Bible in 90 Days

Omri regerar i Israel

²¹ Men nu blev Israels folk delat i två halvor. Ungefär hälften av folket fortsatte att följa Omri, medan de återstående ville ha Tivni, Ginats son, till sin kung. ²² Men Omris anhängare segrade över Tivnis; Tivni, Ginats son, dog, och Omri blev kung.

²³ Omri blev kung i Israel under Juda kungs Asas trettioförsta regeringsår och regerade i tolv år, sex av dem i Tirsa. ²⁴ Omri köpte kullen Samaria av Semer för två siklar silver och byggde en stad där som han kallade Samaria efter Semer, den tidigare ägaren. ²⁵ Men Omri gjorde det som var ont i Herrens ögon och syndade mer än de tidigare kungarna. ²⁶ Han följde alla Jerobeams, Nevats sons, vägar och begick samma synder som han förlett Israel till, så att de väckte Herrens, Israels Guds vrede med sina värdelösa gudar.

²⁷ Omris historia i övrigt, vad han gjorde och hans framgångar, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

²⁸ När Omri dog begravdes han i Samaria, och hans son Achav blev kung efter honom.

Achav regerar i Israel

²⁹ Achav, Omris son, blev kung över Israel i Juda kungs Asas trettioåttonde regeringsår. Achav regerade över Israel i Samaria i tjugotvå år. ³⁰ Achav gjorde ännu mer ont i Herrens ögon än någon av hans företrädare. ³¹ Som om det inte var ont nog att han tog efter Jerobeams, Nevats sons, synder, gifte han sig med Isebel, dotter till sidoniernas kung Etbaal och började sedan själv tjäna och tillbe Baal. ³² Först byggde han ett altare åt Baal i baalstemplet som han byggt i Samaria, ³³ och därefter tillverkade han en asherapåle och kom på så sätt att uppväcka Herrens, Israels Guds, vrede mer än någon tidigare kung i Israel.

³⁴ Under Achavs regering byggde Hiel från Betel upp Jeriko på nytt. När han lade dess grund kostade det honom hans förstfödde son Aviram, och när han satte upp stadsportarna kostade det honom hans yngste son Seguv. Detta var helt enligt Herrens ord, som hade uttalats av Josua, Nuns son.^[a]

Elia

(1 Kung 17:11—2 Kung 2:18)

Elia förutsäger en lång torrperiod

17 Elia från Tishbe i Gilead talade till kung Achav: ”Så sant som Herren, Israels Gud lever, han som jag tjänar, kommer det inte att falla vare sig dagg eller regn under dessa år annat än på mitt ord!”

² Därefter kom Herrens ord till Elia: ³ ”Gå österut och göm dig vid bäcken Kerit, öster om Jordan. ⁴ Drick vattnet i bäcken, och jag har befallt korparna att förse dig med mat.”

⁵ Elia gjorde som Herren hade sagt, gick till Kerits bäck öster om Jordan och slog läger där. ⁶ Korparna kom med bröd och kött varje morgon och kväll, och han drack ur bäcken.

⁷ Men efter någon tid torkade bäcken ut, för det regnade inte någonstans i hela landet.

Ett under med olja och mjöl

⁸ Herrens ord kom då till Elia: ⁹ ”Gå till Sarefat i närheten av Sidon och stanna där. Där finns en änka som jag har befallt att ge dig mat.”

¹⁰ Elia gick alltså till Sarefat. När han kom fram till stadsporten, fick han se en änka som gick och samlade ved och han bad henne hämta lite vatten att dricka.

¹¹ När hon gick för att hämta vattnet, ropade han efter henne att också ta med en bit bröd till honom. ¹² ”Så sant Herren, din Gud, lever: jag har inte har en enda brödbit”, svarade hon. ”Jag har bara en handfull mjöl kvar och lite olja i krukan. Jag skulle just samla ihop lite ved för att laga en måltid åt mig och min son, för att sedan kommer vi att dö.”

¹³ ”Var inte rädd”, sa Elia till henne. ”Gå och gör som du säger, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom till mig med den. Sedan kan du baka åt dig och din son. ¹⁴ Herren, Israels Gud, säger att mjölet i din kruka inte ska ta slut, inte heller oljan i din kanna, tills Herren sänder regn över jorden.”

¹⁵ Hon gick och gjorde som Elia hade sagt till henne, och både hon och hennes familj och Elia hade sedan mat att äta varje dag. ¹⁶ Mjölet i krukan tog inte slut, inte heller oljan i kannan, precis som Herren hade sagt genom Elia.

Elia uppväcker en liten pojke

¹⁷ Men en tid senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Han blev allt sämre och till sist slutade han andas. ¹⁸ ”Du gudsman, vad är det du har gjort mot mig?” sa hon till Elia. ”Har du kommit för att påminna mig om mina synder och döda min son?”

¹⁹ ”Ge din son åt mig”, svarade Elia. Han tog pojken ur hennes famn och bar upp honom i övre våningen till rummet där han bodde. Han lade pojken på sin säng ²⁰ och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, varför har du gjort så illa och dödat sonen till denna änka, som jag bor hos?”

²¹ Sedan sträckte han ut sig över barnet tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt honom få liv igen!”

²² Herren hörde Elias bön, och pojken fick liv på nytt. ²³ Elia tog pojken och bar honom ner från det övre rummet och lämnade honom till modern. ”Se! Din son lever!” sa han. ²⁴ Kvinnan sa till Elia: ”Nu är jag övertygad om att du är en gudsman och att det du säger är sanning som kommer från Herren.”

Elia tillrättavisar kung Achav

18 Efter en lång tid, på tredje året, kom Herrens ord till Elia: ”Gå och träd fram inför kung Achav. Jag ska snart låta det regna över landet.”

² Elia gav sig iväg för att träda fram inför kungen.

Under tiden hade hungersnöden blivit mycket svår i Samaria.

³ Achav kallade till sig Obadja, som hade hand om Achavs egendom, en man som hyste stor fruktan för Herren. ⁴ En gång, när Isebel höll på att döda Herrens profeter, hade Obadja gömt hundra av dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och vatten.

⁵ Kung Achav hade sagt till Obadja: ”Gå genom landet och sök efter källor och vattendrag för att hitta gräs, så att vi kanske kan hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta boskap.”

⁶ De delade upp landet mellan sig och gav sig av, Achav åt ett håll och Obadja åt ett annat. ⁷ Plötsligt fick Obadja på sin väg se Elia komma gående, och så snart han kände igen honom, föll han ner för honom. ”Är det verkligen du, min herre Elia?” frågade han. ⁸ ”Ja, det är det”, svarade Elia. ”Gå och tala om för din herre: Elia är här.”

⁹ Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill överlämna mig åt Achav och sända mig i döden? ¹⁰ Ja, så sant Herren, din Gud, lever, det finns inget folk eller kungarike där min herre inte låtit söka efter dig. Och när man svarade att du inte var där, tvingade han dessa kungariken och folk att svära på att de inte kunnat finna dig. ¹¹ Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre: ’Elia är här!’ ¹² Men så snart jag har gått härifrån, så för nog Herrens Ande bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan talar om detta för Achav och han inte finner dig, dödar han mig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat Herren alltsedan min ungdom. ¹³ Har ingen talat om för dig, min herre, vad jag gjorde när Isebel höll på att döda Herrensprofeter, hur jag då gömde hundra av dem i två grottor och gav dem mat och vatten? ¹⁴ Och nu vill du att jag ska gå och tala om för kungen: ’Elia är här!’ Då är jag dödens!”

¹⁵ ”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag tjänar, i dag ska jag personligen infinna mig hos Achav”, svarade Elia.

Elia utmanar baalsprofeterna

¹⁶ Obadja gick då och berättade det för Achav, och Achav gick ut för att möta honom.

¹⁷ ”Jaså, där är du, du som dragit denna olycka över Israel”, sa Achav när han fick se Elia. ¹⁸ ”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, svarade Elia. ”Du och din familj har förkastat Herrens bud och följt baalsgudarna. ¹⁹ Samla nu allt folk i Israel hos mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter, som Isebel försörjer.”

²⁰ Achav meddelade då hela Israel och sammankallade alla profeterna på berget Karmel.

²¹ Där stod Elia upp och talade till hela folket: ”Hur länge ska ni fortsätta att vingla mellan olika åsikter? Om Herren är Gud, följ då honom! Men om Baal är det, ska ni naturligtvis följa honom!” Men de gav honom inget svar.

²² ”Jag är den ende av Herrens profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter”, fortsatte Elia. ²³ ”Skaffa nu fram åt oss två tjurar. De får välja en av dem åt sig, stycka den och lägga den på veden, men utan att tända eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld. ²⁴ Sedan ska ni ropa till er gud, och jag ska ropa till Herren, min Gud, och den som svarar med eld är Gud.”

Allt folket gick med på Elias förslag.

²⁵ Då vände sig Elia till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör den i ordning, för ni är många. Anropa sedan er gud, men tänd ingen eld.”

²⁶ De gjorde i ordning en av tjurarna som man gav dem. De ropade sedan hela förmiddagen på Baal: ”Baal, svara oss!” Men de fick inget svar, och då började de hoppa runt altaret^[b] som de hade gjort.

²⁷ Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar^[c], eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!”

²⁸ Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde. ²⁹ De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde.

³⁰ ”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp Herrens altare som hade rivits ner. ³¹ Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken Herren hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.” ³² Av dem byggde han ett altare åt Herren. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått^[d]. ³³ Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden.

³⁴ ”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa ³⁵ rann vattnet ner över altaret och fyllde diket.

³⁶ När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning! ³⁷ Herre, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!”

³⁸ Då kom en eld ner från Herren som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket.

³⁹ När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”Herren är Gud! Herren är Gud!”

⁴⁰ Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han.

De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där.

Elia ber om regn

⁴¹ Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.”

⁴² Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän ⁴³ och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!”

Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!”

⁴⁴ När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand.

”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia.

⁴⁵ Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel, ⁴⁶ och Herrens kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel.

Elia flyr för sitt liv

19 När Achav talade om för Isebel vad Elia hade gjort, och att han hade dödat profeterna med svärd, ² skickade hon följande meddelande till Elia: ”Må gudarna straffa mig nu och alltid om jag inte redan vid den här tiden i morgon kväll låter det gå med ditt liv som det gick med dessa profeters.”

³ Då blev Elia rädd och flydde för sitt liv. När han kom till Beer Sheva i Juda, lämnade han kvar sin tjänare där. ⁴ Sedan gick han ensam en dagsresa ut i öknen. Han kom till en ginstbuske, satte sig under den och önskade sig döden. ”Nu får det vara nog”, sa han till Herren. ”Ta mitt liv. Jag är inte bättre än mina fäder.”

⁵ Sedan lade han sig ner under busken och somnade. Men en ängel kom fram och rörde vid honom och sa till honom att resa sig upp och äta. ⁶ Då såg Elia sig om och såg bredvid sitt huvud bröd som hade gräddats på heta stenar och en kruka med vatten. Elia åt och drack, och sedan lade han sig igen.

⁷ Då kom Herrens ängel en andra gång och rörde vid honom och sa till honom: ”Res dig upp och ät, för annars blir resan för mycket för dig.”

⁸ Elia reste sig upp. Han åt och drack, och maten gav honom styrka så att han kunde gå fyrtio dygn i sträck till berget Horeb, Guds berg, ⁹ där han gick in i en grotta för natten.

Gud talar till Elia

Herrens ord kom till honom: ”Vad gör du här, Elia?”

¹⁰ ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud”, svarade han. ”Men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”

¹¹ ”Gå ut och ställ dig inför Herren på berget”, befallde han honom. ”Herren ska gå förbi där.” Sedan svepte en väldig vind fram över berget, så våldsam att klipporna slets loss och krossades inför Herren, men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men Herren var inte i den. ¹² Efter jordbävningen kom det en eld, men Herren var inte heller i elden. Efter elden hördes en stilla susning. ¹³ När Elia hörde susningen, gömde han ansiktet i sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Då hördes på nytt en röst, som frågade: ”Vad gör du här, Elia?” ¹⁴ Han svarade än en gång: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud, men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”

¹⁵ ”Gå tillbaka samma väg du kom, och gå till Damaskus öken”, sa Herren till honom. ”När du kommer fram, ska du smörja Hasael till kung över Aram. ¹⁶ Sedan ska du smörja Nimshis son Jehu till kung över Israel, och Elisha, som är son till Shafat från Avel Mechola, till att efterträda dig som profet.

¹⁷ Den som flyr undan Hasaels svärd ska dödas av Jehu, och den som flyr undan Jehus svärd, ska dödas av Elisha. ¹⁸ Men jag ska lämna kvar sjutusen personer i Israel som aldrig har fallit ner inför Baal och gett honom en hyllningskyss.”

Elisha blir Elias lärjunge

¹⁹ Elia gav sig iväg och hittade Elisha, Shafats son, som höll på att plöja en åker. Han plöjde med tolv par oxar, och Elisha gick sist och körde det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över axlarna på honom.

²⁰ Elisha lämnade oxarna och sprang efter Elia. ”Låt mig bara få kyssa min far och min mor till avsked. Sedan ska jag följa dig”, sa han. ”Gå tillbaka du”, svarade Elia. ”Du vet väl vad jag har gjort med dig?^[e]”

²¹ Elisha gick då tillbaka till oxarna och slaktade dem och använde virket från plogen till att göra upp en eld för att koka köttet, som han gav åt folket. De åt tillsammans.

Sedan följde Elisha Elia och blev hans medhjälpare.

Herren låter Israel besegra Aram

20 Ben-Hadad, kungen i Aram, mobiliserade hela sin armé, och tillsammans med trettiotvå andra kungar och deras hästar och vagnar, belägrade han Samaria och angrep det. ² Han sände bud till Israels kung Achav inne i staden ³ och meddelade: ”Så säger Ben-Hadad: ’Ditt silver och guld är mitt, liksom dina bästa hustrur och barn.’ ” ⁴ ”Ja, som du min herre och kung säger, allt jag har är ditt!” svarade Israels kung.

⁵ Snart kom Ben-Hadads sändebud tillbaka med ett nytt meddelande: ”Så säger Ben-Hadad: ’Jag har ju sänt bud till dig att ge mig ditt silver och guld och dina hustrur och barn. ⁶ Så här dags i morgon skickar jag mina tjänare för att leta igenom ditt palats och dina tjänstemäns hus, och de kommer att ta med sig allt det som du sätter värde på.’ ”

⁷ Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. ”Ni ser hur mycket problem den här mannen skapar”, sa han till dem. ”Han krävde att få mina hustrur och barn och mitt silver och guld, och inget av det förnekade jag honom.”

⁸ ”Lyssna inte mer på honom och ge inte efter för honom”, svarade de äldste och folket.

⁹ Achav svarade Ben-Hadads sändebud: ”Säg till min herre och kung: ’Jag ska ge dig allt det du begärde första gången, men detta kan jag inte gå med på.’ ” Så gick de till Ben-Hadad med det svaret.

¹⁰ Ben-Hadad sände då följande bud till honom: ”Måtte gudarna straffa mig både nu och alltid, om jag inte förvandlar Samaria till en grushög! Det ska inte bli så mycket grus kvar av det att mina män kan få en handfull var.”

¹¹ ”Säg till honom”, svarade då Israels kung, ”att ingen som håller på att ta på sig rustningen ska skryta förrän det är dags att ta av den.”

¹² Detta svar nådde Ben-Hadad när han och de andra kungarna satt och drack i sina tält. ”Gör er redo för anfall!” befallde Ben-Hadad sina officerare, och de gjorde sig redo att anfalla staden.

¹³ Då kom en profet och sökte upp Israels kung Achav och sa: ”Så säger Herren: ’Ser du denna enorma armé? Jag ska överlämna dem åt dig i dag. Då ska du förstå att jag är Herren.’ ”

¹⁴ ”Men genom vem ska du göra detta?” frågade Achav. ”Herren säger: ’Genom de unga officerarna i provinserna’ ”, svarade profeten. ”Vem ska börja anfallet?” frågade Achav. ”Det ska du göra”, svarade profeten.

¹⁵ Achav mönstrade de unga officerarna från provinserna, 232 man, och sedan den israelitiska armén, som bestod av 7 000 man. ¹⁶ Mitt på dagen gick de till anfall, medan Ben-Hadad och hans trettiotvå allierade höll på att dricka sig berusade i sina tält.

¹⁷ Provinshövdingarnas unga officerare gick ut först. Ben-Hadads spejare meddelade då honom att trupper var i antågande från Samaria. ¹⁸ ”Ta dem levande, vare sig de kommer för att begära fred eller för att strida”, befallde Ben-Hadad.

¹⁹ Nu hade provinshövdingarnas officerare tågat ut mot staden med hela armén efter sig, ²⁰ och var och en slog ner sin motståndare. Den arameiska armén flydde. Israeliterna förföljde dem, men kung Ben-Hadad och några andra lyckades komma undan till häst. ²¹ Men Israels kung drog ut och tog hästarna och vagnarna, och tillfogade araméerna stora förluster.

²² Efter slaget gick profeten fram till Israels kung och uppmanade honom att till nästa årsskifte förstärka sina positioner, se över vad som behövde göras och förbereda sig för ett nytt anfall från kungen av Aram.

²³ Efter nederlaget kom nämligen Ben-Hadads officerare fram till honom och sa: ”Israels Gud är en bergsgud, och det är anledningen till att de besegrade oss. Men vi kan mycket lätt besegra dem nere på slätten. ²⁴ Gör nu så här: Ersätt kungarna med ståthållare nästa gång, ²⁵ och skaffa dig en ny armé lika stor som den du har förlorat. Låt oss få samma antal hästar, vagnar och soldater, och sedan ska vi strida mot dem på slätten. Då kommer vi tveklöst att besegra dem.”

Kungen lyssnade och gjorde som de föreslagit. ²⁶ Året därpå mobiliserade han sin armé och marscherade ut mot Israel igen, den här gången vid Afek. ²⁷ Israel mönstrade också sin armé, ordnade med underhållsförband och drog ut för att möta araméerna. Men den israelitiska armén såg ut som ett par små gethjordar i jämförelse med den stora arameiska armén, som täckte hela landskapet.

²⁸ Då kom gudsmannen till kungen i Israel och sa: ”Så säger Herren: Araméerna påstår att Herren är en bergsgud och inte en gud över slätten. Därför ska jag överlämna den här stora armén åt dig, och ni ska då förstå att jag är Herren.”

²⁹ De två arméerna låg i ställning mitt emot varandra i sju dagar, men på den sjunde dagen började striden. Israeliterna dödade 100 000 arameiska fotsoldater på en enda dag. ³⁰ De övriga flydde till staden Afek, men murarna föll över dem och dödade ytterligare 27 000 man. Ben-Hadad flydde in i staden och gömde sig i det inre rummet i ett av husen.

³¹ Hans officerare sa till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är mycket barmhärtiga. Om vi binder säcktyg om våra höfter och rep runt våra huvuden och sedan går ut till Israels kung, så kanske han låter dig leva.”

³² De band säcktyg kring höfterna och rep runt huvudet och gick så till Israels kung och sa: ”Din tjänare Ben-Hadad ber dig: ’Låt mig få leva!’ ” ”Jaså, lever min bror fortfarande?” sa Israels kung.

³³ Männen tog det som ett gott tecken och var snabba att ta fasta på de orden och sa: ”Ja, din bror Ben-Hadad!”

”Gå och hämta honom!” sa kungen till dem. De gjorde så, och när Ben-Hadad kom bjöd Achav honom att sitta upp i vagnen.

³⁴ ”Jag ska lämna tillbaka de städer som min far tog från din far”, sa Ben-Hadad, ”och du kan upprätta handelskvarter i Damaskus, precis som min far gjorde i Samaria.” ”I utbyte mot detta avtal är du fri”, sa Achav. De slöt förbund med varandra, och Ben-Hadad fick gå.

En profet fördömer kung Achav

³⁵ På Herrens befallning sa en av profeterna till en av de övriga: ”Slå till mig!” Men mannen vägrade.

³⁶ ”Därför att du har vägrat att lyda Herrens röst, ska ett lejon döda dig så fort du lämnar mig”, sa profeten till honom. Och när han gick därifrån, mötte han ett lejon som dödade honom.

³⁷ Då fann profeten en annan man och bad honom: ”Slå till mig!” Mannen slog honom så att han sårade honom.

³⁸ Profeten väntade sedan på kungen vid sidan av vägen, men han hade sin huvudbindel för ögonen för att dölja vem han var.

³⁹ När kungen passerade, ropade profeten till honom: ”Jag, din tjänare, gav mig ut mitt i striden. En man kom till mig med en fånge och sa: ’Vakta den här mannen. Om han flyr så måste du dö, eller betala mig en talent^[f] i silver.’ ⁴⁰ Men när jag, din tjänare, hade uppmärksamheten riktad åt ett annat håll var fången borta.” ”Det är din dom”, svarade kungen. ”Du har själv uttalat den.”

⁴¹ Då slet profeten bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom som en av profeterna. ⁴² Han sa till kungen: ”Herren säger: ’Därför att du lät en man löpa som jag hade vigt åt förintelse, så måste du dö i hans ställe och ditt folk i stället för hans.’ ”

⁴³ Kungen for då hem, och han var både missmodig och arg när han kom till Samaria.

Achav tar Navots vingård

21 En tid därefter hände följande: Navot, en man från Jisreel, hade en vingård i utkanten av staden, inte långt från Samarias kung Achavs palats. ² Achav talade till Navot: ”Låt mig få din vingård! Jag vill ha den till trädgård, eftersom den ligger så nära mitt palats.” Han erbjöd Navot en bättre vingård eller bra betalt, vilket han önskade.

³ Men Navot svarade Achav: ”Herren förbjude att jag skulle ge dig mitt fädernearv.”

⁴ Achav gick tillbaka hem missmodig och arg, eftersom Navot från Jisreel talat om för honom att han inte ville ge bort sitt fädernearv. Han vägrade att äta och gick och lade sig med ansiktet mot väggen.

⁵ Hans hustru Isebel kom in och frågade: ”Vad är det som har fått dig på så dåligt humör? Varför äter du inte?”

⁶ Han svarade: ”Jag talade med Navot från Jisreel och bad honom sälja sin vingård till mig, eller byta den mot annan mark, men han vägrade att ge mig sin vingård.”

⁷ ”Är det så här du agerar som kung i Israel?” frågade Isebel. ”Ät nu, och bekymra dig inte för den här saken! Jag ska ordna så att du får jisreeliten Navots vingård!”

⁸ Hon skrev brev i Achavs namn, satte hans sigill på dem och skickade dem till de äldste och förnämsta i staden, där Navot bodde. ⁹ I breven stod det:

”Utlys fasta. Låt Navot sitta på en hedersam plats. ¹⁰ Skaffa fram två onda män, placera dem mittemot Navot och låt dem anklaga honom för att ha förbannat Gud och kungen. För sedan bort Navot och stena honom.”

¹¹ De äldste och förnämsta i Navots stad följde Isebels instruktioner och gjorde som hon skrivit i sina brev till dem. ¹² De utlyste en fasta och placerade Navot på en framskjuten plats. ¹³ Två onda män anklagade honom för att ha förbannat Gud och kungen, och man förde Navot ut ur staden och stenade honom till döds. ¹⁴ Sedan sände de ett meddelande till Isebel om att Navot var stenad till döds.

¹⁵ När Isebel fick höra nyheten, sa hon till Achav: ”Nu kan du ta den där vingården, som jisreeliten Navot vägrade att sälja till dig. Han är inte längre i livet. Han är död.”

¹⁶ Då Achav hörde att Navot var död gick han ner till vingården för att ta den i besittning.

¹⁷ Men då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ¹⁸ ”Gå och sök upp Israels kung Achav i Samaria. Han är vid Navots vingård och håller på att lägga beslag på den. ¹⁹ Säg till honom: ’Så säger Herren: ”Har du både mördat en man och tagit hans arv i besittning?” Så säger Herren: ”Hundarna ska slicka i sig ditt blod, på samma plats där de alldeles nyss slickade i sig Navots blod!” ’ ”

²⁰ ”Jaså, min fiende har hittat mig!” sa Achav till Elia. ”Ja”, svarade Elia. ”Jag har funnit dig, för att du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon. ²¹ ’Jag kommer att låta olycka drabba dig, utplåna dig, och jag ska inte låta någon manlig ättling till Achav, vare sig slav eller fri, få överleva. ²² Jag tänker låta det gå med din familj på samma sätt som kung Jerobeams, Nevats sons, och kung Bashas, Achias sons, familjer, för du har gjort mig vred genom att locka Israel till synd.’ ²³ Herren har också talat om för mig att hundarna i Jisreel ska äta upp Isebel. ²⁴ De medlemmar av Achavs familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli uppätna av fåglar.”

²⁵ Det var ingen som hade sålt sig till ondskan så som Achav och som uppmuntrades av sin hustru till det. ²⁶ Särskilt avskyvärt handlade han genom att tillbe avgudar, precis som amoréerna hade gjort, det folk som Herren hade fördrivit ut ur landet för Israels folks skull.

²⁷ När Achav hörde dessa ord rev han sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg, fastade och sov i säcktyg och gick omkring utan att säga ett ord.

²⁸ Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ²⁹ ”Ser du hur Achav har ödmjukat sig inför mig? Därför att han ödmjukat sig så ska jag inte låta olyckan komma medan han lever, utan den kommer i stället att drabba hans ätt.”

Joshafat lierar sig med Achav

(2 Krön 18:1-27)

22 Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel. ² Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel, ³ sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!”

⁴ Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina. ⁵ Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga Herren till råds.” ⁶ Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.”

⁷ Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer Herrens profet här, som vi också kan fråga?” ⁸ ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga Herren åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.

⁹ Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.

¹⁰ Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.

¹¹ Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger Herren: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.” ¹² Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för Herren kommer att överlämna staden i kungens hand.”

¹³ Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” ¹⁴ Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag ska bara säga honom det Herren säger till mig!”

¹⁵ När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för Herren ska överlämna staden i kungens hand!” ¹⁶ Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i Herrens namn?”

¹⁷ Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”

¹⁸ Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”

¹⁹ Mika fortsatte: ”Hör här vad Herren säger! Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. ²⁰ Herren sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så. ²¹ Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade Herren honom. ²² Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ Herren svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’ ²³ Herren har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för Herren har bestämt att olycka ska drabba dig.”

²⁴ Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle Herrens Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. ²⁵ ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.

²⁶ Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash, ²⁷ och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ”

²⁸ Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har Herren inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk^[g]!”

Achav dör på slagfältet

(2 Krön 18:28-34)

²⁹ Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.

³⁰ Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.

³¹ Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. ³² När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till, ³³ märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom. ³⁴ Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”

³⁵ Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.

³⁶ Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!” ³⁷ Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes. ³⁸ De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som Herren hade förutsagt.

³⁹ Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

⁴⁰ Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung.

Joshafat regerar i Juda

(2 Krön 20:31—21:1)

⁴¹ Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda. ⁴² Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. ⁴³ Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför Herren. ⁴⁴ Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där. ⁴⁵ Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel.

⁴⁶ Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

⁴⁷ Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid.

⁴⁸ Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent^[h].

⁴⁹ Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever. ⁵⁰ Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det.

⁵¹ Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.

Achasja regerar i Israel

⁵² Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år. ⁵³ Men han gjorde det som var ont i Herrens ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd. ⁵⁴ Han tjänade och tillbad Baal och väckte Herrens, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort.

Avslutningen av Elias uppdrag

Achasjas konfrontation med Elia

1 När Achav var död, gjorde Moabs folk uppror mot Israel.

² En dag föll Achasja ner från sin sal på övre våningen i Samaria och skadade sig. Han sände bud till Baal Sebub, guden i Ekron, för att fråga om han skulle bli frisk igen.

³ Men då kom en Herrens ängel och sa till Elia från Tishbe: ”Gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och fråga dem om det är sant att det inte finns någon Gud i Israel, eftersom de går till Baal Sebub, guden i Ekron, för att fråga honom. ⁴ Därför säger Herren: ’Du kommer inte att lämna sängen du ligger i, utan du ska dö.’ ” Så gick Elia.

⁵ Sändebuden återvände genast till kungen.

”Varför är ni redan tillbaka?” undrade han. ⁶ ”Där var en man som kom fram till oss”, svarade de. ”Han sa till oss att gå tillbaka till kungen som sänt oss och säga: ’Så säger Herren: Finns det ingen Gud i Israel, eftersom du skickar bud för att fråga Baal Sebub, guden i Ekron, om råd? Därför kommer du aldrig att få lämna sängen du ligger i, utan du ska dö.’ ”

⁷ ”Vad var det för en man, som mötte er och sa detta?” frågade kungen. ⁸ ”Han hade en mantel av hår och ett läderbälte om höfterna”, svarade de. ”Det var Elia från Tishbe”, sa kungen.

⁹ Han skickade genast en officer med femtio man till Elia. Denne kom upp till honom och fann Elia sittande högst uppe på en kulle. ”Du gudsman, kungen har befallt att du ska komma ner”, sa officeren till honom.

¹⁰ ”Om jag är en gudsman, så ska eld komma ner från himlen och utplåna dig och dina femtio man”, svarade Elia. Omedelbart slog blixten ner och dödade dem allesammans.

¹¹ Kungen skickade då ytterligare en officer med femtio man. ”Du gudsman”, ropade officeren till honom. ”Kungen säger att du omedelbart måste komma ner!”

¹² Men Elia svarade som förut: ”Om jag är en gudsman, så ska eld komma ner från himlen och döda dig och dina femtio man.” Och än en gång kom Guds eld från himlen, och han och hans femtio man förintades.

¹³ För tredje gången skickade kungen iväg en officer med femtio man. Den här gången föll officeren på knä för Elia och vädjade till honom: ”Du gudsman, skona mitt liv och de här femtio männens, som är dina tjänare! ¹⁴ Eld kom ner från himlen och förtärde de två första officerarna med deras män. Men skona nu mitt liv!”

¹⁵ Då sa Herrens ängel till Elia: ”Var inte rädd utan följ med dem!” Elia lydde då ängeln och följde med dem till kungen.

¹⁶ ”Så säger Herren: Var det därför att det inte finns någon Gud i Israel som du kan fråga, som du skickade bud till Baal Sebub, guden i Ekron?” frågade Elia kungen. ”Därför ska du inte komma upp ur sängen du ligger i, utan du ska dö.”

¹⁷ Achasja dog, precis som Herren hade förutsagt genom Elia, och hans bror Joram blev kung efter honom, eftersom Achasja inte hade någon son. Det här skedde under Jorams, Joshafats sons, andra regeringsår över Juda.

¹⁸ Achasjas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

Elias himmelsfärd

2 Nu var tiden inne för Herren att hämta Elia upp till himlen i en stormvind. När Elia och Elisha lämnade Gilgal, ² sa Elia till Elisha: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel.” ”Nej, så sant Herren och du själv lever, jag ska inte lämna dig!” svarade Elisha.

Därför gick de tillsammans till Betel. ³ Där kom profetskaran som höll till i Betel fram till Elisha och frågade: ”Vet du om att Herren i dag tänker ta din herre ifrån dig?” ”Ja”, sa Elisha till dem. ”Jag vet, men tala inte om det!”

⁴ ”Elisha, stanna kvar här, för Herren har sänt mig till Jeriko”, sa Elia. Men Elisha svarade som förra gången: ”Så sant Herren och du själv lever, jag ska inte lämna dig!” Därför gick de tillsammans till Jeriko.

⁵ I Jeriko kom profetskaran som fanns där fram till Elisha och frågade: ”Vet du om att Herren i dag tänker ta din herre ifrån dig?” ”Ja”, sa Elisha till dem. ”Jag vet, men tala inte om det!” ⁶ ”Stanna här nu”, sa Elia sedan till Elisha, ”för Herren har sänt mig till floden Jordan.” Men Elisha svarade som förut: ”Så sant Herren och du själv lever, jag ska inte lämna dig!”

De gav sig alltså iväg tillsammans. ⁷ Femtio man ur profetskaran stod på avstånd, mitt emot platsen där de två ställde sig vid Jordan. ⁸ Elia tog då sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet med den. Då delade sig vattnet i floden, och de gick torrskodda över till andra sidan.

⁹ ”Vad vill du att jag ska göra för dig, innan jag blir hämtad härifrån?” frågade Elia när de gick över. ”Låt mig få dubbelt så mycket av den ande som du själv har”, bad Elisha. ¹⁰ ”Du har bett om något mycket svårt”, svarade Elia. ”Men om du ser när jag tas bort ifrån dig, då ska du få vad du begär, annars inte.”

¹¹ Medan de gick där och samtalade med varandra, kom plötsligt en vagn av eld och den drogs av hästar som också var av eld. Vagnen körde fram mellan dem och skilde dem åt och Elia fördes i en stormvind upp till himlen.

¹² Elisha såg det och ropade: ”Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!”

När Elia försvann ur sikte, rev Elisha sönder sin mantel. ¹³ Sedan tog han upp Elias kvarlämnade mantel och gick tillbaka till Jordans strand. ¹⁴ Där tog han manteln som fallit av honom och slog med den på vattnet.

”Var är Herren, Elias Gud?” frågade han. När Elisha slog på vattnet, delade det sig, och Elisha kunde gå över.

¹⁵ ”Anden som vilade över Elia är nu över Elisha!” sa profetskaran från Jeriko som stått på avstånd och sett på honom. Sedan gick de fram till Elisha och böjde sig ner på marken inför honom. ¹⁶ De sa till honom: ”Herre, vi, dina tjänare, har femtio duktiga män bland oss. Låt dem gå och leta efter din mästare. Herrens Ande har kanske lyft upp honom på något berg eller kastat ner honom i en dal.” ”Nej, sänd inte ut dem”, svarade Elisha.

¹⁷ Men de var så envisa att han till slut fick ge med sig: ”Låt dem gå och leta då”, sa han. Och femtio män skickades iväg, och de letade i tre dagar, men de hittade inte Elia.

¹⁸ Elisha var fortfarande kvar i Jeriko när de kom tillbaka. ”Jag sa ju att ni inte skulle gå”, sa han.

Elisha

(2:19—8:15; 13:14-25)

Elisha renar Jerikos vatten

¹⁹ Nu talade stadens män till Elisha: ”Staden ligger vackert, som du kan se, herre, men vattnet är mycket dåligt, och det ger missväxt^[i].” ²⁰ ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den”, sa profeten. De gav honom då vad han begärde. ²¹ Han gick ut till vattenkällan, kastade saltet i den och sa: ”Så säger Herren: ’Jag har gjort vattnet friskt. Nu ska det inte längre förorsaka död eller missväxt.’ ”

²² Från den stunden var vattnet friskt, precis som Elisha hade sagt.

Elisha blir hånad

²³ Från Jeriko fortsatte han till Betel. När han gick vägen fram, kom det ett gäng pojkar från staden och började driva med honom: ”Upp med dig, flintskalle, upp med dig, flintskalle!” ²⁴ Då vände han sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn, och genast kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av dem.

²⁵ Sedan gick Elisha till berget Karmel, innan han återvände till Samaria.

Elisha förutsäger segern över Moab

3 Achavs son Joram blev kung över Israel i Samaria under Joshafats artonde regeringsår över Juda, och han regerade i tolv år. ² Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, men inte så som sin far och mor, för han lät åtminstone riva ner den baalspelare som hans far hade rest. ³ Men trots det höll han fast vid Nevats sons, Jerobeams, synder som han hade förlett Israels folk till och övergav dem inte.

⁴ Kung Mesha i Moab var fårfarmare. Han hade försett Israel med 100 000 lamm och ull från 100 000 baggar, ⁵ men efter Achavs död gjorde kungen i Moab uppror mot Israel. ⁶ Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade hela den israelitiska armén. ⁷ Han skickade följande meddelande till Joshafat, kungen i Juda: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du hjälpa mig att strida mot Moab?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, tillsammans med dig, och mitt folk och mina hästar likaså, tillsammans med ditt folk och dina hästar.” ⁸ ”Vilken väg ska vi ta?” frågade Joshafat. ”Vi ska gå till anfall från Edoms öken”, svarade Joram.

⁹ Israels och Juda kungar gav sig iväg tillsammans med Edoms kung och gick en omväg, som tog sju dagar i anspråk. Vattnet tog då slut för både soldaterna och djuren.

¹⁰ ”Vad ska vi ta oss till?” utbrast Israels kung. ”Har Herren fört oss tre kungar hit bara för att överlämna oss åt Moab?” ¹¹ Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon Herrens profet här, så att vi kan rådfråga Herren?” ”Elisha, Shafats son, är här”, svarade en av Israels kungs officerare. ”Han som hällde vatten över Elias händer^[j].” ¹² ”Han har Herrens ord med sig”, sa Joshafat.

Kungen i Israel, Joshafat och Edoms kung gick alltså för att fråga Elisha till råds.

¹³ Elisha sa till den israelitiske kungen: ”Vad har jag med dig att göra? Gå till din fars profeter och till din mors!”

”Nej”, svarade kung Joram. ”Herren har kallat oss tre kungar hit för att överlämna oss åt Moab!”

¹⁴ ”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag tjänar, jag skulle inte bry mig om dig eller ens notera dig, om det inte vore för Juda kung Joshafats skull”, svarade Elisha. ¹⁵ ”Nåväl, skaffa nu hit någon som spelar harpa!”

Och medan harpan spelade kom Herrens hand över Elisha.

¹⁶ Han sa: ”Så säger Herren: Gräv grop vid grop här i dalen! ¹⁷ Ni ska inte se någon vind eller något regn, men den här dalen ska fyllas med vatten, så att det finns tillräckligt för er och alla djuren att dricka. ¹⁸ Det här är bara början, för Herren ska överlämna Moab åt er. ¹⁹ Ni ska inta varje befäst stad och varje viktig ort. Ni ska hugga ner varje gott träd, fylla igen alla deras brunnar och förstöra åkrarna med sten.”

²⁰ Dagen därpå, när det var dags för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edom, så att det snart fanns vatten överallt i landet.

²¹ Under tiden fick folket i Moab höra talas om kungarna som kom marscherande mot dem. Då mobiliserade de alla stridsdugliga män, både unga och gamla, och ställde upp utmed gränsen. ²² Men tidigt följande morgon när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det för moabiterna ut att vara rött som blod.

²³ ”Det är blod!” ropade de. ”Kungarna har råkat i strid och dödat varandra! Nu går vi dit och tar bytet!”

²⁴ Men när de kom fram till Israels läger, rusade Israels soldater ut och anföll dem, så att Moabs armé måste fly. Och Israels armé drog in i landet och slog moabiterna. ²⁵ De förstörde städerna och kastade sten på de goda åkrarna tills de fyllde dem. De fyllde också igen brunnarna och fällde alla värdefulla träd. Till slut var det bara Kir-Hareset kvar med sina stenar, men också den staden föll när slungkastarna gick till anfall.

²⁶ När kungen i Moab såg att han förlorat slaget, anförde han 700 av sina svärdbeväpnade män i ett försök att slå sig igenom till kungen i Edom, men de misslyckades. ²⁷ Då hämtade han sin äldste son, som skulle efterträda honom som kung, och offrade honom som ett brännoffer på muren. Israeliterna drabbades av stor vrede och drog sig tillbaka till sitt eget land.

Elisha förser en änka med olja

4 En dag kom hustrun till en av profetlärjungarna och sa till Elisha: ”Din tjänare, min man, har dött. Du vet att han fruktade Herren, men nu kommer fordringsägaren och tar mina båda söner till slavar.” ² ”Vad kan jag göra för dig?” frågade Elisha. ”Vad har du i huset?” ”Jag, din tjänarinna, har ingenting alls. Bara lite olja i krukan”, svarade hon. ³ ”Gå och låna krukor och kannor från dina grannar och vänner, och inte bara några få”, sa han till henne. ⁴ ”Sedan ska du och dina söner gå in i huset och stänga dörren efter er. Häll olja i alla krukor och kannor och ställ dem sedan åt sidan när de är fulla.”

⁵ Hon gick från honom, stängde dörren efter sig och sina söner, och de bar fram krukor och kannor till henne, som hon fyllde, den ena efter den andra, ⁶ tills allesammans var fulla till brädden. ”Ge mig en kanna till”, sa hon till en av sönerna. ”Det finns inga fler”, svarade han, och genast tog oljeflödet slut.

⁷ När hon gick till gudsmannen och talade om vad som hade hänt, sa han till henne: ”Gå och sälj oljan! Sedan kan du betala din skuld, och det som blir över kan du och dina söner leva av.”

En barnlös kvinna blir lovad en son

⁸ En dag gick Elisha till Shunem, där det fanns en förmögen kvinna som övertalade honom att stanna och äta hos henne. Så gjorde han sedan varje gång han besökte staden, han stannade där och bjöds på mat.

⁹ ”Jag är övertygad om att mannen som kommer hit nu och då är en helig gudsman”, sa kvinnan till sin man. ¹⁰ ”Låt oss göra i ordning ett litet rum åt honom på taket. Vi kan ställa in en säng, ett bord, en stol och en lampa, så har han någonstans att bo när han kommer hit.”

¹¹ En gång när Elisha kom, gick han in i rummet och vilade där. ¹² Då sa han till sin tjänare Gechasi: ”Kalla hit shunemitiskan!”

När hon kom, ¹³ sa han till Gechasi: ”Säg till henne: ’Nu har du gjort allt detta besvär för oss. Är det någonting jag kan göra för dig? Kanske lägga ett gott ord för dig hos kungen eller överbefälhavaren?’ ” ”Nej, jag är fullkomligt nöjd som det är här bland de mina”, svarade hon.

¹⁴ ”Men finns det då inget vi kan göra för henne?” frågade Elisha Gechasi efteråt. ”Hon har ingen son”, svarade han. ”Och hennes man är gammal.” ¹⁵ ”Be henne komma tillbaka”, sa Elisha.

När hon kom tillbaka, stannade hon vid dörren. ¹⁶ Elisha sa: ”Nästa år vid den här tiden kommer du att ha en son i dina armar.” ”Nej, du gudsman, lura inte mig, din tjänarinna, på det sättet”, sa hon.

¹⁷ Men hon blev snart gravid, och året därpå fick hon en son, precis som Elisha hade förutsagt.

Kvinnans son blir sjuk och dör

¹⁸ En dag när pojken var större gick han ut till sin far, som arbetade tillsammans med skördemännen på fälten. ¹⁹ Han klagade: ”Mitt huvud, mitt huvud!” ”Bär hem honom till hans mor”, sa då fadern till en av tjänarna.

²⁰ Tjänaren bar hem honom, och han satt i sin moders knä till middagstiden. Sedan dog han. ²¹ Då bar hon upp honom och lade honom på gudsmannens säng och stängde dörren. ²² Sedan meddelade hon sin man: ”Sänd hit en av tjänarna och en åsna, så att jag kan skynda mig till gudsmannen. Jag är snart tillbaka.”

²³ ”Varför just i dag? Det är ju varken nymånadsfest eller sabbat”, sa han. ”Var lugn”, svarade hon.

²⁴ Hon lät sadla åsnan och sa till tjänaren: ”Driv på! Och stanna inte någonstans förrän jag säger till.”

²⁵ Hon gav sig iväg, och när hon kom till gudsmannen på berget Karmel, fick han se henne på avstånd och sa till Gechasi: ”Titta, där är kvinnan från Shunem! ²⁶ Spring och möt henne och fråga hur det är med hennes man och hör efter om barnet mår bra.” ”Allting är bra”, sa hon till Gechasi.

²⁷ Men när hon kom fram till gudsmannen på berget, tog hon tag om hans fötter. Gechasi försökte få bort henne därifrån, men gudsmannen sa: ”Låt henne vara! Det är någonting som gör henne förtvivlad, och Herren har dolt det för mig och inte talat om för mig vad det är.”

²⁸ ”Det var väl inte jag som bad om att få en son? Bad jag inte dig att inte lura mig och ge mig falska förhoppningar?” sa hon.

Elisha uppväcker den döde pojken

²⁹ Då sa han till Gechasi: ”Fäst upp dina kläder, ta min stav och skynda dig iväg. Om du möter någon under vägen, hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig, svara inte. Lägg staven över barnets ansikte.”

³⁰ ”Nej, så sant Herren och du själv lever, jag lämnar dig inte”, sa barnets mor, och Elisha följde då med henne.

³¹ Gechasi skyndade sig före dem och lade staven på pojkens ansikte, men ingenting hände, varken ljud eller andra livstecken kom. Gechasi vände då tillbaka, och när han mötte Elisha sa han: ”Pojken har inte vaknat upp.”

³² När Elisha kom in i huset, låg pojken död på hans säng. ³³ Han gick in i rummet, stängde dörren om sig och bad till Herren. ³⁴ Sedan lade han sig över pojkens kropp, placerade sin mun mot hans mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer över hans händer, och när han nu lutade sig över honom, började pojkens kropp bli varm. ³⁵ Elisha gick fram och tillbaka i rummet och sträckte sig ännu en gång över pojken. Pojken nös då sju gånger och slog upp ögonen.

³⁶ Elisha kallade till sig Gechasi och bad honom kalla på shunemitiskan. När hon kom in i rummet sa han: ”Här är din son!”

³⁷ Hon föll då ner på marken vid hans fötter, tog sedan sin son och gick ut.