Bible in 90 Days

Intåget i löfteslandet

(1:1—5:12)

Guds uppdrag till Josua

1 När Herrens tjänare Mose var död, talade Herren till Josua, Nuns son, som hade varit Moses medhjälpare: ² ”Min tjänare Mose är död. Gå nu med hela detta folk över floden Jordan in i det land jag vill ge åt dem, israeliterna. ³ Jag ska ge er, precis som jag lovade Mose, varje plats där ni sätter er fot, ⁴ från öknen till Libanon och från den stora floden Eufrat, hettiternas^[a] hela landområde, till Medelhavet i väster. ⁵ Ingen ska kunna sätta hinder i vägen så länge du lever, för jag ska vara med dig på samma sätt som jag var med Mose. Jag ska aldrig överge dig eller svika dig.

⁶ Var stark och modig, för du kommer att leda detta folk i erövringen av det land som jag med ed lovade deras förfäder. ⁷ Du ska vara stark och modig! Följ noga hela den lag som min tjänare Mose gav dig utan att vika av åt något håll, så kommer du att lyckas med allt du företar dig. ⁸ Tala ständigt om denna lagbok, och tänk själv på den både dag och natt, så att du noga följer allt som står skrivet i den. Det är bara då som du kommer att lyckas och ha framgång. ⁹ Jag har ju befallt dig att vara stark och modig. Bli aldrig rädd eller förskräckt! Herren, din Gud, ska vara med dig vart du än går.”

¹⁰ Då gav Josua folkets ledare följande instruktioner: ¹¹ ”Gå igenom lägret och säg till folket: Gör i ordning proviant! Om tre dagar ska ni gå över floden och inta det land som Herren, er Gud, vill ge er att bo i.”

¹² Sedan sa Josua till Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam: ¹³ ”Kom ihåg vad Herrens tjänare Mose befallde er när han sa: Herren, er Gud, ska låta er komma till ro och ge er ett hemland här. ¹⁴ Lämna därför hustrur, barn och boskap kvar här i landet som Mose gav er på östra sidan av floden Jordan. Men era män ska fullt beväpnade och utrustade leda de andra stammarna över floden och hjälpa dem, ¹⁵ tills Herren låtit dem komma till ro liksom ni själva och de intagit det land Herren, er Gud, ger dem. Först därefter får ni återvända och slå er ner i det område Mose, Herrens tjänare, gav er här på östra sidan av Jordan.”

¹⁶ De svarade Josua: ”Allt som du har befallt oss ska vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gå. ¹⁷ Vi ska lyda dig på samma sätt som vi lydde Mose. Må Herren, din Gud, vara med dig som han var med Mose! ¹⁸ Om någon, vem det än är, handlar upproriskt mot dina befallningar och inte lyder dina ord, så ska han dö. Var stark och modig!”

Rachav gömmer två män i sitt hus

2 I hemlighet sände Josua ut två spioner från Shittim. De skulle ta sig över floden och undersöka hur det såg ut på andra sidan och särskilt i Jeriko. De kom till ett hus där en prostituerad kvinna som hette Rachav bodde och tänkte stanna där över natten. ² Men kungen i Jeriko hade blivit informerad om att några israeliter hade kommit dit för att spionera på landet. ³ Han sände därför bud till Rachav och lät säga: ”Lämna ut männen som kom till ditt hus, för de är spioner som har blivit hitskickade för att utforska landet.”

⁴ Rachav gömde då männen och förklarade sedan: ”De var här för ett litet tag sedan, men jag visste inte var de kom ifrån. ⁵ De lämnade staden när det blev mörkt just som stadsportarna skulle stängas och jag vet inte vart de tog vägen. Om ni skyndar er kan ni nog hinna ifatt dem!” ⁶ I själva verket hade hon gömt dem uppe på taket under en hög med linhalm som var utlagd på tork.

⁷ Kungens män började genast leta efter dem och gav sig iväg bort mot Jordan och vadställena och så fort förföljarna lämnat staden, stängde man till stadsportarna.

⁸ Innan de båda männen hade slagit sig till ro för natten, gick Rachav upp till dem på taket. ⁹ ”Jag förstår att Herren tänker ge er detta land”, sa hon till dem. ”Vi är alla rädda för er. Allt mod försvinner hos dem som bor här i landet. ¹⁰ Vi har nämligen hört hur Herren torkade bort vattnen till en väg genom Sävhavet åt er när ni lämnade Egypten. Vi vet också vad ni gjorde med kungarna Sichon och Og, de båda amoreiska kungarna på östra sidan Jordan, hur ni vigde dem åt förintelse. ¹¹ Inte undra på att vi är skräckslagna! När man hör sådana saker har man inte så mycket mod kvar. För Herren, er Gud, är Gud över både himmel och jord. ¹² Svär nu vid Herren att ni visar godhet mot mig och min familj när nu jag har visat godhet mot er. Ge mig ett tecken på det! ¹³ Låt min far och mor, mina bröder och systrar och deras familjer få leva!”

¹⁴ Männen svarade: ”Vi svarar för er med våra egna liv, om du inte förråder oss. När Herren ger oss landet, ska vi visa er godhet och trohet.”

¹⁵ Hon firade sedan ner männen genom fönstret med ett rep, för hon bodde i ett hus som var inmurat i stadsmuren. ¹⁶ ”Fly upp i bergen”, sa hon till dem. ”Håll er gömda där för förföljarna i tre dagar tills de har kommit tillbaka. Sedan kan ni fortsätta.”

¹⁷ Männen sa till henne: ”Vår ed är inte bindande ¹⁸ om du inte låter det här röda snöret hänga ner från fönstret som du släppte oss ner igenom när vi kommer in i landet. Se till att dina föräldrar och syskon och hela din familj befinner sig inne i huset! ¹⁹ Om någon ger sig ut på gatan, tar han själv ansvaret för sitt liv och då kan vi inte ansvara för vad som händer, men om någon som finns i ditt hus dödas eller skadas är skulden vår. ²⁰ Om du å andra sidan förråder oss är vi inte längre bundna vid vårt löfte.”

²¹ ”Jag ska göra precis som ni säger”, svarade hon och sände iväg dem. Sedan knöt hon fast det röda snöret i fönstret.

²² Männen gick upp i bergen och stannade där i tre dagar, tills förföljarna hade återvänt till staden. De hade letat efter männen överallt utmed vägarna utan framgång. ²³ Då vandrade de båda männen ner igen från bergen, gick över floden och kom till Josua, Nuns son, för att rapportera vad som hänt.

²⁴ ”Det är uppenbart att Herren kommer att ge oss hela landet”, förklarade de. ”Alla där borta är dödsförskräckta för oss.”

Israel går över Jordan

3 Tidigt följande morgon lämnade Josua och hela Israels folk Shittim och gick till Jordans strand där de slog läger innan de skulle gå över floden.

² På tredje dagen gick förmännen genom lägret ³ och gav följande order: ”När ni ser de levitiska prästerna bära iväg Herrens, er Guds, förbundsark,^[b] ska ni bryta upp och följa dem. ⁴ Håll er en kilometer bakom arken och se till att ni inte kommer närmare! Ni har aldrig gått den här vägen tidigare, men om ni följer arken, så vet ni vart ni ska gå.”

⁵ Sedan sa Josua till folket: ”Rena er^[c], för imorgon ska Herren göra under bland er!”

⁶ Sedan gav Josua prästerna ordern: ”Ta arken och gå före folket!” Då lyfte de upp arken och började gå framför dem.

⁷ ”Idag ska jag börja upphöja dig”, sa Herren till Josua. ”Hela Israel ska förstå att jag är med dig precis som jag var med Mose. ⁸ Säg till prästerna som bär arken att de ska stanna i vattenbrynet när de kommer till Jordan.”

⁹ Sedan talade Josua till israeliterna: ”Kom och hör vad Herren, er Gud, har sagt! ¹⁰ Av detta ska ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han verkligen kommer att driva undan kanaanéerna, hettiterna, hivéerna, perisséerna, girgashéerna, amoréerna och jevuséerna för er. ¹¹ Herren, hela jordens härskare, ska låta sin förbundsark leda er över floden.

¹² Välj nu ut tolv män, en från varje stam. ¹³ När prästerna som bär Herrens, hela jordens härskares, ark nuddar vid vattnet med sina fötter, ska vattnet i floden sluta att rinna. Det ska stanna upp och stå som en mur.”

¹⁴ Folket bröt upp från sitt läger för att gå över Jordanfloden och följde prästerna som bar förbundsarken. ¹⁵ Det var skördetid och floden svämmade över sina bräddar som alltid. Men just när prästerna som bar arken skulle stiga ner i Jordan, ¹⁶ stannade vattnet upp och reste sig som en mur långt borta vid Adam, en stad som låg nära Saretan. Nedströms däremot mot Aravasjön, Döda havet, rann allt vattnet undan. Folket gick då över floden mitt emot Jeriko ¹⁷ och prästerna som bar Herrens förbundsark stod på torr mark mitt i Jordan och väntade tills allt folket hade kommit över.

4 När allt folket hade kommit över floden, sa Herren till Josua: ² ”Välj ut tolv män, en från varje stam, ³ och säg till dem att hämta var sin sten från den plats mitt ute i floden där prästerna står. Låt dem sedan bära dem över på andra sidan och lägga dem där ni slår läger i kväll.”

⁴ Josua samlade då de tolv män han hade utsett bland israeliterna, en för varje stam, ⁵ och sa till dem: ”Gå ut i floden framför Herrens, er Guds, ark. Var och en av er ska därifrån hämta en sten och bära den på sin axel, lika många som Israels stammar ⁶ och de ska bli ett tecken bland er. När sedan era barn i framtiden frågar: ’Vad betyder de här stenarna?’ ⁷ ska ni svara: ’Vattnet i Jordan stannade upp, när Herrens förbundsark bars över. När den gick över Jordan, stannade vattnet upp.’ Stenarna ska vara ett minnesmärke för israeliterna för all framtid.”

⁸ Israeliterna gjorde som Josua hade sagt till dem. De tog tolv stenar från flodens mitt – en sten för varje stam, precis som Herren hade sagt till Josua. De bar upp stenarna till lägerplatsen och lade ner dem där.

⁹ Josua reste tolv stenar mitt i Jordan, just på den plats där prästerna som bar förbundsarken hade stått; stenarna finns där än i dag. ¹⁰ Prästerna som bar arken stod kvar mitt ute i floden, tills hela folket hade gjort allt det som Herren hade befallt Josua, allt enligt den order Josua fått från Mose. Folket skyndade sig över floden ¹¹ och så fort alla hunnit över, bar prästerna upp Herrens ark från floden och ställde sig framför folket.

¹² Rubens, Gads och halva Manasses stam gick före folket rustade till strid så som Mose hade befallt dem. ¹³ Det var cirka 40 000 krigsutrustade män som tågade fram inför Herren över slätterna mot Jeriko.

¹⁴ Den dagen upphöjde Herren Josua inför hela Israels folk. Nu respekterade de honom lika högt som Mose och det fortsatte de med under hela hans liv.

¹⁵ Herren sa till Josua ¹⁶ att säga till prästerna som bar arken med förbundstecknet: ”Kom upp ur Jordan!”

¹⁷ Josua gav ordern att prästerna skulle stiga upp ur Jordan ¹⁸ och så snart de som bar Herrens förbundsark kommit upp på stranden, började vattnet forsa fram igen och det steg tills det nådde sin tidigare höga nivå. ¹⁹ Det var den tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur floden Jordan och slog läger i Gilgal öster om Jeriko ²⁰ och där reste Josua upp de tolv stenar man tagit från Jordan till ett monument.

²¹ Josua sa till israeliterna: ”I framtiden när era barn frågar sina fäder vad dessa stenar betyder, ²² då ska ni berätta för dem att israeliterna gick över floden Jordan på torr mark. ²³ Herren, er Gud, lät floden torka upp tills ni hade kommit över på samma sätt som han gjorde vid Sävhavet som han torrlade tills vi gått över. ²⁴ Detta gjorde han för att alla folk på jorden ska förstå att Herren är mäktig och för att de alltid ska frukta Herren, er Gud.”

Israel bekräftar sin överlåtelse till Herren

5 När amoréernas kungar på västra sidan Jordan och kanaanéernas kungar utmed Medelhavets kust fick höra att Herren låtit Jordan torka upp så att Israels folk hade kunnat gå över, försvann allt deras mod och de vågade inte längre försöka stå emot israeliterna.

² Herren sa vid den här tiden till Josua att han skulle göra flintknivar och låta omskära alla män i Israel en andra gång. ³ Josua gjorde då flintknivar och omskar israeliterna vid Förhudskullen. ⁴ Skälet till omskärelsen var att hela den generation, alla vapenföra män som dragit ut ur Egypten, hade dött under vandringen i öknen. ⁵ Alla de som drog ut ur Egypten var omskurna, men ingen av dem som fötts i öknen hade blivit omskuren. ⁶ Israel hade nämligen vandrat fram och tillbaka i öknen under fyrtio år, tills alla de män hade dött som varit gamla nog att bära vapen när de drog ut ur Egypten. De hade inte varit lydiga mot Herren och därför hade han svurit att han inte skulle låta dem komma in i det land han med ed lovat deras förfäder att ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung. ⁷ Josua omskar nu alltså deras söner som nu vuxit upp till män för att inta sina fäders plats, eftersom de inte blivit omskurna under vandringen.

⁸ Efter att hela folket blivit omskuret stannade de kvar i lägret tills de återhämtat sig. ⁹ Herren sa till Josua: ”Idag har jag vältrat av från er skammen från Egypten.” Platsen där detta skedde fick namnet Gilgal^[d] och kallas så än idag.

¹⁰ Medan israeliterna var i lägret vid Gilgal på Jerikoslätten, firade de påsk^[e] på kvällen den fjortonde dagen i månaden. ¹¹ Dagen efter påsk började de äta av landets skörd, ojäst bröd och rostade sädeskorn, just den dagen.

¹² Från den dag då de började äta av det som landet producerade, föll inget manna. Israeliterna fick aldrig mer något manna utan kunde det året leva av skörden i Kanaans land.

Erövringen av det land Herren lovat Israel

(5:13—12:24)

Josua anfaller landets centrala delar

Josua möter befälhavaren över Herrens här

¹³ När Josua var vid Jeriko, fick han se en man med draget svärd framför sig. Josua gick fram till honom och frågade: ”Tillhör du oss eller våra fiender?”

¹⁴ Han svarade: ”Nej^[f]. Jag är befälhavare över Herrens här.” Josua föll då ner med ansiktet mot marken i stor vördnad och sa: ”Herre, vad har du för budskap åt mig?”

¹⁵ ”Ta av dig skorna”, sa befälhavaren för Herrens här, ”för platsen du står på är helig mark” och Josua gjorde så.^[g]

Jerikos murar rasar

6 Portarna till Jeriko hölls stängda för israeliternas skull och ingen gick varken ut eller in.

² ”Jag har överlämnat Jeriko med dess kung och alla soldater åt dig”, sa Herren till Josua. ³ ”Hela armén ska gå runt staden en gång om dagen i sex dagar. ⁴ Sju präster ska gå framför arken och var och en av dem ska bära ett vädurshorn att blåsa i. På den sjunde dagen ska ni gå runt staden sju gånger och prästerna ska blåsa i sina horn. ⁵ När ni hör dem blåsa en lång utdragen ton, ska folket häva upp ett kraftigt stridsrop. Då kommer stadens murar att rasa och var och en ska kunna gå rakt in i staden.”

⁶ Josua, Nuns son, sammankallade prästerna och sa: ”Ta Herrens förbundsark och låt sju präster bära vädurshornen framför den!” ⁷ Och till folket sa han: ”Gå, tåga runt staden! De beväpnade männen ska gå framför Herrens ark.”

⁸ Efter att Josua talat till folket gick de sju prästerna med de sju vädurshornen framför Herren och blåste i hornen. Herrens förbundsark följde efter dem. ⁹ Den beväpnade styrkan gick framför prästerna som blåste i hornen och eftertruppen följde efter arken medan man blåste i hornen.

¹⁰ ”Ni måste vara alldeles tysta”, sa Josua till folket. ”Ni får inte ge ifrån er ett enda ljud förrän jag befaller er att ropa högt. Då ska ni ge upp ett stridsrop!”

¹¹ Då lät han Herrens ark bäras runt staden en enda gång och därefter vände alla tillbaka till lägret för natten. ¹² Josua gick upp tidigt följande dag och prästerna tog Herrens ark. ¹³ De sju prästerna som bar de sju vädurshornen gick framför Herrens ark och blåste i sina horn. Den beväpnade styrkan gick framför dem och eftertruppen kom efter Herrens ark, medan man hela tiden blåste i hornen. ¹⁴ De gick en gång runt staden på den andra dagen och vände sedan tillbaka. Så höll de på i sex dagar.

¹⁵ I gryningen den sjunde dagen började de sin vandring som vanligt, men nu gick de runt staden sju gånger. ¹⁶ Under det sjunde varvet blåste prästerna en lång utdragen ton i hornen, och Josua sa till folket: ”Ropa nu högt, för Herren har gett er staden! ¹⁷ Förinta staden och allt som finns där, det ska vigas åt Herren, men låt den prostituerade Rachav och dem som finns i hennes hus leva, för hon skyddade våra spioner. ¹⁸ Ni ska hålla er borta från det som är vigt åt förintelse, så att ni inte viger något åt förintelse och tar av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över det. ¹⁹ Allt silver och guld och sådant som är gjort av koppar eller järn ska avskiljas åt Herren och läggas i hans skattkammare.”

²⁰ När den långa tonen från vädurshornen ljöd, ropade folket så mycket de orkade. Då rasade murarna, och folket trängde in i staden och intog den. ²¹ De vigde allt levande åt förintelse, kvinnor och män, unga och gamla, oxar, får och åsnor, och slog dem med svärd.

Rachav och hennes familj räddas

²² Josua sa till de båda männen som varit i landet och spionerat: ”Gå till den prostituerade kvinnans hus och för ut henne och hennes närmaste, så som ni med ed lovat henne!”

²³ De unga männen, spionerna, gick och förde ut Rachav och hennes föräldrar och bröder och andra släktingar. Man förde hela hennes släkt till en plats utanför Israels läger. ²⁴ Efter det brände de hela staden och allt som fanns där, men silvret och guldet och allt av järn och koppar fördes till skattkammaren i Herrens hus. ²⁵ Rachav, den prostituerade kvinnan med hennes familj och släkt, räddades av Josua, eftersom hon gömde spionerna som Josua hade sänt till Jeriko. Hon fick bo bland israeliterna och där bor hennes ättlingar än idag.^[h]

²⁶ Vid den tiden uttalade Josua en ed:

²⁷ Herren var med Josua och hans namn blev berömt vida omkring.

Akans olydnad och det misslyckade fälttåget mot Aj

7 Men israeliterna var otrogna och förgrep sig på det som var vigt åt förintelse. Akan, son till Karmi, sonson till Savdi och sonsons son till Serach av Judas stam, behöll en del av det för sig själv och därför blev Herren vred på Israels folk.

² Strax efter det att Jeriko hade fallit sände Josua några av sina män som spioner till staden Aj som ligger vid Bet-Aven öster om Betel. Så gick männen dit och spionerade.

³ När de kom tillbaka, rapporterade de till Josua: ”Det är en liten stad och det behövs nog inte mer än 2 000 eller 3 000 man för att utplåna den. Det är ingen idé att hela folket beger sig dit. Det är inte så många som bor där.”

⁴ Man skickade då iväg omkring 3 000 soldater, men de tvingades fly för ajiterna. ⁵ Trettiosex israeliter dödades under anfallet och ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem. Folket blev fullkomligt skräckslaget. ⁶ Josua och de äldste i Israel rev sönder sina kläder och föll ner framför Herrens ark och låg där med jord på sina huvuden ända till kvällen.^[i]

⁷ Josua ropade: ”Varför förde du detta folk över Jordan, Herre, om du nu ska låta amoréerna döda oss? Varför nöjde vi oss inte med att stanna kvar på andra sidan Jordan? ⁸ Vad ska jag säga nu, Herre, när israeliterna har flytt för sina fiender? ⁹ När kanaanéerna och alla andra som bor här runt omkring får höra talas om detta, kommer de att omringa oss och utplåna vårt namn från jorden. Hur ska det då gå med ditt anseende?”

¹⁰ Men Herren sa till Josua: ”Res dig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot jorden? ¹¹ Israel har syndat och brutit det förbund jag befallde dem att hålla. De har tagit det som var vigt åt förintelse. De har stulit, ljugit och gömt det stulna bytet bland sina tillhörigheter. ¹² Det är anledningen till att israeliterna inte kan stå emot sina fiender utan tvingas fly, för de är själva vigda åt förintelse. Jag kommer inte att vara med er längre, om ni inte förstör det som är vigt åt förintelse.

¹³ Res dig nu upp, helga folket och säg: ’Helga er^[j] till i morgon, för Herren, Israels Gud, säger att någon har stulit av det som är vigt åt förintelse och att ni inte kan besegra era fiender förrän ni gjort er av med det.

¹⁴ Imorgon ska ni komma fram inför Herren, stam för stam, och Herren ska genom lottkastning^[k] peka ut en stam som sedan ska träda fram, släkt för släkt, och Herren ska peka ut en släkt som ska komma fram, familj för familj, och sedan ska varje medlem av den familjen komma fram, en och en. ¹⁵ Den som då pekas ut och som har det som är vigt åt förintelse, ska brännas upp i eld tillsammans med sina ägodelar, eftersom han brutit mot Herrens förbund och gjort en skamlig gärning i Israel.’ ”

¹⁶ Tidigt nästa morgon förde Josua fram de olika stammarna i Israel inför Herren och Judas stam blev utpekad. ¹⁷ Sedan förde han fram de olika släkterna i den stammen och då var det Serachs släkt som utpekades. När sedan de olika familjerna i den släkten fördes fram utpekades Savdis familj. ¹⁸ Hans familjemedlemmar fick då gå fram, en efter en, och då utpekades Akan, Karmis son, Savdis sonson och Serachs sonsons son av Judas stam.

¹⁹ ”Min son”, sa Josua till honom. ”Ge nu ära åt Herren, Israels Gud, och bekänn inför honom! Tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting.”

²⁰ Akan svarade: ”Jag erkänner. Det är jag som har syndat mot Herren, Israels Gud. Det här har jag gjort: ²¹ Jag fick se en vacker mantel, importerad från Babylonien, tvåhundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar^[l]. Jag ville så gärna ha det där, så jag tog det och grävde ner det under mitt tält. Silvret ligger längst ner.”

²² Josua skickade då iväg några män som skyndade sig till tältet och hittade alltsammans där med silvret underst. ²³ De bar med sig bytet till Josua och lade ner det inför Herren. ²⁴ Sedan tog Josua och allt folket Akan, Serachs son, silvret, manteln, guldet, hans söner och döttrar,^[m] hans oxar, åsnor och får, tältet och allt han ägde och förde alltsammans ner till Akordalen, Olycksdalen.

²⁵ ”Varför drog du olycka över oss?” sa Josua till Akan. ”Nu ska Herren låta olycka komma över dig.”

Alla israeliterna stenade sedan Akan och brände alltsammans. ²⁶ Man begravde dem under ett stenröse som finns kvar än idag. Därefter upphörde Herrens vrede mot folket. Platsen fick efter denna händelse namnet Akorsdalen som den fortfarande heter.

Israel utplånar Aj

8 ”Du ska inte vara rädd eller modlös”, sa Herren till Josua. ”Samla nu hela armén och gå till Aj! Jag kommer att ge kungen, hans folk, stad och land i ditt våld. ² Du ska göra med Aj och dess kung på samma sätt som du gjorde med Jeriko och kungen där, men den här gången får ni ta byte åt er själva, boskap och annat. Lägg er i bakhåll på andra sidan staden.”

³ Josua gav sig med allt krigsfolket iväg mot Aj. Han valde ut 30 000 av sina modigaste soldater som han skickade ut om natten. ⁴ Han befallde dem att lägga sig i bakhåll på andra sidan staden inte långt därifrån och hålla sig beredda.

⁵ Han sa: ”Jag och de som är med mig rycker fram mot staden och då kommer männen i Aj att ge sig ut för att strida precis som de gjorde förra gången. Då flyr vi ⁶ och på så sätt lurar vi dem att lämna staden, för de kommer att tänka: ’De flyr igen precis som förra gången!’ ⁷ Men då ska ni rusa fram från ert bakhåll och inta staden, för Herren, er Gud, ska ge er den. ⁸ När ni intagit staden, sätt eld på den som Herren har befallt. Verkställ nu min order!”

⁹ Då skickade Josua iväg dem och de lade sig i bakhåll mellan Betel och Aj, väster om Aj, men Josua stannade bland folket under natten.

¹⁰ Tidigt morgonen därpå mönstrade Josua sina trupper och begav sig iväg framför folket mot Aj tillsammans med de äldste i Israel. ¹¹ Hela styrkan som var med honom närmade sig staden och slog läger norr om Aj med dalen mellan dem och staden. ¹² Josua lät ungefär 5 000 man lägga sig i bakhåll väster om staden mellan Betel och Aj. ¹³ Folket intog ställning, både lägret i norr och truppen väster om staden. Själv stannade han kvar i dalen över natten.

¹⁴ När kungen i Aj fick se det, gick han och hans män tidigt på morgonen snabbt till anfall mot Israel på en plats mot öknen, för han visste inte att det fanns män som låg i bakhåll på andra sidan staden. ¹⁵ Josua och israeliterna flydde bort mot öknen ¹⁶ och alla soldater i staden fick order om att förfölja dem. De förföljde Josua och lockades så ut ur staden. ¹⁷ Det fanns inte en enda soldat kvar i Aj eller Betel,^[n] för de förföljde israeliterna och staden lämnades så vidöppen.

¹⁸ Då sa Herren till Josua: ”Räck ut ditt spjut mot Aj, för jag ska ge dig staden!” Josua räckte ut sitt spjut mot staden ¹⁹ och då männen som låg i bakhåll såg denna signal, rusade de upp och in i staden och tände eld på den. ²⁰ När männen från Aj vände sig om, fick de se rök bolma upp från staden och de hade ingenstans att ta vägen, för de flyende israeliterna vände nu om mot sina förföljare ²¹ och gick till anfall mot dem. Josua och israeliterna hade nämligen också sett rök stiga upp från staden och att de män som legat i bakhåll var där. ²² Dessa män kom nu ut från staden och började anfalla männen från Aj, som på så sätt hamnade i en fälla med israeliter på bägge sidorna och allesammans dödades. Inte en enda kom undan eller lyckades fly. ²³ Kungen däremot togs till fånga levande och fördes fram inför Josua. ²⁴ När israeliterna hade dödat alla som fanns utanför staden, på fältet, i öknen dit de förföljt dem, vände de tillbaka och dödade dem som ännu fanns kvar i staden. ²⁵ Hela Ajs befolkning, 12 000 personer, utplånades den dagen. ²⁶ Josua höll nämligen sitt spjut riktat mot Aj, tills den siste av dem som bodde där hade vigts åt förintelse. ²⁷ Boskapen och bytet behöll israeliterna för sig själva, så som Herren hade sagt till Josua. ²⁸ Josua brände ner staden och gjorde den slutgiltigt till en ruinhög. Än idag ligger staden i ruiner.

²⁹ Josua hängde upp kungen i Aj på en påle och lät honom hänga där till kvällen. Vid solnedgången befallde han att kroppen skulle tas ner och man slängde den framför stadsporten och kastade ett stenröse över den vilket finns där än idag.

Josua läser lagen för folket

³⁰ Josua byggde ett altare åt Herren, Israels Gud, på berget Eval, ³¹ så som Mose hade befallt^[o] israeliterna och enligt de instruktioner som finns i Moses lagbok, ett altare av stenar som varken var tillhuggna eller bearbetade med verktyg av järn. De offrade där brännoffer och gemenskapsoffer till Herren ³² och Josua ristade inför israeliterna in i stenarna en avskrift av den lag som Mose skrivit.

³³ Allt folket i Israel, tillsammans med de äldste, ledarna och domarna och även främlingar, stod på båda sidor om Herrens förbundsark inför dess bärare, de levitiska prästerna. Den ena hälften vände sig mot berget Gerisim och den andra mot Eval. Allt gjordes enligt de befallningar som Herrens tjänare Mose långt tidigare hade gett dem för tillfällen då Israel skulle välsignas. ³⁴ Josua läste sedan upp hela lagen för folket med välsignelser och förbannelser, allt det som Mose hade skrivit i lagboken. ³⁵ Varje befallning som Mose hade gett läste Josua upp inför hela den israelitiska församlingen, inklusive kvinnor och barn och de främlingar som bodde bland dem.

Josua anfaller kungarna i söder

9 När kungarna på västra sidan om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och utmed Medelhavskusten, så långt upp som till Libanon, hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna hörde vad som hänt, ² slöt de sig samman för att strida mot Josua och Israel.

Givons invånare lurar Josua

³ Men när invånarna i Givon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, ⁴ beslöt de att försöka rädda sig med list. De skickade iväg sändebud till Josua med åsnor lastade med gamla säckar, utslitna, spruckna och lappade vinsäckar. ⁵ Sändebuden tog på sig slitna, lagade sandaler och gamla, utslitna kläder. Deras färdkost var torrt och smuligt bröd. ⁶ När de kom fram till lägret i Gilgal, sa de till Josua och männen i Israel: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss!”

⁷ ”Hur ska vi kunna veta att ni inte bor här i närheten?” svarade israeliterna hivéerna. ”Hur ska vi då kunna sluta något förbund med er?”

⁸ ”Vi är dina tjänare”, svarade de. ”Men vad är ni då för ena?” frågade Josua. ”Var kommer ni ifrån?” ⁹ ”Vi, dina tjänare, kommer från ett land mycket långt borta”, fortsatte de. ”Vi har hört talas om Herrens, er Guds, makt och om allt han gjorde i Egypten ¹⁰ och vad han gjorde med de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, kungen i Heshbon, och Og, Bashans kung, som regerade i staden Ashtarot. ¹¹ Därför sa de äldste och folket till oss: ’Förbered er för en lång resa och gå till israeliterna och säg att vi är beredda att bli deras tjänare och ingå förbund med dem.’ ¹² Det här brödet var varmt och kom direkt ur ugnen när vi gav oss iväg, men som ni ser är det nu torrt och smuligt. ¹³ De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, men nu är de gamla och spruckna och våra kläder och skor har hunnit bli utslitna under vår långa resa.”

¹⁴ Männen tog då av deras mat^[p] och brydde sig inte om att fråga Herren. ¹⁵ Josua slöt ett fredsförbund med dem där han lovade att de skulle få leva och ledarna i menigheten bekräftade det med en ed.

¹⁶ Tre dagar efter att de slutit förbund kom det fram att männen i själva verket var givoniter, nära grannar^[q] till Israel. ¹⁷ Israeliterna drog då omedelbart iväg och nådde efter tre dagar fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. ¹⁸ Men på grund av den ed som Israels ledare hade avlagt inför Herren, Israels Gud, kunde de inte anfalla städerna. Israeliterna klagade högljutt på sina ledare, ¹⁹ men deras ledare svarade: ”Vi har avlagt en ed inför Herren att vi inte ska anfalla dem och det löftet måste vi hålla. ²⁰ Vi måste låta dem få leva, för om vi bryter eden, kommer Herrens vrede över oss.”

²¹ De fortsatte: ”Låt dem leva, men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.” Det blev som ledarna lovat dem.

²² Josua sammankallade deras ledande män och frågade: ”Varför ljög ni för oss och påstod att ni bodde långt borta i ett avlägset land när ni bor här alldeles intill oss? ²³ Nu kommer en förbannelse att vila över er. Från den här stunden ska ni alltid tjäna som slavar som hugger ved och bär vatten i tjänst för min Guds hus.”

²⁴ ”Vi, dina tjänare, hade fått reda på att Herren, din Gud, sagt till sin tjänare Mose att han skulle ge detta land åt er och utrota alla som bor här”, svarade de. ”Vi var rädda för våra liv, det var därför vi gjorde så här. ²⁵ Men nu är vi helt i dina händer och du kan göra med oss vad du vill.”

²⁶ Josua tillät inte israeliterna att döda dem, ²⁷ utan de fick bli vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare på den plats Herren skulle välja ut. Detta är fortfarande deras uppgift.^[r]

Erövringen i söder

10 När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Aj och dess kung och vigt staden åt förintelse, på samma sätt som han redan tidigare hade utplånat Jeriko och dödat dess kung, och hur invånarna i Givon hade lyckats få ett fredsförbund med Israel och fick bo nära dem, ² blev han fruktansvärt rädd. Givon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Aj, och dess män var kända för att vara verkliga krigare. ³ Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, skickade därför ett bud till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakish och kung Devir i Eglon.

⁴ ”Kom och hjälp mig att besegra givoniterna”, sa han. ”De har slutit fred med Josua och Israels folk.”

⁵ Dessa fem amoreiska kungar, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Givon.

⁶ Då sände männen i Givon omedelbart bud till Josua i lägret i Gilgal. ”Lämna inte dina tjänare i sticket! Kom hit till vår hjälp, rädda oss!” bad de. ”Skynda er! Alla de amoreiska kungarna i bergsbygden har slagit ihop sina arméer och går till anfall mot oss.”

⁷ Josua och israeliternas armé med alla de tappra krigarna ryckte då ut från Gilgal. ⁸ ”Var inte rädd för dem”, sa Herren till Josua. ”Jag ger dem i dina händer. Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.”

⁹ Josua och hans armé marscherade hela natten och överrumplade fienden. ¹⁰ Herren lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade vid Givon och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem. ¹¹ När de under sin flykt undan israeliterna hade kommit till den sluttning som går ned från Bet Horon, lät Herren en fruktansvärd hagelstorm komma över dem och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd.

¹² Den dagen då Herren överlämnade amoréerna åt israeliterna, bad Josua högt till Herren inför alla israeliterna:

Detta finns nedtecknat i ”Den redliges bok”^[s].

Solen stod kvar uppe på himlen hela dagen och väntade med att gå ner. ¹⁴ Det har aldrig hänt tidigare och inte heller senare att Herren svarat på en mans bön på det viset. Det var Herren som stred för Israel den dagen. ¹⁵ Sedan återvände Josua och Israels armé till lägret i Gilgal.

Fem kungar avrättas

¹⁶ Då hade de fem kungarna flytt och gömde sig i en grotta vid Mackeda. ¹⁷ När Josua nåddes av nyheten att man funnit kungarna gömda i grottan i Mackeda, ¹⁸ befallde han att en stor sten skulle rullas framför grottans ingång och att vakter skulle sättas dit. ¹⁹ De övriga fick inte stanna utan skulle förfölja fienden och angripa dem bakifrån och inte låta dem komma tillbaka till sina städer, för Herren, deras Gud, skulle ge dem i deras våld.

²⁰ Josua och Israels armé fortsatte att slå ner fienden och gjorde fullständigt slut på dem, med undantag av det lilla fåtal som lyckades komma tillbaka till sina befästa städer.

²¹ Sedan återvände hela armén till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israel.

²² Josua gav nu sina män befallning om att flytta bort stenen från grottans öppning och föra ut de fem kungarna till honom. ²³ Så förde de ut de fem kungarna till honom från grottan, kungarna i Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon. ²⁴ När de förts ut till Josua, sammankallade han hela Israel och gav befälhavarna för armén order att sätta sina fötter på kungarnas nackar.^[t] De gjorde så.

²⁵ ”Var inte rädda och tappa inte modet”, sa Josua till sina män. ”Var starka och modiga, för så här kommer Herren att göra med alla era fiender!” ²⁶ Med de orden slog Josua ihjäl de fem kungarna och hängde upp deras döda kroppar på fem pålar där de fick hänga tills det blev kväll.

²⁷ Vid solnedgången gav Josua befallning om att kropparna skulle tas ner och kastas in i grottan där kungarna hade gömt sig. Framför grottan kastade man upp ett stort stenröse som fortfarande finns kvar.

Israel utplånar städer i söder

²⁸ Samma dag intog Josua Mackeda och vigde kungen, alla invånare och allt levande som fanns där åt förintelse. Ingen i staden kom levande undan. Med kungen i Mackeda gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.

²⁹ Därefter tågade Josua och alla israeliterna med honom från Mackeda mot Livna och anföll det. ³⁰ Herren gav också den staden och dess kung i Israels våld. Josua dödade invånarna och allt levande med svärd och lät ingen komma undan. Med dess kung gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.

³¹ Från Livna fortsatte Josua och israeliterna till Lakish, där de belägrade och anföll staden. ³² Herren gav också Lakish i Israels hand, så att Josua kunde inta staden på andra dagen och invånarna och allt levande dödades med svärd här på samma sätt som i Livna.

³³ Under anfallet mot Lakish hade kung Horam från Geser kommit för att hjälpa till, men Josua dödade också honom och slog hela hans armé. Ingen kom undan.

³⁴ Från Lakish fortsatte Josua och israeliterna vidare till Eglon, som de belägrade och anföll. ³⁵ Den staden intog de redan första dagen och, alldeles som i Lakish, vigde de alla invånarna åt förintelse. ³⁶ Sedan lämnade Josua och israeliterna Eglon, fortsatte till Hebron som de anföll, ³⁷ intog det och alla dess underlydande städer och dödade kungen och hela befolkningen. Han lät ingen komma undan utan gjorde som han gjort i Eglon, vigde Hebron med allt levande där åt förintelse. ³⁸ Därefter återvände Josua och israeliterna till Devir ³⁹ och intog det, såväl som de underlydande städerna runtomkring, och allt folk vigdes åt förintelse. Ingen fick komma undan, utan han gjorde med Devir precis som med Hebron och Livna och dess kung.

⁴⁰ På detta sätt besegrade Josua hela landet, folken och kungarna i bergsbygden, Negev, Låglandet och på bergssluttningarna. Han vigde alla i hela landet åt förintelse och lät inget levande komma undan, precis som Herren, Israels Gud, hade gett befallning om. ⁴¹ Josua intog hela landet från Kadesh Barnea till Gaza och hela Goshenområdet ända till Givon. ⁴² Alla dessa kungar och länder intog Josua på en gång, för Herren, Israels Gud, stred för sitt folk. ⁴³ Sedan återvände Josua och hans armé till lägret vid Gilgal.

Erövringen i norr

11 När kung Javin i Hasor fick höra vad som hade hänt, skickade han bud till kung Jovav i Madon, till kungarna i Shimron och Akshaf, ² och till kungarna i de norra bergsbygderna, i ökentrakterna söder om Kinneret, i Låglandet och i Dors bergstrakter västerut. ³ Han skickade också bud till kanaanéerna, både österut och västerut, till amoréerna, hettiterna, perisséerna, jevuséerna i bergsbygden och hivéerna nedanför Hermon i Mispaområdet.

⁴ De ryckte ut med sina arméer, en enorm mängd folk som sand på havets strand och med ett enormt antal hästar och vagnar. ⁵ Alla dessa kungar kom tillsammans och slog läger vid Meroms källor för att strida mot Israel.

⁶ ”Du ska inte vara rädd för dem”, sa Herren till Josua. ”Imorgon vid den här tiden kommer de att vara dödade av israeliterna allesammans. Skär av hälsenorna på deras hästar och bränn upp deras vagnar!”

⁷ Josua och hans folk anföll dem utan förvarning där vid Meroms källor. ⁸ Herren överlämnade hela den stora armén i israeliternas hand och de förföljde den ända bort till stora Sidon till en plats som kallades Misrefot Majim och vidare till Mispadalen i öster tills det inte fanns en enda överlevande kvar. ⁹ Josua och hans män gjorde som Herren gett befallning om; de skar av hälsenorna på hästarna och brände upp deras vagnar.

¹⁰ Josua vände sedan tillbaka och intog Hasor och dödade dess kung. Hasor hade en gång varit huvudstad för alla dessa riken. ¹¹ Alla i staden vigdes åt förintelse och dödades med svärd, ingen skonades och hela staden sattes i brand.

¹² Josua intog alla kungastäderna och vigde deras kungar och alla deras invånare åt förintelse, precis som Mose, Herrens tjänare, hade gett befallning om. ¹³ Men israeliterna brände inte upp någon av de städer som låg på höjderna, förutom Hasor som Josua brände ner. ¹⁴ Boskapen och allt som kunde tas som byte från dessa städer behöll israeliterna, men allt folket dödades med svärd, så att ingen överlevde. ¹⁵ Herren hade talat om för sin tjänare Mose att de skulle göra så och Mose hade fört befallningen vidare till Josua som gjorde precis som han blivit tillsagd. Han var mycket noga med att följa alla de befallningar som Herren hade gett Mose.

¹⁶ Josua erövrade alltså hela landet, bergsbygden, Negev och hela Goshenområdet, Låglandet och Jordandalen och även Israels bergsbygd och dess lågland, ¹⁷ från berget Halak som höjer sig mot Seir ända till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Josua tillfångatog och dödade alla kungarna i dessa områden.

¹⁸ Under en lång tid krigade Josua mot alla dessa kungar. ¹⁹ Ingen stad fick sluta fred med Israel med undantag av hivéerna i Givon. Alla de övriga intogs med strid. ²⁰ Herren förhärdade deras hjärtan, så att de gav sig i strid med Israel, för att israeliterna skulle förinta och utplåna dem utan att visa nåd, så som Herren hade befallt Mose. ²¹ Under denna tid utrotade Josua alla anakiterna som bodde i bergsbygderna vid Hebron, Devir, Anav, i hela Judas bergsbygd och i hela Israels bergsbygd. Han vigde dem alla och deras städer åt förintelse. ²² Ingen av dem blev kvar i israeliternas land med undantag för några få som fortfarande fanns kvar i Gaza, Gat och Ashdod.

²³ Josua intog alltså hela landet, precis som Herren hade sagt till Mose och han gav det åt Israels folk som egendom och det delades mellan stammarna.

Nu fick landet äntligen fred.

Kungar som besegrats

12 Här följer en förteckning över de kungar som Israel besegrade öster om Jordan och vars områden de intog från dalen vid floden Arnon till berget Hermon och hela östra Jordandalen:

⁶ Mose, Herrens tjänare, och israeliterna hade besegrat dessa folk och Mose, Herrens tjänare, gav landet till Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam.

⁷ Här följer en förteckning över de kungar i landet som Josua och israeliterna besegrade på västra sidan om Jordan, det land som låg mellan Baal-Gad i Libanondalen och berget Halak som reser sig mot Seir och som Josua gav som egendom till stammarna i Israel: ⁸ bergsbygden, Låglandet, Jordandalen, bergssluttningarna, öknen och Negev de områden som tillhörde hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna:

Tillsammans var de trettioen kungar.

Fördelningen av löfteslandet

(13:1—21:45)

Stammarna får sina områden

Ytterligare områden att erövra

13 Josua var nu en mycket gammal man och Herren sa till honom: ”Du har nu blivit gammal och fortfarande återstår en stor del av landet att erövra.

² Det som återstår är filistéernas alla landområden och allt geshureiskt land ³ från Shichor öster om Egypten och Ekrons område i norr som räknas som kanaaneiskt land, det som filistéernas fem hövdingar regerar över, nämligen Gaza, Ashdod, Ashkelon, Gat och Ekron. Även avvéernas område hör dit ⁴ i söder och allt kanaaneiskt land från Meara som tillhör sidonierna och ända till Afek till amoréernas område, ⁵ gevaléernas land och hela Libanontrakten från Baal-Gad nedanför berget Hermon till Levo-Hamat.

⁶ Hela bergsbygdens invånare från Libanon till Misrefot Majim med sidoniernas områden ska jag driva bort för israeliternas skull, så lotta ut landet som egendom åt Israel, precis som jag befallt dig. ⁷ Dela nu ut landet som egendom åt de nio stammarna och den ena hälften av Manasses stam.”

Landet öster om Jordan delas upp

⁸ Den andra hälften av Manasses stam och Rubens och Gads stammar hade redan slagit sig ner i sina områden på östra sidan av Jordan, för Mose, Herrens tjänare, hade gett dem detta område.

⁹ Det sträckte sig från Aroer vid floden Arnon med staden i dalen inräknad och över Medevaslätten till Divon. ¹⁰ Det omfattade också alla de städer som tillhört amoréernas kung Sichon som regerade i Heshbon och sträckte sig ända bort till ammoniternas område. ¹¹ Vidare hörde Gilead och geshuréernas och maakatéernas område dit samt hela Hermons bergsbygd och hela Bashan fram till Salka ¹² och dessutom det område som tillhört kung Og i Bashan som regerade i Ashtarot och Edrei. Han var bland de sista av rafaéerna vilka Mose hade slagit och drivit bort. ¹³ Men Israels folk drev inte bort geshuréerna och maakatéerna som än idag bor kvar bland israeliterna.

¹⁴ Han gav dock inte Levis stam något landområde. De fick istället de eldoffer som frambars inför Herren, Israels Gud, enligt hans löfte till dem.

¹⁵ Mose hade tilldelat Rubens stam följande område, efter deras släkter.

¹⁶ Det sträckte sig från Aroer vid floden Arnon med staden i dalen inräknad och över Medevaslätten ¹⁷ till Heshbon och de andra städerna på slätten, Divon, Bamot Baal, Bet Baal Meon, ¹⁸ Jahas, Kedemot, Mefaat, ¹⁹ Kirjatajim, Sivma, Seret Hashachar på berget i dalen, ²⁰ Bet Pegor samt Pisgas sluttningar och Bet Hajshimot ²¹ och också de övriga städerna på slätten, hela riket som tillhört den amoreiske kungen Sichon som hade bott i Heshbon och besegrats av Mose tillsammans med de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reva, Sichons furstar, som bodde i landet. ²² Israels folk hade också dödat spåmannen Bileam, Beors son. ²³ Floden Jordan utgjorde gräns för Rubens stam. Detta var rubeniternas egendom, efter deras släkter, med städer och byar.

²⁴ Mose gav landområden också till Gads stam, efter deras släkter.

²⁵ Området omfattade Jaser och alla städer i Gilead och hälften av ammoniternas land ända till Aroer i närheten av Rabba. ²⁶ Det sträckte sig också från Heshbon ända till Ramat Hammispa och Betonim och från Machanajim ända till Lo Devars område. ²⁷ I dalen fick de Bet Haram, Bet Nimra, Suckot, Safon, resten av landet som tillhört kung Sichon i Heshbon. Floden Jordan utgjorde gränsen upp till änden av Gennesaretsjön till flodens östra sida. ²⁸ Detta var gaditernas egendom, efter deras släkter, med städer och byar.

²⁹ Mose hade gett följande område till den ena hälften av Manasses stam, efter dess släkter.

³⁰ Deras område sträckte sig norrut från Machanajim och omfattade hela Bashan, kung Ogs tidigare kungadöme, och alla Jairs sextio städer i Bashan. ³¹ Hälften av Gilead med kung Ogs huvudstäder Ashtarot och Edrei gavs åt ena hälften av ättlingarna till Makir, Manasses son, efter deras släkter.

³² På detta sätt delade Mose landet öster om Jordan på Moabs hedar mitt emot Jeriko. ³³ Men Mose hade inte tilldelat Levis stam något område, för Herren, Israels Gud, var deras egendom, så som han hade lovat dem.

Landet väster om Jordan delas upp

14 Detta är de områden som israeliterna fick som egendom i Kanaans land och som prästen Elasar, Josua och ledarna för de olika stammarna tilldelade dem ² genom lottning som arvedel åt de nio och en halv stammarna, så som Herren hade befallt genom Mose.

³ Mose hade redan gett landområden åt de 2,5 stammarna på östra sidan Jordan. Åt leviterna gav han inget landområde bland dem. ⁴ Josefs stam hade blivit två separata stammar, nämligen Manasses och Efraims, och leviterna fick inte något land alls, förutom städerna som de skulle bo i och de kringliggande betesmarkerna för deras boskap. ⁵ Israeliterna delade landet, så som Herren hade befallt Mose.

⁶ Under ledning av kenisséen Kalev, Jefunnes son, kom en delegation från Judas stam till Josua i Gilgal. ”Du vet ju vad Herren sa till gudsmannen Mose om dig och mig när vi var vid Kadesh Barnea”, sa Kalev till Josua. ⁷ ”Då var jag fyrtio år och Mose Herrens tjänare hade sänt mig från Kadesh Barnea för att spionera på Kanaans land. Jag rapporterade vad jag ansåg vara sanning, ⁸ men våra bröder som var med oss skrämde folket så att de inte vågade gå in i landet. Eftersom jag hade följt Herren, min Gud, troget, ⁹ svor Mose då denna ed: ’Den del av landet som du just har besökt ska tillhöra dig och dina efterkommande för all framtid eftersom du varit Herren, min Gud, trogen.’

¹⁰ Som du ser har Herren låtit mig leva, som han lovade för de fyrtiofem år som gått sedan Herren gav Mose det löftet och medan Israel vandrade omkring i öknen, och idag är jag åttiofem år. ¹¹ Jag är lika stark nu som jag var då Mose skickade oss ut på detta uppdrag och jag kan fortfarande strida lika bra. ¹² Ge mig nu bergsbygden som Herren lovade mig! Du hörde själv talas om anakiterna som bor där i befästa städer, men om Herren är med mig, ska jag driva ut dem ur landet som han lovade.”

¹³ Josua välsignade då kenisséen Kalev, Jefunnes son, och gav honom Hebron som egendom, ¹⁴ därför att han hade troget följt Herren, Israels Gud, och därför är Hebron fortfarande hans egendom. ¹⁵ Tidigare hade Hebron kallats Kirjat-Arba efter en stor hjälte bland anakiterna.

I landet rådde sedan fred.