Bible in 90 Days

¹³ ”Ja”, svarade de. ”Vi ska bara binda dig och överlämna dig till filistéerna. Vi ska inte döda dig.” De band honom så med två nya rep och tog honom med sig från grottan. ¹⁴ När de kom till Lechi och filistéerna fick syn på honom, ropade de av glädje. Men då kom Herrens Ande över Simson och repen som han var bunden med slets av som svedda lintrådar och bojorna gled av hans händer. ¹⁵ Sedan tog han upp benet av en färsk åsnekäke och med detta dödade han tusen man. ¹⁶ Simson sa:

¹⁷ Därefter slängde han käken ifrån sig. Sedan dess har den platsen kallats Käkbenshöjden.

¹⁸ Men Simson hade blivit väldigt törstig, så han ropade till Herren: ”Du har låtit din tjänare uppleva en stor räddning! Måste jag nu dö av törst och falla i dessa oomskurnas händer?”

¹⁹ Då lät Gud vatten komma fram ur en fördjupning i marken i Lechi och Simson drack av det och kände sig styrkt. Den platsen kallas därför ”den ropandes källa” och källan finns där än i dag.

²⁰ Simson var Israels domare under tjugo år, men filistéerna fortsatte att härska i landet.

Simson avslöjar sin hemlighet

16 En dag gick Simson till filistéernas stad Gaza och såg där en prostituerad som han gick till. ² Snart fick invånarna i Gaza veta att han var där och de omringade platsen och låg på lur vid stadsporten. De låg stilla hela natten och tänkte: ”I morgon ska vi ta honom och döda honom i gryningen.”

³ Simson stannade kvar där till midnatt. Då gick han upp, lyfte av stadsportarnas dörrar med bom och allt, lade dem på sina axlar och gick iväg med dem upp till toppen av det berg som ligger mitt emot Hebron.

⁴ En tid senare blev han kär i en kvinna som hette Delila och bodde vid bäcken Sorek. ⁵ Filistéernas ledare gick då till henne och bad henne lura honom att avslöja vad det var som gjorde honom så stark. De ville övermanna honom och slå honom i kedjor. ”Vi ska då ge dig 1 100 siklar silver”, lovade de.

⁶ Delila sa till Simson: ”Tala om för mig varför du är så stark! Hur gör man för att besegra och binda dig?” ⁷ ”Om man binder mig med sju sensträngar som inte hunnit torka, blir jag lika svag som en vanlig människa”, svarade Simson.

⁸ De filisteiska ledarna kom då till henne med sju färska sensträngar som inte hunnit torka och hon band honom. ⁹ Några filistéer hade gömt sig i ett angränsande rum och hon ropade: ”Simson! Filistéerna är här!” Men han slet av senorna som om de varit trådar svedda av eld och hemligheten till hans styrka hade inte blivit avslöjad.

¹⁰ Senare sa Delila till honom: ”Du driver med mig och ljuger för mig! Nu måste du tala om för mig hur man kan binda dig.” ¹¹ ”Jo”, sa han. ”Om man binder mig med rep som aldrig varit använda, blir jag lika svag som andra människor.”

¹² Delila tog nya rep och band honom med dem. Också denna gång hade några män gömt sig i ett angränsande rum och Delila ropade: ”Simson! Filistéerna är här!” Men han slet sönder repen som om de varit trådar.

¹³ ”Du har lurat mig igen och på nytt ljugit för mig!” klagade Delila. ”Tala nu om för mig hur man kan binda dig.” ”Väv in mina sju flätor i varpen till din väv^[a],” svarade Simson. ”Plugga fast dem, så blir jag lika svag som andra människor.”

¹⁴ När han somnat, slog hon fast dem med pluggen och ropade: ”Filistéerna är här, Simson!” Han vaknade och drog genast loss både pluggen och varpen. ¹⁵ ”Hur kan du säga att du älskar mig på samma gång som du bedrar mig?” invände hon. ”Nu har du ljugit för mig tre gånger och inte talat om vad det är som gör att du är så stark!” ¹⁶ Hon tjatade på honom varje dag tills han var dödstrött på henne ¹⁷ och till slut avslöjade han hela hemligheten för henne:

”Mitt hår har aldrig blivit klippt”, sa han. ”Jag har varit en Guds nasir ända sedan min födelse. Om man rakar av mig håret, lämnar styrkan mig och jag blir lika svag som vilken annan människa som helst.”

¹⁸ Delila insåg att han äntligen hade sagt henne sanningen och därför skickade hon efter filistéernas ledare.

”Kom en sista gång, för nu har han talat om hur det ligger till”, sa hon. De kom och hade med sig pengarna till henne.

¹⁹ Delila såg till att Simson somnade i hennes knä och tillkallade genast en man som skar av honom hans sju flätor. Då började hon förnedra honom. Hans styrka hade lämnat honom.

²⁰ Då ropade hon: ”Filistéerna är här, Simson!” Simson vaknade och tänkte: ”Jag gör väl som förut. Jag skakar mig fri.”

Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. ²¹ Filistéerna tog honom till fånga. De stack ut ögonen på honom och förde honom till Gaza där han blev bunden med kopparkedjor. Han tvingades att mala säd i fängelset, ²² men håret på hans rakade huvud började växa ut igen.

Simsons sista seger

²³ Filistéerna ställde till med en stor glädjefest och kom med offer till sin gud Dagon och sa:

²⁴ När folket såg honom, lovade de sin gud:

²⁵ I sin segeryra bad de att Simson skulle föras ut till dem, så att de kunde roa sig med honom. Simson fördes då ut ur fängelset och tvingades roa dem. De ställde honom mellan pelarna. ²⁶ Simson sa till pojken som ledde honom: ”Låt mig få hålla i pelarna som bär upp huset, så att jag kan stödja mig mot dem!”

²⁷ Huset var då alldeles fullt av folk. Filistéernas ledare var också där och på taket fanns 3 000 personer som såg på när man roade sig med Simson.

²⁸ Då bad Simson till Herren och sa: ”Herre, tänk på mig och ge mig styrka än en gång, så jag kan hämnas på filistéerna för mina båda ögon!”

²⁹ Sedan tog han tag i de två mittpelarna som bar upp huset och tryckte sig mot dem med högra handen mot den ena och med vänstra mot den andra pelaren. ³⁰ ”Låt mig dö med filistéerna”, sa han. Sedan tryckte han till med all sin kraft och huset rasade samman över filistéernas ledare och allt folket och de som dog vid Simsons död var fler till antalet än de han tidigare hade dödat under hela sin livstid.

³¹ Senare kom hans bröder och familj dit för att hämta hans kropp. Simson som varit domare i Israel i tjugo år, begravdes mellan Sora och Eshtaol i samma grav där hans far Manoach var begravd.

Israels moraliska förfall

(17:1—21:25)

Avguderi i Dans stam

Mika och hans avgudar

17 I Efraims bergsbygd bodde en man som hette Mika. ² En dag sa han till sin mor: ”De 1 100 siklar^[b] silver som togs från dig och som jag hörde dig uttala en förbannelse över, de finns hos mig. Det var jag som tog dem.” ”Herren välsigne dig, min son”, svarade hans mor.

³ När han lämnade tillbaka de 1 100 siklarna till sin mor sa hon: ”Jag vill ge Herren pengarna för min sons räkning och låta göra en snidad och gjuten avgudabild.” ⁴ Han gav silvret till sin mor. Hon tog sedan fram 200 siklar och gick till en silversmed som gjorde en snidad och gjuten avgudabild som ställdes i Mikas hus. ⁵ Mika hade en helgedom med en efod och några husgudar och han hade avskilt en av sina söner som präst. ⁶ Vid denna tid fanns det inte någon kung i Israel, utan var och en gjorde vad han själv fann för gott.

⁷ I Betlehem i Juda bodde en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där en tid. ⁸ Han gav sig av från Betlehem i Juda till trakten av Efraims bergsbygd. Han letade efter en plats där han kunde bo och på sin väg kom han till Mikas hus.

⁹ ”Varifrån kommer du?” frågade Mika honom. ”Jag är en levit och kommer från Betlehem i Juda,” svarade han. ”Jag letar efter någonstans att slå mig ner.” ¹⁰ ”Stanna här hos mig och bli min fader och präst”, sa Mika. ”Jag ska ge dig tio siklar silver om året, kläder och mat.”

¹¹ Leviten bestämde sig för att stanna och den unge mannen blev som en av hans söner. ¹² Mika invigde honom som sin personlige präst och den unge mannen blev kvar i hans hus.

¹³ ”Nu vet jag att Herren är god mot mig”, sa Mika, ”eftersom jag har fått en levit som präst.”

Mikas avgudar blir stulna

18 Det fanns inte någon kung i Israel vid den här tiden. Daniterna försökte fortfarande hitta en plats att slå sig ner på, för de hade ännu inte fått ett eget område bland Israels stammar. ² De valde ut fem tappra män från Sora och Eshtaol att spionera på landet där de skulle bo. De representerade varje släkt i stammen och uppmanades att gå och utforska landet. När de kom till Efraims bergsbygd, stannade de i Mikas hem över natten. ³ De lade märke till den unge levitens dialekt och tog honom avsides och frågade: ”Vem förde dig hit? Vad gör du här? Varför har du kommit hit?” ⁴ Då berättade han för dem om vad Mika gjort för honom och att han var dennes personlige präst.

⁵ ”Då kan du väl fråga Gud om vår resa kommer att lyckas”, bad de honom. ⁶ ”Ja”, svarade prästen. ”Ni kan lugnt gå. Herren kommer att ta hand om er.”

⁷ De fem männen fortsatte och kom till Lajish där de lade märke till hur trygga alla verkade vara. Människorna där uppträdde precis som de lugna och säkra sidonierna. Dessutom saknades ingenting i landet utan de var rika. De levde lugnt och fredligt och bodde långt från Sidon och hade mycket liten eller ingen kontakt med andra människor.

⁸ De fem spionerna återvände så småningom till sitt folk i Sora och Eshtaol. ”Nå, hur var det? Vad säger ni?” frågade man dem.

⁹ Männen svarade: ”Låt oss gå till anfall! Vi har sett landet och det är rikt. Det är bara för oss att inta det. Tveka inte! Inta det! ¹⁰ När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever i trygghet och ett land där det finns gott om plats. Gud har gett oss detta land där ingenting saknas.”

¹¹ Så drog sexhundra beväpnade män ur Dans stam ut från Sora och Eshtaol. ¹² De slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda och den platsen kallas än i dag för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. ¹³ Sedan fortsatte de till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.

¹⁴ De fem som varit och spionerat i landet sa till de övriga: ”Det finns en efod därinne, husgudar och en snidad och gjuten gudabild. Det är ju självklart vad ni ska göra!”

¹⁵ De gick fram till den unge leviten Mikas hus och hälsade på honom. ¹⁶ De sexhundra beväpnade daniterna ställde sig vid ingången. ¹⁷ Sedan gick de fem fram som varit och spionerat där och lade beslag på den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. Prästen stod vid ingången tillsammans med de sexhundra beväpnade männen.

¹⁸ De fem gick in i Mikas hus och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. ”Vad gör ni?” frågade prästen.

¹⁹ ”Var tyst och följ med oss”, sa de. ”Bli fader och präst åt oss i stället! Är det inte bättre för dig att vara präst åt en hel stam i Israel än åt bara en enda man i hans privata hus?”

²⁰ Prästen blev då mycket glad åt att få följa med dem och han tog med efoden, husgudarna och den snidade avgudabilden. ²¹ De fortsatte sedan sin vandring med barnen, boskapen och de mest värdefulla ägodelarna främst i kolonnen.

²² När de hunnit en bit på väg från Mikas hem, kom Mika och hans grannar efter dem ²³ och ropade till dem att stanna. Daniterna vände sig då till honom och frågade: ”Vad menar du med att förfölja oss på det här sättet?” ²⁴ Mika svarade: ”Ni har tagit med er alla mina gudar som jag låtit göra och min präst och jag har ingenting kvar. Sedan undrar ni vad det är fråga om!”

²⁵ ”Vi vill inte höra ett ord till från dig”, svarade männen. ”Annars kan det hända att någon ilsknar till och dödar dig och er allesammans.”

²⁶ De fortsatte sin färd och när Mika såg att de var starkare än han, vände han om hem.

²⁷ De nådde snart fram till Lajish med föremålen som Mika hade gjort och med hans präst. De dödade det intet ont anande folket med svärd och brände sedan ner staden. ²⁸ Ingen kom för att hjälpa invånarna i staden, för de bodde alldeles för långt borta från Sidon och de hade inte kontakt med andra människor.

Staden låg i dalen nära Bet-Rechov. Dans män byggde upp staden igen och bosatte sig där. ²⁹ Staden fick namnet Dan efter deras förfader, Israels son, men ursprungligen hette den Lajish.

³⁰ De satte upp avgudabilden och utvalde Jonatan, Gershoms son och Moses^[c] sonson, att tillsammans med sina söner bli deras präster ända till dess att folket blev förvisat ³¹ och Mikas avgudastaty, som de ställde upp, tillbads av Dans stam så länge Guds helgedom var kvar i Shilo.

Krig mot Benjamins stam

Den otrogna bihustrun

19 Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en kvinna från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru. ² Men hon var otrogen och gick därifrån och återvände hem till sin far där hon bodde i fyra månader. ³ Då gav sig hennes man iväg för att övertala henne att komma tillbaka och han tog med sig en tjänare och två åsnor. Hon bjöd in honom i sin fars hus och han var mycket glad att få träffa honom. ⁴ Svärfadern, flickans far, bad honom att stanna och han blev kvar där i tre dagar. De åt och drack och sov över där.

⁵ På den fjärde dagen var han tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far ville att de skulle äta innan de gav sig iväg. ⁶ De båda slog sig då ner och åt och drack tillsammans. Sedan bad han honom att stanna ännu en dag så att de kunde fortsätta att umgås. ⁷ Först ville mannen gå, men eftersom hans svärfar var så angelägen, gav han slutligen med sig och stannade. ⁸ På morgonen den femte dagen var de uppe tidigt igen för att ge sig iväg, men flickans far föreslog nu också: ”Du kan väl stanna till eftermiddagen och styrka dig med något.” Och de båda slog sig ner och åt. ⁹ När han och hans hustru och tjänare sedan gjorde sig färdiga för avfärd, sa hans svärfar: ”Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll och sedan kan ni resa hem tidigt i morgon bitti.”

¹⁰ Men nu gick mannen inte att övertala. Han gav sig iväg och med sina sadlade åsnor och med sin bihustru gick han mot Jevus, dvs. Jerusalem.

¹¹ De närmade sig Jevus mot kvällen. ”Nu är det sent”, sa hans tjänare till honom. ”Kan vi inte stanna här i jevuséernas stad i natt?”

¹² ”Nej”, svarade mannen. ”Vi kan inte stanna i denna främmande stad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Giva.” ¹³ Han sa vidare till sin tjänare: ”Vi kan försöka hinna fram till Giva eller Rama och övernatta på någon av de platserna.”

¹⁴ De fortsatte alltså och solen gick ner just som de kom till Giva, en stad som tillhörde Benjamins stam. ¹⁵ De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten. ¹⁶ Då kom en gammal man förbi på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Giva där det för övrigt bara fanns benjaminiter. ¹⁷ När han fick syn på de resande på torget, frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle.

¹⁸ ”Vi är på väg hem från Betlehem i Juda”, svarade mannen. ”Vi ska längst bort i Efraims bergsbygd där jag bor. Jag har varit i Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus. Ingen har bjudit in oss över natten, ¹⁹ men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss, dina tjänare – mig själv, min kvinna och den unge man som följer med mig.”

²⁰ ”Du är välkommen till mitt hem”, sa den gamle mannen. ”Låt mig få sörja för alla dina behov! Här på torget kan ni ju inte stanna.”

²¹ Han tog honom med sig hem, gav åsnorna att äta och resenärerna fick tvätta sina fötter. Sedan åt och drack de. ²² Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp onda män till huset och omringade det och började bulta på dörren. De ropade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kommit till ditt hus! Vi vill ligga med honom.” ²³ Värden gick ut för att samtala med dem.

”Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst! Gör inte en sådan skamlig gärning! ²⁴ Ta i stället min dotter som är oskuld och den här mannens bihustru! Jag ska föra ut dem till er, så kan ni kränka dem och göra vad ni vill med dem. Men ni får inte göra en sådan skamlig gärning mot denne man.”

²⁵ Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De våldtog och kränkte henne hela natten och först i gryningen lät de henne gå. ²⁶ Hon kom i gryningen och föll ihop utanför huset där hennes man befann sig och låg där tills det blev ljust, ²⁷ och när hennes man på morgonen steg upp och öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln. ²⁸ ”Res dig nu, så ska vi ge oss i väg”, sa han.

Men han fick inte något svar. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem. ²⁹ När han kom hem, tog han en kniv och styckade hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel. ³⁰ Alla som såg det sa: ”Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten. Begrunda det! Vi måste göra någonting åt det, men säg oss vad!”

Israel anfaller Benjamins stam

20 Israeliterna drog då ut allesammans, från Dan till Beer Sheva, och samlades inför Herren i Mispa. ² Hela folkets, alla Israels stammars, ledare trädde fram inför Guds folk, 400 000 väpnade män till fots. ³ Ryktet om mobiliseringen av de israelitiska trupperna i Mispa nådde snart Benjamin. Israeliterna sa: ”Berätta hur detta illdåd gick till!”

⁴ ”Jag kom med min bihustru till Giva i Benjamin för att stanna där över natten”, sa leviten, den mördade kvinnans man. ⁵ ”Samma kväll kom män från staden och omringade huset. Mig tänkte de döda och min bihustru kränkte de så att hon dog. ⁶ Då styckade jag hennes döda kropp och sände ut delarna över hela landet, för dessa män hade begått en avskyvärd och skamlig gärning i Israel. ⁷ Nu, israeliter, ni som är samlade här, nu vill jag höra er dom!”

⁸ De svarade alla som en man: ”Ingen av oss tänker gå tillbaka eller vända om hem. ⁹ Vi anfaller Giva så som lotten avgör. ¹⁰ I alla Israels stammar tar vi ut tio man av hundra, hundra av tusen och tusen av tiotusen. De ska förse oss med proviant. Resten ska förinta Giva som straff för deras skamliga gärning de begått i Israel.”

¹¹ Hela nationen förenades i förbund med varandra mot staden.

¹² Israels stammar skickade budbärare till hela Benjamins stam och ställde krav: ”Ni är skyldiga till ett oerhört brott! ¹³ Utlämna dessa onda män från Giva, så att vi kan avrätta dem och rena Israel från all ondska.” Men folket i Benjamin ville inte höra på sina israelitiska bröder. ¹⁴ I stället samlades de från sina städer till Giva för att strida mot israeliterna. ¹⁵ Benjaminiterna mönstrade 26 000 väpnade män, förutom de 700 utvalda som bodde där. ¹⁶ Bland dessa fanns det 700 vänsterhänta som kunde träffa ett hårstrå med sina slungstenar utan att missa. ¹⁷ Det övriga Israel, utom Benjamins stam, mönstrade 400 000 krigsmän beväpnade med svärd.

¹⁸ Före striden drog de israelitiska trupperna upp till Betel för att rådfråga Gud. ”Vilken stam ska anföra oss i striden mot Benjamins folk?” frågade de. ”Juda ska gå först”, svarade Herren.

¹⁹ Tidigt nästa morgon bröt israeliterna upp och slog läger utanför Giva. ²⁰ De drog ut till strid mot Benjamins män och ställde upp sig mot dem utanför Giva. ²¹ Men benjaminiterna rusade ut och dödade under den dagen 22 000 israeliter.

²² Den israelitiska hären fattade nytt mod och ställde upp sig på samma ställe som första dagen, ²³ efter att ha gått upp och klagat inför Herren ända till kvällen och rådfrågat honom: ”Ska vi fortsätta att strida mot vår bror Benjamin?” ”Ja!” svarade då Herren. ²⁴ Alltså drog israeliterna ut nästa dag mot benjaminiterna ²⁵ och även den dagen ryckte benjaminiterna ut, så att de förlorade ytterligare 18 000 man, allesammans beväpnade med svärd.

²⁶ Då drog alla israeliterna, hela armén, upp till Betel och grät inför Herren och fastade till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren. ²⁷ De rådfrågade Herren. Guds förbundsark fanns där på den tiden ²⁸ och Pinechas, Elasars son och Arons sonson, gjorde tjänst inför Herren. De frågade: ”Ska vi gå ut igen och strida mot vår bror Benjamin eller inte?” Herren svarade: ”Ja, gör det! Jag ska ge honom i ditt våld i morgon.”

²⁹ Då lade sig Israels soldater i bakhåll runt Giva ³⁰ och gick sedan på den tredje dagen ut mot benjaminiterna och gjorde sig i ordning för strid utanför Giva så som de gjort tidigare. ³¹ Benjamins trupper kom ut ur staden och lurades bort från staden. Då började Benjamin precis som tidigare att angripa fiender utmed vägarna över fälten till Betel och till Giva och lyckades döda ett trettiotal israeliter.

³² Då ropade man i Benjamins armé: ”Vi besegrar dem igen!” Men de israelitiska soldaterna hade i förväg gjort upp att de skulle dra sig tillbaka och locka dem bort från staden ut till vägarna. ³³ Alla israeliterna drog sig tillbaka och ställde upp sig i Baal Tamar och de som fanns i bakhåll strömmade fram från sina ställen väster om Giva. ³⁴ De 10 000 israelitiska elitsoldaterna gick till anfall mot Giva och Benjamin förstod inte hur stor faran för nederlag i själva verket var.

³⁵ Herren lät Israel besegra Benjamin och Israels armé dödade 25 100 man i Benjamin den dagen, alla beväpnade män.

³⁶ Nu insåg benjaminiterna sitt nederlag. Israels män drog sig alltså tillbaka från Benjamin, för de litade på sitt bakhåll vid Giva. ³⁷ De som låg i bakhåll rusade in i staden och dödade alla som fanns där med svärd. ³⁸ Israeliterna hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle sända ett stort rökmoln från staden. ³⁹ Israeliterna gjorde helt om i striden och då slog benjaminiterna ihjäl ett trettiotal av dem och sa: ”Vi har slagit dem precis som förra gången.” ⁴⁰ Men rökmolnet steg från staden och när benjaminiterna vände sig om, såg de att staden stod i lågor. ⁴¹ Israeliterna vände nu helt om och benjaminiterna greps av skräck, eftersom de insåg att olyckan var över dem. ⁴² De flydde ut i öknen för israeliterna, men de kunde inte undgå striden, för männen som varit i staden kom och slog ner dem. ⁴³ De omringade och krossade benjaminiterna och förföljde dem utan uppehåll till en plats öster om Giva. ⁴⁴ I Benjamins armé dog 18 000 tappra krigare i striden. ⁴⁵ När de vände och flydde ut i öknen bort mot Rimmons klippa, dödades 5 000 utmed vägen och de förföljde benjaminiterna och dödade ytterligare 2 000 närmare Gidom.

⁴⁶ Benjamins stam förlorade den dagen 25 000 tappra krigare som varit beväpnade med svärd. ⁴⁷ De 600 som fanns kvar, flydde alltså till öknen till Rimmons klippa där de stannade i fyra månader. ⁴⁸ Men Israels armé återvände och dödade allt och alla, även boskapen, som tillhörde Benjamin och brände ner varje stad i hela området.

Benjamins män saknar hustrur

21 Israeliterna hade svurit vid Mispa att de aldrig skulle tillåta sina döttrar att gifta sig med män från Benjamins stam. ² De samlades vid Betel och satt långt fram på kvällen inför Gud och grät bittert.

³ ”Herre, Israels Gud”, bad de. ”Varför skulle detta hända? Varför måste en av Israels stammar saknas idag?”

⁴ Följande morgon var de uppe tidigt och byggde ett altare där de offrade brännoffer och gemenskapsoffer. ⁵ Och de sa till varandra: ”Var det någon stam i Israel som inte var representerad när vi höll vårt rådslag inför Herren i Mispa?” Man hade nämligen svurit en ed att den som inte infann sig inför Herren i Mispa skulle dödas ⁶ och nu var det stor sorg i hela Israel över deras bröder benjaminiterna. ”En hel stam är borthuggen från Israel”, sa de. ⁷ ”Och hur ska vi få hustrur åt de män som finns kvar, eftersom vi har svurit vid Herren att inte ge dem våra döttrar?”

⁸ Då frågade de: ”Finns det någon av Israels stammar som inte infann sig inför Herren i Mispa?” De upptäckte att ingen från Javesh i Gilead hade kommit till lägret för att delta i samlingen. ⁹ Folket mönstrades och det visade sig att ingen från Javesh i Gilead varit där.

¹⁰ De skickade då 12 000 soldater för att döda folket i Javesh i Gilead, även kvinnor och barn. ¹¹ ”Så här ska ni göra”, sa de, ”alla män och alla kvinnor som legat med en man ska ni viga åt förintelse.” ¹² Bland invånarna i Javesh i Gilead fann de 400 unga flickor som ännu inte haft någon man och dem förde man till lägret i Shilo i Kanaan.

¹³ Sedan sände Israel en fredsdelegation till det som återstod av Benjamin vid Rimmons klippa och erbjöd dem fred. ¹⁴ Dessa benjaminiter återvände hem och fick de 400 flickorna från Javesh i Gilead som man låtit leva, men flickorna räckte inte åt alla. ¹⁵ Folket kände medlidande med benjaminiterna för det gap Herren låtit uppstå bland Israels stammar.

¹⁶ ”Hur ska vi bära oss åt för att skaffa hustrur åt de andra när nu alla kvinnor i Benjamins stam är döda?” frågade de äldste i menigheten. ¹⁷ ”Det måste finnas något sätt att rädda Benjamin, så att inte en hel stam i Israel går förlorad för alltid. ¹⁸ Men vi kan inte ge dem våra egna döttrar. Vi israeliter har ju svurit en ed: förbannad är den som ger en hustru åt någon benjaminit.”

¹⁹ ”Men”, sa de, ”varje år firas ju Herrens högtid i Shilo.” Shilo ligger norr om Betel på östra sidan av vägen mellan Betel och Shekem söder om Levona.

²⁰ De sa till benjaminiterna: ”Gå och göm er i vingårdarna ²¹ och när ni ser flickorna från Shilo komma ut för att dansa, ska ni rusa fram och ta till er var sin hustru och föra dem med er hem till Benjamin. ²² När deras fäder och bröder kommer till oss och protesterar, ska vi säga: ’Visa oss medlidande och försök förstå! Alla fick inte tag i en hustru i kriget och ni kunde ju inte ha gett era döttrar till dem utan att ha dragit skuld över er.’ ”

²³ Männen från Benjamins stam gjorde som de blivit tillsagda. De kidnappade var och en åt sig en hustru av de dansande flickorna och tog dem med sig hem till sitt eget land. Sedan byggde de upp sina städer på nytt och bosatte sig i dem. ²⁴ Och israeliterna återvände var och en till sin stam och sin släkt, var och en till sitt eget område.

²⁵ Det fanns inte någon kung i Israel på den tiden och var och en gjorde vad han själv fann för gott.

Rut väljer att gå med Noomi

Noomi mister både man och söner

1 Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. ² Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. ³ Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

⁴ Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare ⁵ dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. ⁶ Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. ⁷ Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.

⁸ Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. ⁹ Må han också ge er trygghet med hem och make!”

Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. ¹⁰ ”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”

¹¹ ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. ¹² Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, ¹³ skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”

¹⁴ Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.

¹⁵ ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”

¹⁶ Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. ¹⁷ Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”

¹⁸ När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

¹⁹ De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem.

”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna.

²⁰ ”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara^[d], för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. ²¹ Jag gick härifrån rik och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när Herren har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?”

²² Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.

Rut plockar ax i Boas fält

2 Noomi hade en rik och mäktig släkting på sin mans sida av Elimeleks släkt som hette Boas. ² En dag sa moabitiskan Rut till Noomi: ”Jag vill gå ut på någon åker och plocka upp den säd som skördemän lämnat. Det finns kanske någon som vill visa mig välvilja och tillåter mig göra det.”

”Gå, min dotter”, svarade Noomi. ³ Rut gav sig då av, började plocka ax efter skördemännen och den åker hon råkade hamna på, tillhörde just Boas, denne släkting till Elimelek.

⁴ Boas kom nu från Betlehem och hälsade på skördefolket: ”Herren vare med er!” De svarade: ”Herren välsigne dig!” ⁵ Boas frågade förmannen till skördefolket: ”Vem är den unga kvinnan där borta?”

⁶ ”Det är den moabitiska kvinnan som kom tillbaka hit med Noomi från Moabs land”, svarade förmannen. ⁷ ”Hon bad mig att få plocka upp den säd som skördemännen lämnat efter sig och hon har hållit på här hela dagen. Hon har bara vilat sig en liten stund där inne.” ⁸ Boas sa då till Rut: ”Min dotter, gå inte och plocka ax på någon annan åker, utan stanna här och håll dig till mina tjänstekvinnor! ⁹ Se efter var de skördar och följ efter dem! Jag har sagt till mina män att lämna dig i fred. Blir du törstig, kan du bara gå till krukorna och dricka av vattnet som man bär ut hit.”

¹⁰ Hon böjde sig ner med ansiktet mot marken och frågade: ”Hur kommer det sig att du är så välvillig mot mig? Jag är ju bara en främling här.”

¹¹ ”Ja”, svarade Boas. ”Men jag har hört allt du gjort mot din svärmor sedan din man dog och hur du har lämnat dina föräldrar i ditt eget land och följt med henne hit för att bo bland ett folk som var okänt för dig. ¹² Herren, Israels Gud, under vars vingar du tagit din tillflykt, må löna dig allt du gjort, ja, må han ge dig full lön för det!”

¹³ Hon svarade: ”Låt mig alltid få möta din välvilja, herre, du har tröstat och uppmuntrat mig, din tjänarinna, fast jag inte ens är en av dina arbetare.” ¹⁴ När det var dags att äta, ropade Boas på henne: ”Kom hit och ät med oss! Ta av brödet och doppa det i vinättikan.” Hon satte sig då ner och åt med hans skördefolk och han gav henne rostad säd. Hon åt sig mätt och fick över.

¹⁵ När hon sedan gick tillbaka till sitt arbete, sa Boas till sina män att även låta henne få plocka ax bland kärvarna, inte störa henne ¹⁶ och att de avsiktligt skulle lämna kvar ax som hon kunde plocka utan att någon sa något om det.

¹⁷ Rut arbetade hela dagen och på kvällen, när hon tröskade det som hon plockat, blev det ungefär trettio liter korn^[e]. ¹⁸ Hon bar det till sin svärmor i staden och gav det till henne tillsammans med den mat som blivit över sedan hon själv hade ätit.

¹⁹ Noomi undrade: ”Var har du plockat allt detta i dag? Var har du arbetat? Gud ska välsigna den som varit så vänlig mot dig!”

Rut berättade då för henne vad hon hade varit med om och nämnde också att mannen hon arbetat hos den dagen hette Boas.

²⁰ ”Må Herren välsigna honom!” sa Noomi till sin svärdotter. ”Han har inte upphört med att visa barmhärtighet mot både levande och döda.” Och hon tillade: ”Boas står oss nära och är också en av våra återlösare^[f].”

²¹ ”Ja”, sa moabitiskan Rut. ”Han har sagt åt mig att jag får gå alldeles bakom skördemännen ända tills hela skörden är bärgad.”

²² Noomi sa till sin svärdotter Rut: ”Det är bra, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för du skulle kunna bli antastad på någon annan åker.”

²³ Hon stannade så kvar hos Boas tjänstekvinnor och plockade ax under hela kornskörden och sedan också under veteskörden, men hon fortsatte att bo hos sin svärmor.

Rut följer Noomis anvisningar

3 En dag sa Noomi till Rut: ”Min dotter, jag vill försöka skaffa dig ro och trygghet. ² Boas, vår släkting vars tjänstekvinnor du varit tillsammans med, rensar korn ute på tröskplatsen i kväll. ³ Bada och använd din bästa parfym! Ta sedan på dig dina finaste kläder och gå ner till tröskplatsen, men låt honom inte se dig förrän han har ätit och druckit. ⁴ Se efter var han lägger sig och gå sedan och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där. Då kommer han själv att säga vad du ska göra.”

⁵ ”Ja, jag ska göra precis som du säger”, svarade Rut.

Rut besöker Boas på tröskplatsen

⁶ Hon gick alltså bort till tröskplatsen på kvällen och följde mycket noga sin svärmors instruktioner. ⁷ När Boas hade avslutat sin måltid och kände sig väl till mods, gick han och lade sig bakom högen av säd.

Då gick Rut dit mycket tyst och lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där.

⁸ Ungefär vid midnatt vaknade Boas, satte sig upp och märkte att det låg en kvinna vid fotändan.

⁹ ”Vem är du?” frågade han. ”Det är jag, Rut, din tjänarinna”, svarade hon. ”Lägg din mantel över mig för du är min återlösare^[g]!”

¹⁰ ”Må Herren välsigna dig min dotter!” sa han. ”Du har nu visat en ännu större trohet än tidigare. Du har inte sprungit efter yngre män, vare sig fattiga eller rika. ¹¹ Var nu inte rädd min dotter! Jag vill göra allt vad du säger. Alla i stadsporten vet vilken respekterad kvinna du är. ¹² Det är sant att jag är din återlösare, men det finns en som står dig ännu närmare än vad jag gör. ¹³ Stanna kvar här i natt! Om han vill ta på sig plikten som din återlösare, så får han göra det. Men om han inte vill det, då ska jag göra det, så sant Herren lever. Ligg nu kvar här tills det blir morgon.”

¹⁴ Hon låg alltså kvar vid hans fötter hela natten och gick upp tidigt före gryningen innan folk kunde känna igen varandra, för Boas hade sagt till henne: ”Låt inte folk få reda på att en kvinna varit här på tröskplatsen.” ¹⁵ ”Ta hit din schal”, sa han till henne. Sedan hällde han upp sex mått korn i den och lade det på henne. Så gick hon till staden.

¹⁶ ”Nå, hur gick det min dotter?” frågade Noomi henne när hon kom hem.

Då berättade Rut allt vad mannen gjort för henne. ¹⁷ Hon nämnde också att han gett henne dessa sex mått korn och sagt att hon inte fick komma hem utan att ha med sig en present till sin svärmor.

¹⁸ Då sa Noomi till henne: ”Du kan lugnt vänta min dotter tills du får veta vad som händer! Den där mannen kommer inte att unna sig någon vila förrän han har fullföljt detta. Han kommer att ordna det redan i dag.”

Rut blir Boas hustru

Boas talar med den närmaste släktingen

4 Boas gick till stadsporten och träffade där återlösaren han talat om. ”Kom”, sa han till honom. ”Sätt dig här min vän!” Han kom och slog sig ner där, ² och Boas bad tio av de äldste i staden att komma och sätta sig där. Det gjorde de.

³ Då sa han till släktingen: ”Noomi, som kom tillbaka till oss från Moab, vill sälja den mark som tillhörde vår bror Elimelek. ⁴ Jag tänkte att jag skulle prata med dig om saken, så att du kan köpa den om du så önskar inför mitt folks äldste. Låt mig få veta på en gång om du vill återlösa marken, för om inte du tar den, så gör jag det. Du står först i tur att köpa den och sedan kommer jag.” ”Jag köper den”, svarade mannen.

⁵ ”Om du köper marken av Noomi, innebär det också att du övertar den moabitiska änkan Rut, så att den dödes namn bevaras på hans arv”, sa Boas till honom. ⁶ ”Då kan jag inte lösa in den”, svarade mannen. ”Det skulle skada min egendom. Lös du in den, för jag kan inte göra det.”

⁷ På den tiden var det sed i Israel att man tog av sig sin sandal och överlämnade den till den andra parten som ett tecken på att man var överens och att överenskommelsen var bindande. ⁸ När mannen alltså sagt till Boas: ”Köp du åkern”, drog han av sig sin sandal.

⁹ Då sa Boas till de äldste och alla de andra som stod runt omkring dem: ”Ni har alla sett att jag i dag har köpt all Elimeleks, Kiljons och Machlons egendom av Noomi, ¹⁰ och att jag också har betalat för moabitiskan Rut, Machlons änka, så att hon kan bli min hustru och hennes mans namn kan föras vidare, så att det inte utplånas ur hans släkt eller vår stadsport. Ni är vittnen till detta.”

¹¹ Allt folket som stod där och de äldste svarade: ”Vi är vittnen till detta. Måtte Herren göra denna kvinna som nu kommer in i ditt hus lika fruktsam som Rakel och Lea från vilka hela Israels folk härstammar! Må du bli mäktig i Efrata och en framgångsrik man i Betlehem ¹² och må dina ättlingar, som Herren ska ge dig genom denna unga kvinna, bli som de som härstammar från Peres, son till Tamar och Juda.”

Rut blir Davids stammoder

(1 Krön 2:5-15; Matt 1:3-6; Luk 3:31-33)

¹³ Boas gifte sig alltså med Rut och han låg med henne och Herren lät henne bli med barn och föda en son.

¹⁴ Kvinnorna i staden sa till Noomi: ”Lovad vare Herren som har gett dig en återlösare! Måtte han bli berömd i Israel! ¹⁵ Han ska få dig att känna dig ung på nytt och sonen ska vara ditt stöd på ålderdomen, för han är son till din sonhustru som älskar dig och är för dig mer än sju söner.” ¹⁶ Noomi tog hand om barnet ¹⁷ och grannkvinnorna sa: ”Nu har Noomi fått en son!” Pojken fick namnet Oved och han kom senare att bli far till Jishaj, Davids far.

¹⁸ Detta är Peres släkttavla:

Eli och Samuel

(1:1—7:17)

Samuels födelse och barndom

Hanna får bönesvar – en son

1 I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. ² Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.

³ Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo^[h] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. ⁴ Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. ⁵ Men åt Hanna gav han en särskild del^[i]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. ⁶ Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ⁸ ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”

⁹ Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. ¹⁰ Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. ¹¹ Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud!^[j]”

¹² Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. ¹³ Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. ¹⁴ ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” ¹⁵ ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. ¹⁶ Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”

¹⁷ Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” ¹⁸ ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.

¹⁹ Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför Herren än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom Herren ihåg henne. ²⁰ Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,^[k] för hon sa: ”Jag bad till Herren att jag skulle få honom.”

Hanna uppfyller sitt löfte till Gud

²¹ Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför Herren. ²² Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till Herren och låta honom stanna där för alltid.”

²³ Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må Herren bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!”

Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet. ²⁴ Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung^[l]. De tog också med sig en tre år gammal tjur^[m] som offer och en säck^[n] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till Herrens hus i Shilo. ²⁵ Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.

²⁶ ”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷ Jag bad honom att ge mig denne pojke och Herren har svarat på min bön. ²⁸ Nu vill jag ge honom till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.”

Därefter tillbad han^[o] Herren.

Hanna tackar Herren

2 Hanna bad:

¹¹ Därefter återvände Elkana till Rama och pojken blev kvar som Herrens tjänare under prästen Eli.

Samuel i tjänst för Herren

¹² Men Elis söner var onda män som inte brydde sig om Herren. ¹³ Vad prästerna brukade göra mot folket var att när någon offrade ett offer och när köttet tillagades, kom en prästtjänare med en treuddig köttgaffel i handen. ¹⁴ Tjänaren stötte sedan ner gaffeln i kitteln, pannan eller grytan och den bit som kom upp behöll prästen. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Shilo. ¹⁵ Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet och sa: ”Ge prästen det råa köttet att steka, inte det kokta, för prästen vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” ¹⁶ Om mannen som offrade köttet svarade: ”Först måste fettet brännas, sedan får du ta så mycket du vill”, då brukade tjänaren säga: ”Nej, ge det till mig genast, annars tar jag det med våld!” ¹⁷ Men Herren såg mycket allvarligt på denna synd eftersom prästerna behandlade offergåvorna till Herren respektlöst.

¹⁸ Samuel var Herrens tjänare trots att han bara var ett barn och han bar en linne-efod^[s]. ¹⁹ Varje år sydde hans mor också en liten mantel åt honom som hon överlämnade när hon kom med sin man för det årliga offret. ²⁰ Eli välsignade Elkana och Hanna och sa: ”Må Herren ge dig barn med denna kvinna i stället för den son hon bad om och som hon gett till Herren!” Sedan gick de hem igen. ²¹ Och Herren kom ihåg Hanna och gav henne ytterligare tre söner och två döttrar. Men Samuel växte upp inför Herren.

²² Eli hade nu blivit mycket gammal. När han hörde vad hans söner gjorde mot israeliterna och hur de låg med kvinnorna som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, ²³ sa han till sina söner: ”Varför gör ni så? Jag har hört om era onda gärningar. ²⁴ Mina söner, det är verkligen inget gott rykte som sprids om er bland Guds folk. ²⁵ Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla mellan dem. Men vem kan medla då en människa syndar mot Herren?” Men de ville inte lyssna till sin far, för Herren hade redan planerat att döda dem.

²⁶ Under tiden växte pojken Samuel upp och var till glädje för både Gud och människor.

En gudsman besöker Eli

²⁷ En gudsman kom till Eli och sa: ”Så säger Herren: ’Jag uppenbarade mig för din släkt redan när Israels folk var slavar i Egypten under farao. ²⁸ Din släkt blev utvald bland alla Israels stammar till att vara mina präster, till att stiga upp på mitt altare, bränna rökelse och bära efoden^[t] inför mig. Ni fick också alla israeliternas eldoffer. ²⁹ Varför föraktar du de offer och offergåvor som förs fram till mig? Och varför har du satt dina söner före mig? Både du och dina söner har blivit feta av det bästa från allt som mitt folk Israel offrar!’