The Daily Audio Bible

²² Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt vad hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, ²³ sade han till dem: "Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. ²⁴ Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. ²⁵ Om en människa syndar mot en annan människa, kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?" Men de lyssnade inte till sin far, ty Herren ville döda dem.

²⁶ Och pojken Samuel växte och blev stor och blev till glädje för både Herren och människor.

Domsord över Eli

²⁷ En gudsman kom till Eli och sade till honom: "Så säger Herren: Uppenbarade jag mig inte för din faders hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? ²⁸ Och utvalde jag inte honom bland alla Israels stammar till präst åt mig för att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Gav jag inte Israels barns alla eldsoffer åt din faders hus? ²⁹ Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? ³⁰ Därför säger Herren, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam. ³¹ Se, dagar skall komma, då jag skall hugga av din arm och din faders hus arm så att ingen skall bli gammal i ditt hus. ³² Du skall få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen skall någonsin bli gammal i ditt hus. ³³ Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare skall få dina ögon att förtvina och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus skall dö i sina bästa år. ³⁴ Tecknet på detta skall för dig vara det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På samma dag skall de båda dö. ³⁵ Men jag skall låta en trogen präst framträda åt mig. Han skall göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom skall jag bygga ett hus på fast grund, och han skall ständigt vandra inför min smorde. ³⁶ Och det skall bli så att var och en som är kvar av ditt hus skall komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en kaka bröd och säga: Anställ mig för någon prästsyssla, så att jag får en bit bröd att äta."

Herren uppenbarar sig för Samuel

3 Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. Herrens ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga. ² Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. ³ Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. ⁴ Då kallade Herren på Samuel. "Här är jag," svarade Samuel. ⁵ Därefter skyndade han sig till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat. Gå tillbaka och lägg dig." Och han gick och lade sig.

⁶ Herren kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig." ⁷ Samuel kände ännu inte Herren, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom.

⁸ Herren kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. ⁹ Därför sade han till Samuel: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör." Och Samuel gick och lade sig på sin plats. ¹⁰ Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: "Samuel! Samuel!" Samuel svarade: "Tala, din tjänare hör."

¹¹ Då sade Herren till Samuel: "Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det. ¹² På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har talat mot hans hus, från det första till det sista. ¹³ Jag har kungjort för honom att jag skall döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem. ¹⁴ Därför har jag också med ed betygat om Elis hus att dess missgärning aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller med någon annan offergåva."

¹⁵ Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli. ¹⁶ Men Eli ropade på Samuel: "Samuel, min son!" Han svarade: "Här är jag." ¹⁷ Då sade Eli: "Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och senare, om du döljer för mig något enda ord av det han sade till dig." ¹⁸ Samuel talade då om allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: "Han är Herren. Han må göra det som är gott i hans ögon."

¹⁹ Och Samuel växte upp, och Herren var med honom och han lät ingenting av allt vad han sagt falla till marken. ²⁰ Hela Israel, från Dan ända till Beer-Sheba, förstod att Samuel var betrodd att vara en Herrens profet. ²¹ Och Herren fortsatte att visa sig i Silo, ty Herren uppenbarade sig för Samuel i Silo genom Herrens ord.

Förbundsarken erövras av filisteerna

4 Samuels ord kom till hela Israel. Och Israel drog ut till strid mot filisteerna och slog läger vid Eben-Haeser, medan filisteerna hade slagit läger vid Afek. ² Filisteerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel. Striden spred sig, och israeliterna blev slagna av filisteerna, som nergjorde omkring fyratusen man på slagfältet. ³ När folket kom tillbaka till lägret, sade de äldste i Israel: "Varför har Herren i dag slagit oss inför filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Silo så att den är här bland oss och räddar oss från våra fienders hand. ⁴ Folket sände män till Silo, och de bar Herren Sebaots förbundsark därifrån, hans som tronar på keruberna. Elis båda söner Hofni och Pinehas följde med Guds förbundsark.

⁵ Då Herrens förbundsark kom in i lägret, brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. ⁶ Filisteerna hörde jubelropet och sade: "Vad betyder detta höga jubelrop i hebreernas läger?" När filisteerna fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret ⁷ blev de rädda ty de tänkte: "Gud har kommit in i lägret." De sade: "Ve oss! Något sådant har inte hänt förut. ⁸ Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. ⁹ Men fatta mod och var män, ni filisteer, så att ni inte blir slavar åt hebreerna, som de har varit slavar åt er. Ja, var män och kämpa!"

¹⁰ Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och Israel förlorade trettiotusen man av fotfolket. ¹¹ Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet.

Eli dör

¹² En benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. ¹³ När han kom dit satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och vaktade, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden med budskapet, brast hela staden ut i klagorop. ¹⁴ När Eli hörde klagoropet, sade han: "Vad betyder detta oväsen?" Då skyndade mannen sig dit och berättade för Eli. ¹⁵ Men Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon hade gråstarr så att han inte kunde se. ¹⁶ Mannen sade till Eli: "Jag är den som har kommit från slagfältet. Jag flydde därifrån i dag." Då sade Eli: "Vad har hänt, min son?" ¹⁷ Budbäraren svarade: "Israel har flytt för filisteerna, och mycket folk har stupat. Dina båda söner Hofni och Pinehas är också döda, och Guds ark har blivit erövrad." ¹⁸ När han nämnde Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten, bröt nacken och dog. Ty mannen var gammal och tung. Eli hade då varit domare i Israel i fyrtio år.

I-Kabod

¹⁹ Hans sonhustru, Pinehas hustru, som var havande och nära att föda, fick höra nyheten att Guds ark var bortrövad och att hennes svärfar och man var döda. Hon sjönk då ner och födde sitt barn, ty födslovärkarna kom över henne. ²⁰ När hon höll på att dö, sade kvinnorna som stod omkring henne: "Frukta inte, du har fött en son." Men hon svarade inte och brydde sig inte om det. ²¹ Hon kallade pojken I-Kabod,^[a] och därför att Guds ark var tagen och hennes svärfar och man var döda, sade hon: "Härligheten är borta från Israel". ²² Hon sade: "Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad."

²⁴ Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. ²⁵ Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. ²⁶ Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. ²⁷ Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. ²⁸ Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst ²⁹ och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. ³⁰ Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

³¹ Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. ³² Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. ³³ Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. ³⁴ Jag tar inte emot vittnesbördet från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli frälsta. ³⁵ Han var en lampa som brann och lyste, och en kort tid ville ni glädja er i hans ljus. ³⁶ Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. ³⁷ Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett, ³⁸ och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt. ³⁹ Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. ⁴⁰ Men ni vill inte komma till mig för att få liv.

⁴¹ Jag tar inte emot ära av människor. ⁴² Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er. ⁴³ Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot. ⁴⁴ Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? ⁴⁵ Tro inte att jag skall anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. ⁴⁶ Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. ⁴⁷ Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?"

Psalm 106

Herrens nådegärningar och Israels otro