The Daily Audio Bible

11 Då församlade sig hela Israel till David i Hebron och sade: »Vi äro ju ditt kött och ben.

² Redan för länge sedan, redan då Saul ännu var konung, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har HERREN, din Gud, sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste över mitt folk Israel.»

³ När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron, slöt David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel, i enlighet med HERRENS ord genom Samuel.

⁴ Och David drog med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus; där befunno sig jebuséerna, som ännu bodde kvar i landet.

⁵ Och invånarna i Jebus sade till David: »Hitin kommer du icke.» Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad

⁶ Och David sade: »Vemhelst som först slår ihjäl en jebusé, han skall bliva hövding och anförare.» Och Joab, Serujas son, kom först ditupp och blev så hövding.

⁷ Sedan tog David sin boning i bergfästet; därför kallade man det Davids stad.

⁸ Och han uppförde befästningsverk runt omkring staden, från Millo och allt omkring; och Joab återställde det övriga av staden.

⁹ Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN Sebaot var med honom

¹⁰ Och dessa äro de förnämsta bland Davids hjältar, vilka gåvo honom kraftig hjälp att bliva konung, de jämte hela Israel, och så skaffade honom konungaväldet, enligt HERRENS ord angående Israel.

¹¹ Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jasobeam, son till en hakmonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna på en gång.

¹² Och efter honom kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo; han var en av de tre hjältarna.

¹³ Han var med David vid Pas-Dammim, när filistéerna där hade församlat sig till strid. Och där var ett åkerstycke, fullt med korn. Och folket flydde för filistéerna.

¹⁴ Då ställde de sig mitt på åkerstycket och försvarade det och slogo filistéerna; och HERREN lät dem så vinna en stor seger.

¹⁵ En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned över klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning filistéer var lägrad i Refaimsdalen.

¹⁶ Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost fanns i Bet-Lehem.

¹⁷ Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»

¹⁸ Då bröto de tre sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David. Men David ville icke dricka det, utan göt ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.

¹⁹ Han sade nämligen: »Gud låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava vågat sina liv? Ty med fara för sina liv hava de burit det hit.» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de tre hjältarna gjort.

²⁰ Absai, Joabs broder, var den förnämste av tre andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.

²¹ Han var dubbelt mer ansedd än någon annan i detta tretal, och han var deras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock icke.

²² Vidare Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper, segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl lejonet i brunnen.

²³ Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så reslig: fem alnar lång. Fastän egyptiern i handen hade ett spjut som liknade en vävbom, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet ur egyptiern hand och dräpte honom med hans eget spjut.

²⁴ Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hjältarna.

²⁵ Ja, han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första kom han icke. Och David satte honom till anförare för sin livvakt.

²⁶ De tappra hjältarna voro: Asael, Joabs broder, Elhanan, Dodos son, från Bet-Lehem;

²⁷ haroriten Sammot; peloniten Heles;

²⁸ tekoaiten Ira, Ickes' son; anatotiten Abieser;

²⁹ husatiten Sibbekai; ahoaiten Ilai;

³⁰ netofatiten Maherai; netofatiten Heled, Baanas son;

³¹ Itai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam; pirgatoniten Benaja;

³² Hurai från Gaas' dalar; arabatiten Abiel;

³³ baharumiten Asmavet; saalboniten Eljaba;

³⁴ gisoniten Bene-Hasem; harariten Jonatan, Sages son;

³⁵ harariten Ahiam, Sakars son; Elifal, Urs son;

³⁶ mekeratiten Hefer; peloniten Ahia;

³⁷ Hesro från Karmel; Naarai, Esbais son;

³⁸ Joel, broder till Natan; Mibhar, Hagris son;

³⁹ ammoniten Selek; berotiten Naherai, vapendragare åt Joab, Serujas son;

⁴⁰ jeteriten Ira; jeteriten Gareb;

⁴¹ hetiten Uria; Sabad, Alais son;

⁴² rubeniten Adina, Sisas son, en huvudman bland rubeniterna, och jämte honom trettio andra;

⁴³ Hanan, Maakas son, och mitniten Josafat;

⁴⁴ astarotiten Ussia; Sama och Jeguel, aroeriten Hotams söner;

⁴⁵ Jediael, Simris son, och hans broder Joha, tisiten;

⁴⁶ Eliel-Hammahavim samt Jeribai och Josauja, Elnaams söner, och moabiten Jitma;

⁴⁷ slutligen Eliel, Obed och Jaasiel-Hammesobaja.

12 Och dessa voro de som kommo till David i Siklag, medan han ännu höll sig undan för Saul, Kis' son; de hörde till de hjältar som bistodo honom under kriget.

² De voro väpnade med båge och skickliga i att, både med höger och med vänster hand, slunga stenar och avskjuta pilar från bågen. Av Sauls stamfränder, benjaminiterna, kommo:

³ Ahieser, den förnämste, och Joas, gibeatiten Hassemaas söner; Jesuel och Pelet, Asmavets söner; Beraka; anatotiten Jehu;

⁴ gibeoniten Jismaja, en av de trettio hjältarna, anförare för de trettio; Jeremia; Jahasiel; Johanan; gederatiten Josabad;

⁵ Eleusai; Jerimot; Bealja; Semarja; harufiten Sefatja;

⁶ koraiterna Elkana, Jissia, Asarel, Joeser och Jasobeam;

⁷ Joela och Sebadja, söner till Jeroham, av strövskaran.

⁸ Och av gaditerna avföllo några och gingo till David i bergfästet i öknen, tappra män, krigsmän skickliga att strida, rustade med sköld och spjut; de hade en uppsyn såsom lejon och voro snabba såsom gaseller på bergen:

⁹ Eser, den förnämste, Obadja, den andre, Eliab, den tredje,

¹⁰ Masmanna, den fjärde, Jeremia, den femte,

¹¹ Attai, den sjätte, Eliel, den sjunde,

¹² Johanan, den åttonde, Elsabad, den nionde,

¹³ Jeremia, den tionde, Makbannai, den elfte.

¹⁴ Dessa hörde till Gads barn och till de förnämsta i hären; den ringaste av dem var ensam så god som hundra, men den ypperste så god som tusen.

¹⁵ Dessa voro de som i första månaden gingo över Jordan, när den var full över alla sina bräddar, och som förjagade alla dem som bodde i dalarna, åt öster och åt väster.

¹⁶ Av Benjamins och Juda barn kommo några män till David ända till bergfästet.

¹⁷ Då gick David ut emot dem och tog till orda och sade till dem: »Om I kommen till mig i fredlig avsikt och viljen bistå mig, så är mitt hjärta redo till förening med eder; men om I kommen för att förråda mig åt mina ovänner, fastän ingen orätt är i mina händer, då må våra fäders Gud se därtill och straffa det.»

¹⁸ Men Amasai, den förnämste bland de trettio, hade blivit beklädd med andekraft, och han sade: »Dina äro vi, David, och med dig stå vi, du Isais son. Frid vare med dig, frid, och frid vare med dem som bistå dig ty din Gud har bistått dig!» Och David tog emot dem och gav dem plats bland de förnämsta i sin skara.

28 Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette Malta.

² Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande regnets och för köldens skull.

³ När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg sig fast vid hans hand.

⁴ Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har blivit räddad undan havet.»

⁵ Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.

⁶ De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.

⁷ I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.

⁸ Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade händerna på honom och gjorde honom frisk.

⁹ Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.

¹⁰ Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.

¹¹ Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder.

¹² Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.

¹³ Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra dagen till Puteoli.

¹⁴ Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras inbjudning, i sju dagar. På detta sätt kommo vi till Rom.

¹⁵ Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod.

¹⁶ Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.

¹⁷ Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna; och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem: »Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom fånge.

¹⁸ Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.

¹⁹ Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra mot mitt folk.

²⁰ Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som jag är bunden med denna kedja.»

²¹ Då svarade de honom: »Vi hava icke från Judeen mottagit någon skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och berättat eller sagt något ont om dig.

²² Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med gensägelse.

²³ Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses' lag och ur profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.

²⁴ Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra trodde icke.

²⁵ Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: »Rätt talade den helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,

²⁶ när han sade: 'Gå åstad och säg till detta folk: Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma.

²⁷ Ty detta folks hjärta har blivit förstockat; och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig'

²⁸ Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning blivit sänd; de skola ock akta därpå.»

³⁰ I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot;

³¹ och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.

9 För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

² Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under.

³ Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

⁴ Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte.

⁵ Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.

⁶ Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen.

⁷ Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.

⁸ Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms;

⁹ och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

¹⁰ Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.

¹¹ Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

¹² Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar.

19 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.

² Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.

³ En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas