The Daily Audio Bible

Davids sista ord till Salomo

2 Då tiden närmade sig att David skulle dö, befallde han sin son Salomo och sade: ^2 (A) ”Jag går nu all världens väg^[a]. Var stark och visa dig som en man. ^3 (B) Håll fast vid vad Herren din Gud har befallt dig, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, bud, föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag. Då får du framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, ^4 (C) så att Herren kan uppfylla sitt ord som han uttalade över mig när han sade: Om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och hela sin själ, sade han, då ska det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron.

^5 (D) Du vet också vad Joab, Serujas^[b] son, har gjort mot mig, och vad han gjorde mot de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem och spillde blod i fredstid som om det var krig^[c], han skvätte blod över bältet runt sina höfter och över skorna på sina fötter som om det var krig. ⁶ Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid.

^7 (E) Men mot gileaditen Barsillajs söner^[d] ska du visa godhet och låta dem vara med bland dem som äter vid ditt bord. För så gjorde de mot mig när jag flydde för din bror Absalom.

^8 (F) Sedan har du Shimei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dagen då jag gick till Mahanajim. Sedan kom han ner till Jordan och mötte mig^[e], och jag gav honom min ed inför Herren och sade: Jag ska inte döda dig med svärd. ⁹ Men låt honom nu inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du ska göra med honom. Låt hans grå hår fara ner i dödsriket med blod.”

David dör

^10 (G) David gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. ^11 (H) Den tid David regerade över Israel var fyrtio år.^[f] I Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år. ¹² Och Salomo satt på sin far Davids tron, och hans kungamakt var starkt befäst.

Adonia dör

¹³ Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Bat-Seba. Hon frågade då: ”Kommer du med fredliga avsikter?” Han svarade: ”Ja, med fred.” ¹⁴ Han fortsatte: ”Jag har något att tala med dig om.” Hon svarade: ”Säg det.” ^15 (I) Då sade han: ”Du vet ju att kungadömet var mitt och att hela Israel hade fäst sina blickar på mig och väntade att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och över till min bror. Genom Herren blev det hans. ¹⁶ Nu har jag en enda bön till dig. Visa inte bort mig.” Hon svarade: ”Tala.” ^17 (J) Då sade han: ”Tala med kung Salomo – dig visar han ju inte bort – och be att han ger mig Abishag från Shunem till hustru.” ¹⁸ Bat-Seba svarade: ”Visst, jag ska tala med kungen om dig.”

¹⁹ Bat-Seba gick till kung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då reste sig kungen och gick henne till mötes, bugade sig för henne och satte sig på sin tron. Man ställde också fram en stol^[g] åt kungens mor, och hon satte sig till höger om honom. ²⁰ Sedan sade hon: ”Jag har en enda liten bön till dig. Visa inte bort mig.” Kungen svarade henne: ”Mor, låt mig höra din bön. Jag ska inte visa bort dig.” ²¹ Då sade hon: ”Låt Adonia få Abishag från Shunem till hustru.”

^22 (K) Men kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Abishag från Shunem åt Adonia? Du kunde lika gärna be mig ge kungadömet^[h] till honom – han är ju min äldre bror – till honom och till prästen Ebjatar och till Joab, Serujas son!” ²³ Kung Salomo svor en ed inför Herren och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för att han sagt detta. ²⁴ Och nu, så sant Herren lever, han som har utsett mig och satt mig på min far Davids tron och som har byggt mig ett hus efter sitt löfte: I dag ska Adonia dödas.” ²⁵ Och kung Salomo sände i väg Benaja, Jojadas son, som högg ner Adonia så att han dog.

Ebjatar och Joab straffas

^26 (L) Till prästen Ebjatar^[i] sade kungen: ”Gå till dina ägor i Anatot^[j]. Du har förtjänat döden, men i dag ska jag inte döda dig, för du har burit Herren Guds ark framför min far David och lidit med min far i allt han fått lida.” ^27 (M) Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara Herrens präst, för att Herrens ord som han hade talat över Elis hus i Shilo skulle fullbordas.

²⁸ Ryktet nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till Herrens tält och grep tag i hornen på altaret.

^29 (N) När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till Herrens tält och att han stod vid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: ”Gå och hugg ner honom!” ³⁰ När Benaja kom till Herrens tält, sade han till honom: ”Så säger kungen: Gå härifrån!” Men han svarade: ”Nej, jag vill dö här.” Benaja framförde det till kungen och sade: ”Så har Joab sagt och så har han svarat mig.”

^31 (O) Då sade kungen till honom: ”Gör som han har sagt, hugg ner honom^[k] och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod som Joab har spillt. ^32 (P) Herren ska låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han högg ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd utan att min far David visste det, nämligen Israels befälhavare Abner, Ners son, och Juda befälhavare Amasa, Jeters son. ^33 (Q) Ja, deras blod ska komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron ska Herren ge frid till evig tid.”

³⁴ Benaja, Jojadas son, gick då dit upp och högg ner Joab och dödade honom. Han blev begravd i öknen^[l] där han bodde. ^35 (R) Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären, och prästen Sadok satte han i Ebjatars ställe.

Shimei dör

³⁶ Därefter sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, varken hit eller dit. ³⁷ För du ska veta att den dag du går ut och går över Kidrondalen^[m] måste du dö. Ditt blod kommer över ditt eget huvud.” ³⁸ Shimei sade till kungen: ”Det är bra. Så som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra.” Och Shimei bodde i Jerusalem en lång tid.

^39 (S) Men tre år därefter hände det att två av hans tjänare flydde till Gats^[n] kung Akish, Maakas son. Man berättade det för Shimei och sade: ”Dina tjänare är i Gat.” ⁴⁰ Då bröt Shimei upp, sadlade sin åsna och tog sig till Akish i Gat för att leta efter sina tjänare. Shimei gav sig alltså av och hämtade sina tjänare från Gat.

⁴¹ Men när man berättade för Salomo att Shimei hade begett sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, ⁴² sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Har jag inte bundit dig med ed vid Herren och varnat dig och sagt: Du ska veta att den dag du går ut och beger dig hit eller dit måste du dö? Du svarade mig: Det är bra, jag har hört det. ⁴³ Varför har du då inte hållit eden inför Herren och lytt den befallning som jag gett dig?” ^44 (T) Kungen sade sedan till Shimei: ”Du vet själv allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort mot min far David. Herren ska låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud. ⁴⁵ Men kung Salomo ska bli välsignad, och Davids tron ska bli befäst inför Herren till evig tid.”

⁴⁶ På kungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och högg ner honom så att han dog. Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.

Salomo ber om vishet

3 ^(U) Genom giftermål blev Salomo släkt med farao^[o], kungen av Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo tills han byggt färdigt sitt hus liksom Herrens hus och muren runt Jerusalem. ^2 (V) Men folket offrade på höjderna, eftersom det fortfarande inte hade byggts något hus åt Herrens namn.

Ananias och Safira

5 Men en man som hette Ananias sålde med sin hustru Safira en egendom ² och smusslade sedan undan en del av betalningen, med hustruns vetskap. Han bar fram resten och lade det vid apostlarnas fötter.

^3 (A) Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? ⁴ Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud." ⁵ När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. ⁶ De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.

⁷ Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. ⁸ Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för det beloppet." ⁹ Då sade Petrus till henne: "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Se, de som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." ¹⁰ Och plötsligt föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. ¹¹ Stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde om det.

Tecken och under genom apostlarna

^12 (B) Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. ¹³ Ingen av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem.

^14 (C) Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. ^15 (D) Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. ¹⁶ Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

Apostlarna inför Stora rådet

^17 (E) Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga saddukeernas parti, fylldes av avund^{[a] 18} och grep apostlarna och satte dem i allmänt häkte. ^19 (F) Men på natten öppnade en Herrens ängel fängelseportarna och förde ut dem och sade: ^20 (G) "Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv^[b]!" ²¹ När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och började undervisa.

När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna.^{[c] 22} Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ²³ "Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne." ²⁴ När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. ²⁵ Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" ²⁶ Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.

²⁷ När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem ^28 (H) och sade: "Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss^[d]!" ^29 (I) Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. ^30 (J) Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade.^{[e] 31 (K)} Honom har Gud upphöjt till sin högra sida^[f] som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. ^32 (L) Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom."

^33 (M) När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. ³⁴ Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel^[g], en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund ³⁵ och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. ³⁶ För en tid sedan kom Teudas^[h] och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. ³⁷ Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen^[i]. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. ³⁸ Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. ^39 (N) Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni^[j] kämpar mot Gud."

De lät sig övertygas. ⁴⁰ När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. ^41 (O) Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. ⁴² Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.

Herren beskyddar sitt folk

125 ^[a]En pilgrimssång.