Bible in 90 Days

³⁸ Till detta gjorde han tio fat av koppar. Varje fat var 2 meter i diameter och rymde 1 200 liter^[a] vatten. Han satte ett fat på vart och ett av de tio ställen. ³⁹ Fem av ställen placerade han i rummets södra del och fem i den norra. Havet ställde han i det hörn av templet som låg mot sydost. ⁴⁰ Hiram gjorde också grytorna, skovlarna och offerskålarna. Han fullbordade allt det arbete som han fått i uppdrag att göra åt kung Salomo i Herrens hus:

Mäster Hiram tillverkade alla föremålen åt kung Salomo till Herrens hus i polerad koppar. ⁴⁶ Kungen lät gjuta dem i lerformar på Jordanslätten mellan Suckot och Saretan. ⁴⁷ Salomo gjorde så mycket av alla dessa ting att vikten av koppar inte kunde fastställas.

⁴⁸ Salomo gjorde alla föremålen i Herrens hus:

⁵¹ När allt arbete Salomo gjorde för Herrens hus var klart, förde han in det som blivit helgat åt Herren av hans far David: silvret och guldet och alla kärlen och lade dem i skattkammaren i Herrens hus.

Arken flyttas till templet

(2 Krön 5:2—6:2)

8 Därefter kallade Salomo samman alla äldste i Israel, alla stamhövdingar och överhuvuden för de israelitiska familjerna. Han kallade dem till sig i Jerusalem för att hämta Herrens ark från Sion, Davids stad. ² Alla israeliterna samlades hos kung Salomo för högtiden i den sjunde månaden, etanim. ³ När alla Israels äldste hade kommit lyfte prästerna arken. ⁴ De bar upp Herrens ark och uppenbarelsetältet samt alla de heliga föremålen som fanns i det. Det var alltså prästerna och leviterna som hämtade dem dit upp. ⁵ Kung Salomo och hela Israels menighet som var samlad hos honom stod framför arken. De offrade får och boskap i en sådan mängd att de inte kunde räknas.

⁶ Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i det inre rummet av templet, det allra heligaste, under kerubernas vingar, ⁷ som var utbredda över platsen där arken stod, så att den och dess bärstänger täcktes av keruberna. ⁸ Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från det heliga, framför koret, men inte utifrån. De finns där än idag. ⁹ Ingenting annat fanns i arken förutom de två stentavlorna, som Mose lade ner i den vid Horeb, när Herren hade ingått förbundet med Israels folk efter uttåget ur Egypten.

¹⁰ När prästerna gick ut från helgedomen, fylldes Herrens hus av ett moln. ¹¹ Prästerna kunde inte fullgöra sin tjänst, därför att Herrens härlighet uppfyllde hans hus.

¹² Salomo sa då: ”Herren har sagt att han ska bo i dunklet, ¹³ men jag har gjort ett magnifikt tempel åt dig, en plats, där du kan bo i evighet.”

¹⁴ Sedan vände kungen sig till hela Israels församling och välsignade dem medan de stod upp.

¹⁵ Han sa:

”Välsignad vare Herren, Israels Gud, som nu med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David när han sa: ¹⁶ ’Jag har aldrig, sedan jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten, valt någon stad bland Israels stammar för att bygga ett hus för mitt namn. Men nu har jag valt David till att härska över mitt folk Israel.’

¹⁷ Min far David tänkte bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds namn, ¹⁸ men Herren sa till honom: ’Din tanke att bygga ett hus åt mitt namn var god, ¹⁹ men du är inte den som ska bygga det, utan din son, som föds åt dig, är den som ska bygga det huset åt mitt namn.’

²⁰ Herren har gjort vad han lovade. Jag har efterträtt min far David och sitter nu på Israels tron, som Herren har lovat, och jag har byggt templet åt Herrens, Israels Guds, namn. ²¹ Jag har gjort i ordning en plats där för arken med förbundet som Herren slutit med våra förfäder när han förde dem ut ur Egypten.”

Salomo inviger templet

(2 Krön 6:12-40)

²² Och inför hela Israels församling stod sedan Salomo framför Herrens altare och sträckte ut sina händer mot himlen.

²³ Han sa:

”Herre, Israels Gud, det finns ingen annan Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du håller förbundet och visar nåd mot dina tjänare, när de helhjärtat vandrar dina vägar. ²⁴ Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David; vad du med din mun lovat har du idag med din hand fullbordat.

²⁵ Herre, Israels Gud, uppfyll nu också det löfte du gav din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron, om bara dina efterkommande är vaksamma och lever inför mig som du har gjort.’ ²⁶ Ja, Israels Gud, låt ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse.

²⁷ Men skulle Gud vilja bo på jorden? Inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt! ²⁸ Men vänd dig ändå till din tjänares bön och vädjan, Herre, min Gud! Lyssna på det rop och den bön jag, din tjänare, idag ber inför dig: ²⁹ Låt din blick vaka över detta tempel natt och dag, över denna plats där du har sagt att ditt namn ska vara. Hör den bön jag, din tjänare, ber till dig, vänd mot denna plats. ³⁰ Hör din tjänares och ditt folk Israels vädjan, när de ber vända mot denna plats. Ja, hör i himlen där du bor och när du hör, förlåt!

³¹ När någon har begått ett brott mot en annan och blir ålagd en ed och kommer och svär den inför ditt altare i detta tempel, ³² lyssna då från himlen och agera, skaffa rätt åt dina tjänare. Förklara den skyldige skyldig och låt honom få vad han förtjänar, men frikänn den oskyldige och återupprätta honom i rättfärdighet.

³³ Om ditt folk Israel blir slaget av en fiende, därför att det har syndat mot dig och om folket sedan vänder om och bekänner ditt namn och ber och vädjar till dig om nåd i detta tempel, ³⁴ lyssna då till dem från himlen och förlåt ditt folk Israel deras synder och för dem tillbaka till det land som du gav deras förfäder.

³⁵ När himlen stängs, så att det inte regnar på grund av att de har syndat mot dig och om de då ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du har straffat dem, ³⁶ lyssna då i himlen och förlåt dina tjänares, ditt folk Israels, synd. Lär dem den rätta vägen som de ska vandra och sänd regn över det land som du har gett åt ditt folk.

³⁷ Om det blir hungersnöd eller epidemier i landet, om det är mjöldagg och mögel som härjar säden, eller gräshoppor och gräsmaskar, eller om fienden belägrar deras städer, eller vilken sjukdom eller plåga det än kommer, ³⁸ och vilken bön eller vädjan någon av ditt folk Israel än uppsänder – var och en känner bäst sin egen plåga i sitt hjärta – och sträcker ut sina händer mot detta hus, ³⁹ hör det då från himlen, där du bor. Förlåt och grip in! Ge var och en vad han förtjänar, för du känner hans innersta, ja endast du känner människornas innersta. ⁴⁰ Då ska de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra förfäder.

⁴¹ Om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från ett avlägset land för ditt namns skull, ⁴² för även där ska man få höra om ditt stora namn och om din mäktiga hand och din utsträckta arm, och han kommer och ber vänd mot detta tempel, ⁴³ hör då i himlen där du bor och gör vad främlingen begär av dig. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och frukta dig så som ditt folk Israel gör och inse att detta tempel som jag har byggt är kallat efter ditt namn.

⁴⁴ Om ditt folk på din befallning drar ut för att strida mot sin fiende och de ber till dig, Herre, vända mot denna stad som du har utvalt och mot detta tempel som jag har byggt åt ditt namn, ⁴⁵ hör då i himlen deras böner och vädjan och skaffa dem rätt.

⁴⁶ Om de syndar mot dig, för det finns ingen människa som inte syndar, och du blir vred på dem och överlämnar dem åt fienden och de förs bort i fångenskap till fiendens land, nära eller fjärran, ⁴⁷ och om de där i sitt fångenskapsland vänder om, åter vädjar till dig om nåd i sitt fångenskapsland och säger: ’Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda: Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda,’ ⁴⁸ om de då där i sina fienders land vänder om till dig helhjärtat och med uppriktigt sinne och ber till dig, vända mot sitt land som du gav deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det tempel som jag har byggt åt ditt namn, ⁴⁹ hör då, i himlen där du bor, deras bön och vädjan och skaffa dem rätt.

⁵⁰ Förlåt ditt folk som har syndat mot dig, förlåt alla deras onda gärningar och låt deras erövrare vara barmhärtiga mot dem, ⁵¹ för de är ditt folk, ditt arv, som du förde ut ur Egypten, den heta smältugnen. ⁵² Låt din blick vara riktad mot din tjänare och ditt folk Israel när de vädjar till dig och låt dina öron höra när de ropar till dig! Lyssna till dem när de än ber till dig, ⁵³ för du har själv avskilt dem till arvedel åt dig bland alla jordens folk, så som du talade om för din tjänare Mose när du, Herre, Herre, förde våra förfäder ut ur Egypten.”

⁵⁴ När Salomo hade avslutat sin bön och vädjan till Herren, reste han sig upp framför Herrens altare där han hade böjt knä med händerna sträckta mot himlen. ⁵⁵ Han reste sig och välsignade med hög röst hela Israels församling:

⁵⁶ ”Välsignad vare Herren, som har uppfyllt sitt löfte och låtit sitt folk Israel få ro! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade sin tjänare Mose. ⁵⁷ Herren, vår Gud, må vara med oss som han var med våra förfäder! Må han aldrig lämna eller överge oss! ⁵⁸ Må han vända våra hjärtan till sig så att vi vandrar på hans vägar och håller alla de bud, stadgar och befallningar som han gett våra förfäder. ⁵⁹ Orden i den bön som jag bett inför Herren, vår Gud, må alltid vara inför honom, både dag och natt, så att han dagligen skaffar rätt åt sin tjänare och hela Israel. ⁶⁰ Folk över hela jorden ska få veta att Herren är Gud och att det inte finns någon annan. ⁶¹ Överlämna era hjärtan helt åt Herren, vår Gud, så att ni alltid följer hans lagar och befallningar precis som ni gör i dag!”

⁶² Kungen och hela Israel frambar offer till Herren. ⁶³ Salomo offrade gemenskapsoffer till Herren, sammanlagt 22 000 tjurar och 120 000 får och getter. Så invigde kungen och hela Israels folk Herrens hus. ⁶⁴ Den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus och offrade där brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffer, eftersom kopparaltaret inför Herren var för litet för att rymma alla brännoffer, matoffer och fettstycken av gemenskapsoffren.

⁶⁵ Salomo firade högtiden tillsammans med hela Israel. Det var en stor församling, ända från Levo-Hamat till Egyptens bäck. De firade högtiden inför Herren, vår Gud, i sju dagar^[b] och sedan i ytterligare sju dagar, sammanlagt fjorton dagar. ⁶⁶ Sedan sände Salomo hem dem på åttonde dagen. Folket välsignade kungen och gick hem glada och lyckliga över allt det goda Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.

Gud varnar Salomo

(2 Krön 7:11-22)

9 När Salomo hade byggt färdigt Herrens hus och kungapalatset och uppnått allt annat som han hade längtat efter att få göra, ² visade sig Herren för honom ännu en gång, så som han hade gjort i Givon. ³ Herren sa till honom:

”Jag har hört din bön och din vädjan. Jag har helgat det här templet som du byggt, och jag har satt mitt namn här för evigt. Mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. ⁴ Om du nu vandrar mina vägar med ett ärligt och uppriktigt hjärta, som din far David gjorde inför mig, och i allting gör som jag befallt, följer mina bud och föreskrifter, ⁵ då ska jag låta ditt kungadöme bestå i Israel för all framtid, precis som jag lovade din far David, när jag sa till honom att det aldrig skulle saknas en ättling till honom på Israels tron.

⁶ Men om ni eller era barn vänder er bort och överger de befallningar och bud som jag gett er och börjar tjäna andra gudar och tillbe dem, ⁷ då ska jag utrota Israel ur det land som jag gav dem och förkasta detta hus som är helgat åt mitt namn. Israel kommer på så sätt att bli till ordspråk och nidvisa bland alla folk. ⁸ Detta hus som nu är så imponerande, ska var och en som går förbi häpet säga: ’Varför har Herren gjort så med detta land och detta tempel?’ ⁹ Svaret ska bli: ’Därför att de har övergett Herren, sin Gud, som förde deras förfäder ut ur Egypten och i stället hållit sig till andra gudar, tillbett och tjänat dem. Det är därför Herren lät allt detta onda drabba dem.’ ”

Salomos övriga bedrifter

(2 Krön 8:1-18)

¹⁰ Efter de tjugo år som det tagit för Salomo att bygga de två husen, Herrens hus och kungapalatset, ¹¹ gav han kung Hiram i Tyros tjugo städer i Galileen, eftersom denne hade försett honom med allt ceder- och cypressträ och guld som han önskat få. ¹² Men när Hiram kom från Tyros för att titta på städerna som Salomo gett honom, var han långt ifrån nöjd. ¹³ ”Vad är det här för städer, min broder?” frågade han. Och han gav dem namnet Kavul^[c] som de än idag kallas. ¹⁴ Hiram hade levererat 4 000 kilo guld till Salomo.

¹⁵ Så här förhöll det sig med den tvångskommenderade arbetskraft som Salomo hade använt till Herrens hus, sitt kungapalats, Millo^[d], Jerusalems mur och städerna Hasor, Megiddo och Geser. ¹⁶ Geser var den stad som anfallits och intagits av farao, kungen i Egypten. Han hade dödat dess kanaaneiska befolkning, bränt ner staden och sedan gett den som hemgift till sin dotter, en av Salomos hustrur. ¹⁷ Nu byggde Salomo upp Geser igen och även Nedre Bet Horon, ¹⁸ Baalat och Tamar i öknen. ¹⁹ Han byggde också upp förrådsstäder för sina vagnar och hästar. Han byggde allt som han önskade, både i Jerusalem, Libanon och över hela det område han härskade över.

²⁰ Allt folk som fanns kvar av amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna, som inte var israeliter, ²¹ deras ättlingar som var kvar i landet, som israeliterna inte hade förmått utrota, dem gjorde Salomo till tvångsarbetare som de är än idag. ²² Men han gjorde inga israeliter till slavar vid sina arbeten, utan de blev soldater, officerare, vagnskämpar och befälhavare för stridsvagnsstyrkor. ²³ Fogdarna över Salomos projekt hade under sig 550 tillsyningsmän som hade befälet över dem som utförde tvångsarbetet. ²⁴ När faraos dotter hade flyttat från Davids stad till palatset Salomo hade byggt åt henne, byggde han Millo^[e].

²⁵ Tre gånger om året offrade Salomo brännoffer och gemenskapsoffer på det altare som han hade byggt åt Herren och där tände han också rökelse inför Herren. Så hade han nu gjort templet färdigt.

²⁶ Kung Salomo byggde också en fartygsflotta i Esjon-Gever nära Elot vid Sävhavets kust i Edom.

²⁷ Hiram sände genom sina tjänare erfaret sjöfolk som tjänstgjorde i Salomos besättningar. ²⁸ De seglade till Ofir och hämtade därifrån mer än femton ton^[f] guld till kung Salomo.

Drottningen av Saba på besök

(2 Krön 9:1-12)

10 När drottningen av Saba hörde ryktet om Salomo och Herrens namn, kom hon för att pröva honom med svåra frågor. ² Hon kom till Jerusalem med en mycket stor karavan av kameler, lastade med kryddor, guld i stor mängd och ädelstenar. Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade i tankarna. ³ Salomo gav henne svar på alla hennes frågor. Ingenting var för svårt för kungen att förklara. ⁴ När drottningen av Saba såg all Salomos vishet och palatset han byggt, ⁵ rätterna på hans bord, hovmännen som satt där, tjänarna i sina dräkter och munskänkarna som passade upp, när hon såg brännoffren han bar fram i Herrens hus, blev hon andlös av förundran.

⁶ Hon sa till kungen: ”Allt jag har hört om dig och din vishet i mitt eget land är alltså sant! ⁷ Jag kunde inte tro det man berättade förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte berättat hälften för mig! Din vishet och din rikedom överträffar allt jag hört. ⁸ Lyckliga är dina män^[g] och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och lyssna till din vishet! ⁹ Välsignad vare Herren, din Gud, som har funnit behag i dig och satt dig på Israels tron! I sin eviga kärlek till Israel har Herren satt dig till dess kung för att du ska sörja för lag och rättfärdighet.”

¹⁰ Hon gav kungen över fyra ton guld och stora mängder av olika slags kryddor och dyrbara ädelstenar. Så mycket kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig förts in i landet sedan dess.

¹¹ När också kung Hirams fartyg anlände med guld från Ofir, förde de även med sig stora mängder almugträ^[h] och ädelstenar. ¹² Kungen använde almugträet till inredningen i Herrens hus och kungapalatset och till att bygga harpor och lyror för sångarna. Så mycket almugträ har varken förr eller senare funnits i landet.

¹³ Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade sig och bad om, förutom allt som han av kunglig frikostighet skänkte henne. Sedan återvände hon med sina tjänare tillbaka till sitt land.

Salomos oerhörda rikedom

(2 Krön 1:14-17; 9:13-28)

¹⁴ Vikten av det guld Salomo fick varje år var över 23 ton^[i], ¹⁵ förutom det som handelsmän och affärsmän kom med, liksom kungarna i Arabien och ståthållarna i landet. ¹⁶ Kung Salomo lät göra 200 stora sköldar av uthamrat guld, var och en på 600 siklar^{[j] 17} och 300 mindre sköldar av uthamrat guld till en vikt av tre minor^[k] guld vardera. Dessa placerade han i Libanonskogshuset.

¹⁸ Kungen gjorde också en stor tron av elfenben och belade den med fint guld. ¹⁹ Den hade sex trappsteg, och ett ryggstöd som var avrundat upptill. På bägge sidorna av sätet fanns armstöd, och vid vart och ett av dem stod ett lejon. ²⁰ Tolv lejon stod också på de sex trappstegen, ett i varje ände. Något sådant hade aldrig gjorts i något annat kungarike.

²¹ Alla kung Salomos dryckeskärl och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silvret betraktades inte på Salomos tid som värt någonting.

²² Kungen hade fartyg som seglade till Tarshish med Hirams fartyg, och återvände vart tredje år med guld, silver, elfenben, apor och påfåglar^[l].

²³ Kung Salomo var rikare och visare än någon annan kung på jorden. ²⁴ Från hela världen kom människor för att lyssna till hans gudagivna vishet. ²⁵ Var och en av dem gav honom årligen gåvor, föremål av silver och guld, kläder, vapen, kryddor, hästar och mulåsnor.

²⁶ Salomo samlade också vagnar och hästar. Han hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar, dels i vagnstäderna, dels hos kungen i Jerusalem. ²⁷ Silvret var tack vare Salomo lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. ²⁸ Salomos hästar köptes i Egypten och Kuve^[m]. Kungens uppköpare importerade dem från Kuve. ²⁹ Varje vagn som de importerade från Egypten kostade 600 siklar silver och en häst 150 siklar. De exporterade dem också till hettiternas och araméernas kungar.

Salomos hustrur förleder honom

11 Kung Salomo älskade många utländska kvinnor vid sidan om faraos dotter, kvinnor från Moab, Ammon, Edom och Sidon och från hettiterna. ² De var folk om vilka Herren hade sagt till israeliterna: ”Ni ska inte beblanda er med dessa folk, eftersom de förleder er, så att ni fäster er vid deras avgudar.” Ändå höll sig Salomo till dem i kärlek. ³ Han hade 700 hustrur av kunglig härkomst och 300 bihustrur. De förledde honom ⁴ och när han började bli äldre, fick de honom att tillbe andra gudar. Han höll sig inte längre helhjärtat till Herren, sin Gud, som hans far David hade gjort. ⁵ Salomo tillbad Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrige gud. ⁶ Alltså gjorde Salomo det som var ont i Herrens ögon och han följde inte Herren i allt som hans far David hade gjort. ⁷ Han byggde till och med en offerplats på berget öster om Jerusalem åt Kemosh, moabiternas vidrighet, en annan åt Molok^[n], ammoniternas vidrighet, ⁸ och likadant för alla sina utländska hustrur som tände rökelse och offrade till sina gudar.

⁹ Herren blev mycket vred på Salomo för att han hade avfallit från Herren, Israels Gud, som två gånger hade uppenbarat sig för honom ¹⁰ och varnat honom för att tillbe andra gudar. Men Salomo hade inte rättat sig efter Herrens befallning ¹¹ och därför sa Herren till honom: ”Eftersom det förhåller sig så här med dig och du har inte hållit mitt förbund och inte heller levt efter mina lagar, ska jag ta riket från dig och ge det åt en av dina tjänare. ¹² Men för din far Davids skull ska jag inte göra det medan du lever. Jag ska ta riket från din son, ¹³ men inte hela. För min tjänare Davids skull och för min utvalda stad Jerusalems skull ska han få behålla en av stammarna.”

Salomos fiender

¹⁴ Herren såg till att Salomo fick en motståndare i edoméen Hadad som tillhörde den edomitiska kungafamiljen.

¹⁵ Tidigare när David hade stridit mot Edom, hade Joav, överbefälhavaren för hans här, dragit upp för att begrava dem som dött och han hade då tagit livet av alla män i Edom. ¹⁶ Joav och israeliterna stannade sex månader för att utplåna alla män i Edom. ¹⁷ Men Hadad som bara var en pojke flydde till Egypten tillsammans med några edoméer som varit hans fars tjänare. ¹⁸ De begav sig från Midjan till Paran där de tog med sig ytterligare några män och gick till Egypten. Där tog farao, kungen av Egypten, emot dem och gav Hadad ett hus med mark och även underhåll.

¹⁹ Farao såg med stor välvilja på Hadad och gav honom en syster till drottning Tachpenes som hustru. ²⁰ Tachpenes syster födde åt honom en son, Genuvat, som Tachpenes lät växa upp i faraos palats tillsammans med faraos egna söner. ²¹ Men när Hadad i Egypten fick höra att både David^[o] och överbefälhavaren Joav var döda, bad han farao om tillåtelse att få vända tillbaka till sitt eget land.

²² Farao frågade honom: ”Vad är det du saknar här, eftersom du vill tillbaka hem?” ”Ingenting, men jag vill ändå resa hem igen”, svarade han.

²³ Ännu en av Salomos fiender som Gud lät resa upp var Reson, Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadeser, kungen i Sova. ²⁴ Reson hade blivit ledare för ett gäng banditer efter att David slog ner dem^[p]. De drog iväg och bosatte sig i Damaskus och tog kontrollen över staden. ²⁵ Under hela Salomos livstid var Reson Israels fiende och utgjorde ytterligare ett problem för honom vid sidan av Hadad. Reson härskade i Aram och var alltså Israels fiende.

²⁶ En annan upprorsmakare var Salomos tjänare, Nevats son, Jerobeam från Sereda i Efraim. Hans mor hette Serua och var änka. ²⁷ Detta är bakgrunden till hans uppror mot kungen: Salomo höll på att bygga upp Millo och reparerade murarna i sin far Davids stad. ²⁸ Jerobeam var en duktig arbetare och när Salomo upptäckte hur bra denne unge man arbetade, gjorde han honom ansvarig för det arbete som Josefs stam skulle utföra.

²⁹ En dag när Jerobeam var på väg från Jerusalem, träffade han profeten Achia från Shilo som var klädd i en alldeles ny mantel. De två var ensamma på fältet. ³⁰ Achia tog då sin mantel och rev den i tolv delar ³¹ och sa till Jerobeam: ”Ta tio av de här bitarna, för Herren, Israels Gud, säger: ’Jag ska ta kungariket ur Salomos hand och ge dig tio av stammarna. ³² Men jag ska lämna kvar en stam åt honom för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt bland alla Israels stammar. ³³ De har övergett mig och börjat tillbe Astarte, sidoniernas gudinna, Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De har inte vandrat på mina vägar och inte gjort vad som är rätt inför mig. De har inte följt mina lagar och föreskrifter så som hans far David gjorde.

³⁴ Men jag ska inte ta hela riket från Salomo nu. För min tjänare Davids skull, honom som jag utvalde därför att han höll mina bud och lagar, ska jag låta Salomo regera under resten av sitt liv. ³⁵ Men jag ska ta riket från hans son och ge dig tio stammar. ³⁶ Hans son ska få behålla en stam, så att min tjänares Davids lampa kan fortsätta att brinna inför mig i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mitt namn. ³⁷ Jag ska låta dig regera över allt du önskar; du ska bli kung över Israel. ³⁸ Om du lyder vad jag befaller dig och vandrar på mina vägar och gör vad som är rätt inför mig och håller mina stadgar och bud som min tjänare David gjorde, då ska jag vara med dig och jag ska bygga åt dig ett kungahus som består så som jag byggde åt David och jag ska ge Israel åt dig. ³⁹ Jag ska förödmjuka Davids ättlingar, dock inte för alltid.’ ”

⁴⁰ Salomo försökte döda Jerobeam, men han flydde till Shishak, kungen i Egypten. Där stannade Jerobeam tills Salomo var död.

Salomo dör

(2 Krön 9:29-31)

⁴¹ Salomos historia i övrigt, vad han gjorde och hans visdom finns nedtecknat i Salomos krönika.

⁴² Salomo regerade över hela Israel i Jerusalem i fyrtio år. ⁴³ Sedan dog han och gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

Ett delat rike

(1 Kung 12:1—2 Kung 17:41)

Uppror av stammarna i norr

Upproret mot Rehabeam

(2 Krön 10:1-19)

12 Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. ² När Jerobeam, Nevats son, fick höra det – han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo – återvände han från Egypten. ³ Man skickade bud efter honom och han och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sa: ⁴ ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” ⁵ Rehabeam svarade: ”Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg.

⁶ Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han.

⁷ ”Om du idag blir detta folks tjänare och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de.

⁸ Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. ⁹ Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.”

¹⁰ De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger^[q] är tjockare än min fars midja. ¹¹ Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ”

¹² Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam som kungen hade sagt att de skulle göra. ¹³ Kungen gav då folket ett hårt svar och förkastade det råd som de äldre gett honom ¹⁴ och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.”

¹⁵ Kungen lyssnade inte till folket. Herren styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som Herren hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.

¹⁶ När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de:

Så gick israeliterna hem. ¹⁷ Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer. ¹⁸ När kung Rehabeam skickade ut Adoram som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹ Israel bröt med Davids ätt och de är skilda än idag.

²⁰ När Israels folk fick höra att Jerobeam hade återvänt från Egypten, skickade de efter honom och kallade honom till ett möte med hela folket. Där gjorde de honom till kung över Israel. Det var bara Judas stam^[r] som höll sig till Davids familj.

²¹ Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Salomos son Rehabeam. ²² Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja:

²³ ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla i Juda och Benjamin och det övriga folket: ²⁴ ’Så säger Herren: ”Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder, Israels folk! Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig!” ’ ”

Då lydde de Herrens ord och återvände till sitt, så som Herren befallt.

Jerobeam leder Israel in i avguderi

(2 Krön 11:1-4)

²⁵ Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Senare gick han och byggde upp Penuel. ²⁶ Jerobeam tänkte för sig själv att riket nu skulle kunna komma tillbaka till Davids ättlingar ²⁷ och att, om folket fortsatte att offra i Herrens hus i Jerusalem, de skulle kunna vända tillbaka till sin herre Rehabeam, kungen av Juda. De skulle till och med kunna döda honom för att sedan vända tillbaka till Rehabeam.

²⁸ Jerobeam lät då på uppmaning av sina rådgivare tillverka två kalvar av guld och sa till folket: ”Det blir alldeles för besvärligt för er att gå upp till Jerusalem. Här är dina gudar, Israel, som ledde dig ut ur Egypten!”

²⁹ En av dessa guldkalvar ställdes i Betel och den andra i Dan. ³⁰ Dessa förledde folket att synda. Man reste till och med ända upp till Dan för att tillbe den kalv som fanns där. ³¹ Jerobeam byggde också upp tempel på offerhöjderna och avskilde präster bland folket, även sådana som inte var leviter. ³² Jerobeam instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden i Betel, motsvarande högtiden i Juda. Jerobeam offrade själv till kalvarna som han låtit göra. Och det var där i Betel som han avskilde präster för offerplatserna som han låtit göra. ³³ På femtonde dagen i åttonde månaden som han själv valt, offrade han på altaret som han byggt i Betel. Så instiftade han en högtid för israeliterna och gick upp till altaret för att offra.

Kungar i Israel och Juda

Profetia mot Jerobeam och Israel

13 En gudsman hade på Herrens befallning kommit från Juda till Betel, när Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden. ² Han ropade Herrens ord mot altaret: ”O, altare, altare! Så säger Herren: ’I Davids ätt ska en son födas vid namn Josia. Han ska på dig offra de offerhöjdspräster som nu har kommit hit för att tända offereld och människoben ska då brännas på dig.’ ”

³ Sedan gav han ett tecken: ”Detta är tecknet på att det är Herren som talat: detta altare ska falla sönder och askan på det ska spillas ut.”

⁴ När kung Jerobeam hörde gudsmannens ord mot altaret i Betel, sträckte han ut sin hand från altaret och gav order om att han skulle gripas. Men när han sträckte ut sin hand mot mannen förtvinade den, så att han inte kunde dra den tillbaka. ⁵ Samtidigt rämnade altaret och askan spilldes ut, precis det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade sagt.

⁶ ”Be och vädja till Herren, din Gud, att återställa min hand igen”, sa kungen till gudsmannen. Gudsmannen bad till Herren och kungens hand blev återställd och var nu som förut.

⁷ Då sa kungen till gudsmannen: ”Kom med mig till palatset och ät med mig så ska jag ge dig en gåva!”

⁸ ”Inte ens om du gav mig hälften av all din rikedom skulle jag gå med dig”, svarade gudsmannen kungen. ”Inte heller vill jag äta eller dricka vatten på denna plats, ⁹ för Herren har gett mig en bestämd order om att inte äta eller dricka någonting och att jag inte heller ska gå tillbaka samma väg jag kom.”

¹⁰ Han tog alltså en annan väg och gick inte tillbaka samma väg som han kommit till Betel.

¹¹ Men i Betel bodde det en gammal profet och hans söner kom hem och berättade vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen.

¹² ”Vilken väg tog han?” frågade den gamle profeten. Hans söner visade honom vägen som gudsmannen från Juda hade tagit. ¹³ Då sa han: ”Sadla min åsna!”

Så snart de hade sadlat åsnan, satte han sig på den, ¹⁴ red efter gudsmannen och hittade honom där han satt under en terebint. ”Är du gudsmannen som kommer från Juda?” frågade han honom. ”Ja, det är jag”, svarade han. ¹⁵ ”Kom med mig hem och ät”, bad den gamle profeten.

¹⁶ ”Nej, jag kan inte vända tillbaka och gå med dig”, svarade gudsmannen. ”Jag kan inte heller äta eller dricka med dig här. ¹⁷ Herren befallde mig: ’Du ska varken äta eller dricka där. Du ska inte heller gå tillbaka samma väg som du har gått dit.’ ”

¹⁸ ”Jag är också profet som du”, sa den gamle mannen. ”En ängel har gett mig ett budskap från Herren: ’För honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka.’ ” Den gamle mannen ljög för honom, ¹⁹ men gudsmannen följde med honom till hans hus och åt och drack där.

²⁰ Medan de satt vid bordet, kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka ²¹ och han ropade till gudsmannen från Juda: ”Så säger Herren: ’Du har varit upprorisk mot Herrens ord och inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig. ²² Du har kommit tillbaka hit och ätit och druckit där han hade förbjudit dig att äta och dricka. Din kropp ska därför inte bli begravd i dina fäders grav.’ ”

²³ När gudsmannen hade avslutat måltiden, sadlade profeten som fört honom tillbaka en åsna åt honom ²⁴ och han gav sig iväg igen. Men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans kropp låg där på vägen med åsnan och lejonet stående bredvid. ²⁵ De som kom förbi såg kroppen ligga på vägen och lejonet stå bredvid. De gick och berättade detta i staden där den gamle profeten bodde.

²⁶ När profeten som hade fört gudsmannen tillbaka från sin färd hörde detta, sa han: ”Det är gudsmannen som var upprorisk mot Herrens befallning. Det är därför som Herren överlämnat honom åt lejonet och låtit lejonet riva ihjäl honom. Det blev som Herren hade talat till honom.”

²⁷ Han bad än en gång sönerna att sadla åsnan och det gjorde de.

²⁸ Han gav sig iväg och fann hans kropp på vägen. Åsnan och lejonet stod fortfarande kvar där. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. ²⁹ Profeten lyfte upp gudsmannens kropp och lade den på åsnan och tog den med hem till staden för att hålla dödsklagan över mannen och begrava honom.

³⁰ Han lade kroppen i sin egen grav och höll dödsklagan: ”Min broder, min broder!”

³¹ Efter begravningen sa han till sina söner att de, när han dog, skulle begrava honom där profeten låg och han tillade: ”Lägg mina ben bredvid hans ben! ³² För det ord han på Herrens befallning ropade ut mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerhöjderna i alla Samariens städer ska verkligen gå i uppfyllelse.”

³³ Trots detta vände inte Jerobeam om från sin ogudaktiga väg. Han utsåg ännu fler män bland folket till präster, ja, vem som ville kunde få bli vigd till präst vid offerplatserna. ³⁴ Detta var Jerobeams ätts synd som resulterade i att den förintades och utrotades från jorden.

Guds dom över Jerobeam

14 Vid den tiden blev Jerobeams son Avia sjuk. ² Då sa Jerobeam till sin hustru: ”Gå och förklä dig så att ingen kan känna igen dig som Jerobeams hustru! Sedan ska du gå till Shilo och söka upp profeten Achia, han som förutsade att jag skulle bli kung över detta folk. ³ Ta med dig tio bröd, några kakor och en kruka honung och gå till honom. Han kommer då att tala om för dig hur det går med pojken.”

⁴ Jerobeams hustru gjorde så och gav sig iväg till Achias hem i Shilo. Achia var nu en gammal man och kunde inte se. ⁵ Men Herren talade om för honom att Jerobeams hustru skulle komma förklädd till honom för att fråga om sin sjuke son. Herren talade också om för Achia vad han skulle svara henne.

⁶ När därför Achia hörde henne komma i dörren, ropade han: ”Kom in, du Jerobeams hustru! Varför försöker du dölja vem du är? Jag har sorgliga nyheter åt dig. ⁷ Gå och säg till Jerobeam: ’Så säger Herren, Israels Gud: ”Jag upphöjde dig ur folket och gjorde dig till furste över mitt folk Israel. ⁸ Jag ryckte kungariket från Davids familj och gav det till dig, men du har inte varit som min tjänare David som lydde mina befallningar och helhjärtat följde mig och gjorde endast det som var rätt inför mig. ⁹ Du har gjort mer ont än någon före dig. Du har gjort andra gudar åt dig och väckt min vrede med dina gjutna gudar. Eftersom du har vänt ryggen åt mig ¹⁰ ska jag låta olyckor komma över Jerobeams familj. Jag ska utrota alla Jerobeams manliga ättlingar i Israel, både slavar och fria. Jag ska förinta hela hans hus, som man bränner gödsel tills det inte finns något kvar. ¹¹ De i Jerobeams familj som dör inne i staden ska ätas av hundar, och de som dör ute på landsbygden blir mat till fåglarna.” ’ Så har Herren talat.

¹² Gå nu hem. När du går in i staden kommer pojken att dö. ¹³ Hela Israel ska hålla dödsklagan över honom och begrava honom, och han är den ende i Jerobeams familj som kommer att läggas i en grav, för det är bara i honom bland dem som Herren, Israels Gud, har sett något gott.

¹⁴ Herren ska låta en kung uppstå i Israel, som ska utplåna Jerobeams hela släkt. Och vad händer inte redan nu idag?^{[s] 15} Herren ska slå Israel, så att det blir som vajande vass i vatten. Han ska rycka upp Israel från detta goda land, som gavs till deras förfäder, och sprida ut dem till andra sidan av floden Eufrat. De har väckt Herrens vrede genom sina asherapålar^[t] som de gjort. ¹⁶ Han ska överge Israel på grund av Jerobeams synd, som har fått hela Israel att synda med honom.”

¹⁷ Jerobeams hustru återvände till Tirsa, och just som hon gick in genom dörren till sitt hem dog pojken. ¹⁸ Han begravdes, och hela Israel höll dödsklagan över honom, precis som Herren hade förutsagt genom sin tjänare profeten Achia.

¹⁹ Jerobeams historia i övrigt, de krig han förde och annat som skedde under hans regeringstid, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

²⁰ Jerobeam regerade i tjugotvå år och efterträddes vid sin död av sonen Nadav.

Rehabeam regerar i Juda

(2 Krön 12:9-16)

²¹ Rehabeam, Salomos son, var kung i Juda. Han var fyrtioett år gammal när han började regera och innehade tronen i Jerusalem i sjutton år, i den stad som Herren hade utvalt bland alla Israels stammar att låta sitt namn bo i. Rehabeams mor var ammonitiska och hette Naama.

²² Folket i Juda gjorde det som var ont inför Herren, och med de synder de begick väckte de hans vrede ännu mer än vad deras fäder hade gjort. ²³ De byggde åt sig offerhöjder, satte upp stenstoder^[u] och asherapålar på alla höjder och under alla grönskande träd. ²⁴ Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket tog efter alla avskyvärdheter hos de folk Herren hade drivit bort för israeliterna.

²⁵ Under Rehabeams femte regeringsår anföll den egyptiske kungen Shishak Jerusalem. ²⁶ Han plundrade Herrens hus och kungapalatset på alla skatter. Han tog allting, även de guldsköldar som Salomo hade låtit göra. ²⁷ Kung Rehabeam lät i stället för dem göra sköldar av koppar i stället och lämnade dem i förvar hos den kungliga livvakten vid ingången till palatset. ²⁸ Varje gång kungen gick till Herrens hus gick livvakterna med och bar dessa sköldar och lämnade dem sedan tillbaka till vaktrummet.

²⁹ Rehabeams historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

³⁰ Det var ständigt krig mellan Rehabeam och Jerobeam. ³¹ När Rehabeam dog begravdes han bland sina fäder i Davids stad. Hans mor var ammonitiskan Naama. Han efterträddes av sonen Aviam.

Aviam regerar i Juda

(2 Krön 13:1-2; 13:22—14:1)

15 Under Jerobeams, Nevats sons, artonde regeringsår i Israel blev Aviam kung över Juda. ² Han regerade i Jerusalem i tre år. Aviams mor var Maaka, dotter^[v] till Avishalom. ³ Han syndade på samma sätt som sin far, och hans hjärta var inte hängivet Herren, hans Gud, som hans far Davids hade varit. ⁴ Men för Davids skull lät Herren, hans Gud, alltid en lampa brinna för honom i Jerusalem och upphöjde hans son till hans efterträdare och gjorde Jerusalem starkt. ⁵ David hade gjort det som var rätt inför Herren och aldrig vänt sig bort från hans befallningar under hela sin livstid, med undantag för fallet med hettiten Uria.

⁶ Under hela Rehabeams^[w] livstid var det ständigt krig mellan honom och Jerobeam.

⁷ Aviams historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika. Det var krig mellan Aviam och Jerobeam.

⁸ Aviam dog och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom.

Asa regerar i Juda

(2 Krön 14:2-3; 15:16—16:6; 16:11-14)

⁹ Asa blev kung i Juda under Jerobeams tjugonde regeringsår i Israel, ¹⁰ och han regerade i fyrtioett år i Jerusalem. Hans mor^[x] var Maaka, Avishaloms dotter. ¹¹ Asa gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans förfader David hade gjort. ¹² Han drev ut de manliga kulttjänarna ur landet och rev ner alla de gudabilder som hans far hade gjort. ¹³ Han avsatte till och med sin mor Maaka som drottningmoder, därför att hon hade låtit tillverka en asherapåle. Den högg han ner och brände upp i Kidrons dal. ¹⁴ Men offerplatserna blev inte avskaffade, fastän Asa i sitt innersta var trogen till Herren under hela sin livstid. ¹⁵ Han förde till Herrens hus de silver- och guldföremål som han och hans far hade helgat.

¹⁶ Det rådde ett ständigt krig mellan kung Asa och Israels kung Basha. ¹⁷ Kung Basha av Israel drog ut mot Juda och befäste Rama för att hindra att någon kom vare sig till eller från Asa, kungen i Juda. ¹⁸ Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkammaren i Herrens hus, och även skatterna i kungapalatset, och bad sina tjänare att föra alltsammans till araméerkungen i Damaskus, Ben-Hadad, son till Tavrimmon, son till Hesjon, och säga:

¹⁹ ”Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan din far och min far. Jag sänder dig en gåva av silver och guld. Bryt ditt förbund med Israels kung Basha, så att han lämnar mig i fred.”

²⁰ Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och sände sina befälhavare mot Israels städer. Han intog Ijon, Dan, Avel Bet-Maaka och hela Kinneret och hela Naftalis land. ²¹ När Basha hörde detta avslutade han bygget i Rama och vände tillbaka till Tirsa. ²² Kung Asa sammankallade då alla judéerna, och de förde bort från Rama sten och timmer som Basha använt. Det använde kung Asa till att bygga upp Geva i Benjamin och Mispa.

²³ Asas historia i övrigt, hans erövringar, vad han gjorde och de städer han byggde finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

På äldre dagar fick han en sjukdom i sina fötter. ²⁴ När han dog begravdes han bland sina fäder i sin far Davids stad, och hans son Joshafat efterträdde honom.

Nadav regerar i Israel

²⁵ Under Juda kung Asas andra regeringsår blev Jerobeams son Nadav kung i Israel. Han regerade i Israel i två år. ²⁶ Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han gick samma vägar som sin far, begick samma synder och förledde Israel till synd.

²⁷ Basha, son till Achia från Isaskars stam, ledde en sammansvärjning mot Nadav och mördade honom när han med den israelitiska armén belägrade den filisteiska staden Gibbeton.

Basha regerar i Israel

²⁸ Basha dödade Nadav under Juda kung Asas tredje regeringsår och blev själv kung efter honom.

²⁹ Så fort han blivit kung dödade Basha alla som tillhörde Jerobeams familj och lämnade ingen levande varelse kvar, utan utplånade dem alla, precis som Herren hade sagt genom sin tjänare Achia från Shilo. ³⁰ Detta skedde därför att Jerobeam hade retat Herren, Israels Gud, till vrede genom att synda och förleda Israel till synd.

³¹ Nadavs historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

³² Det rådde ständigt krig mellan Asa och Israels kung Basha. ³³ Under Juda kungs Asas tredje regeringsår blev Basha, Achias son, kung över Israel och regerade i Tirsa i tjugofyra år. ³⁴ Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han följde Jerobeams vägar och begick samma synder som denne förlett Israel till.

16 Herrens ord kom till Jehu, Hananis son, mot Basha:

² ”Jag lyfte upp dig ur gruset för att göra dig till furste över mitt folk Israel, men du har vandrat på Jerobeams vägar. Du har fått mitt folk Israel att synda och mig att bli vred. ³ Därför ska jag nu rensa bort Basha och hans familj, på samma sätt som jag gjorde med Jerobeam, Nevats son. ⁴ De i Bashas familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli mat åt fåglar.”

⁵ Bashas historia i övrigt, vad han gjorde och hans erövringar finns nedtecknat i Israels kungars krönika. ⁶ Basha dog och begravdes bland sina fäder i Tirsa. Hans son Ela blev kung efter honom. ⁷ Genom profeten Jehu, Hananis son, kom Herrens ord till Basha och hans familj: på grund av allt det onda han hade gjort inför Herren, väckt hans vrede genom sina handlingar och förgjort Jerobeams familj, gick det för honom som för dennes familj.

Ela regerar i Israel

⁸ Ela, Bashas son, blev kung i Israel under kung Asas tjugosjätte regeringsår i Juda, och han regerade i två år i Tirsa. ⁹ Då anstiftade hans tjänare Simri, som hade befälet över hälften av stridsvagnarna, en sammansvärjning mot honom. En dag var kung Ela berusad när han befann sig i Tirsa hemma hos Arsa, som hade ansvaret för palatset i Tirsa. ¹⁰ Simri kom in, slog ner och dödade Ela. Detta hände under kung Asas tjugosjunde regeringsår i Juda. Sedan blev Simri kung i hans ställe.

¹¹ Efter att ha blivit kung och intagit tronen dödade Simri hela Bashas familj och skonade ingen enda man eller pojke, varken släktingar eller vänner. ¹² Simri utrotade hela Bashas ätt i överensstämmelse med vad Herren hade förutsagt mot Basha genom profeten Jehu. ¹³ Detta var en följd av Bashas och hans son Elas synder som de hade förlett Israel till, och så väckt Herren, Israels Guds vrede genom sina värdelösa gudar.

¹⁴ Elas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

Simri regerar i Israel

¹⁵ Simri regerade i Tirsa i sju dagar under Juda kungs Asas tjugosjunde regeringsår. När Israels armé, som då belägrade den filisteiska staden Gibbeton, ¹⁶ fick höra att Simri hade gjort en sammansvärjning och mördat kungen, beslöt de att samma dag göra Omri, överbefälhavaren för hären, till kung över Israel. ¹⁷ Omri förflyttade sig med alla israeliterna från Gibbeton till Tirsa, som han belägrade. ¹⁸ När Simri såg att staden var förlorad, gick han in i kungapalatset och satte eld på det och sig själv. Han dog, ¹⁹ därför att han hade syndat och gjort det som var ont i Herrens ögon, gått Jerobeams väg och begått samma synder som han förlett Israels folk till.

²⁰ Simris historia i övrigt och hans sammansvärjning finns nedtecknad i Israels kungars krönika.