ Men Herrens Ande vek från Saul, och han plågades av en ond^[g] ande från Herren. ¹⁵ Sauls tjänare sade till honom: ”Se, en ond ande från Gud plågar dig. ¹⁶ Så vår herre bör säga till sina tjänare här inför dig att söka upp en man som kan spela^[h] harpa^[i]. När den onda anden från Gud kommer över dig kan han spela och så blir det bättre med dig.” ¹⁷ Då sade Saul till sina tjänare: ”Hitta åt mig en man som är skicklig att spela och för hit honom till mig.” ¹⁸ En av tjänarna svarade: ”Jag har sett att betlehemiten Ishai har en son som kan spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom.” ¹⁹ Saul sände då bud till Ishai och lät säga: ”Skicka mig din son David som vaktar fåren.”

²⁰ Då tog Ishai en åsna lastad med bröd, en lägel vin och en killing och skickade det med sin son David till Saul. ²¹ Så kom David till Saul och trädde i tjänst inför honom, och Saul tyckte så mycket om honom att han fick bära Sauls vapen. ²² Saul sände bud till Ishai och lät säga: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har funnit nåd för mina ögon.” ²³ När så anden från Gud kom över Saul brukade David ta harpan och spela. Då fick Saul lindring och blev bättre, och den onda anden lämnade honom.

David och Goliat

17 Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka,^[j] vid Efes-Dammin. ² Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. ³ Filisteerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med dalen mellan sig.

^4 (G) Då kom det fram en kämpe vid namn Goliat från Gat ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter^[k] lång. ⁵ På huvudet bar han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta. Pansaret var av koppar och vägde femtusen siklar.^{[l] 6} Han hade benskenor av koppar och ett kastspjut^[m] av koppar på ryggen. ^7 (H) Hans spjutskaft liknade en vävbom och hans spjutspets var av järn och vägde sexhundra siklar.^[n] Hans sköldbärare gick framför honom. ⁸ Och han stod och ropade till Israels här: ”Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj er en man som kommer ner hit till mig. ⁹ Klarar han att strida mot mig och slå mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” ¹⁰ Filistén fortsatte: ”Jag har i dag hånat Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” ¹¹ När Saul och hela Israel hörde vad filistén sade, blev de förfärade och skräckslagna.

David i Sauls läger

^12 (I) David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Ishai och hade åtta söner. Ishai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. ^13 (J) Hans tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. De tre sönerna som drog ut i kriget hette Eliab, den förstfödde, Abinadab, hans andre son, och Shamma, den tredje. ^14 (K) David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. ¹⁵ Men David gick ibland hem från Saul för att vakta sin fars får i Betlehem.

¹⁶ Filistén kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar steg han fram och ställde sig där. ¹⁷ Nu sade Ishai en gång till sin son David: ”Var snäll och ta en efa rostade ax^[o] och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. ¹⁸ De här tio ostarna ska du ta med till deras befälhavare. Se efter om det är väl med dina bröder och ta med något livstecken från dem. ¹⁹ Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna.”

²⁰ David steg upp tidigt nästa morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg^[p], så som Ishai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen^[q] skulle hären just dra ut till strid, och folket höjde härskri. ²¹ Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. ²² David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder.

²³ Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det.

²⁴ När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. ²⁵ Israels män sade: ”Ser ni den mannen som stiger fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den som slår honom ska kungen ge stor rikedom. Han ska få kungens dotter, och hans fars hus ska han göra fritt från skatt i Israel.” ²⁶ David frågade männen som stod bredvid honom: ”Vad skulle den få som slår ner den där filistén och tar bort skammen från Israel? Vem är den där oomskurne filistén att håna den levande Gudens här?” ²⁷ Då upprepade de för honom vad som hade sagts, och de sade: ”Detta får den som slår ner honom.”

^28 (L) Hans äldste bror Eliab hörde hur han talade med männen, och han blev rasande på David och sade: ”Varför har du kommit hit? Till vem har du lämnat bort den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt onda hjärta. Du har kommit för att se på striden.” ²⁹ David svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” ³⁰ Sedan vände han sig bort från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.

³¹ Man hörde vad David sade och berättade det för Saul, som lät hämta honom. ³² David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.” ³³ Saul sade till David: ”Inte kan du gå och strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke, och han har varit krigare ända från ungdomen.” ³⁴ Men David svarade: ”Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, ³⁵ så följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig mot mig, så grep jag det i manen och slog det och dödade det. ³⁶ Din tjänare har slagit både lejon och björn. Det ska gå den där oomskurne filistén som det gick vartenda ett av djuren, för han har hånat den levande Gudens här.” ³⁷ David sade vidare: ”Herren som räddade mig från lejon och björn, han ska också rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till David: ”Gå, och må Herren vara med dig.”

³⁸ Och Saul klädde David i sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. ³⁹ David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat något sådant. Men David sade till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det.” Så han tog av sig det. ⁴⁰ Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga^[r] i handen. Så gick han fram mot filistén.

⁴¹ Samtidigt gick filistén framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. ^42 (M) När filistén såg upp och fick se David föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. ⁴³ Han sade till David: ”Tycker du jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?” Och han förbannade David vid sina gudar.

⁴⁴ Sedan sade filistén till David: ”Kom hit till mig, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” ^45 (N) David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. ⁴⁶ Herren ska i dag utlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig och ta huvudet från dig. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen ska förstå att Israel har en Gud. ⁴⁷ Alla som samlats här ska förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han ska ge er i vår hand.”

⁴⁸ När nu filistén gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filistén. ⁴⁹ David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot jorden. ⁵⁰ Så övervann David filistén med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. ⁵¹ Sedan sprang David fram och ställde sig över filistén, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, och han gav honom dödsstöten och högg av honom huvudet.

När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. ⁵² Men Israels och Juda män bröt upp, höjde ett härskri och förföljde filisteerna ända tills man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Shaarajim och sedan ända till Gat och Ekron. ⁵³ Sedan vände israeliterna tillbaka från jakten på filisteerna och plundrade deras läger. ^54 (O) David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

Sauls undran angående Davids far

⁵⁵ När Saul såg David gå ut mot filistén, sade han till överbefälhavaren Abner: ”Vems son är egentligen den där pojken, Abner?” Abner svarade: ”Så sant du lever, o konung, jag vet inte.” ⁵⁶ Då sade kungen: ”Fråga du vems son den unge mannen är.” ⁵⁷ När David kom tillbaka efter att ha slagit filistén, tog Abner med honom och förde honom inför Saul. Filisténs huvud hade han i handen. ⁵⁸ Då sade Saul till honom: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Son till din tjänare Ishai från Betlehem.”

Sauls avund och vrede

18 ^(P) När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. ^2 (Q) Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus. ^3 (R) Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. ⁴ Jonatan tog av sig manteln^[s] som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. ⁵ Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.

^6 (S) När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror^[t]. ^7 (T) Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” ⁸ Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.” ⁹ Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

^10 (U) Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, ¹¹ och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom.

¹² Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. ¹³ Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. ^14 (V) David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. ¹⁵ När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. ¹⁶ Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

Mikal blir Davids hustru

¹⁷ Saul sade till David: ”Här är min äldsta dotter Merab. Henne vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utkämpar Herrens krig.” Saul tänkte nämligen: ”Min hand ska inte drabba honom, det får filisteernas hand göra.” ¹⁸ Men David svarade Saul: ”Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?” ^19 (W) Men när tiden kom att Sauls dotter Merab^[u] skulle ha getts åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

²⁰ Men Sauls dotter Mikal^[v] älskade David. När man berättade det för Saul gladde det honom, ²¹ för Saul tänkte: ”Jag ska ge henne till honom. Hon ska bli en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom.” Han sade till David: ”För andra gången kan du nu bli min svärson.” ²² Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: ”Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!” ²³ När Sauls tjänare sade så till David svarade han: ”Tror ni det är så enkelt att bli kungens svärson? Jag är en fattig och enkel man.” ²⁴ När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, ^25 (X) bad Saul dem säga så här: ”Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender.” Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. ²⁶ När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna bli kungens svärson på det villkoret.

Innan tiden ännu hade gått ut, ^27 (Y) bröt David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog med sig deras förhudar och överlämnade hela antalet åt kungen för att få bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. ²⁸ Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. ²⁹ Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

³⁰ Filisteernas furstar drog ut i fält, men så ofta de gjorde det hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare. Och hans namn blev mycket aktat.

Saul försöker döda David

19 ^(Z) Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David. Men Sauls son Jonatan hade David mycket kär. ² Därför berättade Jonatan det för David och sade: ”Min far Saul försöker döda dig. Var på din vakt i morgon bitti och håll dig undan och göm dig någonstans. ³ Själv ska jag gå ut och ställa mig bredvid min far på marken där du är och tala med min far om dig. Märker jag något ska jag berätta det för dig.”

⁴ Jonatan talade väl om David med sin far Saul och sade till honom: ”Kungen bör inte synda mot sin tjänare David, för han har inte förbrutit sig mot dig. Det han har gjort har varit till stor nytta för dig. ^5 (AA) Han satte sitt liv på spel och slog ner filistén, och Herren gav hela Israel en stor seger. Du såg det och gladdes över det. Varför skulle du då synda mot oskyldigt blod och döda David utan orsak?” ⁶ Saul lyssnade till Jonatans ord och svor: ”Så sant Herren lever, han ska inte dödas.” ^7 (AB) Sedan kallade Jonatan till sig David och berättade för honom allt som hade sagts. Jonatan tog med sig David till Saul, och han var sedan i hans tjänst som förut.

⁸ När kriget bröt ut igen, drog David ut och stred mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag så att de flydde för honom.

^9 (AC) Men en ond ande från Herren kom över Saul där han satt i sitt hus med spjutet i handen medan David spelade. ¹⁰ Då försökte Saul spetsa David med spjutet vid väggen. Men David vek undan för Saul och spjutet gick in i väggen. David flydde och kom undan samma natt.

^11 (AD) Men Saul sände några män^[w] till Davids hus för att vakta på honom och döda honom morgonen därpå. Davids hustru Mikal talade om det för honom och sade: ”Om du inte räddar ditt liv i natt blir du dödad i morgon.” ^12 (AE) Därefter släppte hon ner David genom fönstret, och han flydde och kom undan. ¹³ Sedan tog Mikal husguden^[x] och lade den i sängen. Hon satte myggnät av gethår över huvudet på den och lade täcket^[y] över den. ¹⁴ När Saul sände män för att hämta David sade hon: ”Han är sjuk”. ¹⁵ Då sände Saul dit männen igen för att gå in till David och sade: ”Bär hit honom till mig i sängen så att jag kan döda honom.”

¹⁶ Men när männen kom in var det husguden som låg i sängen med nätet av gethår över huvudet. ¹⁷ Då sade Saul till Mikal: ”Varför har du lurat mig så här och släppt iväg min fiende så att han kom undan?” Mikal svarade Saul: ”Han sade till mig: Släpp mig, annars dödar jag dig.” ¹⁸ När David hade flytt och kommit undan begav han sig till Samuel i Rama^[z] och berättade för honom allt vad Saul hade gjort mot honom. Sedan gick han med Samuel till Najot och stannade där.

¹⁹ Man berättade för Saul att David var i Najot vid Rama. ^20 (AF) Då sände Saul dit några män för att hämta David. Men när männen fick se skaran av profeter som profeterade och Samuel stå där som deras anförare, kom Guds Ande över dem så att också de profeterade. ²¹ När man berättade det för Saul sände han dit andra män, men också de profeterade. När han då för tredje gången sände dit andra män, profeterade de också. ²² Då begav han sig själv till Rama. När han kom till den stora brunnen i Seku frågade han: ”Var är Samuel och David?” Man svarade: ”De är i Najot i Rama.” ²³ Då gick han dit, till Najot i Rama. Men Guds Ande kom även över honom så att han gick och profeterade hela vägen fram till Najot i Rama. ^24 (AG) Då kastade han också av sig kläderna och profeterade, också han, inför Samuel. Han blev liggande naken^[aa] hela den dagen och hela natten. Därför brukar man säga: ”Är Saul också bland profeterna?”

David och Jonatan

20 Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: ”Vad har jag gjort? Vilken skuld eller synd har jag inför din far eftersom han försöker ta mitt liv?” ² ”Aldrig!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så ska inte ske.” ³ Men David försäkrade med ed och sade: ”Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan ska inte få veta det, så att han inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.” ⁴ Då sade Jonatan till David: ”Vad du än önskar ska jag göra för dig.”

^5 (AH) David sade till Jonatan: ”I morgon är det nymånad^[ab], och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. ⁶ Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att få skynda i väg till sin stad Betlehem,^[ac] där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. ⁷ Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, så vet du att han har ont i sinnet. ^8 (AI) Visa nu godhet mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns skuld hos mig, så döda mig du! Varför föra mig till din far?” ⁹ Jonatan svarade: ”Nej aldrig! Märker jag på något sätt att min far har bestämt sig för att göra något ont mot dig, så talar jag om det för dig.” ¹⁰ Då sade David till Jonatan: ”Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?”

¹¹ ”Kom”, sade Jonatan, ”vi går ut på fälten!” Så gick de båda ut på fälten. ¹² Och Jonatan sade till David: ”Vid Herren, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon, och finner jag att det låter bra för David så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. ¹³ Må Herren straffa Jonatan både nu och i framtiden om jag inte avslöjar för dig ifall min far har bestämt sig för att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. ¹⁴ Lova mig att du visar Herrens godhet mot mig så länge jag lever, och att du när jag dör ¹⁵ aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har utrotat Davids alla fiender från jorden.”

^16 (AJ) Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” ^17 (AK) Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.

¹⁸ Sedan sade Jonatan till honom: ”I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom. ^19 (AL) Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. ²⁰ Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. ²¹ Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant Herren lever. ²² Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. ²³ Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid.”

²⁴ David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. ²⁵ Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. ^26 (AM) Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: ”Något har hänt honom. Han är nog inte ren^[ad]. Säkert är han inte ren.” ²⁷ Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: ”Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?” ²⁸ Jonatan svarade Saul: ”David bad mig enträget att få gå till Betlehem. ²⁹ Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord.”

³⁰ Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: ”Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig. ^31 (AN) För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!” ^32 (AO) Jonatan svarade sin far Saul: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?”

^33 (AP) Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David. ³⁴ Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.

³⁵ Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig. ³⁶ ”Spring och hitta pilarna som jag skjuter”, sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. ³⁷ När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: ”Pilen är framför dig, längre bort!” ³⁸ Och Jonatan ropade efter pojken: ”Fort, skynda dig, stanna inte!” Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. ³⁹ Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. ⁴⁰ Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: ”Gå, ta med dem till staden.”

⁴¹ Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. ⁴² Jonatan sade till David: ”Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid.” ⁴³ Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.

David i Nob

21 David kom till prästen Ahimelek^[ae] i Nob^[af]. Men Ahimelek blev förskräckt när han mötte David och frågade honom: ”Varför kommer du ensam, har du ingen med dig?” ² David svarade prästen Ahimelek: ”Kungen har gett mig ett uppdrag och sagt till mig: Ingen får veta något om ärendet jag skickat och beordrat dig till. Mina män har jag visat till det och det stället. ³ Vad har du till hands? Ge mig fem bröd eller det som finns.” ^4 (AQ) ”Något vanligt bröd har jag inte”, svarade prästen. ”Det finns bara heligt bröd – ifall dina män har avhållit sig från kvinnor.” ^5 (AR) David svarade prästen: ”Jag försäkrar dig att kvinnor har varit skilda från oss sedan i förrgår. När jag drar ut är mina mäns utrustning helig^[ag] även när uppdraget är vanligt. Hur mycket heligare är den då inte i dag?” ^6 (AS) Då gav prästen honom det heliga, för det fanns inget annat bröd än skådebröden^[ah]. De hade legat inför Herrens ansikte men burits undan för att ersättas av nybakat bröd samma dag.

^7 (AT) Men en av Sauls tjänare var där den dagen. Det var edomiten Doeg, den främste av Sauls herdar. Han hölls i förvar^[ai] inför Herren.

⁸ David frågade Ahimelek: ”Du har inget spjut eller svärd till hands här? Jag fick varken med mig mitt svärd eller mina andra vapen, eftersom kungens uppdrag var så brådskande.” ^9 (AU) Prästen svarade: ”Här är svärdet som tillhörde filistén Goliat som du slog i Terebintdalen. Det är insvept i en mantel bakom efoden^[aj]. Vill du ha det, så ta det. Något annat har jag inte.” David svarade: ”Ge mig det! Maken till det finns inte.”

Davids flykt till Gat

^10 (AV) David bröt upp och flydde den dagen för Saul och kom till Akish, kungen i Gat. ^11 (AW) Men Akishs tjänare sade till honom: ”Är det inte David, landets kung? Är det inte om honom de sjunger vid dansen:

¹² David lade märke till dessa ord och blev mycket rädd för kung Akish i Gat. ^13 (AX) Därför ändrade han sitt beteende inför dem och spelade galen^[ak] när de ville hålla fast honom. Han gjorde märken^[al] på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget.

¹⁴ Då sade Akish till sina tjänare: ”Ni ser ju att mannen är galen. Varför kommer ni med honom till mig? ¹⁵ Har jag så ont om galningar att ni måste ta hit den där för att bära sig åt inför mig? Ska en sådan få komma in i mitt hus?”

Mordet på prästerna

22 ^(AY) David begav sig därifrån och flydde bort till Adullams grotta^[am]. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra det kom de ner dit till honom. ² Alla som var i svårigheter, hade fordringsägare eller var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man anslöt sig till honom.

³ Därifrån begav sig David till Mispe i Moab^[an]. Till kungen i Moab sade han: ”Låt min far och min mor få komma över hit och vara hos er tills jag får veta vad Gud vill göra med mig.” ⁴ Han förde fram dem inför kungen i Moab, och de fick stanna hos honom så länge David var i borgen. ^5 (AZ) Men profeten Gad sade till David: ”Du ska inte stanna här i borgen. Dra bort härifrån till Juda land.” Då gav sig David i väg därifrån och kom till Heretskogen.

⁶ Saul fick höra att David och männen som var med honom hade blivit upptäckta. Saul satt då under tamarisken på höjden i Gibea med sitt spjut i handen, och alla hans tjänare stod omkring honom. ^7 (BA) Då sade han till sina tjänare som stod omkring honom: ”Hör, benjaminiter! Kommer Ishais son att ge åkrar och vingårdar till er alla och göra er alla till befäl och underbefäl? ^8 (BB) Ni har ju sammansvurit er mot mig allihop, och ingen har avslöjat för mig att min son har slutit förbund med Ishais son. Ingen av er har brytt sig om mig nog för att avslöja det för mig, när min son eggar upp min tjänare så att han ligger i bakhåll för mig som nu i dag.” ^9 (BC) Då sade edomiten Doeg^[ao], som också stod där bland Sauls tjänare: ”Jag såg Ishais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob. ^10 (BD) Och han frågade Herren för honom och gav honom reskost. Dessutom gav han honom filistén Goliats svärd.”

¹¹ Då sände kungen bud och kallade till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans fars hus, prästerna i Nob. De kom alla till kungen, ¹² och Saul sade: ”Hör nu på, du Ahitubs son.” Han svarade: ”Här är jag, min herre.” ¹³ Saul sade till honom: ”Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Ishais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, så att han sätter sig upp mot mig och ligger i bakhåll för mig som nu i dag?” ^14 (BE) Ahimelek svarade kungen: ”Vem av alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är kungens svärson och ledare för din livvakt och högt ärad i ditt hus? ¹⁵ Var det här första gången som jag frågade Gud för honom? Verkligen inte! Därför bör kungen inte lägga skuld på sin tjänare eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste ingenting om allt detta.”

¹⁶ Men kungen sade: ”Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus.” ¹⁷ Kungen sade till livvakterna som stod omkring honom: ”Gå fram och döda Herrens präster, för de håller också med David! De visste att han flydde men avslöjade det inte för mig.” Men kungens tjänare ville inte räcka ut sin hand och hugga ner Herrens präster. ^18 (BF) Då sade kungen till Doeg: ”Gå fram du och hugg ner prästerna!” Edomiten Doeg gick då fram och högg ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod. ^19 (BG) Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Kor, åsnor och får blev också slagna med svärd.

²⁰ Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar, och han flydde bort till David. ²¹ Ebjatar berättade för David att Saul hade dödat Herrens präster. ^22 (BH) Då sade David till Ebjatar:^[ap] ”Jag förstod redan då, när edomiten Doeg var där, att han skulle berätta allt för Saul. Jag är orsak till att hela din fars hus har dödats. ²³ Stanna nu hos mig och var inte rädd. Den som vill ta mitt liv vill ta ditt liv också. Hos mig är du i säkerhet.”

David räddar staden Keila

23 Man berättade för David: ”Filisteerna anfaller nu Keila^[aq] och plundrar logarna”. ^2 (BI) Då frågade David Herren: ”Ska jag dra ut och slå dessa filisteer?” Herren svarade David: ”Gå och slå filisteerna och rädda Keila.” ³ Men Davids män sade till honom: ”Vi lever ju i fruktan redan här i Juda. Ska vi dessutom dra i väg till Keila mot filisteernas här?” ⁴ David frågade Herren igen, och Herren svarade honom: ”Bryt upp och dra ner mot Keila, för jag har gett filisteerna i din hand.” ⁵ Då drog David med sina män till Keila och stred mot filisteerna och förde bort deras boskap. Han tillfogade dem ett stort nederlag och räddade invånarna i Keila.

^6 (BJ) När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Keila hade han med sig en efod ner dit. ⁷ Då man berättade för Saul att David hade kommit till Keila, sade Saul: ”Gud har gett honom i min hand, för han har stängt in sig genom att gå in i en stad med portar och bommar.” ⁸ Därefter kallade Saul allt folket till strid för att dra ner till Keila och omringa David och hans män.

^9 (BK) Men när David fick veta att Saul hade onda planer mot honom, sade han till prästen Ebjatar: ”Hämta efoden^[ar]!” ¹⁰ Och David sade: ”Herre, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul tänker komma till Keila och ödelägga staden för min skull. ¹¹ Kommer Keilas män att utlämna mig åt honom? Kommer Saul att dra ner hit, som din tjänare har hört? Herre, Israels Gud, låt din tjänare få veta!” Herren svarade: ”Han kommer.” ¹² David frågade vidare: ”Kommer Keilas män att utlämna mig och mina män åt Saul?” Herren svarade: ”De kommer att utlämna er.” ¹³ Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Keila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Keila, avstod han från att dra ut.

David i öknen

¹⁴ David stannade i öknen^[as] på bergfästena och höll till bland bergen i Sifs öken. Saul sökte efter honom varje dag, men Gud gav honom inte i hans hand.

¹⁵ När David var i Horesh i Sifs öken fick han veta att Saul hade dragit ut för att försöka ta hans liv. ¹⁶ Men Jonatan, Sauls son, kom till David i Horesh och styrkte honom i Gud. ^17 (BL) Han sade till honom: ”Var inte rädd, för min far Sauls hand kommer inte att finna dig. Du ska bli kung över Israel, och då ska jag ha andra platsen efter dig. Det vet min far Saul också.” ^18 (BM) Sedan slöt de båda förbund inför Herren. David stannade kvar i Horesh medan Jonatan gick hem igen.

^19 (BN) Men några sifiter^[at] kom upp till Saul i Gibea och sade: ”David gömmer sig nu hos oss på bergfästena i Horesh, på Hakilahöjden söder om Jeshimon.^{[au] 20} O konung, om du verkligen vill dra ner dit, så gör det! Det blir vår sak att utlämna honom åt kungen.” ²¹ Då sade Saul: ”Herren ska välsigna er för att ni haft medkänsla med mig. ²² Gå och skaffa mer upplysningar. Finn ut och se efter var han satt sin fot och vem som sett honom där, för man har sagt mig att han är mycket listig. ²³ Se efter och finn ut alla gömställen där han kan gömma sig. Kom sedan tillbaka till mig, när ni vet säkert, så ska jag gå med er. Finns han i landet ska jag söka efter honom bland alla ätter i Juda.”

²⁴ Då bröt de upp och gick till Sif före Saul. Men David och hans män var i Maons öken^[av], på hedmarken söder om Jeshimon. ²⁵ Saul gick med sina män för att söka efter David. Men David fick reda på det och drog ner till klippan och stannade i Maons öken. När Saul hörde det, förföljde han David in i Maons öken. ²⁶ Saul gick på ena sidan av berget och David och hans män på den andra sidan. Men medan David skyndade sig för att komma undan Saul, och Saul och hans män försökte omringa David och hans män för att gripa dem, ²⁷ kom en budbärare till Saul och sade: ”Skynda dig och kom, för filisteerna har ryckt in i landet!” ²⁸ Då slutade Saul förfölja David och drog bort mot filisteerna. Därför fick stället namnet Sela-Hammachlekot^[aw].

David och Saul i grottan

24 David drog upp därifrån och höll till bland En-Gedis^[ax] bergfästen. ^2 (BO) När Saul kom tillbaka från filisteerna berättade man för honom att David var i En-Gedis öken. ^3 (BP) Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. ^4 (BQ) När han kom till fårfållorna vid vägen fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov.

Men David och hans män satt längst inne i grottan. ^5 (BR) Davids män sade till honom: ”Detta är nu dagen som Herren har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, och du kan göra vad du vill med honom.” Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel^[ay]. ⁶ Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. ^7 (BS) Han sade till sina män: ”Aldrig inför Herren att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde^[az], att räcka ut min hand mot honom! Han är ju Herrens smorde.” ⁸ David höll tillbaka sina män med stränga ord och lät dem inte överfalla Saul.

Och Saul reste sig och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg. ⁹ Då reste sig också David och kom ut ur grottan och ropade efter Saul: ”Min herre och kung!” När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. ¹⁰ Han sade till Saul: ”Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka? ¹¹ Nu har du sett med egna ögon hur Herren i dag gav dig i min hand i grottan, men jag skonade dig när man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag ska inte räcka ut handen mot min herre, för han är Herrens smorde. ¹² Se här, min fader, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av din mantelflik och inte dödade dig kan du se och förstå att jag inte har något ont eller brottsligt i sinnet^[ba] och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv. ^13 (BT) Herren ska döma mellan mig och dig, och Herren ska hämnas mig på dig, men min hand ska inte röra dig. ¹⁴ Det är som det gamla ordspråket säger: Från de onda kommer det onda. Min hand ska inte röra dig.

^15 (BU) Vem har Israels kung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund,^[bb] en enda loppa! ^16 (BV) Herren ska vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se och driva min sak och döma mig fri från din hand.”

^17 (BW) När David hade sagt detta sade Saul: ”Är det din röst, min son David?” Och Saul brast i gråt ¹⁸ och sade till David: ”Du är mer rättfärdig än jag^[bc], för du har gjort gott mot mig trots att jag gjort ont mot dig. ^19 (BX) Du har i dag visat din godhet mot mig och inte dödat mig när Herren överlämnade mig i din hand. ²⁰ När man möter sin fiende, brukar man då låta honom gå sin väg i frid? Må Herren löna dig med gott för det du gjort mot mig i dag. ^21 (BY) Nu vet jag säkert att du ska bli kung och att Israels kungadöme ska förbli i din hand. ²² Men lova mig nu med ed vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande^[bd] och inte utplånar mitt namn ur min fars hus.”

²³ Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet.

Samuels död

25 ^(BZ) Samuel dog, och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.

David och Abigail

David bröt upp och drog ner till Parans öken. ^2 (CA) I Maon fanns det en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel^[be]. Mannen var mycket rik, han ägde tretusen får och ettusen getter, och nu höll han på att klippa sina får i Karmel. ³ Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail.^[bf] Hon var klok och vacker, han var hård och ond i det han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.

⁴ När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, ⁵ sände han i väg tio unga män och sade till dem: ”Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn ⁶ och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. ⁷ Jag har hört att du har fårklippning^[bg] på gång. Nu är det så att dina herdar har varit hos oss utan att vi gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela tiden de har varit i Karmel. ⁸ Fråga dina tjänare, så berättar de det själva för dig. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit på en glädjedag, så ge gärna vad du har till hands till dina tjänare och din son David.”

⁹ När Davids män kom dit sade de allt detta till Nabal i Davids namn. Sedan väntade de. ¹⁰ Men Nabal svarade Davids tjänare: ”Vem är David, vem är Ishais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. ¹¹ Skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten^[bh] och mitt kött som jag slaktat för mina fårklippare, och ge till män som jag inte vet varifrån de är?”

¹² Då vände Davids män och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. ¹³ Och David sade till sina män: ”Spänn på er svärden!” Var och en spände på sig sitt svärd, och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David upp, medan tvåhundra stannade vid trossen.

¹⁴ En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: ”Se, David sände hit budbärare från öknen och lät hälsa vår herre, men han snäste av dem. ¹⁵ Men dessa män har varit väldigt goda mot oss. Vi led aldrig någon orätt och inget kom bort för oss under hela tiden vi drog omkring med dem där ute på marken. ¹⁶ De var en mur för oss både dag och natt under hela tiden vi var med dem och vaktade hjorden. ¹⁷ Tänk nu och se vad du kan göra, för olyckan hänger över vår herre och hela hans hus. Han är ju så ond att ingen kan prata med honom.”

¹⁸ Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två läglar vin, fem tillredda får, fem seamått rostade ax^[bi], etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade det på åsnor. ¹⁹ Hon sade till sina tjänare: ”Gå före mig, så kommer jag efter er.” Men hon berättade inget för sin man.

²⁰ När hon nu red på sin åsna och var på väg ner i en bergsravin, då kom David och hans män ner mot henne så att hon mötte dem. ^21 (CB) David hade sagt: ”Det var meningslöst att jag skyddade allt han har där i öknen så att inget försvann av allt han äger. Han har lönat gott med ont. ²² Må Gud straffa Davids fiender^[bj] både nu och i framtiden: Jag tänker inte låta en enda man^[bk] av alla dem som är hans leva till morgonen.”

²³ När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. ²⁴ Hon föll ner för hans fötter och sade: ”Det är jag, min herre, som bär skulden. Men låt din tjänarinna få tala till dig, och lyssna till din tjänarinnas ord. ²⁵ Herre, bry dig inte om denne onde Nabal, för han är som hans namn betyder. Dåre heter han, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, såg inte männen som du, min herre, sände.

²⁶ Och nu, min herre, så sant Herren lever och så sant du själv lever: Herren har hindrat dig från att dra på dig blodskuld och ta rätten i egna händer. Må nu dina fiender och de som söker min herres olycka bli som Nabal. ^27 (CC) Och låt nu denna välsignelsegåva som din tjänarinna har med till min herre ges åt männen som följer min herre. ²⁸ Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. För Herren ska sannerligen bygga åt min herre ett hus som består, eftersom min herre utkämpar Herrens krig, och inget ont ska finnas hos dig under hela ditt liv. ^29 (CD) Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, ska min herres liv vara inknutet i livets knyte^[bl] hos Herren din Gud. Men dina fienders liv ska han lägga i sin slunga och slunga bort. ³⁰ När Herren gör för min herre allt det goda som han sagt om dig och sätter dig till furste över Israel, ³¹ ska det här inte bli en stötesten för dig eller till samvetskval för min herre, att min herre spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. När Herren gör gott mot min herre, tänk då på din tjänarinna.”

³² Då sade David till Abigail: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som i dag sände dig för att möta mig! ³³ Välsignad är din klokhet och välsignad är du själv som i dag har hindrat mig från att dra på mig blodskuld och ta rätten i egna händer! ³⁴ Men så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig illa: Hade du inte skyndat mig till mötes, skulle i gryningen inte en man ha funnits kvar av Nabals hus.” ^35 (CE) Sedan tog David emot vad hon hade fört med sig till honom, och han sade till henne: ”Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och gör som du vill.”

³⁶ När Abigail kom hem till Nabal, hade han ställt till med en fest i sitt hus och festade som en kung. Nabals hjärta var glatt och han var kraftigt berusad. Därför sade hon inget alls, stort eller smått, till honom förrän på morgonen när det ljusnade. ³⁷ Men när det blev morgon och ruset hade gått ur Nabal, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom, och han blev som sten. ³⁸ Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog.

³⁹ När David fick höra att Nabal var död, sade han: ”Välsignad är Herren, som har försvarat min sak mot Nabal som skymfade mig och bevarat sin tjänare från att göra något ont. Herren har låtit Nabals ondska drabba hans eget huvud!” Och David sände bud till Abigail och hälsade att han gärna ville få henne till hustru. ⁴⁰ När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel sade de till henne: ”David har sänt oss till dig för att få dig som sin hustru.” ⁴¹ Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: ”Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare.” ⁴² Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru.

⁴³ David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, och båda var nu hans hustrur. ^44 (CF) Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Laishs son, från Gallim.

David skonar på nytt Sauls liv

26 ^(CG) Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: ”David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon.” ^2 (CH) Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen. ³ Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot Jeshimon. David, som höll till i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen. ⁴ Då sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit. ⁵ Sedan bröt David upp och gav sig i väg till stället där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom.

^6 (CI) David sade till hetiten Ahimelek och till Abishaj, Serujas^[bm] son, Joabs bror: ”Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?” Abishaj svarade: ”Jag går med dig ner.” ⁷ David och Abishaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken vid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom. ^8 (CJ) Då sade Abishaj till David: ”Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa honom mot marken med spjutet. En stöt räcker, jag behöver inte ge honom mer.” ⁹ Men David svarade Abishaj: ”Du får inte döda honom! Vem kan ostraffad lyfta sin hand mot Herrens smorde?” ^10 (CK) David fortsatte: ”Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör eller när han går ut i krig och rycks bort. ¹¹ Aldrig inför Herren att jag skulle lyfta min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet där vid hans huvud och vattenkrukan, så går vi vår väg.” ¹² Så tog David spjutet^[bn] och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, för Herren hade låtit en tung sömn falla över dem.

¹³ När David hade kommit över på andra sidan ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem. ¹⁴ David ropade till folket och till Abner, Ners son: ”Svarar du inte, Abner?” Abner svarade: ”Vem är du som ropar till kungen?” ¹⁵ David sade: ”Du är en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att förgöra kungen, din herre. ¹⁶ Det var inte bra, det du gjorde. Så sant Herren lever: ni förtjänar döden, ni som inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är kungens spjut och vattenkrukan som stod vid hans huvud?”

^17 (CL) Då kände Saul igen Davids röst och sade: ”Är det inte din röst, min son David?” David svarade: ”Jo, det är min röst, min herre och kung.” ¹⁸ Och han fortsatte: ”Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag gjort, vad för ont har jag i sinnet^[bo]? ¹⁹ Må nu min herre och kung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så ska de vara förbannade inför Herren, för de har drivit bort mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: Gå bort och tjäna andra gudar! ^20 (CM) Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som man jagar rapphöns i bergen^[bp].” ^21 (CN) Då sade Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David. Jag vill inte göra dig något ont mer, eftersom mitt liv var värdefullt i dina ögon i dag. Se, jag har betett mig som en dåre och misstagit mig grovt.”

²² David svarade: ”Här är kungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. ²³ Herren ska löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i dag i min hand, men jag ville inte lyfta min hand mot Herrens smorde. ²⁴ Liksom ditt liv var värdefullt i mina ögon i dag, så må också mitt liv vara värdefullt i Herrens ögon så att han räddar mig ur all nöd.” ²⁵ ”Välsignad är du, min son David!” sade Saul till David. ”Vad du företar dig ska du också klara.” Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.

David hos Akish i Gat och Siklag

27 David sade till sig själv: ”En dag kommer jag i alla fall att mista livet genom Sauls hand. Det är bäst att jag flyr till filisteernas land. Då måste Saul ge upp och sluta söka mig över hela Israels område, och då är jag fri från hans hand.” ^2 (CO) David bröt upp och drog med sina sexhundra man över till Akish, Maoks son, kungen i Gat. ^3 (CP) Han stannade hos Akish i Gat med sina män, var och en med sin familj, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. ⁴ När man berättade för Saul att David hade flytt till Gat, sökte han inte längre efter honom.

⁵ David sade till Akish: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, ge mig då en plats i någon av städerna ute på landet och låt mig bo där. Varför skulle din tjänare bo här i kungastaden hos dig?” ^6 (CQ) Då gav Akish honom samma dag Siklag^[bq], och därför hör Siklag än i dag till Juda kungar. ^7 (CR) Den tid David bodde i filisteernas land^[br] var ett år och fyra månader.

^8 (CS) Men David drog ut med sina män och de plundrade i geshureernas, girsiternas och amalekiternas land. Dessa stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Shur och ända till Egyptens land. ^9 (CT) När David härjade i landet lät han varken män eller kvinnor leva, men han tog med sig får, kor, åsnor, kameler och kläder och vände sedan tillbaka och kom till Akish. ^10 (CU) När Akish frågade: ”Var har ni plundrat^[bs] i dag?” svarade David: ”I Judas del av Negev”, eller: ”I jerachmeeliternas del av Negev”, eller: ”I keniternas del av Negev.” ¹¹ Men David lät varken män eller kvinnor leva och komma till Gat, för han tänkte: ”Annars kan de förråda oss och säga: Så och så har David gjort, så har han betett sig hela tiden när han bott i filisteernas land.” ¹² Därför trodde Akish på David och tänkte: ”Han har gjort sig förhatlig hos sitt folk Israel och kommer att bli min tjänare för alltid.”

David i filisteernas här

28 Vid den tiden samlade filisteerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Akish sade till David: ”Du vet väl att du och dina män måste dra ut i kriget med mig?” ² David svarade Akish: ”Då ska du själv få se vad din tjänare kan göra.” ”Då så”, svarade Akish, ”du ska bli min livvakt^[bt] för alltid.”

Andebesvärjerskan i En-Dor

^3 (CV) Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan över honom. De hade begravt honom i hans egen stad Rama. Och Saul hade drivit ut andebesvärjare och spåmän ur landet.

⁴ Filisteerna samlades och kom och slog läger vid Shunem. Då samlade också Saul hela Israel och de slog läger på Gilboa.^{[bu] 5} Men när Saul såg filisteernas läger blev han rädd och greps av stor fruktan. ^6 (CW) Saul bad Herren om råd, men Herren svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom urim^[bv] eller genom profeter. ⁷ Då sade Saul till sina tjänare: ”Sök upp en andebesvärjerska åt mig, så ska jag gå till henne och fråga henne.” Hans tjänare svarade: ”Det finns en andebesvärjerska i En-Dor^[bw].”

⁸ Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. ”Spå mig genom anden^[bx]”, sade han, ”och mana fram åt mig den jag säger dig.” ⁹ Men kvinnan sade till honom: ”Du vet ju vad Saul har gjort, han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv för att döda mig?” ¹⁰ Då gav Saul henne sin ed vid Herren och sade: ”Så sant Herren lever, ingen skuld ska drabba dig i denna sak.”

¹¹ Kvinnan frågade: ”Vem ska jag mana fram åt dig?” Han svarade: ”Mana fram Samuel åt mig.” ¹² Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon med hög röst och sade till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!” ¹³ Kungen sade till henne: ”Var inte rädd. Vad är det du ser?” Kvinnan svarade Saul: ”Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden.” ¹⁴ Han frågade henne: ”Hur ser han ut?” Hon svarade: ”Det är en gammal man som kommer upp, insvept i en mantel.” Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig.

^15 (CX) Samuel sade till Saul: ”Varför har du stört mig och manat fram mig?” Saul svarade: ”Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har lämnat mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du ska låta mig veta vad jag ska göra.” ^16 (CY) Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren har lämnat dig och blivit din fiende? ^17 (CZ) Herren har gjort vad han sade genom mig: Herren har ryckt riket ur din hand och gett det till en annan, till David. ^18 (DA) Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte utförde hans brinnande vredesdom över Amalek, har Herren i dag gjort dig detta. ^19 (DB) Herren ska ge både dig och Israel i filisteernas hand, och i morgon ska du och dina söner vara hos mig. Även Israels läger ska Herren ge i filisteernas hand.”