The Daily Audio Bible

Guldkalven

32 När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: "Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte." ² Då sade Aron till dem: "Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig." ³ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. ⁴ Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." ⁵ När Aron såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en Herrens högtid." ⁶ Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.

⁷ Då sade Herren till Mose: "Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. ⁸ De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." ⁹ Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. ¹⁰ Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk."

¹¹ Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: " Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? ¹² Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. ¹³ Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt." ¹⁴ Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

¹⁵ Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. ¹⁶ Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

¹⁷ Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: "Det hörs krigsrop i lägret." ¹⁸ Men han svarade:

¹⁹ När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. ²⁰ Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det. ²¹ Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?" ²² Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. ²³ De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. ²⁴ Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv."

²⁵ Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. ²⁶ Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: "Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig." Då samlades alla leviterna kring honom, ²⁷ och han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting." ²⁸ Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. ²⁹ Och Mose sade: "Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till Herrens tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse."

³⁰ Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd." ³¹ Mose gick tillbaka till Herren och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. ³² Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." ³³ Men Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. ³⁴ Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd."

³⁵ Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Befallning om uppbrott från Horebs berg

33 Herren sade till Mose: "Bryt upp och drag härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma skall jag ge det. ² Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna ³ och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag skall inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen." ⁴ När folket hörde detta stränga tal blev de sorgsna och ingen tog på sig sina smycken.

⁵ Och Herren sade till Mose: "Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så skall jag besluta vad jag skall göra med dig." ⁶ Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb.

Uppenbarelsetältet

⁷ Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. ⁸ Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose till dess han hade kommit in i tältet. ⁹ Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. ¹⁰ När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. ¹¹ Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.

Mose får se Herrens härlighet

¹² Mose sade till Herren: "Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. ¹³ Om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk." ¹⁴ Herren sade: "Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro." ¹⁵ Han svarade: "Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. ¹⁶ Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?" ¹⁷ Herren svarade Mose: "Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn."

¹⁸ Mose sade: "Låt mig få se din härlighet." ¹⁹ Han svarade: "Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ' Herren ' inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. ²⁰ Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." ²¹ Därefter sade Herren: "Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. ²² När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. ²³ Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se."

Petrus förnekar Jesus

⁶⁹ Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom då fram till honom och sade: "Du var också tillsammans med Jesus från Galileen." ⁷⁰ Men han nekade inför alla och sade: "Jag vet inte vad du menar." ⁷¹ När han sedan gick ut i porten, fick en annan tjänsteflicka se honom, och hon sade till dem som var där: "Den där mannen var tillsammans med Jesus från Nasaret." ⁷² Han nekade igen och svor på det: "Jag känner inte den mannen." ⁷³ Strax därefter kom de som stod där fram till Petrus och sade: "Visst är du också en av dem. Ditt uttal avslöjar dig." ⁷⁴ Då började han förbanna och svära: "Jag känner inte den mannen." Och strax gol tuppen. ⁷⁵ Då kom Petrus ihåg det ord som Jesus hade sagt: "Innan tuppen gal, skall du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.

Jesus utlämnas till Pilatus

27 Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. ² De lät binda honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus,^[a] landshövdingen.

Judas tar sitt liv

³ Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste ⁴ och sade: "Jag har syndat och förrått oskyldigt blod." De svarade: "Vad rör det oss? Du vill se det så." ⁵ Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. ⁶ Översteprästerna tog mynten och sade: "Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." ⁷ Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakar- åkern till begravningsplats för främlingar. ⁸ Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern. ⁹ Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, ^{[b] 10} och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Jesus inför Pilatus

¹¹ Jesus ställdes nu inför landshövdingen. Denne frågade honom: "Är du judarnas konung?" Jesus svarade: "Du själv säger det." ¹² Och när översteprästerna och de äldste anklagade honom, svarade han inte. ¹³ Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de anklagar dig?" ¹⁴ Men Jesus svarade honom inte med ett enda ord, så att landshövdingen blev mycket förvånad.

Psalm 33

Herrens allmakt och nåd