The Daily Audio Bible
Today's audio is from the CEV. Switch to the CEV to read along with the audio.
Guldkalven
32 (A) När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ”Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”[a] 2 Då sade Aron till dem: ”Ta guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem till mig.”
3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 (B) Han tog emot guldet och formade det med en mejsel[b] och gjorde av det en gjuten[c] kalv[d]. Och de sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en Herrens högtid.” 6 (C) Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.[e]
7 (D) Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”
11 (E) Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 (F) Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 (G) Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”
14 (H) Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 (I) Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 (J) Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: ”Det hörs krigsrop i lägret.” 18 Men han svarade:
”Det är inte ljudet av segerrop,
och inte ljudet av nederlag.
Ljudet av sång är vad jag hör.”
19 (K) När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 (L) Och han tog kalven som de hade gjort, brände den i eld, krossade den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels barn dricka[f] det. 21 Och Mose sade till Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?” 22 Aron svarade: ”Var inte vred, herre! Du vet själv att folket är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld ska ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.”
25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som tillhör Herren ska komma hit till mig!” Då samlades alla leviterna kring honom, 27 (M) och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Alla ska spänna på sig svärdet och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: ”Invig er i dag[g] till Herrens tjänst, eftersom ni har stått emot era egna söner och bröder. Så ska han i dag ge er sin välsignelse.”
30 Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 (N) Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”
33 (O) Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”
35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Uppbrott från Horebs berg
33 (P) Herren sade till Mose: ”Bryt upp och dra härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma ska jag ge det. 2 (Q) Jag ska sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna 3 (R) och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag ska inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen.” 4 När folket hörde det stränga talet blev de sorgsna, och ingen tog på sig sina smycken.
5 Och Herren sade till Mose: ”Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så ska jag besluta vad jag ska göra med dig.” 6 Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb.
Uppenbarelsetältet
7 Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8 Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han hade kommit in i tältet. 9 Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. 10 När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. 11 (S) Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.
Mose får se Herrens härlighet
12 Mose sade till Herren: ”Se, du säger till mig: Led detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har funnit nåd för mina ögon. 13 (T) Om jag nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig förstå dina vägar och lära känna dig, så att jag finner nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk.”
14 Herren sade: ”Min närvaro ska gå med dig och låta dig få ro.” 15 Han svarade: ”Om din närvaro inte går med ska du inte alls låta oss dra upp härifrån. 16 För hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte genom att du går med oss så att jag och ditt folk utmärks bland alla andra folk på jorden?” 17 Herren svarade Mose: ”Det du har begärt ska jag också göra, för du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.”
18 Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.” 19 (U) Han svarade: ”Jag ska låta all min godhet gå förbi framför dig och jag ska ropa ut namnet ’Herren’ inför dig. Jag ska vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.[h] 20 (V) Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva.” 21 Sedan sade Herren: ”Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. 22 När min härlighet går förbi ska jag ställa dig i en klyfta i klippan, och jag ska låta min hand vara över dig tills jag har gått förbi. 23 Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se.”
Petrus förnekar Jesus
69 (A) Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sade: "Du var också med Jesus från Galileen." 70 Men han nekade inför alla och sade: "Jag vet inte vad du pratar om." 71 Han gick ut i porten, och en annan tjänsteflicka såg honom och sade till dem som var där: "Han där var med Jesus från Nasaret." 72 Han nekade igen och svor på det: "Jag känner inte den mannen." 73 Strax därefter kom de som stod där fram till Petrus och sade: "Visst är du också en av dem! Din dialekt[a] avslöjar dig." 74 Då började han förbanna och svära: "Jag känner inte den mannen!" Och strax gol tuppen.
75 Då kom Petrus ihåg de ord som Jesus hade sagt: "Innan tuppen gal ska du förneka mig tre gånger." Och han gick ut och grät bittert.
Jesus utlämnas till Pilatus
27 (B) Tidigt på morgonen tog alla översteprästerna och folkets äldste sitt beslut att de skulle döda Jesus. 2 (C) De band honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus[b], ståthållaren.
Judas tar sitt liv
3 (D) Men när Judas som hade förrått honom såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste 4 (E) och sade: "Jag har syndat och förrått oskyldigt blod." De svarade: "Vad rör det oss? Det får du ta ansvar för." 5 (F) Då kastade han in silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han bort och hängde sig[c].
6 Översteprästerna tog mynten och sade: "Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." 7 De tog ett beslut att för pengarna köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. 8 Därför kallas den åkern än i dag för Blodsåkern. 9 Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, 10 och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.[d]
Jesus inför Pilatus
11 (G) Jesus ställdes nu inför ståthållaren. Denne frågade honom: "Så du är judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det." 12 (H) Och när översteprästerna och de äldste anklagade honom, svarade han inte. 13 Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?" 14 Men Jesus svarade honom inte på en enda fråga, och ståthållaren var djupt förundrad.
Herrens allmakt och nåd
33 (A) Jubla i Herren, ni rättfärdiga!
De ärligas lovsång är skön[a].
2 (B) Tacka Herren med harpa,
sjung hans lov
med tiosträngad lyra.
3 (C) Sjung till honom en ny sång,
spela vackert med jubelrop,
4 (D) för Herrens ord är rätt
och han är trofast i allt han gör.
5 (E) Han älskar rättfärdighet och rätt,
jorden är full av Herrens nåd.
6 (F) Himlen är skapad
genom Herrens ord,
hela dess här
genom hans muns ande.
7 (G) Han samlar havets vatten
som i en hög[b],
han lägger djupen
i förvaringsrum.
8 Hela jorden ska frukta Herren,
alla som bor i världen
ska bäva för honom,
9 (H) för han sade och det blev till,
han befallde och det stod där[c].
33 Lyssna till förmaning och bli visa,
förkasta den inte.
34 Salig är den människa
som lyssnar till mig,
som vakar vid mina dörrar
dag efter dag
och håller vakt
vid mina dörrposter,
35 (A) för den som finner mig finner livet
och får nåd från Herren.
36 Men den som syndar mot mig
skadar sin själ,
alla som hatar mig älskar döden.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation