Bible in 90 Days
20 Då föll Saul raklång till marken av fruktan för Samuels ord. Han var alldeles utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett dygn. 21 När kvinnan kom till Saul och såg att han var skräckslagen, sa hon: ”Jag, din tjänarinna, lydde dig med risk för mitt liv och gjorde som du ville. 22 Lyssna nu till mig, din tjänarinna, och låt mig ställa fram lite mat, så att du får äta och får nya krafter och orkar återvända hem!”
23 Saul vägrade, han ville inte äta. Men när männen som var med honom också vädjade till honom, gav han till sist med sig. Han reste sig upp och satte sig på sängen. 24 Kvinnan hade en gödkalv i huset och skyndade sig ut för att slakta den. Hon tog fram mjöl och gjorde en deg och bakade osyrat bröd. 25 Sedan bar hon in maten till Saul och hans män och de åt innan de försvann ut i natten.
Filistéernas hövdingar litar inte på David
29 Den filistéiska armén samlade nu alla sina styrkor i Afek, medan israeliterna slog läger vid Jisreels källa. 2 De filistéiska hövdingarna ledde sina trupper i avdelningar om hundra och tusen man och längst bak marscherade David och hans män tillsammans med Akish.
3 Men de filistéiska hövdingarna sa: ”Vad gör de där hebréerna här?” Akish svarade: ”Det här är David som tidigare tjänade Israels kung Saul. Han har varit med mig i över ett år nu och jag har inte funnit något hos honom som jag kan anmärka på.”
4 Men de filistéiska ledarna blev förargade. ”Skicka tillbaka honom till den stad du gett honom!” sa de. ”Han får inte strida med oss! Han kommer att vända sig emot oss. Finns det något bättre sätt för honom att försona sig med sin herre än genom att låta våra huvuden rulla? 5 Det var ju honom som de israelitiska kvinnorna sjöng om i sina danser:
’Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen!’ ”
6 Då kallade Akish på David och sa: ”Så sant Herren lever, du är pålitlig och jag skulle vilja ha dig med oss, för jag har inte funnit något klandervärt hos dig sedan du kom till mig. Men mina befälhavare säger nej. 7 Jag ber dig vända tillbaka i lugn och ro för att inte reta upp dem.”
8 ”Vad har jag gjort?” frågade David. ”Har du under hela den tid jag varit hos dig funnit något att klandra mig, din tjänare, för? Varför får jag inte strida mot dina fiender, min herre och konung?” 9 Men Akish svarade: ”I mina ögon är du som en Guds ängel, men mina befälhavare vill inte ha dig med i striden. 10 Så stig nu upp tidigt i morgon bitti tillsammans med din herres tjänare som kommit med dig och gå tillbaka till den stad jag har gett er. Lämna oss så snart det blir ljust!” 11 David steg upp tidigt följande morgon och vände tillbaka till filistéernas land, medan den filistéiska armén drog vidare mot Jisreel.
David besegrar amalekiterna
30 När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden 2 och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig.
3 När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, 4 grät de tills de inte kunde gråta längre. 5 Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. 6 David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom.
Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. 7 Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden[a]!” När Evjatar kom med den, 8 frågade David Herren: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” Herren svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” 9 Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. 10 David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken.
11 På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. 12 De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn.
13 ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. 14 Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.”
15 ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” 16 Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land.
17 David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. 18 David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. 19 Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. 20 Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”
21 När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. 22 Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”
23 Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. 24 Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” 25 Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.
26 När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” 27 Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, 28 Aroer, Sifmot, Eshtemoa, 29 Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, 30 Horma, Bor-Ashan, Atak, 31 Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.
Saul dör på slagfältet
(1 Krön 10:1-12)
31 Filistéerna anföll Israel, som flydde för dem och många stupade på Gilboaberget. 2 Filistéerna förföljde Saul och hans söner och dödade Jonatan, Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. 3 Saul blev hårt pressad och anfölls från alla sidor och bågskyttarna fann honom och sårade honom svårt. 4 Saul sa då till sin väpnare: ”Dra ut ditt svärd och stöt ner mig, så inte dessa oomskurna hedningar kommer och genomborrar och kränker mig!” Men väpnaren var skräckslagen och vågade inte, så Saul tog själv sitt svärd och kastade sig mot det. 5 När hans väpnare såg att Saul var död, kastade han sig också på sitt svärd och dog tillsammans med honom. 6 Saul och hans tre söner dog den dagen, tillsammans med hans väpnare och alla hans närmaste män.
7 När israeliterna på andra sidan dalen och bortom Jordan hörde att deras armé hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och intog dem.
8 Nästa dag när filistéerna gick ut för att plundra de döda, hittade de Saul och hans tre söner där de låg slagna på berget Gilboa. 9 De högg då huvudet av Saul och tog hans tillhörigheter och skickade runt dem i landet för att alla, både i deras avgudatempel och bland folket, skulle få del av de goda nyheterna. 10 Sauls vapen lade de sedan i Astartes tempel och hängde upp hans kropp på stadsmuren i Bet-Shean.
11 Men när folket i Javesh[b] i Gilead hörde vad filistéerna hade gjort med Saul, 12 drog alla deras vapenföra män ut hela natten till Bet-Shean. Där tog de ner Sauls och hans söners kroppar från muren och förde dem sedan till Javesh. Därefter brände de kropparna 13 och begravde benen under tamariskträdet vid Javesh. Sedan fastade de i sju dagar.
David blir kung över Juda och Israel
(1:1—5:5)
David blir kung över Juda
David sörjer Saul och Jonatan
1 När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2 Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.[c] Han föll ner inför David i vördnad.
3 ”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4 ”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”
Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5 ”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.
6 ”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7 När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’
8 ’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9 ’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’
10 Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”
11 David och hans män slet då sönder sina kläder. 12 De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.
13 Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14 ”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.
15 Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.
16 ”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”
Davids sång till Saul och Jonatan
17 David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18 och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.
19 ”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.
Dina mäktiga har fallit.
20 Berätta det inte för någon i Gat,
låt det inte bli känt på Ashkelons gator,
så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,
de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.
21 Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,
ej heller fält för offergåvor.
Där ligger de mäktigas sköld fläckad,
Sauls sköld, inte längre insmord med olja.
22 Jonatans båge och Sauls svärd
återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten
och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.
23 Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,
var tillsammans även i döden.
De var snabbare än örnar,
starkare än lejon.
24 Israels döttrar, gråt över Saul,
som klädde er så vackert i purpurrött
och prydde era kläder med smycken av guld.
25 Mäktiga hjältar har fallit i striden.
Jonatan ligger slagen på höjderna.
26 Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!
Du var mig så kär.
Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.
27 De mäktiga har fallit,
och vapnen är krossade.”
Juda kröner David till kung
2 Efter en tid frågade David Herren: ”Ska jag flytta tillbaka till Juda?” ”Ja”, svarade Herren. ”Till vilken stad ska jag flytta?” frågade David. Herren svarade: ”Till Hebron.”
2 David flyttade då dit med sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, Navals änka från Karmel. 3 Han tog också med sig sina män och deras familjer och de bosatte sig i städerna runt Hebron. 4 Männen i Juda kom sedan dit och smorde David till kung över hela Juda.
När David hörde att männen i Javesh i Gilead hade begravt Saul, 5 skickade han dem detta budskap: ”Herren ska välsigna er för den trohet ni visat mot er herre Saul genom att begrava honom. 6 Herren ska vara nådig och trofast mot er. Också jag ska belöna er, eftersom ni handlat som ni gjort. 7 Fortsätt vara starka och modiga! Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung.”
David blir kung över Israel
8 Men Avner, Ners son och Sauls överbefälhavare för hären, hade fört Sauls son Ish-Boshet till Machanajim 9 och gjort honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamins stam och över hela Israel. 10 Han var fyrtio år gammal när han blev kung och han regerade i två år. Under denna tid förblev endast Judas stam trogen David 11 och han regerade över Juda i Hebron i sju år och sex månader.
Inbördeskrig
12 Avner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets trupper från Machanajim till Givon. 13 Joav, Serujas son, drog ut med Davids trupper. De möttes vid Givons damm och slog sig ner på var sin sida om dammen. 14 Då sa Avner till Joav: ”Vi låter några av våra unga soldater mötas man mot man inför oss!”[d]
Joav gick med på det, 15 och tolv män ställde upp från Benjamins stam för Ish-Boshet och tolv män för David. 16 Var och en grep sin motståndare i huvudet och stack sitt svärd i hans sida. Samtliga dog. Denna plats i Givon har sedan dess kallats Svärdseggarnas åker.
17 Striden som då började blev mycket hård, men Avner och Israels män besegrades av Davids trupper. 18 Serujas tre söner, Joav, Avishaj och Asael, var också med i striden. Asael kunde springa snabbt som en gasell på fältet, 19 och han förföljde Avner utan att vika från honom åt något håll. 20 Avner vände sig om och ropade: ”Är det du, Asael?”
”Ja, det är det”, ropade Asael tillbaka. 21 ”Jaga någon annan, angrip någon av de yngre och ta hans rustning!” skrek Avner. Men Asael fortsatte att förfölja honom.
22 Då ropade Avner: ”Ge dig iväg härifrån! Jag skulle aldrig kunna se din bror Joav i ögonen om jag var tvungen att döda dig!”
23 Men Asael vägrade vända om och då genomborrade Avner honom i buken med bakänden av sitt spjut. Det gick rakt igenom hans kropp och kom ut i ryggen. Asael föll till marken och dog omedelbart. Alla stannade upp när de passerade platsen där han låg.
24 Men Joav och Avishaj förföljde Avner. Solen höll just på att gå ner när de kom till Ammakullen nära Giach längs vägen till Givons öken. 25 Avners trupper från Benjamins stam grupperade sig bakom honom på kullens topp 26 och Avner ropade ner till Joav: ”Måste vi fortsätta att döda varandra i all evighet? Förstår du inte att det kommer att sluta med katastrof? Hur länge ska du vänta innan du befaller dina män att sluta döda sina bröder?”
27 Joav ropade tillbaka: ”Så sant Gud lever, om du inte hade sagt något skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen!”
28 Han blåste sedan i sitt horn och hans män slutade jaga Israels trupper och striden upphörde.
29 Den natten återvände Avner och hans män genom Jordandalen och gick över floden. De marscherade hela förmiddagen ända till Machanajim. 30 Joav och hans män återvände också hem och när de räknade styrkorna saknades bara nitton man, förutom Asael. 31 Men själva hade de dödat 360 män från Benjamins stam som hade varit med Avner.
32 Joav och hans män tog med sig Asaels kropp till Betlehem och begravde honom i hans fars grav. Sedan gick de hela natten och nådde fram till Hebron i gryningen.
David får övertaget
3 Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas position blev allt svagare.
2 David fick ett flertal söner medan han bodde i Hebron.
Den förstfödde hette Amnon, och han föddes av Achinoam från Jisreel.
3 Hans andre son hette Kilav, och han föddes av Avigajil, änkan till Naval från Karmel.
Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.
4 Den fjärde sonen var Adonia, som föddes av Haggit.
Den femte var Shefatja, son till Avital,
5 och den sjätte Jitream, son till Davids hustru Egla.
Alla dessa söner föddes åt David i Hebron.
Avner förhandlar med David
6 Allt eftersom kriget fortsatte, stärkte Avner sin position hos Sauls ätt. 7 Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och när nu Ish-Boshet anklagade Avner för att ha legat med sin fars bihustru, 8 blev Avner rasande för Ish-Boshets beskyllning.
”Är jag en hund från Juda? Jag har varit lojal mot din far, Sauls familj, hans bröder och vänner och inte överlämnat dig åt David och så anklagar du mig för en kvinnas skull! 9 Gud får straffa Avner om jag inte gör allt som Herren med ed har lovat David: 10 att låta kungamakten tas från Sauls ätt och sätta David på tronen i Israel och i Juda, från Dan till Beer Sheva![e]”
11 Ish-Boshet vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Avner.
12 Efter det sände Avner budbärare till David för att säga: ”Vems land är detta? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få hela Israel på din sida!”
13 David svarade: ”Jag ingår gärna förbund med dig, men jag vägrar förhandla, om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter.” 14 David sände sedan följande besked till Ish-Boshet: ”Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filistéers förhudar.”
15 Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son, 16 som gråtande följde henne ända till Bachurim. Där befallde Avner honom att återvända hem och då gjorde han det.
17 Avner hade talat med Israels äldste och sagt: ”Under lång tid har ni önskat att få David till kung. 18 Nu är det dags att handla, för Herren har sagt: ’Det är genom min tjänare David som jag ska rädda mitt folk Israel från filistéerna och alla andra fiender.’ ”
19 Avner talade också med benjaminiterna.[f] Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David vad Israel och Benjamins stam kommit fram till.
20 Tjugo män följde med Avner till David i Hebron och David ordnade med en fest för dem.
21 Avner sa till David: ”Jag vill gå och sammankalla hela Israels folk till dig, min herre och kung, så att de ingår förbund med dig, så att du får regera över allt, precis som du i ditt hjärta önskar.”
David lät Avner gå därifrån i lugn och ro.
Joav dödar Avner
22 Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån. 23 Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro. 24 Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå? 25 Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?”
26 Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta.
27 När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.
28 När David fick höra vad som hänt, sa han: ”Herren vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. 29 Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”
30 Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.
31 Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.
32 De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.
33 Kungen sjöng också en klagosång:
”Varför måste Avner dö som en laglös?
34 Dina händer var inte bundna,
dina fötter inte i bojor.
Du föll som man faller för onda män.”
Och allt folket grät än en gång för hans skull.
35 Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” 36 Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.
37 Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.
38 David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? 39 Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. Herren får straffa de onda för deras onda gärningar!”
Mordet på Ish-Boshet
4 När Sauls son Ish-Boshet hörde om Avners död i Hebron, tappade han modet och hela Israels folk blev förskräckt. 2 Ish-Boshet hade i sin tjänst två män som var ledare för plundringsstyrkorna. Den ene hette Baana och den andre Rekav. De var söner till Rimmon som kom från Beerot i Benjamins land. Även Beerot brukar räknas till Benjamin. 3 Invånarna i Beerot flydde till Gittajim där de sedan dess bor som invandrare.
4 Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år gammal när budet om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Barnflickan flydde då med pojken, men under den skyndsamma flykten föll han så att han skadade fötterna. Han hette Mefivoshet.[g]
5 Rekav och Baana, söner till Rimmon i Beerot, kom till Ish-Boshets hus när det var som hetast på dagen och medan Ish-Boshet sov middag. 6 De gick in i det inre av huset, som om de kommit för att hämta vete, och stack honom i magen. Sedan smet Rekav och hans bror Baana ut.[h] 7 De kom alltså in i huset när han låg på sin bädd i sovrummet. De stack ihjäl honom och högg av honom huvudet. Sedan tog de huvudet med sig och flydde hela natten genom öknen och undkom. 8 I Hebron överlämnade de Ish-Boshets huvud till David.
”Se här!” sa de. ”Detta är Ish-Boshets huvud! Han var son till din fiende Saul som försökte döda dig. I dag har Herren gett dig, min herre och kung, hämnd på Saul och hela hans familj.”
9 Men David svarade Rekav och Baana, söner till Rimmon från Beerot: ”Så sant Herren lever, som räddat mig från all nöd, 10 den man som talade om för mig att Saul var död och som trodde sig komma med goda nyheter, honom grep jag i Siklag och dödade. Det var den belöning han fick av mig för sina nyheter. 11 Därför är det inte mer än rätt att jag nu, när ogudaktiga män har dödat en oskyldig man i hans eget hus och till och med i hans egen säng, kräver hämnd för hans liv. Ni ska utplånas från jorden!”
12 På Davids befallning kom sedan hans män och dödade Baana och Rekav. Man högg av deras händer och fötter och hängde upp kropparna bredvid dammen i Hebron.[i] Men Ish-Boshets huvud begravdes i Avners grav i Hebron.
5 Nu kom alla Israels stammar till David i Hebron och sa: ”Vi är ditt eget kött och blod! 2 Redan när Saul var kung var det du som anförde Israel i strid. Herren sa till dig: ’Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel!’ ”
3 Alla de äldste i Israel kom alltså nu till kung David i Hebron. David slöt ett förbund med dem inför Herren där i Hebron och de smorde honom till kung över Israel. 4 David var trettio år när han blev kung och han regerade i fyrtio år. 5 Först regerade han över Juda i Hebron i sju och ett halvt år och sedan regerade han i Jerusalem över både Israel och Juda under trettiotre år.
Davids rike upprättas evigt
(5:6—10:19)
David intar Jerusalem
(1 Krön 11:4-9; 14:1-2)
6 David ledde nu sina trupper mot Jerusalem för att strida mot jevuséerna som bodde där. ”Här kommer du inte in!” sa jevuséerna till honom. ”Till och med blinda och lama kan driva bort dig härifrån!” De menade att David inte kunde komma in där.
7 David intog då Sions borg, Davids stad. 8 David sa då: ”Den som vill slå jevuséerna ska genom vattentunneln nå fram till dessa blinda och lama som David hatar.[j]” Detta är ursprunget till talesättet: ” ’Blinda och lama’ får inte komma in i huset.”
9 David bosatte sig i borgen och han kallade den Davids stad. Han byggde upp staden med utgångspunkt från Millo[k] och sedan vidare inåt. 10 David blev allt mäktigare, för Herren härskarornas Gud var med honom.
11 Kung Hiram i Tyros skickade budbärare till David med stockar av cederträ och med snickare och murare för att bygga Davids palats. 12 Nu förstod David att Herren hade befäst hans kungadöme och upphöjt det för hans folk Israels skull.
13 Efter det att David flyttat från Hebron till Jerusalem, tog han sig fler hustrur och bihustrur och fick många söner och döttrar. 14 Dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shovav, Natan, Salomo, 15 Jivchar, Elishua, Nefeg, Jafia, 16 Elishama, Eljada och Elifelet.
David besegrar filistéerna
(1 Krön 14:8-17)
17 Filistéerna fick höra att David var smord till kung över Israel och de gav sig ut efter honom.[l] Men David fick höra om det och gick ner till borgen. 18 Filistéerna for fram och spred ut sig i Refaimdalen.
19 Då frågade David Herren: ”Ska jag dra ut mot filistéerna? Kommer du att överlämna dem åt mig?”
Herren svarade: ”Ja, gå! Jag ska överlämna dem åt dig!”
20 David gick då till Baal-Perasim och slog filistéerna där. ”Herren har brutit ner mina fiender genom min hand liksom vatten som bryter fram”, sa han. Det är därför platsen kallas Baal-Perasim[m]. 21 David och hans trupper lade också beslag på många avgudar som hade lämnats kvar av filistéerna.[n]
22 Men filistéerna steg upp och spred sig i Refaimdalen. 23 När David frågade Herren, svarade han: ”Du ska inte gå efter dem utan ta en omväg runt bakaträden! 24 Gå till attack när du hör ljudet som av en här på marsch i trädtopparna! Då har Herren gått före dig för att slå filistéernas armé.”
25 David gjorde som Herren hade befallt honom och han slog ner filistéer från Givon ända till Geser.
David för arken till Jerusalem
(1 Krön 13:1-14; 15:25—16:3)
6 Sedan samlade David 30 000 utvalda män från Israel 2 och ledde allt sitt folk till Baala[o] i Juda för att föra tillbaka Guds ark som fått sitt namn efter härskarornas Herre, han som tronar mellan keruberna. 3 De placerade Guds ark på en nygjord vagn och förde bort den från Avinadavs hus uppe på höjden. Avinadavs söner Ussa och Achjo körde vagnen 4 och medan den fördes bort därifrån, gick Achjo framför den. 5 David och hela Israel gladde sig av hela sin kraft[p] inför Herren och spelade på alla sorters musikinstrument: lyror, harpor, tamburiner, bjällror och cymbaler.
6 Men när de kom till Nakons tröskplats, snavade oxarna och Ussa räckte ut handen och grep tag i arken. 7 Då blev Herren vred på Ussa och Gud slog ner honom för hans försyndelse och han dog där vid arken.[q] 8 Men David blev upprörd över att Herren så brutit ner Ussa och kallade platsen Peres Ussa[r], och det heter den fortfarande.
9 David greps nu av fruktan för Herren och frågade: ”Hur ska jag kunna föra Herrens ark till mig?” 10 Han ville inte ta Herrens ark till Davids stad utan ställde in den hos gatiten Oved-Edom. 11 Herrens ark blev kvar i gatiten Oved-Edoms hus i tre månader, och Herren välsignade Oved-Edom och hela hans familj.
12 Kung David fick höra hur Herren hade välsignat Oved-Edoms familj och allt han hade på grund av Guds ark. Han begav sig då till Oved-Edoms hus för att föra upp Guds ark till Davids stad under jubel. 13 För var gång de män som bar Herrens ark hade gått sex steg, offrade David en tjur och en gödkalv. 14 David som var klädd i linne-efod dansade inför Herren av hela sin kraft, 15 medan han och hela Israels folk under jubelrop och hornmusik förde hem Herrens ark.
16 När Herrens ark kom in i Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret hur kung David hoppade och dansade inför Herren och hon föraktade honom.
17 Herrens ark fördes in i tältet som David hade rest och ställdes på sin plats. Sedan offrade David brännoffer och gemenskapsoffer till Herren. 18 När David avslutat brännoffren, välsignade han folket i härskarornas Herres namn 19 och han gav alla, både män och kvinnor, ett bröd, en dadelkaka och en druvkaka. Sedan gick alla hem, var och en till sitt. 20 David återvände sedan för att välsigna sin familj. Men Mikal, Sauls dotter, kom ut och mötte honom och sa föraktfullt: ”Så värdigt Israels kung betedde sig i dag! Han blottade sig[s] för sina tjänares tjänsteflickor som vilket simpelt slödder som helst!”
21 David svarade: ”Jag dansade inför Herren som har utvalt mig i stället för din far och hans släkt och gjort mig till furste över hans folk Israel. Jag ville visa min glädje i Herren. 22 Jag kan förödmjuka mig själv ännu mer. Jag kommer ändå att bli respekterad av de tjänsteflickor du talade om!”
23 Mikal, Sauls dotter, blev barnlös till sin död.[t]
Herren lovar David evig makt
(1 Krön 17:1-15)
7 När David hade bott en tid i sitt nya palats[u] och Herren hade låtit honom få ro för alla hans fiender runt omkring, 2 sa kungen till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan Guds ark får stå i ett tält!”
3 ”Gå, gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för Herren är med dig.”
4 Men samma natt kom Herrens ord till Natan:
5 ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga ett hus åt mig att bo i? 6 Jag har aldrig bott i hus utan i ett tält och i en boning som har flyttats från plats till plats ända sedan jag förde Israels folk ut ur Egypten. 7 Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels stammar, de som jag utsåg till herdar för mitt folk Israel, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ?
8 Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas Herre: Jag tog dig från betesmarken och fåren när du var en herde och har gjort dig till furste över mitt folk Israel. 9 Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra dig ett stort namn, lika ryktbart som de största på hela jorden. 10 Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare, 11 på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Själv ska du få leva i fred för alla dina fiender.
Nu kungör Herren att han ska bygga ett hus åt dig. 12 När dina dagar är till ända och du vilar hos dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling[v] som skall utgå ur ditt liv på din tron, och jag ska befästa hans kungarike. 13 Han är den som ska bygga ett hus åt mitt namn och jag ska befästa hans tron för evigt. 14 Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son.[w] Om han syndar, ska jag straffa honom med ris och slag, så som människor agar sina barn, 15 men min nåd ska inte vika från honom, som den vek från Saul som jag tog bort från dig. 16 Din familj och ditt kungavälde ska bestå inför mig i evighet och din tron ska bestå i evighet.’ ”
17 Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat.
David tar emot Herrens välsignelse
(1 Krön 17:16-27)
18 Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa:
”Herre, Herre, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? 19 Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, Herre, Herre? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt! Brukar du Herre, Herre, verkligen göra så mycket för människor?[x] 20 Vad ska David mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, Herre. 21 För ditt eget löftes skull och enligt din vilja har du gjort allt detta stora och låtit mig, din tjänare få veta det. 22 Herre, Herre, du är stor, det finns ingen som du! Det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. 23 Vilket folk på jorden är som ditt folk, som Israel? Det är den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig som sin egen, för att göra sitt namn[y] känt genom stora och mäktiga under. Sådant gjorde du när du fördrev andra folk för ditt folk som du har räddat ut ur Egypten, från folk och deras gudar. 24 Du utvalde Israel till ditt eget folk för evigt, och du, Herre, har blivit deras Gud.
25 Herre Gud, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. 26 Då kommer ditt namn att bli ärat i evighet och man ska säga: ’Härskarornas Herre är Gud över Israel’. Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig. 27 Du, härskarornas Herre, Israels Gud, har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be denna bön. 28 Du, Herre, Herre, är Gud! Dina ord skall visa sig sanning, och du har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. 29 Välsigna därför din tjänares hus, så att det får bestå inför dig för evigt, så som du, Herre, Herre, har lovat! Låt din välsignelse för evigt bli kvar över din tjänares hus.”
David besegrar grannfolken
(1 Krön 18:1-13)
8 Efter en tid besegrade David filistéerna, underkuvade dem och tog Meteg Haamma från dem. 2 Han besegrade också moabiterna. De fick lägga sig ner på marken bredvid varandra i rader. Sedan mätte han med hjälp av ett rep ut vilka som skulle skonas. Två replängder dödades, medan den tredje fick leva. David tvingade folket att underordna sig och betala skatt.
3 Han besegrade också kung Hadadeser, Rechovs son från Sova, när Hadadeser hade försökt återfå kontrollen över floden Eufrat. 4 David tillfångatog 1 700 soldater i vagnar och 20 000 fotsoldater.[z] Han skar av hälsenorna på alla hästar utom på ett hundratal. 5 När araméerna kom från Damaskus till kung Hadadesers hjälp, slog David ner och dödade 22 000 av dem.
6 Han förlade garnisoner bland araméerna i Damaskus och tvingade dem att underordna sig och betala skatt. Herren lät David vinna seger vart han än drog ut. 7 De guldsköldar, som tillhörde kung Hadadesers officerare, tog David med sig till Jerusalem. 8 Han tog också stora mängder koppar från Hadadesers städer Tevach och Berotaj.
9 När kung Tou från Hamat hörde att David hade besegrat Hadadesers armé, 10 skickade han sin son Joram att gratulera till segern över Hadadeser som fört krig mot Tou. Joram förde med sig gåvor av silver, guld och koppar. 11 Kung David helgade dem åt Herren, precis som det silver och guld han tagit från de besegrade folken: 12 från araméerna, moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna. Detsamma gjorde han med det byte han tagit från kung Hadadeser, Rechovs son i Sova.
13 David blev också känd för att ha besegrat och dödat 18 000 edoméer i Saltdalen. 14 Han förlade trupper i hela Edom och edoméerna blev underordnade David. Herren gav David seger var han än drog fram.
15 David regerade över hela Israel och sörjde för lag och rätt för hela sitt folk.
16 Joav, Serujas son, var överbefälhavare för hären. Joshafat, Achiluds son, var kansler. 17 Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Seraja var kungens sekreterare. 18 Benaja, Jojadas son, var chef för keretéerna och peletéerna, och Davids söner var präster[aa].
David hedrar Mefivoshet
9 David frågade om någon ur Sauls familj fortfarande fanns kvar, någon som han skulle kunna visa godhet mot för Jonatans skull. 2 Man kallade då på en man som hette Siva, som varit tjänare åt Saul.
”Är du Siva?” frågade kungen. ”Ja, herre”, svarade han. 3 Kungen frågade då: ”Finns det inte någon ur Sauls familj kvar som jag på något sätt skulle kunna visa Guds nåd?” ”Jo”, svarade Siva. ”En av Jonatans söner lever fortfarande, en som är förlamad i fötterna.[ab]” 4 ”Var finns han?” frågade kungen. ”I Lo Devar, hos Makir, Ammiels son”, svarade Siva.
5 Kung David lät då hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo Devar. 6 Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, kom så till David. Han föll ner på sitt ansikte och bugade sig djupt inför honom. ”Mefivoshet”, sa David.
”Ja, herre”, svarade han. 7 ”Var inte rädd!” sa David. ”Jag vill visa dig nåd för din far Jonatans skull. Du ska få tillbaka allt det land som tillhörde din farfar Saul och du ska alltid äta här vid mitt bord.” 8 Mefivoshet bugade sig djupt och sa: ”Men hur kan du, herre, bry dig om en död hund som mig?”
9 Kungen sände nu efter Sauls tjänare Siva och sa till honom: ”Jag har gett din husbondes sonson allt som tillhörde Saul och hans familj. 10 Du och dina söner och tjänare ska bruka landet åt honom, så att han får mat till sin familj, men själv ska han alltid äta vid mitt bord.”
Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare, 11 svarade: ”Jag ska göra precis som du har sagt, min herre och kung!”
Från den dagen åt Mefivoshet vid Davids bord som en av hans söner.
12 Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Hela Sivas familj blev Mefivoshets tjänare, 13 men själv bodde Mefivoshet i Jerusalem eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Mefivoshet var halt på båda fötterna.
David besegrar araméerna
(1 Krön 19:1-19)
10 En tid därefter dog Ammons kung och hans son Hanun efterträdde honom.
2 ”Jag vill visa min vänskap mot Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död. Men när Davids sändebud kom till ammoniternas land, 3 sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit för att spionera på staden[ac] och spana för att de ska kunna inta den.”
4 Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem halva skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem. 5 När David hörde vad som hänt, skickade han män för att möta dem eftersom de hade blivit så kränkta och uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka.
6 När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde 20 000 arameiska män från Bet-Rechov och Sova. Kungen i Maaka ställde upp med 1 000 man och 12 000 kom från Tov.
7 När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. 8 Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan araméerna från Rechov och Sova och männen från Maaka och Tov grupperade sig i det öppna landskapet. 9 När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. 10 Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna.
11 Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. 12 Var stark och modig och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör Herren vad han finner vara bäst.”
13 När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. 14 När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för Avishaj in i staden. Joav lämnade dem då i fred och återvände till Jerusalem.
15 Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, grupperade de om sina styrkor. 16 Hadadeser sände då bud efter araméer från andra sidan floden Eufrat. De kom till Helam under befäl av Shovak, överbefälhavaren över Hadadesers här.
17 Då David fick höra detta, samlade han hela Israels armé och tågade över Jordan till Helam. Där ställde araméerna upp och gav sig i strid med David. 18 De flydde för Israel, och David dödade 700 stridsvagnssoldater och 40 000 ryttare. Överbefälhavare Shovak slogs också ner och dog där. 19 När Hadadesers alla lydkungar insåg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och blev deras undersåtar.
Araméerna ville sedan inte längre hjälpa ammoniterna.
Davids synd och dess konsekvenser
(11:1—20:26)
Davids synd med Batseba
11 Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David ut Joav, sina egna män och hela Israels armé och de förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem.
2 En kväll när han hade stigit upp från sin bädd, gick han ut på palatsets tak. Därifrån fick han se en vacker kvinna som badade. 3 Han sände bud för att ta reda på vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. 4 Då sände David bud efter henne. Hon kom och han låg med henne. Hon höll just på att rena sig från sin orenhet.[ad] Sedan återvände hon hem.
5 När hon senare upptäckte att hon var gravid, meddelade hon David detta.
David försöker komma undan
6 Då sände David bud till Joav: ”Skicka hem hettiten Uria!” Joav skickade då Uria till David. 7 När Uria kom, frågade David hur Joav och armén i övrigt hade det och hur det gick i kriget. 8 Sedan sa han till honom att gå hem och tvätta fötterna. Uria lämnade då kungens palats och David sände en gåva till honom. 9 Men Uria gick inte hem. Han stannade över natten vid palatsets port och sov tillsammans med kungens tjänare.
10 När David fick reda på att Uria inte gått hem, frågade han honom: ”Varför gick du inte hem när du hade varit borta så länge?” 11 Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda befinner sig i tält. Min herre Joav och min herres män har sitt läger ute på de öppna fälten. Skulle då jag gå hem för att äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du själv lever, jag skulle aldrig göra något sådant!” 12 David sa till honom: ”Stanna här i dag! I morgon kan du återvända.”
Då stannade Uria i Jerusalem den dagen och dagen därpå. 13 David bjöd honom till sitt bord och drack honom full. Men Uria gick inte hem den kvällen heller, utan sov än en gång bland sin herres tjänare.
14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joav som han sände med Uria. 15 Han skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och dödad.”
16 Då gav Joav order till Uria att gå till en plats nära den belägrade staden, där han visste att fiendens bästa män stred. 17 Stadens män kom och anföll Joav och flera av Davids män stupade. Där dödades också hettiten Uria. 18 När Joav skickade sin rapport från stridens förlopp till David, 19 sa han till sin budbärare: ”När du har talat om för kungen vad som hänt i striden, 20 blir kungen kanske vred och frågar: ’Varför gick ni så nära staden? Visste ni inte att de skulle skjuta från muren? 21 Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, vid Teves? En kvinna som kastade en kvarnsten på honom från muren så att han dog![ae] Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du svara: ’Också din tjänare hettiten Uria blev dödad.’ ”
22 Budbäraren kom till Jerusalem och rapporterade till David enligt de order han fått från Joav.
23 Budbäraren berättade för David: ”Männen var starkare än vi. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi jagade dem tillbaka till stadsportarna. 24 Men bågskyttarna på muren sköt på oss, dina tjänare, och några av kungens män dödades. Också din tjänare hettiten Uria är död.”
25 Då svarade David budbäraren: ”Säg till Joav att han inte ska tappa modet! Svärdet dödar den ene såväl som den andre. Kämpa hårdare nästa gång och besegra staden! Säg till honom att vara vid gott mod!”
26 När Urias hustru hörde att hennes man hade dött, höll hon dödsklagan över honom. 27 Men när sorgetiden var över, skickade David efter henne och förde henne till sitt hus. Där blev hon hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.
Natan anklagar David
12 Herren sände Natan till David. När han kom dit sa han:
”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. 2 Den rike ägde många får och stora boskapshjordar. 3 Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter. 4 Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.”
5 David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant Herren lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden! 6 Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt[af], eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.”
7 Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Herren, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. 8 Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar[ag] och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer. 9 Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd. 10 Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.