The Daily Audio Bible
Molnstoden och eldstoden
17 När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota. 18 Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade. 19 Och Mose tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: "När Gud ser till er, tag då med mina ben härifrån."
20 Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. 21 Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt. 22 Molnstoden upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldstoden på natten.
Vandringen genom Röda havet
14 Herren sade till Mose: 2 "Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon skall ni slå läger vid havet. 3 Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen. 4 Och jag skall göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren." Och de gjorde så.
5 När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket, och de sade: "Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!" 6 Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig. 7 Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem. 8 Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand. 9 Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.
10 När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. 11 Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen." 13 Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. 14 Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla."
15 Sedan sade Herren till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. 16 Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark. 17 Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18 Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare."
19 Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, 20 så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra.
21 Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22 Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. 23 Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. 24 Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. 25 Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna."
26 Och Herren sade till Mose: "Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare." 27 Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde omkring dem mitt i havet. 28 Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.
29 Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.
Israels lovsång
15 Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren:
"Jag vill lovsjunga Herren,
ty högt är han upphöjd.
Häst och ryttare störtade han i havet.
2 Herren är min starkhet och min lovsång,
han blev min frälsning.
Han är min Gud, jag vill prisa honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
3 Herren är en stridsman,
Herren är hans namn.
4 Faraos vagnar och här kastade han i havet,
hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet.
5 Djupen övertäckte dem,
de sjönk till botten som sten.
6 Din högra hand, Herre, härlig i sin kraft,
din högra hand, Herre, krossade fienden.
7 I din stora höghet slog du ner dina motståndare,
du släppte loss din vrede,
den förtärde dem som strå.
8 För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp,
böljorna reste sig som en mur,
vattenströmmarna stelnade i havets djup.
9 Fienden sade: Jag skall förfölja dem,
jag skall hinna upp dem,
jag skall utskifta byte,
släcka min hämnd på dem.
Jag skall dra mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.
10 Du andades på dem och havet övertäckte dem,
de sjönk som bly i de väldiga vattnen.
11 Vem är som du bland gudarna, Herre?
Vem är som du, härlig i helighet,
värdig förundran under lovsång,
du som gör under.
12 Du räckte ut din högra hand,
och jorden uppslukade dem.
13 Du ledde med din nåd det folk som du återlöst,
du förde dem med din makt till din heliga boning.
14 Folken hörde det och darrade,
ångest grep Filisteens inbyggare.
15 Då förskräcktes Edoms furstar,
Moabs hövdingar bävade,
alla Kanaans inbyggare smälte av ångest.
16 Över dem föll skräck och fruktan.
Inför din mäktiga arm stod de som förstenade,
till dess ditt folk hade dragit förbi, Herre,
till dess det hade dragit förbi,
det folk som du hade köpt.
17 Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, Herre,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre, som dina händer berett.
18 Herren skall regera alltid och för evigt."
Frågan om Jesu fullmakt
23 Jesus gick upp till templet och undervisade. Då kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom och frågade: "Vad har du för fullmakt att göra detta, och vem har gett dig den fullmakten?" 24 Jesus svarade dem: "Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. 25 Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?" De överlade med varandra och sade: "Säger vi: Från himlen, kommer han att svara: Varför trodde ni då inte på honom? 26 Säger vi: Från människor, måste vi vara rädda med folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet." 27 Därför svarade de: "Vi vet inte." Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta."
Liknelsen om de båda sönerna
28 "Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. 29 Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. 30 Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. 31 Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. 32 Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.
Liknelsen om de onda vingårdsarbetarna
33 Lyssna till en annan liknelse. En husbonde planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut en vinpress[a] och byggde ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut den till vingårdsarbetare och reste bort. 34 När skördetiden närmade sig, skickade han sina tjänare till vingårdsarbetarna för att få sin del av avkastningen. 35 Men vingårdsarbetarna grep hans tjänare. En slog de, en annan dödade de och en tredje stenade de. 36 Han skickade då ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde på samma sätt med dem. 37 Till sist sände han sin son till dem. Han tänkte: De kommer att ha respekt för min son. 38 Men när vingårdsarbetarna fick se sonen, sade de till varandra: Här har vi arvtagaren! Kom, låt oss döda honom, så får vi hans arv. 39 Och de tog fast honom, förde ut honom ur vingården och dödade honom.
40 När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med dessa vingårdsarbetare?" 41 De sade till honom: "Onda som de är, skall han låta dem få en ond död, och han skall arrendera ut vingården till andra vingårdsarbetare, som ger honom avkastningen i rätt tid." 42 Jesus sade till dem: "Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon? [b] 43 Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. 44 Den som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder."[c]
45 Översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, och de förstod att det var om dem han talade. 46 De ville gripa honom men fruktade för folket, eftersom man ansåg att han var en profet.
Psalm 26
Förtröstan på Herren
1 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
ty jag är oskyldig,
jag förtröstar på Herren utan att vackla.
2 Utforska mig, Herre, och pröva mig,
rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon,
jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter ej hos lögnare
och umgås ej med hycklare.
5 Jag hatar de ondas församling,
hos de ogudaktiga sitter jag inte.
6 Jag tvår mina händer i oskuld,
jag vill vandra kring ditt altare, Herre,
7 för att höja min röst till tacksägelse
och förkunna alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort min själ tillsammans med syndare
eller mitt liv tillsammans med blodtörstiga män,
10 som har ondska i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig,
befria mig och var mig nådig.
12 Min fot står på jämn mark.
I församlingarna skall jag prisa Herren.
16 Sex ting är det som Herren hatar,
ja, sju som han avskyr:
17 stolta ögon, en lögnaktig tunga,
händer som utgjuter oskyldigt blod,
18 ett hjärta som smider onda planer,
fötter som skyndar till det som är ont,
19 den som främjar lögn genom att vittna falskt
och den som vållar trätor mellan bröder.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln