Bible in 90 Days

Uttåget ur Egypten

(1:1—15:21)

1 Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten:

² Ruben, Simon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Asher.

⁵ Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. ⁶ Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. ⁷ Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet.

⁸ Men då fick Egypten en ny kung^[a], en som inte kände till Josef. ⁹ ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. ¹⁰ ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.”

¹¹ Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. ¹² Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. ¹³ De tvingade dem till slavarbete ¹⁴ och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.

¹⁵ Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua ¹⁶ och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. ¹⁷ Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. ¹⁸ Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”

¹⁹ ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”

²⁰ Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.

²² Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.

Gud kallar Mose

Mose föds

2 Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. ² Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. ³ Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. ⁴ Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.

⁵ En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.

⁷ Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” ⁸ ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. ⁹ ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.

¹⁰ När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose^[b], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”

Mose flyr till Midjan

¹¹ En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. ¹² Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden.

¹³ Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?”

¹⁴ Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. ¹⁵ Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land.

En gång vilade han vid en brunn. ¹⁶ Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. ¹⁷ Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten.

¹⁸ När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” ¹⁹ ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” ²⁰ ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.”

²¹ Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²² Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom^[c], för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.”

²³ Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och klagade under slaveriet. Deras rop steg upp till Gud. ²⁴ När Gud hörde deras klagan tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵ Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.

Den brinnande busken

3 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb^[d], Guds berg. ² Då visade sig Herrens ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp, ³ tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp. ⁴ Då Herren såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han. ⁵ ”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark! ⁶ Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud.

⁷ Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. ⁸ Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. ⁹ Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. ¹⁰ Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

¹¹ ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. ¹² ”Jag är^[e] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”

¹³ ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn^[f]?’ Vad ska jag svara då?”

¹⁴ ”Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är^[g] har sänt dig.” ¹⁵ Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren^[h], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.

¹⁶ Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. ¹⁷ Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’

¹⁸ De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’Herren, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’

¹⁹ Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. ²⁰ Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. ²¹ Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. ²² Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”

Mose ber Gud om hjälp

4 Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig?”

² ”Vad är det du har i din hand?” frågade Herren honom. ”En herdestav”, svarade han. ³ ”Kasta den på marken”, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. ⁴ Då sa Herren till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. ⁵ ”Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

⁶ Stick nu in handen innanför din mantel”, sa Herren. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit^[i] som snö av spetälska. ⁷ ”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.

⁸ ”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, ⁹ och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.”

¹⁰ Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”

¹¹ ”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? ¹² Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”

¹³ ”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. ¹⁴ Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. ¹⁵ Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. ¹⁶ Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. ¹⁷ Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.

¹⁹ Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”

²⁰ Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.

²¹ Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. ²² Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. ²³ Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”

²⁴ Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose^[j] och ville döda honom. ²⁵ Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses^[k] fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” ²⁶ Sedan lät Herren honom vara.^[l] Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.

²⁷ Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. ²⁸ Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.

²⁹ Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. ³⁰ Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. ³¹ Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.

Gud sänder Mose till farao

5 Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ”

² Då svarade farao: ”Vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren och tänker inte släppa Israel.”

³ De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.”

Ännu mer arbete

⁴ Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” ⁵ Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!”

⁶ Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: ⁷ ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. ⁸ Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ ⁹ Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!”

¹⁰ Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. ¹¹ Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” ¹² Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.

¹³ Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. ¹⁴ De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.

¹⁵ Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? ¹⁶ Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”

¹⁷ Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. ¹⁸ Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”

¹⁹ Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. ²⁰ När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, ²¹ sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”

²² Mose vände sig på nytt till Herren och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? ²³ Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”

Folket vägrar lyssna till Mose

6 ”Nu ska du få se vad jag tänker göra med farao”, sa Herren till Mose. ”Han ska tvingas att låta mitt folk gå. Ja, han ska komma att driva dem ut ur sitt land!” ² Gud talade till Mose: ”Jag är Herren. ³ Som Gud den Väldige uppenbarade jag mig för Abraham, Isak och Jakob, men under namnet Herren^[m] gjorde jag mig inte känd för dem. ⁴ Jag ingick ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, där de levde som främlingar. ⁵ Nu har jag hört Israels folks klagan över att egypterna håller dem som slavar och jag har kommit ihåg mitt förbund.

⁶ Säg därför till israeliterna att jag är Herren, och att jag ska föra er bort från tvångsarbetet under egypterna och rädda er från ert slaveri och befria er med min starka hand och genom mina stora straffdomar. ⁷ Jag ska ta emot er som mitt folk och vara er Gud, och ni ska inse att jag är Herren, er Gud, som har räddat er från tvångsarbetet hos egypterna. ⁸ Jag ska föra er in i det land, som jag med ed lovade att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det landet ska tillhöra er. Jag är Herren.”

⁹ Mose berättade för folket allt detta, men de ville inte lyssna. De var alltför tyngda av sitt missmod och sitt hårda arbete.

¹⁰ Herren sa till Mose: ¹¹ ”Gå tillbaka till farao, kungen av Egypten, och säg att han måste släppa Israel från sitt land.” ¹² Men Mose gjorde invändningar inför Herren: ”Inte ens israeliterna lyssnar ju till mig. Varför skulle då farao göra det? Jag har ju svårt för att tala.”

¹³ Då befallde Herren Mose och Aron att gå tillbaka till Israels folk och till farao med order om att föra ut folket ur Egypten.

Moses och Arons släkt

¹⁴ Deras familjeöverhuvuden var:

²⁶ Det var denne Aron och Mose som Herren gav befallningen: ”Led hela Israels folk ut ur Egypten, i ordnade härskaror.” ²⁷ Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att leda folket ut ur landet, dessa två, Mose och Aron. ²⁸ Herren hade talat till Mose i Egypten ²⁹ och sagt: ”Jag är Herren. Gå och tala om för farao, kungen av Egypten, allt vad jag har sagt.”

³⁰ Det var denne Mose som hade kommit med invändningar och sagt till Herren: ”Jag har svårt för att tala! Varför skulle farao höra på mig?”

Moses stav förvandlas till en orm

7 Då sa Herren till Mose: ”Jag har utsett dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. ² Tala om för Aron allt vad jag befaller dig, så att han kan framföra det till farao för att han ska låta Israels folk lämna hans land. ³ Men jag ska förhärda faraos hjärta, och även om jag gör många tecken och under i Egypten, ⁴ så kommer farao inte att lyssna till er. Men jag ska bära hand på Egypten och leda mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egypten med stora straffdomar. ⁵ Egypterna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand mot Egypten och för ut israeliterna därifrån.”

⁶ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷ Mose var 80 år och Aron 83 år, när de talade med farao.

⁸ Herren sa till Mose och Aron: ⁹ ”När farao begär att ni utför ett under, ska du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao och då ska den förvandlas till en orm.”

¹⁰ Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans hov, och den förvandlades till en orm. ¹¹ Då bad farao sina visa män och trollkarlar att komma in, och de kunde göra samma sak genom sina magiska konster. ¹² Var och en av dem kastade sin stav och alla deras stavar förvandlades till ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³ Faraos hjärta var trots det fortfarande hårt. Han ville inte höra på dem, så som Herren hade sagt.

Katastrofer drabbar Egypten

Nilens vatten förvandlas till blod

¹⁴ Herren sa till Mose att farao inte hade låtit sig påverkas och att han också i fortsättningen skulle vägra att låta folket gå. ¹⁵ ”Gå därför till honom imorgon bitti, när han går ner till floden. Vänta vid flodstranden när han kommer och håll staven i handen, den stav som blev förvandlad till en orm. ¹⁶ Säg till honom: ’Herren, hebréernas Gud, har sänt mig för att be dig låta hans folk gå ut i öknen och fira gudstjänst. Du har inte lyssnat förut, ¹⁷ men nu säger Herren: Nu ska du inse att jag är Herren. Jag ska slå på vattnet i Nilen med min stav, och vattnet ska förvandlas till blod. ¹⁸ Fiskarna ska dö, och floden kommer att lukta så illa att egypterna inte kan dricka vattnet.’ ”

¹⁹ Herren fortsatte att tala till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin stav över alla vattendrag i Egypten, över alla floder, kanaler och dammar, så ska allt vatten i landet förvandlas till blod i hela Egypten, till och med vattnet som finns i trä- och stenkärlen i hemmen.”

²⁰ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och inför farao och alla hans hovmän slog Aron på Nilens vatten med sin stav, och vattnet förvandlades till blod. ²¹ Fiskarna i Nilen dog, och vattnet blev så stinkande att egypterna inte kunde dricka det. Det var blod i hela Egypten. ²² Men när de egyptiska magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster, förblev farao hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt. ²³ Helt oberörd återvände farao till sitt palats. ²⁴ Men egypterna började gräva runt omkring Nilen för att hitta dricksvatten, för man kunde inte dricka vattnet från floden.

Grodor överallt

²⁵ En vecka hade gått sedan Herren slagit Nilen.

8 Herren sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao och säg så här: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig. ² Om du vägrar och inte vill släppa folket, ska jag låta hela landet drabbas av grodor. ³ Nilen ska vimla av dem, och de ska komma upp på land, in i ditt palats, i ditt sovrum och upp i din säng, i dina hovmäns hus och ditt folks hus, i dina bakugnar och baktråg. ⁴ Grodorna ska klättra på dig och på ditt folk och dina hovmän.’ ”

⁵ Herren sa till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin hand med staven över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer grodor över hela landet.”

⁶ Aron räckte då ut sin hand över vattnen i Egypten, och grodorna täckte hela landet. ⁷ Men magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät grodor komma över Egypten.

⁸ Då kallade farao till sig Mose och Aron: ”Be till Herren att han tar bort grodorna, så ska jag låta folket gå för att offra åt honom.”

⁹ ”Du ska själv få bestämma den tidpunkt då du vill att jag ska be för dig, dina hovmän och ditt folk”, sa Mose till farao, ”så att grodorna försvinner från dig och dina hus, och blir bara kvar i Nilen.”

¹⁰ ”Gör det imorgon”, sa farao. ”Det ska bli som du vill”, svarade Mose”, för att du ska inse att ingen är lik Herren, vår Gud. ¹¹ Alla grodor ska försvinna från dig och dina hus och dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen.”

¹² Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till Herren att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. ¹³ Herren gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. ¹⁴ De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. ¹⁵ Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som Herren hade sagt.

Myggsvärmar

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” ¹⁷ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. ¹⁸ Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur.

¹⁹ ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt.

Flugsvärmar

²⁰ Därefter sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt på morgonen så att du möter farao när han går till floden, och säg då till honom: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig! ²¹ Om du vägrar, ska jag sända flugsvärmar över dig och dina hovmän, ditt folk och dina hus. Husen i Egypten ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara täckt av dem.

²² Landet Goshen däremot, där mitt folk bor, ska jag behandla annorlunda. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. ²³ Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt och detta tecken kommer att ske imorgon.’ ”

²⁴ Herren gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i faraos palats och i hans hovmäns hus och hela Egypten drabbades.

²⁵ Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud, men gör det här i landet.”

²⁶ Mose svarade: ”Det går inte. Egypterna skulle avsky om vi offrade till Herren, vår Gud, och offrar vi sådant som de avskyr här mitt framför ögonen på dem, kommer de säkert att stena oss. ²⁷ Vi måste göra en tre dagars färd ut i öknen för att offra till Herren, vår Gud, så som han har befallt oss.”

²⁸ ”Gå då”, svarade farao. ”Jag tillåter er att offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå inte alltför långt. Be för mig!”

²⁹ ”Ja”, svarade Mose, ”så fort jag gått härifrån ska jag be att Herren låter flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte fler gånger, utan låt folket gå och offra åt Herren.”

³⁰ Mose lämnade farao och bad till Herren. ³¹ Herren gjorde som Mose bad honom och lät flugsvärmarna försvinna från farao och hans hovmän och hans folk. Inte en enda fluga blev kvar. ³² Då gjorde farao sitt hjärta lika hårt igen och lät inte folket gå.

Boskapen dör

9 ”Gå tillbaka till farao”, sa Herren till Mose, ”och säg till honom: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: ”Släpp mitt folk, så att de kan gå och tillbe mig.” ² Om du inte gör det ³ ska Herren sända en svår pest till din boskap, dina hästar, åsnor, kameler och dina fårhjordar. ⁴ Men Herren ska göra skillnad på Israels och Egyptens boskap: inget av de djur som tillhör Israel ska dö.’ ”

⁵ Herren har bestämt tiden och sagt: ”I morgon ska Herren låta detta ske i landet.” ⁶ Följande dag gjorde Herren som han hade sagt. All boskap som tillhörde egypterna dog, men av Israels boskap dog inte ett enda djur. ⁷ Farao skickade då bud för att undersöka saken och fick veta inte något enda djur bland Israels boskap hade dött. Men fortfarande gav farao inte med sig. Han vägrade att släppa folket.

Sot orsakar bölder

⁸ Herren sa till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot från brännugnen. Mose ska sedan kasta upp det mot himlen inför faraos ögon, ⁹ och då ska det bildas damm över hela Egypten. Det ska ge variga bölder på människor och djur över hela landet.”

¹⁰ Då tog de sot från brännugnen och gick till farao. Inför farao kastade Mose sedan upp sotet mot himlen och både människor och djur fick variga bölder. ¹¹ Magikerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de också drabbats av bölderna liksom alla andra egypter. ¹² Men Herren gjorde farao lika hård igen och han vägrade att höra på Mose och Aron, så som Herren hade sagt till Mose.

En fruktansvärd hagelstorm

¹³ Sedan sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt imorgon bitti och säg till farao: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: släpp mitt folk, så att de kan fira gudstjänst, ¹⁴ annars ska jag denna gång sända alla mina plågor mot dig själv och dina hovmän och ditt folk för att du ska inse att ingen på hela jorden är som jag. ¹⁵ Jag hade vid det här laget kunnat låta dig och ditt folk drabbas av pest, vilket skulle ha utplånat dig från jordens yta, ¹⁶ men jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa dig min makt och att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden. ¹⁷ Om du fortfarande sätter dig mot mitt folk och vägrar att släppa dem, ¹⁸ ska jag i morgon vid den här tiden sända en väldig hagelstorm över hela landet, en storm vars like man aldrig sett sedan Egypten grundades. ¹⁹ Se nu till att du får in din boskap och allt du har från fälten, för varje människa och varje djur som finns ute kommer att träffas och dö av haglet.’ ”

²⁰ De av faraos tjänstefolk som fruktade Herrens ord, hämtade sina slavar och sin boskap från fälten, ²¹ men de som inte brydde sig om Herrens ord, lämnade dem kvar ute på fälten.

²² Då sa Herren till Mose: ”Sträck upp din hand mot himlen, så ska hagel komma över hela Egypten, över både människor, djur och all växtlighet i Egypten.”

²³ När Mose lyfte staven mot himlen, sände Herren hagel och ett fruktansvärt åskväder med blixtar som slog ner. Så lät Herren hagel regna ner över Egypten. ²⁴ Det haglade och blixtrade så att det aldrig tidigare i Egyptens historia, sedan det blev befolkat, förekommit ett sådant oväder. ²⁵ Överallt i landet slogs allt ner som fanns ute på fälten, både människor och djur. Växterna ute på fälten slogs ner, och träden förstördes. ²⁶ Men i Goshen, där Israels folk bodde, kom det inget hagel.

²⁷ Farao kallade till sig Mose och Aron och sa: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har handlat orätt. ²⁸ Be till Herren! Vi har fått nog av åska och hagel. Jag ska låta er gå nu genast. Ni behöver inte stanna längre.”

²⁹ Mose svarade: ”Så snart jag har lämnat staden ska jag lyfta mina händer mot Herren och då ska åskan och haglet sluta. Då ska du inse att jorden tillhör Herren. ³⁰ Men ändå kommer varken du eller dina hovmän att frukta Herren.”

³¹ Allt lin och allt korn slogs ner och blev förstört, för kornet hade gått i ax och linet stod i blom, ³² men vetet och speltet blev inte förstört eftersom de mognar senare.

³³ Mose lämnade farao, gick ut ur staden och lyfte sina händer mot Herren. Åskan och haglet upphörde och det kom inget regn mer. ³⁴ När farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, syndade han igen och förhärdade sig, både han och hans hovmän. ³⁵ Farao var lika hård, och han släppte inte folket, så som Herren hade förutsagt genom Mose.

Gräshoppor täcker landet

10 Då sa Herren till Mose: ”Gå tillbaka till farao! Jag har gjort både honom och hans hovmän hårda, för att jag ska kunna göra dessa tecken mitt ibland dem ² och för att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn om de stora gärningar jag gjorde bland egypterna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Så ska ni inse att jag är Herren.”

³ Mose och Aron gick än en gång till farao och talade med honom: ”Så säger Herren, hebréernas Gud: ’Hur länge tänker du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk så att de kan tillbe inför mig. ⁴ Om du fortfarande vägrar att släppa iväg dem, ska jag imorgon bitti sända gräshoppor över ditt land. ⁵ De ska täcka marken så att man inte kan se den och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet. De ska gnaga av alla träd som växer på era marker. ⁶ De kommer att fylla alla hus, dina och dina hovmäns hus, ja, alla egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller förfäder sett sedan de bosatte sig i landet.’ ”

Sedan gick Mose därifrån.

⁷ Faraos hovmän frågade honom: ”Hur länge ska den där mannen få vara en snara för oss? Låt folket gå och tillbe Herren, sin Gud! Märker du inte att hela Egypten håller på att gå under?”

⁸ Då lät farao hämta tillbaka Mose och Aron. ”Ni får väl gå och tillbe Herren, er Gud, då!” sa han. ”Men vilka är det som ska gå?”

⁹ ”Vi vill gå allesammans, både unga och gamla”, svarade Mose. ”Vi vill ta med våra söner och döttrar och all vår boskap och våra hjordar, eftersom vi ska fira en högtid till Herrens ära.”

¹⁰ ”Ja, nog behöver ni att Herren är med er om ni ska få mig att låta er gå och ta med barnen!” sa farao. ”Det syns att ni har onda tankar! ¹¹ Aldrig i livet! Nej, ni män kan gå och tillbe Herren, för det var ju det ni ville.” Och så körde man ut dem därifrån.

¹² Då sa Herren till Mose: ”Räck ut din hand över Egyptens land, så ska gräshoppor komma över hela landet och äta upp allt som haglet lämnade kvar.”

¹³ Och Mose räckte ut sin stav, och Herren lät en östlig vind blåsa över landet hela dagen och hela natten, och när det blev morgon hade vinden fört med sig gräshopporna. ¹⁴ De täckte hela landet och slog ner överallt i Egypten. Det var den värsta gräshoppsinvasionen någonsin och man kommer aldrig att få se något liknande igen. ¹⁵ Gräshopporna täckte hela landet, marken var alldeles svart, och de åt upp all växtlighet och all frukt på träden som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, varken på träden eller på marken någonstans i hela Egypten.

¹⁶ Då skickade farao ilbud efter Mose och Aron och sa till dem: ”Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. ¹⁷ Förlåt min synd bara den här gången och be Herren, er Gud, att han tar bort denna dödsplåga från mig.”

¹⁸ Mose gick från farao och bad till Herren, ¹⁹ och Herren sände en kraftig västanvind som blåste ut alla gräshopporna i Sävhavet^[o]. Sedan fanns det inte en enda gräshoppa kvar i hela Egypten. ²⁰ Men Herren gjorde än en gång farao lika orubblig, och han vägrade låta folket gå.

Mörker över landet i tre dagar

²¹ Då sa Herren till Mose: ”Lyft upp din hand mot himlen, så ska jag sända ett väldigt mörker, som man riktigt kan ta på^[p].” ²² Mose lyfte sin hand mot himlen, och det kom ett tjockt mörker över hela Egypten i tre dagar. ²³ Folk kunde inte se varandra eller röra sig på tre dagar, men där israeliterna bodde var det ljust.

²⁴ Farao skickade då efter Mose och sa: ”Gå och fira gudstjänst åt Herren, men låt era får och er boskap stanna här. Barnen får ni ta med er.”

²⁵ ”Nej”, sa Mose. ”Du måste låta oss ta med slaktoffer och brännoffer som vi kan offra åt Herren, vår Gud. ²⁶ Vi måste få med oss vår boskap. Inte en klöv ska lämnas kvar. Vi måste offra av vår boskap åt Herren, vår Gud, och vi vet inte vad för slags offer vi ska offra, förrän vi är där.”

²⁷ Men Herren gjorde farao lika hård som förut. Inte heller den här gången lät han dem gå.

²⁸ ”Försvinn härifrån, och låt mig aldrig se dig igen”, sa farao åt Mose. ”Kommer du hit en gång till ska du dö.”

²⁹ ”Du har helt rätt”, sa Mose. ”Du kommer aldrig att se mig igen.”

Hotet mot alla förstfödda

11 Då sa Herren till Mose: ”Jag ska sända ännu en plåga över farao och Egypten, och sedan ska han låta er gå. Han kommer till och med att jaga er ut ur landet. ² Säg nu till alla män och kvinnor att de ska be att få föremål av silver och guld av sina grannar.”

³ Herren gjorde nämligen så att egypterna tyckte bra om Israels folk. Mose var en stor man i Egypten, och både faraos hovmän och folket i allmänhet såg upp till honom.

⁴ Mose sa nu^[q] till farao: ”Så säger Herren: ’Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. ⁵ Allt förstfött i Egypten ska dö, från härskaren faraos förstfödde till den förstfödde av slavinnan vid handkvarnen och till och med de förstfödda bland boskapen. ⁶ En dödsklagan kommer att höras över hela landet. Aldrig tidigare har man hört något sådant, och man kommer aldrig att få höra det igen. ⁷ Mot Israels folk däremot ska inte ens en hund morra^[r] vare sig mot människor eller djur.’ Då ska ni inse att Herren gör skillnad mellan egypterna och israeliterna. ⁸ Alla dina hovmän ska komma till mig och buga och säga: ’Var snäll och lämna oss genast, och ta med allt folket!’ Efter det ska jag ge mig iväg.” Sedan gick Mose därifrån, full av vrede.

⁹ Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på dig, så att jag får utföra fler under i Egypten.” ¹⁰ Fastän Mose och Aron utförde dessa under mitt framför ögonen på farao, gjorde Herren honom hård och orubblig, och han vägrade låta folket lämna landet.

Påsken

(3 Mos 23:5-8; 4 Mos 28:16-25; 5 Mos 16:1-8)

12 Herren sa till Mose och Aron i Egypten: ² ”Från och med nu ska den här månaden vara den första månaden på året för er. ³ Säg till Israels menighet att varje familj ska skaffa ett lamm eller en killing till den tionde dagen i denna månad, ett djur för varje hushåll. ⁴ Om familjen är för liten för ett helt djur, ska det delas med den närmaste grannfamiljen, efter antalet personer. Beräkna hur mycket var och en äter. ⁵ Djuret ska vara årsgammalt, av hankön, och det ska vara felfritt, antingen ett får eller en get.

⁶ Ni ska sköta om det till den fjortonde dagen i månaden. I skymningen den dagen^[s] ska hela Israels menighet slakta det, ⁷ och lite av blodet ska strykas på dörrposterna och på tvärbjälken över dörren i de hus där man äter det. ⁸ Köttet ska ätas just den natten. Det ska vara stekt över eld och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst och med bittra örter. ⁹ Köttet får inte ätas rått eller kokt utan det ska vara stekt över eld med både huvud, fötter och inälvor. ¹⁰ Ingenting av det får sparas till följande morgon. Om något blir kvar, ska det brännas.

¹¹ Ni ska äta det med reskläderna på. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta är Herrens påsk^[t].

¹² Jag ska nämligen gå fram genom Egypten just den natten och döda allt förstfött i landet, människor likväl som djur. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren. ¹³ Blodet ska vara tecknet på husen där ni bor, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och inget fördärv ska drabba er när jag slår Egypten.

¹⁴ Ni ska ha denna som minnesdag för er och fira den som Herrens högtid från generation till generation, som en oföränderlig förordning. ¹⁵ I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra.

¹⁷ Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. ¹⁸ Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. ¹⁹ Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. ²⁰ Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.”

²¹ Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. ²² Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. ²³ Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren^[u] att gå in i era hus och döda er.

²⁴ Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. ²⁵ När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. ²⁶ Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ ²⁷ då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.

²⁸ Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Alla förstfödda i Egypten dör

²⁹ Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. ³⁰ Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.

³¹ Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. ³² Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” ³³ Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.

³⁴ Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. ³⁵ Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. ³⁶ Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.

Flykten från Egypten

³⁷ Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. ³⁸ Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. ³⁹ De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.

⁴⁰ Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, ⁴¹ och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. ⁴² Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.

Regler för påskfirandet

⁴³ Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, ⁴⁴ men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren^[v]. ⁴⁵ Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.

⁴⁶ Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. ⁴⁷ Hela Israel ska fira denna högtid.

⁴⁸ Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. ⁴⁹ Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”

⁵⁰ Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. ⁵¹ Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.

Allt förstfött tillhör Herren

13 Herren talade till Mose: ² ”Helga allt förstfött åt mig, varje förstfödd son som kommer ur moderlivet bland israeliterna, liksom varje förstfött djur av hankön. De ska tillhöra mig.”

³ Då sa Mose till folket: ”Det här är en dag som ni alltid ska komma ihåg, den dag då ni lämnade Egypten och slaveriet. Det var ju med mäktig hand som Herren ledde er ut därifrån. Inget syrat ska ätas då. ⁴ Det är alltså på den här dagen i månaden aviv^[w] ni tågar ut. ⁵ När Herren har fört dig in i kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, hivéernas och jevuséernas land, det land som han med ed lovade dina förfäder att ge dig och som flyter av mjölk och honung, då ska du fira denna högtid i denna månad. ⁶ Under sju dagar ska du äta ojäst bröd. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest till Herrens ära. ⁷ Alla de sju dagarna ska du äta osyrat bröd; det får inte heller finnas något jäst i ditt hem eller någon annanstans inom landets gränser.

⁸ Då ska du berätta för din son: ’Jag gör så här på grund av det som Herren gjorde för mig när jag lämnade Egypten.’ ⁹ Likt ett märke på handen eller pannan^[x] ska detta påminna dig om Herrens lag, som alltid ska vara på dina läppar, för Herren förde dig ut ur Egypten med stark hand.

¹⁰ Håll alltså denna stadga varje år vid den bestämda tiden. ¹¹ När Herren sedan för dig in i kanaanéernas land som han med ed lovade dig och dina fäder, och som han då ska ge åt dig, ¹² ska du ge Herren den förstfödde som kommer ur moderlivet, liksom allt förstfött av hankön bland boskapen ska tillhöra Herren. ¹³ En förstfödd åsna kan man lösa ut med ett får, men om du inte vill lösa ut den ska du bryta nacken av åsnefölet. Varje förstfödd son måste du däremot lösa ut.

¹⁴ När din son i framtiden frågar: ’Vad betyder allt det här?’ ska du säga: ’Herren ledde oss med mäktig hand ut ur Egypten, ur slaveriet. ¹⁵ Farao vägrade envist att släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför jag nu offrar allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet till Herren. Men varje förstfödd son löser jag ut.’ ¹⁶ Likt ett märke på handen eller pannan ska denna högtid vara en påminnelse om att Herren med sin mäktiga hand ledde oss ut ur Egypten.”

Molnpelaren och eldpelaren

¹⁷ När farao slutligen släppte folket, förde Gud dem inte genom filistéernas land trots att detta hade varit genaste vägen. Gud tänkte att folket kunde ändra sig om ett krig skulle hota och vilja vända tillbaka till Egypten. ¹⁸ Gud ledde dem därför en annan väg som gick genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en armé när de lämnade Egypten.

¹⁹ Mose hade tagit med sig Josefs ben. Josef hade nämligen tagit en ed av israeliterna: ”När Gud tar sig an er, ska ni föra med er mina ben härifrån.”

²⁰ När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började. ²¹ Herren ledde dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen och med en eldpelare om natten för att lysa dem. På så sätt kunde de vandra både dag och natt, ²² för molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen liksom eldpelaren om natten.

Räddade vid Sävhavet

14 Herren talade till Mose: ² ”Säg till israeliterna att vända om mot Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon och slå läger där vid havet. ³ Farao kommer nämligen att tänka: ’Israeliterna har säkert gått vilse och irrar omkring i öknen utan att kunna ta sig därifrån!’ ⁴ Än en gång ska jag låta farao bli hård och han ska förfölja dem. Jag ska visa min makt då jag krossar farao och hela hans armé. Egypterna ska då inse att jag är Herren.” De gjorde så.

Faraos armé förföljer Israel

⁵ När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. ⁶ Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. ⁷ Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. ⁸ Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. ⁹ Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.

¹⁰ När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.

¹¹ De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? ¹² Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”

¹³ Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. ¹⁴ Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”

¹⁵ Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. ¹⁶ Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. ¹⁷ Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. ¹⁸ Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”

¹⁹ Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, ²⁰ så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus^[y]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.

²¹ När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig ²² så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ²³ Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. ²⁴ Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. ²⁵ Han lät hjulen på deras vagnar lossna^[z], så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”

²⁶ Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” ²⁷ Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. ²⁸ Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.

²⁹ Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ³⁰ På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. ³¹ När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.

Moses och Mirjams sång till Herren

15 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren: