Bible in 90 Days

¹³ De svarade honom: ”Nej, vi tänker bara binda dig och överlämna dig till dem. Vi ska inte döda dig.” Så band de honom med två nya rep och förde honom upp från klippan.

¹⁴ När han kom till Lehi, ropade filisteerna och sprang emot honom. Då föll Herrens Ande över honom, och repen runt hans armar blev som lintrådar som fattat eld, och banden bara smälte bort från hans händer. ¹⁵ Han fick syn på ett färskt käkben från en åsna, räckte ut handen och tog det och slog ihjäl tusen man med det. ¹⁶ Sedan sade Simson:

¹⁷ När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man kallade den platsen Ramat-Lehi.^{[b] 18} Och han blev mycket törstig och ropade till Herren: ”Du har gett denna stora seger genom din tjänare, och nu kommer jag att dö av törst och falla i de oomskurnas hand!” ¹⁹ Då klöv Gud fördjupningen i Lehi, och fram ur den flödade vatten. Han drack, och hans ande återvände och han fick liv igen. Därför kallas källan ”Den ropandes källa i Lehi”, och den finns i Lehi än i dag.

²⁰ Och Simson var domare i Israel i tjugo år^[c] under filisteernas tid.

Simson i Gaza

16 Simson begav sig till Gaza. Där fick han se en prostituerad och gick in till henne. ² När folket i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och låg i bakhåll för honom hela natten vid stadsporten. De höll sig stilla hela natten och tänkte: ”I morgon, vid gryningen, ska vi döda honom.”

³ Simson låg där till midnatt. Då steg han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna, ryckte loss dem tillsammans med bommen och lade allt på sina axlar och bar upp det till toppen på berget mitt emot Hebron.

Simson och Delila

⁴ Senare blev han kär i en kvinna i Sorekdalen. Hennes namn var Delila. ^5 (A) Filisteernas furstar kom då upp till henne och sade: ”Förför honom och se var han får sin styrka ifrån och hur vi ska få makt över honom, så att vi kan binda honom och kuva honom. Då ska vi var och en ge dig ettusenetthundra siklar silver^[d].”

⁶ Delila sade till Simson: ”Säg mig: Var får du din styrka ifrån? Hur man kan binda dig och kuva dig?” ⁷ Simson svarade henne: ”Om man binder mig med sju färska senor^[e] som inte har hunnit torka, så blir jag svag som en vanlig människa.”

⁸ Filisteernas furstar kom upp till henne med sju färska bågsträngar som inte hade hunnit torka, och hon band honom med dem. ⁹ Hon hade lagt folk i bakhåll i den inre kammaren. Så ropade hon till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Då slet han av bågsträngarna lika lätt som en lingarnstråd slits sönder när den kommer nära elden. Och hemligheten till hans styrka blev inte röjd.

¹⁰ Delila sade då till Simson: ”Du har lurat mig och ljugit för mig! Tala nu om för mig hur man kan binda dig.” ¹¹ Han svarade henne: ”Om man binder mig med nya rep som aldrig använts, så blir jag svag som en vanlig människa.” ¹² Delila tog nya rep och band honom med dem och ropade till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Och män låg i bakhåll i den inre kammaren. Men han slet av repen från sina armar som om de vore trådar.

¹³ Då sade Delila till Simson: ”Hittills har du lurat mig och ljugit för mig. Säg mig nu hur man kan binda dig.” Han svarade henne: ”Jo, om du väver in de sju flätorna på mitt huvud i varpen till din väv.” ¹⁴ Hon slog då fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” När han vaknade ur sömnen ryckte han loss vävpluggen tillsammans med varpen till väven.

¹⁵ Då sade hon till honom: ”Hur kan du säga att du älskar mig när du inte ger mig ditt hjärta? Tre gånger har du lurat mig och inte sagt mig var du får din styrka ifrån.” ^16 (B) När hon nu dag efter dag ansatte honom och plågade honom med sina ord, blev han så otålig att han kunde dö. ^17 (C) Då öppnade han hela sitt hjärta för henne och sade: ”Ingen rakkniv har rört mitt huvud, för jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Om man rakar av mig håret, viker min styrka ifrån mig och jag blir svag som alla andra människor.” ¹⁸ När Delila insåg att han hade avslöjat hela sin hemlighet för henne, sände hon bud och kallade till sig filisteernas furstar och sade: ”Kom upp hit en gång till, för nu har han avslöjat hela sin hemlighet för mig.” Då kom filisteernas furstar upp till henne och hade med sig pengarna.

¹⁹ Hon fick honom att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud. Då började hon få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom. ²⁰ Därefter ropade hon: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: ”Jag gör mig väl fri nu som förut och skakar mig loss.” Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. ^21 (D) Och filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom.

Därefter förde de honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor, och han blev satt att mala i fängelset.^{[f] 22} Men hans huvudhår började växa ut igen sedan det rakats av.

Simson dör

²³ Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon^[g] och fira. De sade: ”Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand.” ²⁴ Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade: ”Vår gud har gett vår fiende i vår hand, honom som ödelade vårt land och dödade så många av oss.” ²⁵ När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: ”Hämta Simson så att han kan roa oss.” Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna.

²⁶ Då sade Simson till pojken som höll honom i handen: ”Släpp mig och låt mig få hålla i pelarna som huset vilar på och luta mig mot dem.” ²⁷ Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor som såg på medan Simson roade dem.

^28 (E) Men Simson ropade till Herren: ”Herre Gud, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud. Låt mig få hämnd på filisteerna för ett av mina båda ögon.” ²⁹ Därefter tog Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. ³⁰ Och Simson sade: ”Låt mig dö med filisteerna!” Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset rasade över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde.

^31 (F) Och hans bröder och hela hans familj kom dit ner och tog honom med sig hem och begravde honom mellan Sorga och Eshtaol, i hans far Manoas grav. Han hade då varit domare i Israel i tjugo år.^[h]

Mikas avgudar

17 ^[i]I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika. ² Han sade till sin mor: ”De ettusenetthundra silversiklarna^[j] som togs från dig och som du uttalade en förbannelse^[k] över inför mina öron, de pengarna finns hos mig. Det var jag som tog dem.” Då sade hans mor: ”Herren välsigne dig, min son!” ³ Så gav han de ettusenetthundra silversiklarna tillbaka till sin mor. Men hon sade: ”Härmed helgar jag dessa pengar åt Herren och lämnar dem till min son, för att göra en snidad och en gjuten gudabild.^[l] Jag ger dem tillbaka till dig.” ⁴ Men han gav tillbaka pengarna till sin mor. Då tog hans mor tvåhundra siklar silver och gav dem till en guldsmed, som gjorde av dem en snidad och en gjuten gudabild. Dessa ställdes sedan in i Mikas hus.

^5 (G) Denne Mika hade ett gudahus. Han lät göra en efod^[m] och husgudar och insatte en av sina söner till präst åt sig. ^6 (H) På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

⁷ I Betlehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där som främling. ⁸ Han begav sig från sin stad Betlehem i Juda för att finna en plats där han kunde bo.

Under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus. ⁹ Då frågade Mika honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag är på vandring för att hitta någon plats där jag kan bo.” ¹⁰ Mika sade till honom: ”Stanna hos mig och bli min fader och präst, så ska jag varje år ge dig tio siklar silver^[n] och det du behöver av kläder och mat.” Då följde leviten med. ¹¹ Och leviten gick med på att stanna hos mannen, och den unge mannen blev som en av hans egna söner. ¹² Mika insatte den unge leviten som präst åt sig, och han bodde i Mikas hus. ¹³ Och Mika sade: ”Nu vet jag att Herren ska vara god mot mig, eftersom jag har fått en levit^[o] till präst.”

Mika och Dans stam

18 ^(I) På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Och på den tiden sökte sig Dans stam en arvedel där de kunde bo, för dittills hade inte något område tillfallit dem som arvedel bland Israels stammar. ² Därför sände Dans barn fem utvalda och tappra män ur sin släkt, från Sorga och Eshtaol, för att speja i landet och utforska det. De sade till dem: ”Gå och utforska landet.” Så kom de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus, där de stannade över natten.

^3 (J) När de var vid Mikas hus och kände igen den unge levitens röst, gick de fram till honom och frågade: ”Vem har fört dig hit? Vad gör du här, och hur har du det här?” ⁴ Han berättade då för dem vad Mika hade gjort för honom och sade: ”Han gav mig lön och jag blev präst åt honom.” ⁵ Då sade de till honom: ”Fråga då Gud så vi får veta om vår resa blir framgångsrik.” ⁶ Prästen svarade dem: ”Gå i frid. Er resa står under Herrens beskydd.” ⁷ Då gick de fem männen vidare och kom till Laish.^[p] De såg hur folket där bodde i trygghet, stilla och trygga som sidonier, och att ingen gjorde någon skada i landet genom att försöka ta makten. De bodde långt från sidonierna och hade inget med andra människor att göra.

⁸ När de kom tillbaka till sina bröder i Sorga och Eshtaol, frågade bröderna dem: ”Vad säger ni?” ⁹ De svarade: ”Kom, vi drar ut mot dem! För vi har sett landet och funnit att det är mycket gott. Vad väntar ni på? Tveka inte att rycka ut och inta landet! ¹⁰ När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever tryggt, och landet är vidsträckt. Gud har gett det i er hand, en plats där det inte är brist på något som finns på jorden.” ¹¹ Så bröt de upp från Sorga och Eshtaol, sexhundra beväpnade män av Dans släkt. ^12 (K) De drog upp och slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallar man än i dag den platsen för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. ¹³ Därifrån drog de vidare till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.

¹⁴ De fem männen som hade varit ute för att speja i landet vid Laish sade då till sina bröder: ”Vet ni att i ett av husen här finns en efod och husgudar och en snidad och en gjuten gudabild? Så överväg nu vad ni bör göra.” ¹⁵ Då gav de sig av och kom till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade honom. ¹⁶ Men de sexhundra männen av Dans barn ställde sig beväpnade vid ingången till porten. ¹⁷ De fem män som hade spejat i landet gick upp till huset. De gick in och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, medan prästen stod vid ingången till porten tillsammans med de sexhundra beväpnade männen. ¹⁸ När de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, sade prästen till dem: ”Vad är det ni gör?” ¹⁹ De svarade honom: ”Var tyst, sätt handen för munnen! Följ med oss och bli vår fader och präst. Är det bättre för dig att vara präst för en enda mans hus, eller att vara präst för en hel stam och släkt i Israel?” ²⁰ Då gladdes prästen i sitt hjärta, och han tog efoden, husgudarna och den snidade gudabilden och följde med folket.

²¹ Sedan vek de av och fortsatte sin väg och lät barn och boskap och det dyrbaraste godset gå främst. ²² Men när de hade kommit en bit ifrån Mikas hus, blev de upphunna av män som bodde nära hans hus och som hade samlats under tiden. ²³ När dessa ropade på dem, vände sig Dans barn om och frågade Mika: ”Hur är det fatt, eftersom du kommer med en sådan skara?” ²⁴ Han svarade: ”Ni har tagit gudarna som jag har gjort och dessutom prästen och sedan går ni er väg. Vad mer har jag kvar? Och så frågar ni mig: Hur är det fatt?” ²⁵ Men Dans barn sade till honom: ”Vi vill inte höra ett ord till från dig! Annars kanske några män blir arga och går till anfall mot er och ni mister era liv, både du och ditt husfolk.” ²⁶ Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka hem.

^27 (L) Sedan de tagit både det som Mika hade gjort och hans präst anföll de folket i Laish, som levde stilla och i trygghet. De slog dem med svärd och brände staden. ²⁸ Och ingen hjälpte den, för den låg långt från Sidon och folket hade inget att göra med andra människor. Staden låg i Bet-Rehobs dal. Daniterna byggde upp staden och bosatte sig där. ²⁹ De kallade staden Dan efter sin fader Dan, som var son till Israel. Tidigare hette staden Laish. ^30 (M) Där ställde Dans barn upp den snidade gudabilden åt sig. Jonatan, son till Gershom, Moses^[q] son, och hans söner var präster åt Dans stam ända till dess att landet fördes bort i fångenskap. ^31 (N) De ställde upp åt sig den snidade gudabild som Mika hade gjort, och den var kvar där hela den tid Guds hus var i Shilo.^[r]

Leviten och hans bihustru

19 ^(O) På den tid^[s] då det inte fanns någon kung i Israel bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. ² Men hon var otrogen mot^[t] honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. ³ Då gav sig hennes man i väg efter henne för att hämta tillbaka henne med vänliga ord. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon släppte in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom tog han emot honom med glädje. ⁴ Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där.

⁵ När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig redo att resa, sade kvinnans far till sin svärson: ”Stärk dig med lite bröd. Sedan kan ni resa.” ⁶ Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: ”Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt.” ⁷ När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt. ⁸ Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: ”Stärk dig först och vänta till i eftermiddag.” Därefter åt de båda tillsammans. ⁹ När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: ”Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni ge er av tidigt i morgon så att du får komma hem.”

¹⁰ Men mannen ville inte stanna över natten, utan bröt upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom. ¹¹ När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: ”Kom, vi tar in i den här jebusitstaden och stannar där över natten.” ¹² Men hans herre svarade honom: ”Vi ska inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea.”^{[u] 13} Han sade vidare till sin tjänare: ”Kom, vi försöker hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna.” ¹⁴ De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin. ¹⁵ De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit satte han sig på stadens torg, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten.

¹⁶ Men se, på kvällen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter. ¹⁷ När han fick syn på den resande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: ”Vart ska du resa, och varifrån kommer du?” ¹⁸ Han svarade honom: ”Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har varit på resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus. ¹⁹ Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och din tjänarinna och den unge mannen som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting.” ²⁰ Då sade den gamle mannen: ”Frid vare med dig! Låt mig ordna med allt du saknar. Men här på torget ska du inte stanna över natten.” ²¹ Så tog han in honom i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack.

Gibeas synd

^22 (P) Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av stadens män, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kom till ditt hus så vi får ligga med honom^[v]!” ²³ Då gick husägaren ut till dem och sade: ”Nej, mina bröder, gör inte något så ont! Eftersom mannen har kommit in i mitt hus får ni inte göra en sådan dårskap. ²⁴ Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem kan jag skicka ut till er, så kan ni våldta dem och göra vad ni vill med dem. Men gör inte en sådan dårskap mot den här mannen.” ²⁵ Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och våldförde sig på henne hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne.

²⁶ I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus där hennes herre var. Där blev hon liggande tills det blev ljust. ²⁷ När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. ²⁸ Han sade till henne: ”Res dig, vi ska gå.” Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt.

²⁹ När han hade kommit hem, grep han en kniv och tog sin bihustru och styckade henne i tolv delar, efter benen i hennes kropp, och sände runt delarna över hela Israels land. ³⁰ Och alla som såg det sade: ”Något sådant har aldrig skett eller setts från den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till i dag. Ta det till er, rådgör och säg er mening!”

Israels krig mot Benjamin

20 ^(Q) Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba^[w] och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa.^{[x] 2} Ledarna för allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd.

³ Men Benjamins barn fick höra att de andra israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: ”Tala om hur detta illdåd gick till.” ^4 (R) Då sade leviten, den mördade kvinnans man: ”Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. ^5 (S) Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. ⁶ Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände delarna över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort något så skamligt och dåraktigt i Israel. ⁷ Och nu, alla Israels barn, lägg fram era råd och förslag.”

⁸ Då reste sig allt folket upp som en man och sade: ”Ingen av oss ska gå hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. ⁹ Detta är vad vi ska göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi ska anfalla. ¹⁰ På varje hundratal i alla Israels stammar ska vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att skaffa matförråd åt allt folket. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de ge staden vad den förtjänar för den dårskap de har gjort i Israel.” ¹¹ Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man.

¹² Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och lät säga: ”Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! ¹³ Lämna ut uslingarna i Gibea så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel.” Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder israeliterna. ¹⁴ I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. ¹⁵ På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. ¹⁶ Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta och som alla kunde träffa på håret med slungstenen utan att missa. ¹⁷ Och Israels män, utom Benjamin, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän.

^18 (T) Israels barn bröt upp och gick upp till Betel och frågade Gud: ”Vem av oss ska dra ut först i striden mot Benjamins barn?” Herren svarade: ”Juda ska dra ut först.” ¹⁹ Och Israels barn bröt upp nästa morgon och slog läger framför Gibea. ²⁰ Israels män drog ut i strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. ²¹ Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel.

²² Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats där de hade ställt upp första dagen. ^23 (U) Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren: ”Ska jag gå ut igen och strida mot min bror Benjamin?” Herren svarade: ”Dra ut mot honom.” ²⁴ När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, ²⁵ drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd.

^26 (V) Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. ²⁷ Israels barn frågade Herren – på den tiden stod Guds förbundsark där, ^28 (W) och Pinehas,^[y] son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren – de sade: ”Ska jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller ska jag avstå?” Herren svarade: ”Dra upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand.” ^29 (X) Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. ³⁰ Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna.

³¹ Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på vägen upp till Betel och på den till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. ³² Då tänkte Benjamins barn: ”De är slagna av oss, nu liksom förut.” Men Israels män hade sagt: ”Vi flyr och lockar dem långt bort från staden, ut på vägarna.” ³³ Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. ³⁴ Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem. ³⁵ Herren slog Benjamin inför Israel så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd.

^36 (Y) Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. ³⁷ Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. ³⁸ Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga från staden. ³⁹ När Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: ”Sannerligen, de är slagna av oss som i den förra striden.”

⁴⁰ När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. ⁴¹ Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. ⁴² De vände om och flydde för Israels män mot öknen, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. ⁴³ De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila^[z], ända fram mot Gibea på dess östra sida. ⁴⁴ Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. ⁴⁵ Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa.^[aa] Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog 2 000 man av dem. ⁴⁶ Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. ⁴⁷ Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. ⁴⁸ Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen och allt de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.

Hustrur åt Benjamins barn

21 Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: ”Ingen av oss ska ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit.” ^2 (Z) När folket nu kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt ³ och sade: ”O, Herre, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?” ⁴ Nästa dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. ⁵ Israels barn sade: ”Finns det någon av Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?” Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle straffas med döden.

⁶ Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: ”I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel. ⁷ Vad ska vi göra för dem som är kvar så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid Herren att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru.” ^8 (AA) Så de frågade: ”Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?” Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead^[ab] hade kommit till lägret, till församlingen. ⁹ När folket mönstrades visade det sig nämligen att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där.

¹⁰ Då sände församlingen dit 12 000 av de tappraste männen med denna befallning: ”Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn. ^11 (AB) Så ska ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man ska ni viga åt förintelse.” ¹² Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor som var jungfrur och inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Shilo i Kanaans land.

^13 (AC) Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa. ¹⁴ Så vände Benjamin tillbaka, och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem.

¹⁵ Folket kände medlidande med Benjamin, eftersom Herren hade gjort en lucka bland Israels stammar. ^16 (AD) De äldste i församlingen sade: ”Vad ska vi göra för dem som är kvar så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin.” ¹⁷ De sade: ”De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam utplånas ur Israel. ¹⁸ Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin.”

¹⁹ Men så sade de: ”Det brukar ju firas en Herrens högtid^[ac] varje år i Shilo.” Det ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Shekem och söder om Lebona. ²⁰ De uppmanade Benjamins barn: ”Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna. ²¹ När ni får se Shilos döttrar komma ut för att dansa^[ad] sina danser ska ni komma fram ur vingårdarna, och var och en ska gripa sig en hustru bland Shilos döttrar. Sedan kan ni ta er hem till Benjamins land. ²² Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, ska vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit skuld över er.”

²³ Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de rövade bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem. ²⁴ Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel.

^25 (AE) På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

Elimelek flyttar till Moabs land

1 På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. ² Mannen hette Elimelek,^[ae] hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter^[af] från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där.

³ Men Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. ⁴ Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa^[ag] och den andra Rut.^{[ah] 5} När de hade bott där ungefär tio år dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.

Återkomsten till Betlehem

⁶ Då bröt Noomi upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land^[ai], för hon hade hört i Moabs land att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. ⁷ Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda sonhustrur följde med henne.

Men när de var på väg mot Juda land ⁸ sade Noomi till sina båda sonhustrur: ”Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. ⁹ Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus.” Och hon kysste dem. Men de brast i gråt, ¹⁰ och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.”

^11 (AF) Men Noomi svarade dem: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner^[aj] i mitt moderliv som kan bli män åt er? ¹² Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, ^13 (AG) skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.”

¹⁴ Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. ¹⁵ Noomi sade då: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.”

¹⁶ Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. ¹⁷ Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” ¹⁸ När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken.

¹⁹ Så gick de båda tills de kom till Betlehem. När de nådde Betlehem kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: ”Är det inte Noomi?” ^20 (AH) Men hon sade till dem: ”Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara^[ak], för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. ^21 (AI) Rik reste jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har vittnat mot^[al] mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig.”

²² Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började^[am].

Rut plockar ax på Boas åker

2 ^(AJ) Noomi hade en släkting på sin mans sida, en mäktig man i Elimeleks släkt. Hans namn var Boas.^{[an] 2 (AK)} Moabitiskan Rut sade till Noomi: ”Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon^[ao] som ser på mig med välvilja.” Hon svarade henne: ”Ja, gå, min dotter.” ³ Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkermarken tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.

⁴ Boas kom just då dit från Betlehem. ”Herren vare med er!”, hälsade han skördemännen. De svarade honom: ”Herren välsigne dig!” ⁵ Boas frågade den tjänare som var förman för skördemännen: ”Vem tillhör den där unga kvinnan?” ⁶ Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: ”Det är en moabitisk kvinna som kom hit tillsammans med Noomi från Moabs land. ⁷ Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon hållit på ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan.”

⁸ Då sade Boas till Rut: ”Lyssna på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. ⁹ Se var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit männen att röra dig. Om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som männen öser upp.” ¹⁰ Då föll hon ner på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: ”Varför ser du på mig med välvilja och tar dig an mig, fast jag är en främling?” ¹¹ Boas svarade henne: ”Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt hemland och följt med till ett folk som du inte kände förut. ^12 (AL) Må Herren löna dig för det du har gjort, må du få full lön från Herren, Israels Gud, som du har kommit till för att söka skydd under hans vingar.” ¹³ Hon sade: ”Herre, du har varit god mot mig. Du har tröstat mig och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor.”

¹⁴ När det var dags att äta sade Boas till henne: ”Kom hit och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinättikan.” Då satte hon sig vid sidan av skördemännen. Han räckte henne rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick över. ¹⁵ När hon sedan reste sig för att plocka, befallde Boas sina män och sade: ”Låt henne få plocka mellan kärvarna också, och behandla henne inte illa. ¹⁶ Ni kan till och med dra ut strån ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, och ni får inte klandra henne för det.”

¹⁷ Hon plockade ax på åkern ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa^[ap] korn. ¹⁸ Hon tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor fick se vad hon hade plockat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över efter att ha ätit sig mätt. ¹⁹ Då sade hennes svärmor till henne: ”Var har du plockat i dag? Var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig an dig!” Då berättade hon för sin svärmor vem hon hade arbetat hos, hon sade: ”Mannen som jag har arbetat hos i dag heter Boas.” ²⁰ Då sade Noomi till sin sonhustru: ”Välsignad vare han av Herren, som inte har tagit bort sin nåd från vare sig de levande eller de döda!” Och Noomi tillade: ”Den mannen är vår nära släkting. Han är en av våra återlösare^[aq].”

²¹ Moabitiskan Rut sade: ”Han sade också till mig: Håll dig till mina män tills de är färdiga med hela min skörd.” ²² Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: ”Det är bra, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för på en annan åker kunde du bli antastad.” ²³ Så höll hon sig till Boas tjänstekvinnor och plockade ax där tills både kornskörden och veteskörden^[ar] var klara. Men hon bodde hos sin svärmor.

Rut och Boas på tröskplatsen

3 ^(AM) Ruts svärmor Noomi sade till henne: ”Min dotter, jag vill försöka skaffa dig trygghet så att det går bra för dig. ² Det är ju så att Boas är vår släkting, han vars tjänstekvinnor du har varit tillsammans med. Och just i natt kastar han korn^[as] på sin tröskplats. ³ Så tvätta dig, smörj in dig och klä dig fin och gå ner till tröskplatsen. Men ge dig inte till känna för honom innan han har ätit och druckit. ⁴ När han lägger sig, se då var han lägger sig. Gå dit och lyft upp manteln vid hans fötter och lägg dig där. Då kommer han att säga dig vad du ska göra.” ⁵ Hon svarade henne: ”Allt vad du säger ska jag göra.”

⁶ Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde precis som hennes svärmor hade sagt till henne. ⁷ När Boas hade ätit och druckit och hans hjärta var glatt, gick han bort och lade sig intill sädeshögen. Då kom hon dit utan att han märkte det, och hon lyfte upp manteln vid hans fötter och lade sig där. ⁸ Vid midnatt ryckte mannen till och böjde sig framåt – och där låg en kvinna vid hans fötter! ^9 (AN) ”Vem är du?” frågade han. Hon svarade: ”Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik^[at] över din tjänarinna, för du är min återlösare.”

¹⁰ Då sade han: ”Välsignad är du av Herren, min dotter! Nu har du visat ännu större trohet än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. ¹¹ Så var nu inte rädd, min dotter. Allt vad du säger vill jag göra för dig. Alla i stadsporten^[au] vet att du är en ärbar kvinna. ¹² Det är sant att jag är din återlösare. Men det finns en annan återlösare som är närmare än jag. ¹³ Stanna kvar här i natt. Om han i morgon vill ta ansvaret för dig, så får han göra det. Men om han inte vill ta ansvar för dig, då ska jag göra det, så sant Herren lever. Ligg kvar här tills det blir morgon.”

¹⁴ Hon låg kvar vid hans fötter ända till morgonen. Men hon steg upp innan någon kunde känna igen den andre. Han tänkte: ”Det får inte bli känt att kvinnan har kommit hit till tröskplatsen.” ¹⁵ Och han sade: ”Kom med sjalen du har på dig och håll den stadigt.” Hon höll fram den, och han mätte upp sex mått^[av] korn och lyfte upp det på henne. Därefter gick hon^[aw] in i staden.

¹⁶ När hon kom till sin svärmor, frågade hon: ”Hur har det gått för dig, min dotter?” Då berättade hon för henne allt vad mannen hade gjort för henne. ¹⁷ Och hon sade: ”De här sex måtten gav han mig och sade: Du ska inte komma tomhänt hem till din svärmor.” ¹⁸ Då svarade hon: ”Vänta nu, min dotter, tills du får se hur det går med den här saken går. För den mannen kommer inte att ge sig någon ro förrän han får saken klar redan i dag.”

Boas tar Rut till hustru

4 Boas gick upp till stadsporten och satte sig där. Då kom återlösaren förbi, han som Boas hade talat om. Boas sade: ”Kom och sätt dig här, min vän.” Och han kom och satte sig. ² Därefter hämtade Boas dit tio män av de äldste i staden och sade: ”Sätt er här.” Och de satte sig. ³ Sedan sade han till återlösaren: ”Den åkermark som tillhörde vår broder Elimelek säljer nu Noomi, hon som kom tillbaka från Moabs land. ^4 (AO) Därför tänkte jag meddela dig detta och säga: Köp marken inför dem som sitter här och inför mitt folks äldste. Vill du lösa in den, så gör det. Men om du inte vill lösa in den, så säg mig det så att jag vet. För ingen annan än du har den rätten, men jag har den näst efter dig.” Han sade: ”Jag löser in den.”

⁵ Boas sade: ”När du köper marken av Noomi och av moabitiskan Rut, då får du den också av den dödes hustru^[ax] för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott.” ⁶ Återlösaren svarade: ”Då kan jag inte lösa in den, för då skulle jag skada min egen arvslott. Lös du in det jag skulle ha löst in, för jag kan inte göra det.”

⁷ Vid inlösen och ägarbyte var det förr i tiden sed i Israel att den ena parten, för att stadfästa avtalet, tog av sig sin sko^[ay] och gav den åt den andre. Detta gällde som bekräftelse i Israel. ⁸ Återlösaren sade till Boas: ”Köp det du!” Och han tog av sig skon.

⁹ Då sade Boas till de äldste och till allt folket: ”Ni är i dag vittnen till att jag av Noomi har köpt allt det som tillhört Elimelek och allt det som tillhört Kiljon och Mahlon. ¹⁰ Samtidigt har jag också fått moabitiskan Rut, Mahlons hustru, till min hustru, för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott så att den dödes namn inte utplånas bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen till detta.” ^11 (AP) Allt folket i stadsporten liksom de äldste svarade: ”Vi är vittnen. Må Herren låta den kvinna som nu kommer till ditt hem bli som Rakel och Lea^[az], som båda har byggt upp Israels hus. Bli framgångsrik i Efrata och berömd i Betlehem. ^12 (AQ) Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de barn som Herren ska ge dig med denna unga kvinna.”^[ba]

Rut blir stammoder till David

^13 (AR) Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. När han gick in till henne lät Herren henne bli havande, och hon födde en son. ¹⁴ Då sade kvinnorna till Noomi: ”Lovad är Herren, som i dag inte har lämnat dig utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! ^15 (AS) Han ska ge dig nytt liv^[bb] och försörja dig på din ålderdom. Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner.” ¹⁶ Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det.

¹⁷ Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: ”Noomi har fått en son!”. De kallade honom Obed^[bc], och han blev far till Ishai, Davids far.

^18 (AT) Detta är Peres fortsatta historia:

Peres blev far till Hesron,

^19 (AU) Hesron till Ram,

Ram till Amminadab,

²⁰ Amminadab till Nahshon,

Nahshon till Salmon,

^21 (AV) Salmon till Boas,

Boas till Obed,

^22 (AW) Obed till Ishai

och Ishai till David.

Samuels födelse

1 ^(AX) I Ramatajim-Sofim^[bd] i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.^{[be] 2} Elkana hade två hustrur^[bf]. Den ena hette Hanna och den andra Peninna.^[bg] Peninna hade barn, men Hanna hade inga.

^3 (AY) Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo^[bh], där Elis båda söner Hofni och Pinehas^[bi] var Herrens präster. ^4 (AZ) Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret^[bj]. ^5 (BA) Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del^[bk], för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁶ För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.

Nu grät Hanna och ville inte äta. ⁸ Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” ⁹ När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. ¹⁰ Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. ^11 (BB) Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv^[bl] ska röra hans huvud.” ¹² Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. ¹³ Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte.

Då trodde Eli att hon var berusad. ¹⁴ Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” ^15 (BC) ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. ¹⁶ Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” ¹⁷ Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge^[bm] dig det du bad honom om.” ¹⁸ Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.

¹⁹ De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med^[bn] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. ²⁰ Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.”

Hanna överlämnar Samuel åt Herren

²¹ När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, ²² gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand^[bo]. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” ²³ Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.

²⁴ När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar,^[bp] en efa mjöl^[bq] och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. ²⁵ De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. ²⁶ Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷ Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. ²⁸ Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.

Hannas lovsång

2 ^(BD) Hanna bad och sade:

¹¹ Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli.

Elis onda söner

^12 (BK) Men Elis söner var onda män som inte kände Herren. ^13 (BL) Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. ¹⁴ Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Shilo. ^15 (BM) Till och med innan man hade bränt fettet^[br] kom prästens tjänare och sade till den som offrade: ”Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” ¹⁶ Om mannen då sade till honom: ”Låt dem först bränna fettet, sedan kan du ta vad du vill”, så svarade han: ”Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld!” ¹⁷ De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket kom att förakta^[bs] Herrens offer.

Samuel i Shilo

^18 (BN) Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linne-efod^[bt]. ¹⁹ Dessutom brukade hans mor varje år göra honom en liten kåpa, som hon hade med sig när hon kom upp med sin man för att offra det årliga slaktoffret. ²⁰ Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: ”Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren.” Så gick de hem igen.

²¹ Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren.

^22 (BO) Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt som hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med kvinnorna som tjänstgjorde^[bu] vid ingången till uppenbarelsetältet, ²³ sade han till dem: ”Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. ²⁴ Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. ^25 (BP) Om en människa syndar mot en annan människa kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?” Men de lyssnade inte till sin far, för det var Herrens vilja att döda dem.

^26 (BQ) Och pojken Samuel växte och blev stor och var till glädje för både Herren och människor.

Domsord över Eli

²⁷ En gudsman kom till Eli och sade till honom: ”Så säger Herren: Uppenbarade jag mig inte för din fars hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? ²⁸ Jag utvalde honom bland Israels alla stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte. Och jag gav din fars hus Israels barns alla eldsoffer. ²⁹ Varför föraktar ni då mina slaktoffer och matoffer som jag har fastställt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel?