The Daily Audio Bible

Krig mellan Israel och Juda

¹² Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk, från Mahanajim till Gibeon. ¹³ Joab, Serujas son, och Davids folk tågade också ut. De stötte på varandra vid Gibeons damm, och de intog ställning på var sin sida om dammen. ¹⁴ Abner sade till Joab: "Låt de unga männen komma fram och utföra en krigslek inför oss." Joab svarade: "Ja, låt dem komma fram." ¹⁵ Då reste de sig och gick fram, tolv för Benjamin och för Sauls son Is-Boset och tolv av Davids tjänare. ¹⁶ De fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på varandra och alla stupade. Därför kallas denna plats Helkat-Hassurim.^[a] Den ligger vid Gibeon.

¹⁷ Sedan började en mycket hård strid den dagen, och Abner och Israels män blev slagna av Davids folk. ¹⁸ Tre söner till Seruja var där: Joab, Abisaj och Asael. Asael var snabb på foten som en gasell på fältet. ¹⁹ Han förföljde Abner utan att vika från honom vare sig till höger eller vänster. ²⁰ Då vände Abner sig om och sade: "Är det du, Asael?" Han svarade: "Ja." ²¹ Då sade Abner till honom: "Vik av åt höger eller vänster. Angrip någon av de yngre och tag hans rustning." Men Asael ville inte låta honom vara. ²² Då sade Abner än en gång till Asael: "Låt mig vara! Varför skulle jag slå ner dig? Hur skulle jag sedan kunna se din bror Joab i ansiktet?" ²³ Men när han vägrade låta honom vara gav Abner honom med bakänden av sitt spjut en stöt i buken, så att spjutet gick ut genom ryggen. Han föll ner och dog där på stället. Och var och en som kom till platsen där Asael hade fallit ner och dött, stannade till där.

²⁴ Men Joab och Abisaj förföljde Abner. När solen hade gått ner och de hade kommit till Ammahöjden, som ligger mitt emot Gia, på vägen mot Gibeons öken, ²⁵ samlades Benjamins barn bakom Abner till en enda skara och gick i ställning på toppen av en och samma höjd. ²⁶ Abner ropade till Joab: "Skall då svärdet få fortsätta att frossa? Förstår du inte att detta får ett bittert slut? Hur länge skall det dröja innan du befaller ditt folk att sluta med att förfölja sina bröder?" ²⁷ Joab svarade: "Så sant Gud lever: Om du ingenting hade sagt, hade folket först i morgon dragit sig tillbaka och slutat förfölja sina bröder." ²⁸ Därefter blåste Joab i hornet och allt folket gjorde halt. De förföljde inte längre Israel och fortsatte inte att strida.

²⁹ Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten. De gick över Jordan och drog vidare hela förmiddagen och kom så till Mahanajim. ³⁰ När Joab upphörde att förfölja Abner och samlade folket, saknades nitton av Davids män förutom Asael. ³¹ Men Davids män hade dödat trehundrasextio man av Benjamins och Abners folk. ³² De tog med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Därefter marscherade Joab och hans män hela natten och kom i gryningen till Hebron.

Davids söner

3 Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Under tiden blev David allt starkare, medan Sauls hus blev allt svagare.

² I Hebron föddes söner åt David. Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Ahinoam från Jisreel. ³ Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigail, änka efter karmeliten Nabal, och den tredje var Absalom, son till Maaka som var dotter till Talmaj, kungen i Gesur. ⁴ Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte Sefatja, Abitals son. ⁵ Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa föddes åt David i Hebron.

Abner går över till David

⁶ Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, stärkte Abner sin ställning i Sauls hus. ⁷ Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, dotter till Aja. Och Is-Boset sade till Abner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?" ⁸ Abner blev mycket upprörd över dessa ord och sade: "Är jag då ett hundhuvud från Juda land? Just då jag visar godhet mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och inte har låtit dig falla i Davids hand, beskyller du mig för att ha begått en missgärning med denna kvinna. ⁹ Må Gud straffa Abner både nu och senare, om jag inte handlar så med David som Herren med ed har lovat honom. ¹⁰ Jag skall ta kungadömet från Sauls hus och upprätta Davids tron över både Israel och Juda, från Dan ända till Beer-Sheba." ¹¹ Då kunde han inte säga ett ord mer till Abner av rädsla för honom.

¹² Abner skickade sändebud till David och lät säga: "Vem tillhör landet? Slut förbund med mig och jag skall ge dig mitt stöd så att hela Israel går över till dig."

¹³ David svarade: "Bra! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak kräver jag av dig: Du får inte träda fram inför mitt ansikte utan att föra med dig Mikal, Sauls dotter, när du kommer för att träda fram inför mig." ¹⁴ Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och lät säga: "Ge mig min hustru Mikal, som jag tog mig till priset av etthundra filisteers förhudar." ¹⁵ Då sände Is-Boset bud och lät hämta henne från hennes man, Paltiel, Laish son.

¹⁶ Men hennes man gick med henne och följde henne gråtande ända till Bahurim. Här sade Abner till honom: "Vänd tillbaka och gå hem." Då vände han tillbaka.

¹⁷ Abner hade talat med de äldste i Israel och sagt: "Sedan lång tid har ni försökt att få David till kung över er. ¹⁸ Låt det nu ske, för Herren har sagt om David: Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk Israel från filisteerna och från alla deras fiender." ¹⁹ Och Abner talade också med benjaminiterna. Därefter gick Abner till David i Hebron för att berätta allt vad Israel och hela Benjamins hus funnit vara riktigt. ²⁰ Abner kom till David i Hebron, åtföljd av tjugo man, och David ordnade en fest för Abner och hans män. ²¹ Abner sade till David: "Jag vill ge mig av och samla hela Israel till min herre konungen, för att de må sluta förbund med dig, så att du kan regera över allt vad ditt hjärta önskar." Då lät David Abner fara, och han gav sig av i frid.

Abner dödas av Joab

²² Davids folk och Joab kom just då tillbaka från ett plundringståg och de förde med sig ett stort byte. Abner var nu inte längre kvar hos David i Hebron, för David hade låtit honom gå, och han hade givit sig av i frid. ²³ När Joab och hela hans här kom, berättade man för honom att Abner, Ners son, hade kommit till kungen, som låtit honom gå, och att han hade givit sig av i frid. ²⁴ Då gick Joab in till kungen och sade: "Vad har du gjort? Abner kommer till dig, och du låter honom bara gå härifrån! ²⁵ Du känner Abner, Ners son. Han kom för att bedra dig och få veta alla dina krigsplaner och ta reda på allt vad du har för dig."

²⁶ När Joab hade gått ut från David, sände han bud efter Abner, och de fick honom att vända tillbaka när han var vid Sirabrunnen. Men David visste ingenting om detta. ²⁷ Då Abner kom tillbaka till Hebron, förde Joab honom avsides till mitten av porten för att tala enskilt med honom. Där stack han ner honom med ett dödande hugg i magen, som hämnd för sin bror Asaels blod.

²⁸ När David senare fick höra detta, sade han: "Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför Herren till Abners, Ners sons, blod. ²⁹ Må det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Må i Joabs hus aldrig saknas män som har flytning eller spetälska eller som stöder sig på kryckor eller som faller för svärd eller som lider brist på bröd." ³⁰ Så hade Joab och hans bror Abisaj mördat Abner, därför att denne hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.

David sörjer Abner

³¹ David sade till Joab och allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och kläd er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner." Och kung David gick själv bakom båren. ³² De begravde Abner i Hebron. Kungen brast ut i gråt vid Abners grav, och allt folket grät. ³³ Och kungen sjöng en klagosång över Abner:

Då grät allt folket ännu mer över honom.

³⁵ Sedan kom de alla för att förmå David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed och sade: "Må Gud straffa mig både nu och senare om jag smakar bröd eller något annat, innan solen har gått ner!" ³⁶ Folket hörde detta, och det togs väl emot av alla, så som allt annat kungen gjorde togs väl emot av allt folket. ³⁷ Hela folket och hela Israel insåg då att kungen inte hade haft någon del i att Abner, Ners son, hade blivit dödad. ³⁸ Kungen sade till sina tjänare: "Vet ni inte att en furste och en stor man i dag har fallit i Israel? ³⁹ Men jag är i dag svag, fastän jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är starkare än jag. Må Herren vedergälla den som gör ont för hans ondska."

Jesus tvättar sina lärjungars fötter

13 Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att stunden hade kommit, då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.

² De åt kvällsmål, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, den tanken att han skulle förråda honom. ³ Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. ⁴ Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk och band den om sig. ⁵ Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig. ⁶ När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter?" ⁷ Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det." ⁸ Petrus sade: "Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter." Jesus svarade: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." ⁹ Simon Petrus sade: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!" ¹⁰ Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." ¹¹ Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena.

¹² När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er? ¹³ Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. ¹⁴ Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. ¹⁵ Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. ¹⁶ Amen, amen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, och budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom. ¹⁷ När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.

Jesus förutsäger Judas förräderi

¹⁸ Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig. ^{[a] 19} Jag säger detta till er redan nu, innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är. ²⁰ Amen, amen säger jag er: Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig."

²¹ När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: "Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig." ²² Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. ²³ En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. ²⁴ Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. ²⁵ Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: "Herre, vem är det?" ²⁶ Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar." Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. ²⁷ När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: "Gör snart vad du tänker göra." ²⁸ Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. ²⁹ Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. ³⁰ När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.

Psalm 119^[a]

Den gudfruktiges tröst i Herrens ord

Alef

Beth