Bible in 90 Days

Förbundet mellan Gud och Abram

17 När Abram var nittionio år gammal, visade sig Herren för honom och sa: ”Jag är Gud den Väldige^[a]. Lev i gemenskap med mig och var oförvitlig! ² Jag ska upprätta ett förbund mellan oss och ge dig ett oräkneligt antal ättlingar.” ³ Då föll Abram ned med ansiktet mot jorden, och Gud sa: ⁴ ”Detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. ⁵ Du ska inte längre heta Abram^[b], utan Abraham, för jag ska låta dig bli far till många folk. ⁶ Jag ska göra dig mycket fruktsam, och folk och kungar ska härstamma från dig. ⁷ Jag ska upprätta ett förbund mellan mig och dig och dina ättlingar, generation efter generation, ett evigt förbund: jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. ⁸ Jag ska ge hela Kanaans land, där du nu lever som främling, till dig och till dina ättlingar för alltid, och jag ska vara deras Gud.”

⁹ Gud sa vidare till Abraham: ”Du för din del ska hålla mitt förbund, du själv och dina efterkommande, generation efter generation. ¹⁰ Detta förbund mellan mig och er och dina ättlingar innebär att varje manlig individ bland er blir omskuren.^{[c] 11} Ni ska skära bort förhuden som tecken på förbundet mellan mig och er. ¹² Varje pojke, i generation efter generation, ska omskäras på åttonde dagen efter sin födelse, likaså slavar, både de som är födda i ditt hushåll och de som du har köpt från något annat folk och som inte är av din släkt. ¹³ Alla måste de omskäras, både de som är födda hos dig och de köpta. På kroppen kommer ni så att ha mitt eviga förbund. ¹⁴ Den av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren ska utrotas ur folket, för han har brutit mitt förbund.”

¹⁵ Sedan tillade Gud: ”Din hustru Saraj ska inte längre heta Saraj, utan Sara^{[d] 16} och jag ska välsigna henne och ge dig en son med henne. Ja, jag ska välsigna henne och göra henne till mor för många folkslag. Även kungar ska finnas bland hennes ättlingar.”

¹⁷ Då föll Abraham ner inför Herren, samtidigt som han skrattade till och sa för sig själv: ”Skulle en hundraåring bli far? Och skulle Sara få barn när hon är nittio år?” ¹⁸ Men till Gud sa han: ”Bara du låter det gå bra för Ismael!”

¹⁹ Gud svarade: ”Din hustru Sara ska få en son, och du ska kalla honom Isak.^[e] Jag ska ingå mitt förbund med honom och hans ättlingar, och det ska gälla i evighet. ²⁰ Beträffande Ismael har jag hört dig. Jag ska välsigna honom också, låta honom bli fruktsam och föröka sig mycket. Tolv furstar ska finnas bland hans efterkommande. Jag ska göra honom till ett stort folk. ²¹ Men mitt förbund upprättar jag med Isak, som ska födas åt dig och Sara nästa år vid den här tiden.”

²² När Gud slutade samtalet med Abraham, lämnade han honom och steg upp igen. ²³ Sedan tog Abraham sin son Ismael och alla andra män, som var födda i hans familj eller köpta utifrån, och omskar dem samma dag, precis som Gud hade sagt till honom. ²⁴ Abraham var 99 år gammal när han omskars, ²⁵ och hans son Ismael var 13 år. ²⁶ Båda blev omskurna på samma dag ²⁷ tillsammans med alla andra män och pojkar i hushållet, slavar som var födda i hushållet och de som var köpta utifrån.

Herren visar sig för Abraham

18 Herren visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, ² tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken.

³ ”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. ⁴ Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, ⁵ och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!”

⁶ Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått^[f] av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” ⁷ Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. ⁸ Sedan dukade han fram tjockmjölk^[g] och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet.

⁹ ”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. ¹⁰ Då sa han^[h]: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. ¹¹ Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. ¹² Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.”

¹³ Då frågade Herren Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? ¹⁴ Finns det något som är omöjligt för Herren? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” ¹⁵ Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.

¹⁶ Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

¹⁷ ”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. ¹⁸ ”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. ¹⁹ Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”

Sodom och Gomorra

²⁰ Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. ²¹ Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” ²² Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren.^{[i] 23} Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? ²⁴ Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? ²⁵ Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” ²⁶ Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”

²⁷ Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. ²⁸ Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”

²⁹ Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”

³⁰ ”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”

³¹ Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”

³² Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”

³³ När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.

Gud räddar Lot

19 När de två änglarna samma kväll kom till Sodom, satt Lot i stadsporten. När han såg dem, reste han sig upp för att möta dem och han bugade sig med ansiktet mot marken. ² ”Mina herrar”, sa han. ”Kom till mitt hem och stanna över natten, så att ni får tvätta era fötter. Sedan kan ni resa vidare i morgon bitti.” ”Nej”, svarade de. ”Vi stannar här ute på gatan över natten.”

³ Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd, och de åt. ⁴ Innan de hunnit lägga sig, omringades huset av stadens män. De hade kommit allesammans från alla håll i staden, både yngre och äldre. ⁵ De skrek till Lot: ”Var är de där männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss, så att vi kan ligga med dem!”

⁶ Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig. ⁷ Han bad dem: ”Mina vänner, gör inte något så ont. ⁸ Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de har kommit för att få skydd under mitt tak.”

⁹ ”Flytta på dig”, skrek de. ”Denne har kommit hit som främling och nu vill han vara vår domare! Nu ska vi behandla dig mycket värre än vad vi tänkte behandla dem.” Så trängde de sig fram till Lot och började bryta sönder dörren.

¹⁰ Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren ¹¹ och förblindade dem som stod utanför, unga som gamla, så att de inte kunde hitta dörren.

¹² ”Vilka släktingar har du här i staden?” frågade männen Lot. ”För ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar, vilka de än är! ¹³ Vi ska nämligen utplåna staden. Herren har hört ett stort klagorop om staden och skickat oss hit för att förgöra den.”

¹⁴ Då gick Lot ut för att berätta detta för sina blivande svärsöner: ”Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den!” Men svärsönerna trodde att han bara skämtade.

¹⁵ Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: ”Skynda dig”, sa de till Lot. ”Ta din hustru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås med stadens synd.”

¹⁶ När Lot fortfarande tvekade, tog männen honom och hans hustru och döttrar vid handen, eftersom Herren ville skona honom, och förde dem i säkerhet utanför staden. Där lämnade de dem.

¹⁷ ”Fly för livet”, sa han^[j] medan de fördes ut. ”Och se dig inte tillbaka! Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer du att förintas.” ¹⁸ ”Nej, Herre^[k]”, bad Lot. ¹⁹ ”Du har visat mig, din tjänare, den välviljan och den stora nåden att rädda mitt liv. Men jag hinner inte fly upp i bergen förrän olyckan är ifatt mig, och då dör jag. ²⁰ Staden där ligger så nära att jag kan fly dit och den är liten. Låt mig få gå dit i stället. Du ser väl hur liten den är! Då kommer mitt liv att räddas.”

²¹ Han sa: ”Du ska få som du vill också den här gången. Jag ska inte förstöra staden du talar om. ²² Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Så fick staden heta Soar^[l].

²³ Solen var redan på väg upp över jorden, när Lot nådde fram till staden. ²⁴ Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵ Han förstörde dessa städer helt och hållet tillsammans med hela slätten och utplånade allt liv i dem, även vegetationen. ²⁶ Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.

²⁷ På morgonen var Abraham uppe tidigt och gick ut till platsen där han hade stått inför Herren. ²⁸ Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg röken från jorden stiga upp som från en brännugn. ²⁹ När Gud utplånade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen som drabbade städerna där Lot bott.

Lots döttrar

³⁰ Efteråt lämnade Lot med sina döttrar Soar, för han var rädd för att bo där. Han bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.

³¹ En dag sa den äldre dottern till sin syster: ”Vår far är gammal, och det finns ingen man här i landet som skulle kunna komma till oss som man brukar göra överallt på jorden. ³² Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vi får barn genom vår far.”

³³ Den kvällen såg de till att fadern blev berusad, och den äldre dottern gick in och låg med sin far. Men han visste varken när hon lade sig där eller gick upp.

³⁴ Följande dag sa hon till sin yngre syster: ”Jag låg med vår far i natt. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom honom.” ³⁵ Också den kvällen fick de honom drucken, och den yngre dottern gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han när hon lade sig eller gick upp. ³⁶ På så sätt blev Lots båda döttrar med barn genom sin far.

³⁷ Den äldre dottern födde en son som hon gav namnet Moab^[m]. Han blev stamfar till vår tids moabiter. ³⁸ Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi^[n]. Han blev stamfar till vår tids ammoniter.

Abraham och kung Avimelek

20 Abraham flyttade söderut till Negev och bosatte sig mellan Kadesh och Shur. Under en tid var han i Gerar, ² och där sa han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då lät Gerars kung Avimelek hämta henne till sig.

³ Men om natten kom Gud till Avimelek i en dröm och sa: ”Du ska dö, eftersom den kvinna du har tagit till dig är gift.” ⁴ Men Avimelek hade inte legat med henne, så han sa: ”Herre, vill du döda en oskyldig nation? ⁵ Han påstod ju att hon var hans syster. Och hon själv sa: ’Ja, han är min bror.’ Jag har inte haft den minsta tanke på att göra något ont eller något felaktigt.”

⁶ ”Ja, jag vet det”, svarade Gud i en dröm. ”Du har handlat med uppriktigt hjärta. Det är därför som jag har hindrat dig från att synda emot mig, och därför lät jag dig inte röra henne. ⁷ Återlämna henne nu till hennes man. Han ska be för dig så att du får leva, för han är en profet. Men om du inte återlämnar henne till honom, ska både du och hela din familj straffas med döden.”

⁸ Nästa morgon steg kungen upp tidigt och kallade snabbt samman sina män. Han talade om för dem vad som hade hänt och de blev allesammans mycket rädda.

⁹ Sedan kallade kungen på Abraham. ”Vad är det du har gjort mot oss?” frågade han. ”Och vad har jag gjort, för att du ska behandla mig på det här sättet och göra mig och mitt kungarike skyldiga till denna stora synd? Du har gjort något som inte får göras mot mig.” ¹⁰ Avimelek frågade Abraham: ”Vad har fått dig att handla så?”

¹¹ Abraham svarade: ”Jag räknade med att man inte fruktade Gud på denna plats. Jag tänkte att ni kunde döda mig för att få min hustru. ¹² Dessutom är hon faktiskt min syster, för vi har samma far, men inte samma mor. Därför kunde jag gifta mig med henne. ¹³ När Gud skickade iväg mig på den långa resan från mitt barndomshem, sa jag till henne: ’Visa mig din kärlek genom att säga att jag är din bror, vart vi än kommer.’ ”

¹⁴ Då tog kung Avimelek får och oxar och slavar, både män och kvinnor, och gav till Abraham samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara.

¹⁵ ”Se dig omkring i mitt rike och välj själv var du vill bo”, sa Avimelek till honom. ¹⁶ Sedan vände han sig till Sara: ”Se här, jag ger din bror 1 000 siklar^[o] silver som ersättning åt dig inför de dina. På så sätt blir du upprättad inför alla.”

¹⁷ Då bad Abraham till Gud att han skulle bota kungen och hans hustru och slavinnor så att de skulle kunna få barn. ¹⁸ Herren hade nämligen slagit alla kvinnorna med ofruktsamhet för Saras, Abrahams hustrus, skull.

Isak föds

21 Sedan var Herren god mot Sara och gjorde vad han lovat. ² Sara blev med barn och födde en son åt den åldrige Abraham precis vid den tid som Gud hade sagt. ³ Abraham gav sonen Sara födde åt honom namnet Isak^[p]. ⁴ Åtta dagar efter födelsen omskar Abraham honom, som Gud hade befallt. ⁵ Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes.

⁶ Sara sa: ”Gud har fått mig att skratta! Alla som hör detta kommer att skratta med mig. ⁷ Vem kunde ha talat om för Abraham att Sara skulle komma att amma barn? Ändå har jag fött en son åt honom på hans ålderdom.”

Hagar och Ismael drivs ut i öknen

⁸ Barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest. ⁹ Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, hånskrattade^[q], ¹⁰ sa hon till Abraham: ”Driv bort denna slavinna och hennes son! Slavinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med min son Isak.”

¹¹ Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son. ¹² Men Gud sa till Abraham: ”Var inte så bekymrad över detta med Ismael och slavkvinnan. Gör som Sara säger, för det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar. ¹³ Men av slavkvinnans son ska jag också göra ett folk, eftersom även han är din.”

¹⁴ Abraham gick därför upp tidigt följande morgon. Han gjorde i ordning mat och en lädersäck med vatten som han lyfte upp på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son. Utan mål vandrade hon så ut i Beer Shevas öken. ¹⁵ När vattnet tog slut, lämnade hon barnet under en buske ¹⁶ och gick bort och satte sig en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se honom dö”, sa hon och brast ut i våldsam gråt^[r].

¹⁷ Då hörde Gud pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: ”Hagar, hur är det med dig? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger. ¹⁸ Gå, hjälp upp pojken och ta väl hand om honom, för jag ska göra honom till ett stort folk.”

¹⁹ Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i säcken och gav den till pojken så att han fick dricka. ²⁰ Och Gud var med pojken, som växte upp i öknen och blev tränad i bågskytte. ²¹ Han levde i Paranöknen. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten.

En viktig källa

²² Vid den tiden kom kung Avimelek och befälhavaren för hans här, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: ”Gud är med dig i allt vad du gör. ²³ Svär vid Gud att du inte ska bedra mig eller min son eller mina efterkommande, och att du ska vara vänligt inställd mot mig och landet där du bor, på samma sätt som jag har varit mot dig!” ²⁴ Abraham svarade: ”Det svär jag på.” ²⁵ Sedan klagade Abraham för kungen över en brunn, som kungens tjänare tagit över. ²⁶ ”Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?” sa kungen. ”Detta är första gången jag hör talas om detta.”

²⁷ Då gav Abraham kungen får och oxar, och de ingick förbund med varandra. ²⁸ Men när Abraham tog sju lamm och ställde dem åt sidan, ²⁹ frågade Avimelek Abraham: ”Varför gör du så, ställer sju lamm åt sidan?” ³⁰ Abraham svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som en bekräftelse på att denna brunn är grävd av mig.” ³¹ Från den tiden kallas brunnen Beer Sheva^[s] eftersom det var där de svor en ed. ³² Så slöt de ett förbund i Beer Sheva. Sedan reste kung Avimelek och Pikol, befälhavaren för hans här, hem till filistéernas land igen. ³³ Abraham planterade ett tamariskträd i Beer Sheva och åkallade där Herren, den evige Guden. ³⁴ Därefter bodde Abraham i filistéernas land under en lång tid.

Gud prövar Abraham

22 En tid senare prövade Gud Abraham. ”Abraham!” sa Gud. ”Här är jag”, svarade han. ² ”Ta med dig din ende son, Isak, som du älskar, och gå till landet Moria och offra honom där som ett brännoffer på ett berg som jag ska visa dig!”

³ Följande morgon steg Abraham upp tidigt och sadlade sin åsna. Han tog med sig två unga tjänare och sin son Isak, högg ved till brännoffret och började gå mot den plats som Gud hade sagt till honom. ⁴ På resans tredje dag såg Abraham målet på avstånd.

⁵ ”Stanna här med åsnan”, sa Abraham till de unga männen, ”så ska jag och pojken gå vidare och tillbe, och sedan kommer vi tillbaka.^[t]” ⁶ Abraham lade veden till brännoffret på Isaks axlar, medan han själv bar elden och kniven. Tillsammans fortsatte de vidare.

⁷ ”Far”, sa Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Då frågade Isak: ”Vi har ved och eld, men var är lammet till offret?” ⁸ ”Gud ska utse ett offerlamm, min son”, svarade Abraham, medan de gick vidare.

⁹ När de kom fram till platsen som Gud hade talat om för Abraham, byggde han ett altare och på det lade han i ordning veden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. ¹⁰ Så höjde Abraham kniven för att slakta sin son.

¹¹ Då ropade Herrens ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!” ”Här är jag!” svarade han. ¹² ”Rör inte pojken och skada inte honom på något sätt! Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens undanhållit från mig din son, din ende son.”

¹³ Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. ¹⁴ Abraham kallade platsen ”Herren utser”. I dag har det blivit till ett ordspråk: ”Herren utser^[u] på sitt berg”.

¹⁵ Sedan ropade Herrens ängel än en gång på Abraham från himlen ¹⁶ och sa: ”Jag, Herren, svär vid mig själv att eftersom du har varit lydig och inte ens undanhållit mig din son, din ende son från mig, ¹⁷ ska jag välsigna dig och göra dina efterkommande^[v] så många att de blir lika omöjliga att räkna som stjärnorna på himlen eller som sanden på havsstranden. Dina efterkommande kommer att inta sina fienders städer. ¹⁸ Genom din avkomma ska alla världens folk bli välsignade, eftersom du har varit lydig mot mig.”

¹⁹ Sedan återvände Abraham till tjänarna och de reste tillbaka till Beer Sheva. Abraham bodde i Beer Sheva.

Isak

(22:20—25:11)

²⁰ En tid därefter fick Abraham ett meddelande om att även Milka, Abrahams bror Nachors hustru, hade fått söner. ²¹ Den äldste hette Us. Sedan kom Bus, Kemuel, Arams far, ²² Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. ²³ Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta söner födde alltså Milka åt Abrahams bror Nachor.

²⁴ Med sin bihustru^[w] Reuma hade Nachor också fyra andra barn, nämligen Tevach, Gacham, Tachash och Maaka.

Abraham begraver Sara

23 När Sara var 127 år gammal, ² dog hon i Kirjat-Arba, nuvarande Hebron, i Kanaans land. Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne. ³ Sedan lämnade han den döda och sa till hettiterna: ⁴ ”Jag bor här som gäst och främling hos er. Låt mig få köpa ett stycke mark som jag kan ha som gravplats, där jag kan begrava min döda.”

⁵ Männen svarade: ⁶ ”Hör nu herre, du är en Guds furste här bland oss. Begrav din döda i den bästa av våra gravar. Ingen av oss ska vägra dig sin gravplats. Du kan begrava din döda i vilken som helst av dem.”

⁷ Då böjde sig Abraham djupt inför landets folk, hettiterna, ⁸ och sa: ”Om ni nu vill tillåta mig att begrava min döda här, så hör på mig och tala med Efron, Sochars son, ⁹ om han vill sälja grottan i Makpela, som ligger vid slutet av hans åker. Jag ska naturligtvis betala fullt pris för den, och så får jag en egen familjegrav bland er.”

¹⁰ Hettiten Efron satt där bland alla de andra och nu svarade han Abraham medan de andra hörde på inför alla som kommit till stadsporten^[x]: ¹¹ ”Min herre, hör på mig! Jag ger dig både åkern och grottan. Med folket som vittnen ger jag den härmed till dig. Gå och begrav din döda.”

¹² Abraham bugade sig än en gång inför landets folk ¹³ och svarade Efron medan alla lyssnade: ”Nej, låt mig köpa den av dig. Låt mig få betala det fulla priset för åkern, och sedan ska jag begrava min döda.”

¹⁴ Efron svarade Abraham: ¹⁵ ”Hör, herre! Ett land värt 400 siklar^[y] silver – vad betyder det för dig och mig? Gå du och begrav din döda.”

¹⁶ Då tog Abraham fasta på Efrons ord och vägde upp det pris Efron hade nämnt inför hettiterna – 400 siklar silver, enligt gängse affärspraxis. ¹⁷ Efrons åker i Makpela, nära Mamre, grottan i änden på åkern och alla träden på åkern, blev så ¹⁸ Abrahams egendom där vid stadsporten i närvaro av hettiterna. ¹⁹ Och Abraham begravde sedan sin hustru Sara i grottan i Makpela, nära Mamre, i Hebron i Kanaans land. ²⁰ Så köpte Abraham åt sig åkern och grottan av hettiterna som begravningsplats.

Isak gifter sig med Rebecka

24 Abraham var nu en mycket gammal man och Gud hade välsignat honom på alla sätt. ² Abraham sa till sin förvaltare och äldste tjänare: ”Lägg din hand under min höft och ³ svär^[z] vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son av de kanaaneiska flickorna på orten där jag nu bor! ⁴ Gå i stället till mitt hemland, till mina släktingar, och ta en hustru åt min son Isak där!”

⁵ ”Men om jag inte kan hitta en flicka som vill följa med mig till det här landet?” frågade tjänaren, ”ska jag då ta med din son dit, tillbaka till det land som du kommer ifrån?” ⁶ ”Nej, det får du inte göra vad som än händer”, svarade Abraham. ⁷ ”Herren, himlens Gud, förde mig bort från mitt hem, mina fäders land, och svor under ed att ge mig och mina ättlingar detta land. Han ska skicka sin ängel framför dig, och du ska finna en flicka därifrån som kan bli min sons hustru. ⁸ Om hon inte vill följa med dig är du fri från denna ed, men under inga omständigheter får du ta med dig min son dit.”

⁹ Tjänaren lade då handen under sin herre Abrahams höft och svor en ed att göra så. ¹⁰ Han tog med sig tio av sin husbondes kameler, lastade med gåvor av allt det bästa hans husbonde ägde, och reste till den stad där Nachor bodde, i Aram Naharajim^[aa]. ¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner bredvid en källa utanför staden. Det var kväll och byns kvinnor kom ut för att hämta vatten.

¹² ”Herre, min husbonde Abrahams Gud”, bad han, ”visa att du är god mot min husbonde Abraham och hjälp mig att lyckas. ¹³ Här står jag nu bredvid denna källa och byns flickor kommer ut för att hämta vatten. ¹⁴ Om jag ber en av dem: ’Låna mig din kruka så att jag får dricka’ och hon då säger: ’Javisst, och jag ska ge vatten åt dina kameler också’, så låt det då vara den som du har utsett till din tjänare Isak. Då vet jag att du har visat godhet mot min husbonde.”

¹⁵ Innan han knappt hunnit be färdigt, kom Rebecka, dotter till Betuel, son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru, med en vattenkruka på sin axel. ¹⁶ Hon var mycket vacker och orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan, fyllde sin kruka och kom upp igen. ¹⁷ Tjänaren skyndade fram till henne och bad om vatten att dricka.

¹⁸ ”Javisst, min herre”, sa hon och böjde snabbt ner krukan åt honom så att han kunde dricka. ¹⁹ Sedan sa hon: ”Jag ska hämta vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.”

²⁰ Hon tömde krukan i vattenhon och sprang ner till källan igen och fortsatte att bära vatten åt kamelerna, tills de slutligen hade fått nog. ²¹ Tjänaren betraktade henne tyst för att se om Herren låtit hans färd lyckas eller inte. ²² När kamelerna hade slutat dricka, tog han fram en näsring av guld som vägde en halv sikel^[ab], och två guldarmband som vägde tio siklar.

²³ ”Säg mig, vems dotter är du?” frågade han. ”Kan det vara så att din far har någon plats, där han kan ta emot oss över natten?” ²⁴ ”Min far heter Betuel, son till Milka och hennes man Nachor”, svarade hon, ²⁵ och fortsatte: ”Vi har gott om halm och mat åt kamelerna, och gästrum har vi också.”

²⁶ Då föll mannen ner på marken och tillbad Herren ²⁷ och sa: ”Lovad vare Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har upphört med att visa sin godhet och trofasthet gentemot min herre! Och mig har Herren lett till en familj som är släkt med min husbonde.”

²⁸ Flickan sprang hem för att berätta för sin mor och sina närmaste vad som hänt. ²⁹ Rebeckas bror Laban skyndade sig ut till mannen vid källan. ³⁰ Laban hade sett näsringen och ringarna på sin systers armar och hört henne berätta vad mannen sagt till henne. Då kom han nu till mannen som fortfarande stod med sina kameler vid källan. ³¹ Laban sa till honom: ”Kom, du Herrens välsignade! Varför står du här ute? Vi har redan gjort i ordning ett rum åt dig. Och plats finns också för dina kameler.”

³² Då följde mannen med till huset. Man lastade av kamelerna och gav dem halm och foder. Sedan gav han vatten åt Abrahams tjänare och hans medresenärer, så att de kunde tvätta sina fötter. ³³ När maten serverades sa mannen: ”Jag tänker inte äta förrän jag har berättat för er varför jag är här!” Laban sa: ”Ja, naturligtvis. Berätta ditt ärende!”

³⁴ ”Jag är Abrahams tjänare”, förklarade han. ³⁵ ”Herren har välsignat min husbonde mycket och gett honom en stor rikedom, får och boskapshjordar, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor.

³⁶ När Sara, min husbondes hustru, var mycket gammal, födde hon en son åt honom, och min husbonde har gett honom allt han äger. ³⁷ Nu har min husbonde fått mig att svära på att inte låta sin son gifta sig med någon av flickorna i Kanaan, det land där min husbonde bor. ³⁸ Därför skulle jag bege mig hit till hans fars familj och hans egen släkt, för att hämta en flicka härifrån, som kan gifta sig med hans son. ³⁹ Jag frågade då min herre: ’Men om jag inte kan hitta en flicka som vill komma med mig?’ ⁴⁰ Han svarade: ’Herren, i vars gemenskap jag har levt, ska skicka sin ängel med dig och se till att ditt uppdrag kommer att lyckas, så att du får en hustru åt min son från min släkt och min fars familj. ⁴¹ Du blir löst från din ed, om mina släktingar, när du kommit till dem, inte vill ge henne åt dig.’

⁴² När jag i dag kom till brunnen, bad jag denna bön: ’Herre, min herre Abrahams Gud, visa mig om du vill låta mitt uppdrag lyckas. ⁴³ Här står jag nu bredvid denna brunn. Jag tänker säga till en av flickorna som kommer hit för att hämta vatten: ”Var snäll och ge mig lite vatten att dricka” ⁴⁴ och hon ska svara: ”Javisst! Och jag ska vattna dina kameler också.” Låt den flickan vara den som Herren har utvalt till att bli hustru åt min husbondes son.’

⁴⁵ Innan jag hade slutat tala, kom Rebecka med sin vattenkruka på axeln, och hon gick ner till brunnen och hämtade vatten och fyllde krukan. Jag sa till henne: ’Ge mig vatten att dricka!’ ⁴⁶ Snabbt lyfte hon ner krukan från axeln och sa till mig: ’Javisst, herre, och jag ska ge dina kameler vatten också!’ Så drack jag, och hon vattnade också kamelerna. ⁴⁷ Då frågade jag henne: ’Vems dotter är du?’ Hon sa till mig: ’Betuels, Nachors och hans hustru Milkas son.’ Då gav jag henne näsringen och armbanden. ⁴⁸ Sedan föll jag ner på marken och tillbad Herren, min herre Abrahams Gud, för att han hade lett mig rätt i mitt sökande efter en flicka från min husbondes brors familj. ⁴⁹ Säg därför nu: Vill ni visa godhet och trofasthet mot min husbonde? Vill ni inte, säg mig då det, så vet jag vad nästa steg ska bli, om jag ska gå i den ena eller den andra riktningen.”

⁵⁰ Då svarade Laban och Betuel: ”Detta måste komma från Herren, så vad kan vi säga? ⁵¹ Här är Rebecka. Ta henne och gå! Låt henne bli hustru till din husbondes son, precis som Herren har sagt.”

⁵² Vid detta svar föll Abrahams tjänare ner och tillbad inför Herren. ⁵³ Sedan gav han Rebecka guld- och silversmycken och kläder. Han gav också många värdefulla presenter till hennes mor och bror. ⁵⁴ Sedan åt och drack tjänaren och de män som var med honom och stannade där över natten. När de gick upp nästa morgon sa tjänaren: ”Låt mig resa tillbaka till min husbonde!” ⁵⁵ ”Låt Rebecka stanna här hos oss åtminstone tio dagar eller så!” bad hennes mor och bror. ”Sedan kan hon resa.” ⁵⁶ Men tjänaren bad: ”Hindra mig inte från att resa! Herren har sett till att mitt uppdrag lyckats. Låt mig nu återvända till min husbonde.”

⁵⁷ ”Nåväl”, sa de. ”Vi ska ropa på flickan och fråga henne vad hon tycker.” ⁵⁸ Då ropade de på Rebecka. ”Är du villig att resa med denne man?” frågade de henne. Hon svarade: ”Ja, det vill jag.”

⁵⁹ De lät då sin syster Rebecka och hennes amma följa med Abrahams tjänare och hans män. ⁶⁰ De välsignade Rebecka med denna välsignelse:

⁶¹ Rebecka och hennes tjänarinnor steg sedan upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren Rebecka med sig och började resan tillbaka.

⁶² Under tiden hade Isak, vars hem låg i Negev, återvänt till Beer Lachaj Roi^[ac]. ⁶³ När han en kväll tog en promenad över fälten försjunken i tankar^[ad], tittade han upp och såg kamelerna komma. ⁶⁴ Rebecka lade märke till honom och steg snabbt ner. ⁶⁵ ”Vem är den där mannen, som vandrar över fälten för att möta oss?” frågade hon tjänaren. Han svarade: ”Det är min husbondes son.” Då dolde hon sig i sin slöja. ⁶⁶ Sedan berättade tjänaren hela historien för Isak. ⁶⁷ Isak förde Rebecka till sin mor Saras tält, och hon blev hans hustru. Han älskade henne och hon blev till stor tröst för honom, eftersom han förlorat sin mor.

Abraham dör

(1 Krön 1:32-33)

25 Abraham skaffade sig ytterligare en hustru. Hon hette Ketura ² och hon födde honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shuach.

³ Jokshans två söner hette Saba och Dedan. Dedans ättlingar var ashuréerna, letushéerna och leumméerna. ⁴ Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Avida och Eldaga. Dessa var alltså ättlingar till Ketura.

⁵ Abraham gav allt han ägde till Isak. ⁶ Han gav emellertid gåvor även till sina bihustrurs söner, medan han fortfarande levde, och skickade dem till landet i öster, bort från sin son Isak.

⁷ Abrahams ålder blev 175 år. ⁸ Sedan gav han upp andan och dog i en hög ålder, nöjd med livet, och förenades med sina förfäder^[ae]. ⁹ Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan vid Makpela nära Mamre på den åker som tillhört hettiten Efron, Sochars son, ¹⁰ samma åker som Abraham hade köpt av hettiterna. Där begravdes alltså Abraham och hans hustru Sara.

¹¹ Efter Abrahams död välsignade Gud Isak, hans son, som bodde nära Beer Lachaj Roi.

Berättelsen om Ismaels släkt

(1 Krön 1:28-31)

¹² Här följer släkttavlan för Ismael, son till Abraham och Hagar, Saras egyptiska slavinna. ¹³ Ismaels söner i födelseordning var: Nevajot, Ismaels förstfödde, sedan Kedar, Adbeel, Mivsam, ¹⁴ Mishma, Duma, Massa, ¹⁵ Hadad, Tema, Jetur, Nafish och Kedma.

¹⁶ Dessa är namnen på Ismaels söner, och de är också namnen på tolv stamhövdingar med deras byar och läger. ¹⁷ Ismael blev 137 år gammal, och sedan dog han och förenades med sina förfäder. ¹⁸ Ismaels ättlingar bosatte sig från Havila till Shur, öster om Egypten, vid vägen mot Assyrien, och de låg ständigt i strid med sina bröder.^[af]

Isaks släkt: Jakob och Esau

(25:19—35:29)

¹⁹ Detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons släkt.

Abraham blev far till Isak. ²⁰ Isak var 40 år gammal när han gifte sig med Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan Aram och syster till araméen Laban.

²¹ Isak bad till Herren för sin hustru, för hon var ofruktsam. Herren svarade på hans bön, och hans hustru Rebecka blev gravid. ²² Barnen sparkade varandra i hennes mage. Hon sa: ”Varför ska detta hända mig?” och gick och frågade Herren.

²³ Herren svarade henne:

²⁴ När det var dags för henne att föda, födde hon tvillingar. ²⁵ Den förste som föddes hade rödaktig hy som var så hårig att den liknade en skinnfäll. Han fick namnet Esau^[ag]. ²⁶ Sedan föddes den andre tvillingen med sin hand om Esaus häl. Därför kallade de honom Jakob^[ah]. Isak var sextio år gammal när tvillingarna föddes.

Esau säljer sin förstfödslorätt

²⁷ Allt eftersom pojkarna växte upp blev Esau en skicklig jägare, som höll till ute på markerna, medan Jakob var mer stillsam och trivdes hemma i tälten. ²⁸ Esau var Isaks favorit, för han tyckte om köttet som Esau kom hem med. Men Rebecka älskade Jakob.

²⁹ En dag när Esau kom hem alldeles utsvulten från jakten, höll Jakob på att koka soppa. ³⁰ ”O, vad jag är hungrig!” klagade Esau. ”Ge mig lite av den där röda soppan som du har!” Därför fick han namnet ”Edom”^[ai]. ³¹ ”Det kan jag väl göra, om jag får byta den mot din förstfödslorätt”, svarade Jakob. ³² ”Jag håller ju på att dö. Vad har jag för nytta av förstfödslorätten?” sa Esau. ³³ ”Ja, lova då med ed att den är min”, sa Jakob. Esau svor en ed och sålde därmed sin förstfödslorätt till Jakob. ³⁴ Sedan gav Jakob Esau bröd och linssoppa. Han åt och drack och gick sedan och fortsatte med sitt. Så lite värdesatte han sin förstfödslorätt.

Isak och kung Avimelek

26 Det kom en svår hungersnöd över landet, så som det hade gjort under Abrahams tid, och Isak flyttade därför till Gerar, till Avimelek, filistéernas kung.^[aj]

² Herren visade sig där för honom och sa till honom: ”Far inte till Egypten, utan stanna i det land jag säger till dig! ³ Stanna nu här i detta land. Då ska jag vara med dig och välsigna dig, och jag ska ge alla dessa länder till dig och till dina ättlingar, precis som jag med ed lovade din far Abraham. ⁴ Jag ska göra dina ättlingar lika många som stjärnorna på himlen. Jag ska ge dem alla dessa länder. Genom din avkomma^[ak] ska alla jordens folk bli välsignade, ⁵ eftersom Abraham lydde mig och följde mina föreskrifter, befallningar, bud och lagar.”

⁶ Isak stannade i Gerar. ⁷ När männen i staden frågade honom om hans hustru, svarade han: ”Hon är min syster.” Han vågade inte säga att hon var hans hustru, för han var rädd att de skulle döda honom för Rebeckas skull, för hon var mycket vacker.

⁸ Men efter att han redan varit där en tid, fick Avimelek, filistéernas kung, av en händelse se genom fönstret att Isak kelade med Rebecka. ⁹ Då ropade Avimelek på Isak och sa: ”Hon är ju din hustru! Varför sa du då att hon var din syster?” ”Därför att jag var rädd att jag skulle bli dödad för hennes skull”, svarade Isak. ¹⁰ ”Hur kunde du behandla oss på det sättet?” sa Avimelek. ”Någon kunde ju ha legat med henne, och då skulle du ha dragit skuld över oss.” ¹¹ Sedan utfärdade Avimelek en offentlig varning: ”Den som skadar denne man eller hans hustru kommer att dö.”

Isak vägrar att strida för sin rätt

¹² Det året blev Isaks skördar enorma, hundra gånger den säd han sått, för Herren välsignade honom. ¹³ Han blev snart en rik man med alltmer växande rikedomar, tills han var mycket rik. ¹⁴ Han hade hjordar av får och getter, boskapshjordar och många tjänare. Men filistéerna blev avundsjuka på honom, ¹⁵ och de fyllde igen hans brunnar med jord, alla de brunnar som hans far Abraham hade grävt.

¹⁶ Till slut sa Avimelek till Isak: ”Gå någon annanstans! Du har blivit alltför mäktig för oss.” ¹⁷ Då flyttade Isak ner till Gerardalen och bodde där i stället. ¹⁸ Än en gång grävde Isak upp de brunnar som hade tillhört hans far Abraham, och som filistéerna hade fyllt igen efter hans fars död, och han gav dem samma namn som hans far en gång hade gett dem. ¹⁹ Hans herdar grävde också en ny brunn i Gerardalen och fann en underjordisk källa.

²⁰ Då kom herdarna på orten och grälade med Isaks herdar: ”Det är vårt vatten!” Därför kallade de brunnen för Esek^[al]. ²¹ Isaks män grävde då en annan brunn, men det blev strid om den också. Därför kallades den för Sitna^[am]. ²² När han då bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn, blev det inget mer bråk om den. Därför kallade de brunnen för Rechovot^[an]. De sa nämligen: ”Nu till sist har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet.”

²³ Därefter gick Isak till Beer Sheva, ²⁴ och sedan visade sig Herren för honom på natten. ”Jag är din far Abrahams Gud”, sa han. ”Var inte rädd, för jag är med dig och ska välsigna dig. Jag ska ge dig många ättlingar för min tjänare Abrahams skull.” ²⁵ Då byggde Isak ett altare och åkallade Herren. Han bosatte sig där och hans tjänare grävde en brunn.

²⁶ Sedan fick Isak besök från Gerar: Avimelek kom dit tillsammans med sin rådgivare Achussat och Pikol, befälhavaren över kungens här. ²⁷ ”Varför har ni kommit hit?” frågade Isak dem. ”Ni var ju fientliga mot mig och körde ut mig ur landet.” ²⁸ De sa: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Låt oss svära en ed och sluta ett förbund med varandra. ²⁹ Lova att du inte kommer att skada oss, på samma sätt som vi inte har skadat dig. Faktum är att vi bara har handlat väl emot dig och sänt dig bort i frid. Och nu har Herren välsignat dig.”

³⁰ Då lagade Isak till en festmåltid åt dem, och de åt och drack. ³¹ Så snart de steg upp på morgonen, svor de varandra en ed, och sedan skickade Isak hem dem i fred igen.

³² Samma dag kom Isaks tjänare och berättade om brunnen de hade grävt: ”Vi har hittat vatten”, sa de. ³³ Därför kallade han brunnen för Shiva^[ao]. Staden har sedan dess hetat Beer Sheva.

³⁴ Vid 40 års ålder gifte sig Esau med en flicka som hette Judit, dotter till hettiten Beeri. Han gifte sig också med Basemat, hettiten Elons dotter. ³⁵ De gjorde livet bittert för Isak och Rebecka.

Isak välsignar Jakob i stället för Esau

27 När Isak blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte längre kunde se, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sa Isak. ”Ja, far”, svarade Esau. ² Isak fortsatte: ”Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. ³ Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig. ⁴ Laga sedan till någon av mina favoriträtter och bär in den till mig så att jag får äta. Sedan ska jag välsigna dig innan jag dör.”

⁵ Men Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau, och när Esau gick ut på fälten för att jaga villebråd, ⁶ sa hon till sin son Jakob: ”Jag hörde vad din far sa till din bror Esau: ⁷ ’Skaffa åt mig villebråd och laga till en bit god mat så att jag får äta och sedan välsigna dig inför Herren innan jag dör.’

⁸ Gör nu, min son, precis som jag säger till dig. ⁹ Gå ut till hjorden och hämta hit två fina killingar, så ska jag laga till din fars favoriträtt. ¹⁰ Ta därefter maten till din far, för att han ska äta och välsigna dig, innan han dör.”

¹¹ Jakob sa då till sin mor Rebecka: ”Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! ¹² Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig.” ¹³ ”Låt hans förbannelse komma över mig, min son”, sa Rebecka. ”Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!”

¹⁴ Jakob hämtade då de två killingarna till sin mor, och hon lagade till en rätt av dem som Isak tyckte om. ¹⁵ Sedan tog hon Esaus, sin äldste sons bästa kläder, som fanns där i huset, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta dem på sig. ¹⁶ Hon täckte hans händer och bara hals med skinnet från killingarna. ¹⁷ Sedan gav hon honom den välsmakande rätten och lite nybakat bröd. ¹⁸ Jakob gick till sin far och sa: ”Far!” ”Ja, min son”, svarade Isak. ”Vem är det?”

¹⁹ ”Jag är Esau, din förstfödde”, sa Jakob. ”Jag har gjort som du sa till mig. Sitt nu upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig sedan.” ²⁰ ”Hur kunde du få tag på något så snabbt, min son?” undrade Isak.

”Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg”, svarade Jakob.

²¹ Då sa Isak: ”Kom hit till mig. Jag vill känna på dig, min son, och vara säker på att du är min son Esau!” ²² Jakob gick fram till sin far Isak, så han kunde känna på honom. Isak sa: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” ²³ Men han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus, så han välsignade honom.

²⁴ ”Är du verkligen min son Esau?” undrade Isak igen. ”Ja”, svarade Jakob. ²⁵ ”Kom då hit med maten, min son, så ska jag äta av villebrådet och sedan välsigna dig”, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av vinet som Jakob gav honom.

²⁶ ”Kom närmare, min son, och kyss mig”, sa Isak sedan. ²⁷ Jakob gick fram och kysste honom, och när Isak kände lukten av hans kläder välsignade han honom och sa:

³⁰ När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt. ³¹ Han hade också lagat till en god måltid och gick in till Jakob med den. ”Far, här är jag med viltet”, sa han. ”Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig din välsignelse!” ³² ”Vem är det som kommer?” undrade Isak.

”Det är ju jag, Esau, din förstfödde”, sa Esau. ³³ Då blev Isak alldeles förskräckt: ”Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, strax innan du kom?” undrade han. ”Jag gav honom min välsignelse, och då kommer han att vara välsignad.”

³⁴ När Esau hörde vad hans far sa, gav han ett högt och bittert klagorop: ”O, min far, välsigna också mig!”

³⁵ ”Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse”, konstaterade Isak. ³⁶ ”Inte undra på att de kallar honom Jakob^[ap]! Han har bedragit mig två gånger. Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?” frågade Esau.

³⁷ Då sa Isak: ”Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela hans släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av säd och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig, min son?” ³⁸ ”Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också”, bad Esau och brast i högljudd gråt.

Då svarade hans far Isak:

⁴¹ Esau hatade Jakob för den välsignelse deras far gett honom och sa för sig själv: ”Tiden är nära då vi sörjer vår far, och då ska jag döda Jakob.” ⁴² Men Rebecka fick reda på vad hennes äldre son Esau hade sagt. Hon sände då bud efter sin yngre son Jakob och berättade för honom att Esau ville hämnas och tänkte döda honom.

⁴³ ”Hör nu på vad jag säger”, sa hon. ”Fly till din morbror Laban i Harran, ⁴⁴ och stanna hos honom några dagar tills Esaus din brors vrede har lagt sig. ⁴⁵ När han lugnat ner sig och glömt vad du har gjort, ska jag meddela dig så att du kan komma tillbaka igen. Varför ska jag förlora er båda två på samma dag?^[ar]”

⁴⁶ Sedan sa Rebecka till Isak: ”Jag är dödstrött på de där hettitiskorna. Jag dör hellre än att jag också ser Jakob gifta sig med en av dessa hettitiska flickor här i landet.”

28 Då kallade Isak på Jakob och välsignade honom: ”Gift dig inte med någon av dessa kanaaneiska flickor! ² Gå i stället till Paddan Aram, till din morfar Betuels hus, och gift dig med en av dina kusiner, en av din morbror Labans döttrar. ³ Gud den Väldige kommer att välsigna dig och göra dig fruktsam. Du ska föröka dig och bli till många folk. ⁴ Han ska ge dig och dina ättlingar Abrahams välsignelser som han gav Abraham, och detta land, där du nu lever som främling, ska tillhöra dig, för Gud har gett det till Abraham.”

⁵ Sedan sände Isak iväg Jakob, och denne gav sig iväg till Paddan Aram till sin morbror Laban, araméen Betuels son, Jakobs och Esaus mor, Rebeckas bror.

⁶ Esau förstod att Isak hade välsignat Jakob och skickat honom till Paddan Aram för att skaffa sig en hustru därifrån. När Isak hade välsignat Jakob hade han varnat honom för att gifta sig med en kanaaneiska. ⁷ Jakob hade lytt sin far och mor och rest till Paddan Aram. ⁸ När Esau insåg hur illa Isak tyckte om de kanaaneiska kvinnorna, ⁹ gick han till Ismael och gifte sig med Machalat, Nevajots syster, som var dotter till Ismael, Abrahams son. Han gifte sig alltså med henne utöver de hustrur han redan hade.

Jakob bildar familj

Jakobs dröm

¹⁰ Jakob lämnade alltså Beer Sheva och gav sig iväg mot Harran. ¹¹ När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova. ¹² Då fick han i en dröm se trappsteg^[as] som nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner för dem.

¹³ Där uppe stod Herren, som sa: ”Jag är Herren, Abrahams och din far Isaks Gud. Jag ska ge marken du ligger på till dig och dina ättlingar. ¹⁴ Dina ättlingar kommer att bli som stoftet på jorden. Du kommer att utbreda dig från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina ättlingar. ¹⁵ Jag är med dig och ska skydda dig vart du än går och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska aldrig överge dig. Det jag har lovat dig ska jag också göra.”

¹⁶ Sedan vaknade Jakob. ”Herren är verkligen här”, sa han, ”och det visste jag inte om.” ¹⁷ Han greps av fruktan och sa: ”Hur skräckinjagande är inte denna plats! Det kan inte vara annat än Guds hus och himlens port!” ¹⁸ Nästa morgon steg han upp tidigt och tog stenen, som han hade haft under huvudet, och reste upp den som en minnessten och hällde olja över den. ¹⁹ Han kallade platsen Betel^[at]; tidigare hette staden Lus.