Bible in 90 Days
Allt har sin tid
3 Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund.
2 Födas har sin tid
och dö har sin tid,
plantera har sin tid
och rycka upp det som planterats har sin tid.
3 Dräpa har sin tid,
och hela har sin tid.
Bryta ner har sin tid,
och bygga upp har sin tid.
4 Gråta har sin tid,
och le har sin tid.
Sörja har sin tid,
och dansa har sin tid.
5 Kasta bort stenar har sin tid,
och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid
och avhålla sig från famntag har sin tid.
6 Söka upp har sin tid,
och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid,
och kasta bort har sin tid.
7 Riva sönder har sin tid,
och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid,
och tala har sin tid.
8 Älska har sin tid,
och hata har sin tid.
Krig har sin tid,
och fred har sin tid.
9 Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? 10 Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med. 11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden. 12 Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever. 13 Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. 14 Jag insåg att allt det Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man skall frukta honom. 15 Det som är, fanns redan förut. Det som kommer att ske, skedde också tidigare. Gud kallar på det förflutna.
Människans förgänglighet
16 Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige. 17 Då tänkte jag: Både den rättfärdige och den ogudaktige skall Gud döma. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs. 18 Jag tänkte: För människornas skull sker detta, för att Gud skall pröva dem och för att de skall se att de i sig själva är som djuren. 19 Ty det går människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har de samma livsande. Ja, människorna har inget att komma med framför djuren. Allt är förgängligt. 20 Alla går till en och samma plats. Alla har blivit till av stoft, alla vänder åter till stoft. 21 Vem vet om människornas ande stiger uppåt eller om djurens ande far ner under jorden?
22 Jag såg att inget är bättre för människan än att hon gläder sig i sin gärning, ty det är hennes del. Vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se det som skall ske efter henne?
Förtryck, möda och ensamhet
4 Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg tårarna hos de förtryckta, och ingen tröstade dem. Från förtryckarnas hand utgick våld, och ingen tröstade dem. 2 Då prisade jag de döda, som redan dött, lyckligare än de levande, som ännu levde. 3 Men lyckligare än de båda prisade jag den som ännu ej blivit till, den som ej sett det onda som görs under solen.
4 Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 5 Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. 6 Bättre en handfull ro än båda händerna fulla med möda och ett jagande efter vind.
7 Ännu mer av förgänglighet såg jag under solen: 8 En man kan stå helt ensam och inte ha någon vid sin sida, varken son eller bror. Ändå är det inget slut på allt hans slit, och hans ögon blir inte mätta på rikedom. För vem mödar jag mig då och nekar mig själv allt gott? Också detta är fåfänglighet och en usel möda.
9 Bättre två än en, ty de får god lön för sin strävan. 10 Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den ensamme! Om han faller, finns det inte någon som kan resa upp honom. 11 Likaså, om två sover tillsammans håller de värmen, men hur skall den ensamme hålla sig varm? 12 Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt.
Jordisk makt är förgänglig
13 Bättre en yngling som är fattig och vis, än en kung som är gammal och dåraktig, och som inte förstår att låta varna sig. 14 Ty från fångarnas hus gick han ut för att bli kung, fastän han var född fattig i sitt rike. 15 Jag såg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med denne yngling som skulle ta den andres plats. 16 Det var ingen ände på allt folket, på alla dem han gick i spetsen för. Och ändå, de som kommer efter kan inte glädja sig över honom. Också detta är förgänglighet och ett jagande efter vind.
Obetänksamma löften
17 Bevara din fot, när du går till Guds hus. Att komma dit för att höra är bättre än dårarnas offer. Ty de vet inte att de gör det som är ont.
5 Var inte för snar med din mun och låt inte ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Ty Gud är i himlen och du är på jorden. Låt därför dina ord vara få. 2 Ty av mycket arbete kommer drömmar och av många ord dåraktigt tal. 3 Dröj inte att infria det löfte du har gett åt Gud, ty han har inte behag till dårar. Håll vad du lovar! 4 Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det. 5 Låt inte din mun vara orsak till att din kropp syndar och säg inte inför sändebudet att löftet var förhastat. Vill du att Gud skall bli vred för dina ords skull och förstöra dina händers verk? 6 Ty där drömmarna är många följer mycket fåfänglighet och många ord. Men frukta du Gud!
Rikedomens och livets förgänglighet
7 Om du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet i landet kränks, så bli inte förvånad över detta, ty hög vakar över hög och andra höga över dem båda. 8 Under allt detta är det en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas.
9 Den som älskar pengar blir inte mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Också detta är fåfänglighet. 10 När ägodelarna förökas är det många som äter av dem. Vilken nytta har ägaren av dem utom att hans ögon får se dem? 11 Ljuv är arbetarens sömn, han må ha litet eller mycket att äta. Men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
12 Ett svårt elände har jag sett under solen: hopsparad rikedom som blir sin ägare till skada. 13 Går denna rikedom förlorad genom någon olycka och ägaren har en son, får denne ingenting. 14 Som han kom ut ur moderlivet, lika naken måste han gå bort igen. För sitt slit får han inget att ta med sig. 15 Också detta är ett svårt elände. Han skall gå bort som han kom. Vad vinner han som mödar sig för vinden! 16 Ja, alla dagar lever han i mörker med mycken oro, sjukdom och besvikelse.
17 Se, detta är vad jag har insett: Det är gott och skönt att människan äter och dricker och gör sig goda dagar mitt i sin möda, när hon strävar under solen, de levnadsdagar som Gud ger henne. Ty detta är hennes del. 18 Om Gud ger rikedom och skatter åt någon och dessutom förmåga att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. 19 Ty han tänker knappt på sina levnadsdagar eftersom Gud ger honom glädje i hjärtat.
6 Jag har under solen sett ett elände som vilar tungt på människorna: 2 Det är när Gud har gett rikedom, skatter och ära åt någon så att han inte saknar något av allt han önskar sig, och Gud sedan inte ger honom möjlighet att själv njuta av det, utan låter en främling göra det. Detta är förgänglighet och en svår plåga.
3 Om en man får hundra barn och lever i många år, ja, hur många hans dagar än blir, men han inte får njuta av det goda, och om han dessutom inte får någon begravning, då säger jag: Ett dödfött foster har det bättre än han. 4 Ty till förgänglighet har det kommit, i mörker går det bort, och mörkret döljer dess namn. 5 Det fick inte se eller känna solen. Det har mer vila än den andre. 6 Ja, även om han levde i två gånger tusen år utan att se något gott - går inte alla ändå till en och samma plats? 7 All människans möda är för hennes mun. Ändå blir själen inte mättad.
8 Vilket företräde har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige, om han förstår att uppföra sig inför de levande? 9 Bättre att njuta av det man har för ögonen än att tråna efter annat. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
10 Det som finns har redan tidigare ett namn, och vad människan är, är redan känt. Hon kan inte gå till rätta med den som är mäktigare än hon själv. 11 Ty ju fler ord, desto större fåfänglighet. Vad vinner man på det? 7 1 Ty vem vet vad som är gott för en människa i livet, under de dagar hennes förgängliga liv varar, vilka hon lever som en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne kommer att ske under solen?
Levnadsvisdom
2 Bättre ett gott namn än god salva,
och bättre dödens dag än födelsens dag.
3 Bättre gå till sorgehus än till gästabudshus.
Ty det är slutet för alla människor
och den som lever bör ta det till hjärtat.
4 Bättre sorg än skratt,
av plågat ansikte mår hjärtat väl.
5 De visas hjärtan är i sorgens hus,
dårarnas hjärtan i glädjens hus.
6 Bättre höra klander av en vis man
än höra dårars sång.
7 Ty som sprakandet av törne under grytan,
så är dårens skratt.
Också detta är fåfänglighet.
8 Orätt vinning gör den vise till en dåre,
mutor fördärvar hjärtat.
9 Bättre slutet på en sak än dess början,
bättre tålmodig än högmodig.
10 Var inte snar till vrede,
ty vrede bor i dårars bröst.
11 Fråga inte: Hur kommer det sig
att det var bättre förr?
Det är inte av vishet du frågar så.
12 En god sak är vishet tillsammans med arvegods,
en förmån för dem som ser solen.
13 Ty vishetens beskydd är som penningens beskydd.
Men kunskapens företräde
är att visheten ger liv åt den som har den.
14 Se på Guds verk:
Vem kan göra rakt det han har gjort krokigt?
15 Var alltså vid gott mod under den goda dagen
och besinna under den onda dagen,
att den ena såväl som den andra har Gud gjort
för att människan inte skall kunna utforska
det som kommer efter henne.
16 Allt har jag sett under mina förgängliga dagar:
Den rättfärdige går under i sin rättfärdighet,
den ogudaktige lever länge i sin ondska.
17 Var inte alltför rättfärdig
och var inte alltför vis.
Varför skulle du förstöra dig själv?
18 Var inte alltför ogudaktig
och var inte dåraktig.
Varför skulle du dö innan din tid kommer?
19 Det är bäst att du håller fast vid det ena
utan att ändå släppa det andra,
ty den som fruktar Gud
finner en väg ut ur allt detta.
20 Visheten gör den vise starkare
än tio mäktiga i staden.
21 Ty det finns ingen rättfärdig människa på jorden
som gör gott och aldrig syndar.
22 Fäst dig inte vid allt vad människor säger,
så hör du inte att din tjänare förbannar dig.
23 Ditt hjärta vet ju att du själv många gånger har förbannat andra.
24 Allt detta har jag prövat genom vishet.
Jag sade: "Jag vill bli vis."
Men visheten var fjärran från mig.
25 Det som är långt borta
och mycket djupt
vem finner det?
26 Och jag vände mitt hjärta till att lära känna,
utforska och söka vishet och sammanhang.
Jag ville förstå att ogudaktighet är dårskap
och dåraktigheten galenskap.
27 Och jag fann:
Bittrare än döden är den kvinna
vars hjärta är som snaror och nät,
vars händer är som bojor.
Den som är god inför Gud undgår henne,
men syndaren fångas av henne.
28 Se, detta fann jag, säger Predikaren,
när jag lade det ena till det andra
för att få sammanhang,
29 något som min själ ännu söker men inte funnit.
En enda man bland tusen har jag funnit,
men en kvinna bland alla dessa har jag ej funnit.
30 Se, endast detta har jag funnit
att Gud skapade människorna rättsinniga.
Men sedan har de tänkt ut många onda planer.
Levnadsregler och tänkespråk
8 Vem är lik den vise, och vem kan förklara saker och ting?
Visheten gör människans ansikte ljust,
det stränga i hennes uppsyn förvandlas.
2 Jag säger: Akta på kungens ord
för den eds skull som du har svurit vid Gud.
3 Var inte snar att överge honom,
framhärda inte i något ont.
Han gör allt vad han vill.
4 Ty en kungs ord är mäktigt,
och vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
5 Den som håller budet
vill inte veta av något ont.
Den vises hjärta känner tid och dom.
6 För allting finns en tid och en dom,
och en människas ondska vilar tungt på henne.
7 Hon vet ju inte vad som kommer att ske,
och vem kan säga henne hur det kommer att gå?
8 Ingen människa har makt över anden,[a]
så att hon kan hålla anden[b] kvar,
och ingen har makt över dödens dag.
I krig kommer ingen undan,
och ondska kan inte rädda den ogudaktige.
Orättvisor i världen
9 Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt det som sker under solen, i en tid när människa har makt över människa till hennes olycka. 10 Jag såg också de ogudaktiga bli begravda och gå till vila, medan de som gjort det rätta måste dra bort från den heliga platsen och blev glömda i staden. Också detta är förgänglighet.
11 Därför att domen inte genast fälls över det onda, styrks människors barn att göra det som är ont. 12 Men även om syndaren hundra gånger gör det som är ont och lever länge, så vet jag ändå: Det går väl för de gudfruktiga - de fruktar ju Gud - 13 men illa för den orättfärdige. Hans levnad förlängs inte som skuggan - han fruktar ju inte Gud. 14 Fåfänglighet är detta som sker på jorden, att det kan gå de rättfärdiga som om de hade gjort ogudaktiga gärningar, och att det kan gå de ogudaktiga som om de hade gjort rättfärdiga gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.
15 Jag prisar glädjen, ty det finns inget bättre för människan under solen än att hon äter och dricker och är glad. Det är vad som följer henne i hennes möda de livsdagar Gud ger henne under solen. 16 När jag alltså inriktade mitt hjärta på att förstå visheten och såg den verksamhet som försiggår på jorden - varken dag eller natt unnar man sig sömn - 17 då insåg jag att alla Guds verk är sådana att människan inte förmår fatta vad som sker under solen. Ty hur mycket människan än bemödar sig med att utforska det, förstår hon det ändå inte. Även om den vise säger sig förstå det, kan han ändå inte fatta det.
9 Allt detta har jag grubblat på och jag har prövat allt detta: Att de rättfärdiga och visa och deras gärningar är i Guds hand. Kärlek eller hat - ingen människa vet vad som ligger framför henne 2 Allt händer lika för alla, för den rättfärdige och den ogudaktige, för den gode, den rene och den orene, för den som offrar och den som inte offrar. Det går den gode som det går syndaren, den som svär en ed på samma sätt som den som är rädd för att svära. 3 Detta är det onda i allt som händer under solen, att det går alla lika. Därför är också människornas hjärtan fulla av ondska, och oförnuft bor i dem så länge de lever, och sedan måste de ner bland de döda. 4 För den som blir utvald att höra till de levandes skara finns hopp, ty bättre är en levande hund än ett dött lejon. 5 De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt. 6 Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de ta del i vad som sker under solen.
7 Ät därför ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud är redan nöjd med det du gör. 8 Låt dina kläder alltid vara vita och låt olja aldrig fattas på ditt huvud. 9 Njut livet med en hustru som du älskar, alla dagar i ditt förgängliga liv, det som Gud ger dig under solen, ja, under alla dina förgängliga dagar. Ty detta är din lott i livet och under den möda som du gör dig under solen. 10 Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet.
11 Vidare såg jag under solen: Det är inte de snabba som vinner loppet, och inte hjältarna striden. Inte heller får de visa alltid bröd, de kloka rikedom och de kunniga uppskattning. De är alla beroende av tid och tillfälle. 12 Människan känner inte heller sin tid. Som fiskarna fångas i olycksnätet eller fåglarna fastnar i snaran, så snärjs också människors barn i olyckans tid, när ofärd plötsligt kommer över dem.
13 Också detta såg jag under solen, en visdom som syntes mig stor: 14 Det fanns en liten stad med få invånare. Mot den kom en stor kung som belägrade den och byggde stora befästningsverk mot den. 15 Där inne fanns en fattig men vis man som räddade staden genom sin vishet. Men ingen kom ihåg denne fattige man. 16 Då sade jag: "Vishet är bättre än styrka", men den fattiges vishet blir föraktad, och ingen lyssnar till det han säger.
Vishet och dårskap
17 De visas ord som hörs i stillhet
är bättre än ropet från en härskare bland dårar.
18 Vishet är bättre än vapen,
men en enda som syndar
fördärvar mycket gott.
10 Döda flugor kommer parfymerarens olja att stinka och jäsa.
Så uppväger liten dårskap både vishet och ära.
2 Den vise har sitt hjärta åt höger,
men dåren har sitt hjärta åt vänster.
3 På alla sina vägar är dåren utan förstånd
och han säger till alla att han är en dåre.
4 Om en furste blir vred på dig,
så lämna inte din plats,
ty saktmod förhindrar stora synder.
5 Det finns ett ont som jag har sett under solen,
ett misstag som kommer från den som har makten:
6 Att dårskap sätts på höga poster
och framstående män på obemärkt plats.
7 Jag har sett slavar till häst
och furstar till fots som slavar.
8 Den som gräver en grop faller själv däri
och den som river en mur blir stungen av en orm.
9 Den som vältrar bort sten blir skadad av sten,
och den som klyver ved blir skadad av trä.
10 Den som inte slipar eggen, när järnet blir slött,
måste bruka mer kraft.
Men vishet leder till framgång.
11 Om ormen stinger innan den blivit tjusad,
har ormtjusaren ingen nytta av sin konst.
12 Ord från den vises mun är välgörande,
men dåren förtärs av sina egna läppar.
13 Början på hans tal är dårskap
och slutet svår galenskap.
14 Dåren är rik på ord,
men ingen människa vet vad som skall ske.
Vem kan säga en människa vad som kommer efter henne?
15 Dårarnas möda tröttar ut dem.
Inte ens till staden hittar de vägen.
16 Ve dig, du land, där kungen är ett barn
och där furstarna festar redan på morgonen!
17 Väl dig, du land, där kungen är son till ädlingar,
där furstarna håller måltid vid rätt tid
för att få styrka och inte för att bli druckna.
18 Av lättja förfaller husets bjälkar,
och av försumlighet regnar det in genom taket.
19 Man ordnar fest för att roa sig,
och vinet ger glädje åt livet,
och pengar kan ge allt detta.
20 Inte ens i din tanke skall du förbanna en kung,
och inte ens i ditt sovrum skall du förbanna den rike,
ty himlens fåglar bär fram ditt tal,
och de bevingade för vidare vad du har sagt.
Du kan inte se in i framtiden
11 Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka.
2 Dela det du har i sju delar, ja, åtta,
ty du vet inte vilken olycka som kan drabba landet.
3 När molnen är fulla, tömmer de sitt regn över jorden,
och om ett träd faller omkull,
mot söder eller norr,
så ligger det på den plats där det har fallit.
4 Den som spejar efter vind får aldrig så,
den som skådar efter moln får ingenting skörda.
5 Liksom du inte vet vart vinden far
eller hur benen bildas i moderlivet,
så förstår du ej heller Guds verk,
hans som gör alltsammans.
6 Så din säd om morgonen
och låt inte din hand vila om kvällen,
ty du vet inte vilket som lyckas bäst, det ena eller det andra,
eller om båda är lika bra.
7 Ljuset är ljuvligt
och det är gott för ögonen
att se solen.
8 Om en människas år blir många,
må hon glädja sig under dem alla
och komma ihåg att det blir många mörka dagar.
Allt som kommer är förgängligt.
Råd till de unga
9 Gläd dig, du yngling, i din ungdom,
låt ditt hjärta glädjas i din ungdoms dagar.
Vandra ditt hjärtas vägar,
följ det dina ögon ser.
Men vet att för allt detta
kommer Gud att döma dig.
10 Låt sorgen vika ur ditt hjärta
och håll det onda borta från din kropp.
Ty ungdomstiden, livets blomstringstid, är förgänglig.
12 Tänk på din Skapare i din ungdoms dagar,
innan de onda dagarna kommer
och de år då du skall säga:
"De ger mig ingen glädje";
2 ja, innan de förmörkas,
solen och ljuset, månen och stjärnorna,
och innan molnen vänder åter efter regnet;
3 då väktarna i huset darrar
och de starka männen sviker;
då malerskorna har upphört att mala,
eftersom de har blivit så få
och då spejarna har det mörkt i sina gluggar;
4 då båda dörrarna mot gatan stängs till,
och ljudet från kvarnen försvagas;
då man vaknar av fågelsång
och sångens alla döttrar sänker rösten;
5 då man är rädd för var backe
och vägen är full av skräck;
då mandelträdet blommar,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen blir utan kraft;
då människan går till sin eviga boning
och gråtarna går omkring på gatan;
6 innan silvertråden brister
och den gyllene skålen slås sönder,
innan krukan vid källan krossas
och brunnshjulet slås itu vid brunnen;
7 då stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter till Gud som gav den.
8 Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren.
Allt är förgängligt!
Slutord
9 För övrigt skall sägas att Predikaren var en vis man, som ständigt undervisade folket. Han övervägde, undersökte och författade många ordspråk. 10 Predikaren sökte finna de rätta orden och rätt uppteckna sanningens ord.
11 De visas ord är uddar,
som indrivna spikar är deras tänkespråk.
De är gåvor från en och samma Herde.
12 För övrigt, min son, låt varna dig!
Det finns ingen ände på det myckna bokskrivandet,
och mycket studerande gör kroppen trött.
13 Detta är slutsatsen, när allt blivit hört:
Frukta Gud och håll hans bud,
det hör alla människor till.
14 Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen,
med allt som är fördolt,
vare sig det är gott eller ont.
1 Sångernas sång av Salomo.
Bruden
2 Må han kyssa mig med kyssar av sin mun!
Ty din kärlek är mer ljuv än vin.
3 Ljuv är doften av dina salvor,
en utgjuten salva är ditt namn,
därför har de unga kvinnorna dig kär.
4 Tag mig med dig! Låt oss skynda oss!
Konungen har fört mig in i sina kammare.
Vännerna
Vi vill fröjdas och vara glada över dig,
vi vill prisa din kärlek högre än vin.
Med rätta har man dig kär.
Bruden
5 Mörk är jag, men vacker,
ni Jerusalems döttrar,
jag är lik Kedars hyddor,
lik Salomos tältdukar.
6 Se inte på mig för att jag är så mörk,
att solen har bränt mig så.
Min moders söner var mycket upprörda över mig
och satte mig att vakta vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte.
7 Säg mig, du som min själ har kär:
Var för du din hjord i bet?
Var låter du den vila om middagen?
Varför skulle jag vara som en beslöjad kvinna
vid dina vänners hjordar?
Vännerna
8 Om du inte vet det,
du skönaste bland kvinnor,
gå då i hjordens spår
och för dina killingar i bet
vid herdarnas tält.
Brudgummen till bruden
9 Vid ett sto i faraos spann
liknar jag dig, min älskade.
10 Dina kinder är så vackra med sina smycken,
din hals med sina rader av pärlor.
11 Vi vill göra dig smycken av guld
med silverkulor på.
Bruden
12 Medan konungen håller fest,
sprider min nardus sin doft.
13 Min vän är för mig ett myrragömme
som jag bär vid min barm.
14 Min älskade är för mig en klase hennablommor
från En-Gedis vingårdar.
Brudgummen om sin brud
15 Vad du är skön, min älskade!
Vad du är skön!
Dina ögon är som duvor.
Bruden svarar
16 Vad du är skön, min vän!
Ja, ljuvlig är du,
och grönskande är vårt viloläger.
Brudgummen
17 Bjälkarna i vår boning är cedrar
och cypresser vår väggpanel.
Bruden
2 Jag är en ros i Saron, en lilja i dalen.
Brudgummen
2 Som en lilja bland törnen
så är min älskade bland flickor.
Bruden
3 Som ett äppelträd bland skogens träd
så är min vän bland unga män.
Jag längtar att få sitta i dess skugga,
söt är dess frukt i min mun.
4 I vinsalen har han fört mig in,
kärleken är hans baner över mig.
5 Vederkvick mig med druvkakor,
styrk mig med äpplen,
ty jag är sjuk av kärlek.
6 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
och hans högra arm omfamnar mig.
7 Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken:
Oroa inte kärleken, stör den inte,
förrän den själv vill.
8 Hör min väns röst!
Se, där kommer han!
Han springer över bergen,
han hoppar fram på höjderna.
9 Min älskade är lik en gasell
eller en ung hjort.
Se, nu står han där
bakom vår vägg,
han blickar in genom fönstret,
han ser genom gallret.
Bruden anför brudgummens ord
10 Min vän börjar tala, han säger till mig:
Stå upp, min älskade,
du min sköna, och kom.
11 Ty se, vintern är förliden,
regntiden är över, den är förbi.
12 Blommorna visar sig på marken,
sångens tid har kommit,
och turturduvans röst hörs åter i vårt land.
13 Fikonträdets gröna frukter skiftar färg,
vinstockarna står redan i blom,
de sprider sin doft.
Stå upp, min vän, min sköna, och kom!
Brudgummen
14 Du min duva i bergsklyftan,
i klippväggens gömsle,
låt mig se ditt ansikte,
låt mig höra din röst,
ty din röst är så ljuv
och ditt ansikte så skönt.
Om vingårdens fiender
15 Fånga rävarna åt oss,
de små rävarna,
som fördärvar vingårdarna,
våra vingårdar som nu står i blom.
Bruden
16 Min vän är min,
och jag är hans,
där han för sin hjord i bet bland liljor.
17 När dagen blir sval
och skuggorna flyr,
kom då tillbaka, min älskade,
lik en gasell eller en ung hjort
på de kassiadoftande bergen.
3 Där jag låg i min bädd om natten sökte jag honom
som min själ har kär,
jag sökte honom men fann honom inte.
2 Jag vill stiga upp och gå omkring i staden,
på gatorna och torgen,
jag vill söka honom som min själ har kär.
Jag sökte honom men fann honom inte.
3 Väktarna fann mig,
där de gick omkring i staden.
Har ni sett honom som min själ har kär?
4 Knappt hade jag kommit förbi dem,
så fann jag honom som min själ har kär.
Jag grep tag i honom, och jag släppte honom inte,
förrän jag hade fört honom in i min moders hus,
in i hennes kammare som fött mig.
5 Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken:
Oroa inte kärleken, stör den inte,
förrän den själv vill.
Brudtåget beskrivs
6 Vem är det som kommer upp från öknen
som pelare av rök,
med doft av myrra och rökelse
från köpmannens alla kryddor?
7 Se, det är Salomos bärstol!
Sextio krigare omger den,
utvalda bland Israels hjältar.
8 Alla bär de svärd
och är skickliga i strid,
var och en med svärd vid sidan
till skydd mot nattens faror.
9 En bärstol har kung Salomo
gjort åt sig,
av virke från Libanon.
10 Sidostöden är av silver,
ryggstödet av guld
och sätet klätt med purpurrött tyg.
Invändigt är den prydd i kärlek
av Jerusalems döttrar.
11 Gå ut, ni Sions döttrar, och se på kung Salomo
när han bär kronan som hans mor har krönt honom med
på hans bröllopsdag,
på hans hjärtefröjds dag.
Brudgummen beskriver bruden
4 Vad du är skön, min älskade vad du är skön!
Dina ögon är som duvor,
där de skymtar genom din slöja.
Ditt hår är likt en hjord av getter
som strömmar ner för Gileads berg.
2 Dina tänder liknar en hjord
av nyklippta tackor, nyss uppkomna ur badet,
allesammans med tvillingar.
Ofruktsam är ingen ibland dem.
3 Dina läppar är som ett rosenrött band,
och skön är din mun.
Lik ett brustet granatäpple är din kind,
där den skymtar genom din slöja.
4 Din hals är lik Davids torn,
där vapen förvaras,
och där tusen sköldar hänger,
hjältarnas alla sköldar.
5 Dina bröst liknar ett killingpar,
tvillingar av en gasell,
som går i bet bland liljor.
6 När dagen blir sval
och skuggorna flyr,
vill jag gå bort till myrraberget,
till den rökelsedoftande höjden.
7 Du är alltigenom skön, min vän,
på dig finns ingen fläck.
Brudgummen till bruden
8 Kom med mig från Libanon, min brud,
kom med mig från Libanon.
Skåda ner från Amanas topp,
från toppen av Senir och Hermon,
från lejonens hålor,
från leopardernas berg.
9 Du har tagit mitt hjärta,
du min syster, min brud.
Du har tagit mitt hjärta med en enda blick,
med en enda länk av kedjan kring din hals.
10 Hur skön är inte din kärlek,
du min syster, min brud!
Hur ljuv är inte din kärlek, ja, mer ljuv än vin,
och doften av dina salvor
mer än all väldoft.
11 Av sötma dryper dina läppar, min brud,
din tunga gömmer honung och mjölk,
och doften av dina kläder
är som Libanons doft.
12 En tillsluten lustgård är min syster, min brud,
en tillsluten brunn, en förseglad källa.
13 Som en plantering av granatträd skjuter du upp
med utsökta frukter,
med hennablommor och nardusplantor,
14 med nardus och saffran, kalmus och kanel
och rökelseträd av alla slag,
med myrra och aloe
och de finaste kryddor av alla slag.
15 En källa i lustgården är du,
en brunn med friskt vatten,
ett rinnande flöde från Libanon.
Bruden svarar
16 Vakna upp, du nordanvind,
kom, du sunnanvind.
Blås genom min lustgård,
låt dess väldoft strömma ut.
Låt min vän komma till sin lustgård
och äta dess utsökta frukter.
Brudgummen
5 Jag kommer till min lustgård, du min syster, min brud.
Jag hämtar min myrra och mina väldoftande kryddor,
jag äter min honungskaka och min honung,
jag dricker mitt vin och min mjölk.
Ät, mina vänner
drick och berusa er av kärlek!
Bruden
2 Jag sover, men mitt hjärta är vaket.
Hör, min vän klappar på.
Han säger:
Öppna för mig, du min syster, min älskade,
min duva, du min fullkomliga.
Mitt huvud är fullt av dagg,
mina lockar av nattens droppar.
3 Jag har tagit av mina kläder,
skulle jag nu ta på dem igen?
Jag har tvättat mina fötter,
skulle jag nu smutsa ner dem igen?
4 Min vän räckte in sin hand genom luckan,
då rördes mitt hjärta över honom.
5 Jag steg upp för att öppna för min vän,
och mina händer dröp av myrra,
mina fingrar av flytande myrra
som fuktade dörrens handtag.
6 Jag öppnade för min vän,
men min vän var borta,
han var försvunnen.
Min själ blev helt utom sig av hans ord.
Jag sökte honom, men fann honom inte,
jag ropade på honom, men han svarade mig inte.
7 Väktarna fann mig
där de gick omkring i staden.
De slog mig och sårade mig,
de ryckte av mig manteln,
väktarna på murarna.
8 Jag bönfaller er,
Jerusalems döttrar,
om ni finner min vän, så säg -
ja, vad skall ni säga honom?
Att jag är sjuk av kärlek!
Vännerna
9 Vad är din vän förmer än andra,
du skönaste bland kvinnor?
Vad är din vän förmer än andra,
eftersom du bönfaller oss så?
Bruden
10 Min vän är strålande vit och röd,
ypperst bland tiotusen.
11 Hans huvud är som finaste guld,
hans hår är lockigt och svart som korpen.
12 Hans ögon är som duvor
vid vattenbäckar,
duvor som badar i mjölk,
insatta som ädelstenar.
13 Hans kinder liknar väldoftande blomstersängar,
kullar av doftande kryddor.
Hans läppar är som liljor,
de dryper av flytande myrra.
14 Hans händer är som ringar av guld,
infattade med krysoliter.
Hans kropp är ett konstverk av elfenben,
täckt med safirer.
15 Hans ben är pelare av marmor
som vilar på fotstycken av finaste guld.
Att se honom är som att se Libanon,
ståtlig är han som cedrarna.
16 Hans mun är idel sötma,
allt hos honom är ljuvlighet.
Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade,
ni Jerusalems döttrar.
Vännerna
17 Vart har han gått, din vän,
du skönaste bland kvinnor?
Vart har din vän tagit vägen?
Låt oss hjälpa dig att söka honom.
Bruden svarar
6 Min vän har gått ner till sin lustgård,
till de doftande blomstersängarna
för att låta sin hjord beta i lustgårdarna
och för att plocka liljor.
2 Jag är min väns,
och min vän är min,
där han för sin hjord i bet bland liljor.
Brudgummen talar om bruden
3 Skön som Tirsa[c] är du min älskade,
ljuvlig som Jerusalem,
överväldigande som en härskara.
4 Vänd bort dina ögon ifrån mig,
de har kuvat mig.
Ditt hår är likt en hjord av getter
som strömmar ner för Gilead.
5 Dina tänder liknar en hjord av tackor,
som stiger upp ur badet,
allesammans med tvillingar,
ofruktsam är ingen av dem.
6 Din kind är lik ett brustet granatäpple,
där den skymtar genom din slöja.
7 Sextio är drottningarna
och åttio bihustrurna
och de unga kvinnorna en oräknelig skara.
8 En enda är hon, min duva, min fullkomliga,
en enda är hon för sin mor,
älskad är hon av henne som fött henne.
Flickorna ser henne, de prisar henne lycklig,
drottningar och bihustrur lovprisar henne.
Vännerna
9 Vem är hon som blickar fram lik morgonrodnaden,
skön som månen,
strålande som solen,
överväldigande som en härskara?
Brudgummen (eller bruden)
10 Jag gick ner till valnötslunden
för att se på grönskan i dalen,
för att se om vinstocken hade friska skott,
om granatträden hade gått i blom.
11 Utan att jag märkte det hade min längtan
satt mig vid mitt furstefolks vagnar.
Vännerna
12 Vänd om, vänd om, du Sulamit,
vänd om, vänd om, så att vi får se på dig.
Bruden
Varför ser ni på Sulamit,
som på en dans i Mahanajim?
Brudgummen
7 Hur vackra är inte dina fötter i sandaler,
du furstedotter!
Dina höfters rundning är som ett bröstspännes kupor,
verk av en konstnärs händer.
2 Din navel är som en rund skål,
där vin aldrig fattas.
Din midja är som en veteskyl,
omgiven av liljor.
3 Dina bröst liknar ett killingpar,
tvillingar av en gasell.
4 Din hals liknar ett elfenbenstorn,
dina ögon dammarna i Hesbon,
vid Bat-Rabbimsporten.
Din näsa är som Libanonstornet,
som håller vakt mot Damaskus.
5 Ditt huvud höjer sig som Karmel,
och lockarna på ditt huvud är som purpur.
Konungen är fångad av dess lockar.
6 Så skön och ljuv du är,
du kärlek, så full av njutning!
7 Din växt är som en palms,
som druvklasar din barm.
8 Jag tänker: I den palmen vill jag klättra upp,
jag vill gripa tag i dess grenar.
Låt dina bröst vara för mig som vinstockens klasar,
din andedräkt som äpplens doft
9 och din mun som ljuvaste vin.
Bruden
Ja, ett vin som lätt glider ner i min vän
och fuktar de slumrandes läppar.
10 Jag är min väns,
och till mig står hans åtrå.
11 Kom, min vän,
låt oss gå ut på fälten
och stanna i byarna över natten.
12 Låt oss tidigt stå upp och gå till vingårdarna
för att se om vinstocken har friska skott,
om knopparna har öppnat sig,
om granatträden har fått blommor.
Där vill jag ge dig min kärlek.
13 Kärleksäpplena sprider sin doft,
och vid våra dörrar finns alla slags utsökta frukter,
både nya och gamla.
Åt dig, min vän, har jag förvarat dem.
8 O, att du hade varit som en bror för mig,
ammad vid min moders bröst!
Om jag då hade mött dig där ute,
så hade jag fått kyssa dig,
och ingen skulle ha tänkt illa om mig för det.
2 Jag hade då fått leda dig,
föra dig in i min moders hus,
och du skulle ha undervisat mig.
Kryddat vin skulle jag ha gett dig att dricka,
av saften från mitt granatträd.
Bruden talar till Jerusalems döttrar
3 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
och hans högra omfamnar mig.
4 Jag bönfaller er, ni Jerusalems döttrar:
Oroa inte kärleken, stör den inte,
förrän den själv vill.
Vännerna
5 Vem är hon som kommer hit upp från öknen,
stödd på sin vän?
Bruden
Där under äppelträdet väckte jag dig.
Det var där som din moder födde dig,
hon som gav dig livet födde dig där.
6 Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta,
som ett sigill på din arm.
Ty kärleken är stark som döden,
dess svartsjuka obetvinglig som dödsriket.
Dess glöd är som eldsglöd,
en Herrens låga.
7 De största vatten
kan ej släcka kärleken,
strömmar kan ej dränka den.
Om någon ville ge alla rikedomar i sitt hus för kärleken,
skulle han ändå bli försmådd.
Brudens bröder
8 Vi har en syster, helt ung,
som ännu inte har någon barm.
Vad skall vi göra för vår syster,
den dag då man vill vinna henne?
9 Är hon en mur bygger vi på den
ett krön av silver,
men är hon en dörr,
bommar vi för den med en cederplanka.
Bruden
10 Jag är en mur,
och min barm är som torn.
Så blev jag i hans ögon
lik en som finner frid.
11 En vingård ägde Salomo
i Baal-Hamon.
Den vingården lämnade han åt väktare.
Tusen siklar silver får man betala för dess frukt.
12 Min egen vingård tillhör mig,
tusen tillhör dig, Salomo,
och tvåhundra dem som vaktar dess frukt.
Brudgummen
13 Du som håller till i lustgårdarna,
vännerna lyssnar till din röst.
Låt mig få höra den!
Bruden
14 Skynda min vän!
Var som en gasell
eller en ung hjort
på de kryddoftande bergen.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln