The Daily Audio Bible

Lagboken blir återfunnen

³ I sitt artonde regeringsår sände kung Josia i väg skrivaren Safan, son till Asalja, Mesullams son, till Herrens hus och sade: ⁴ "Gå upp till översteprästen Hilkia och befall honom att göra i ordning de pengar som har kommit in till Herrens hus och som vakterna vid ingången samlat in från folket. ⁵ Han skall överlämna dem åt de män som tjänstgör som tillsyningsmän vid Herrens hus, och dessa skall ge dem åt de män som arbetar vid Herrens hus för att rusta upp det som är förfallet på huset, ⁶ nämligen åt timmermännen, byggnadsarbetarna och murarna. Pengarna skall även användas till att köpa in trävirke och huggen sten för att rusta upp huset. ⁷ Men de skall inte behöva redovisa de pengar de fått, utan de skall få handla på heder och tro.

⁸ Då sade översteprästen Hilkia till skrivaren Safan: "Jag har funnit lagboken i Herrens hus." Hilkia gav boken åt Safan och han läste den. ⁹ Därefter gick sekreteraren Safan in till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: "Dina tjänare har tömt ut de pengar som fanns i templet och har överlämnat dem åt de män som tjänstgör som tillsyningsmän vid Herrens hus." ¹⁰ Skrivaren Safan sade också till kungen: "Prästen Hilkia har gett mig en bok." Och Safan läste den för kungen.

¹¹ När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. ¹² Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Safan och Asaja, kungens tjänare, och sade: ¹³ "Gå och fråga Herren för mig och för folket, ja, för hela Juda, om det som står i denna bok, som man nu har funnit. Ty Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss."

¹⁴ Då gick prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till profetissan Hulda, hustru till Sallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. De talade med henne ¹⁵ och hon sade då till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: ¹⁶ Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här skall jag låta olycka komma, alla de ord som står i den bok som Juda kung har läst. ¹⁷ De har övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och skall inte utsläckas. ¹⁸ Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, till honom skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, ¹⁹ om de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev mjukt och du ödmjukade dig inför Herren när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dem som bor här, nämligen att de skall bli ett föremål för häpnad och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren. ²⁰ Därför vill jag samla dig till dina fäder och du skall samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon skall slippa se all den olycka som jag skall låta komma över denna plats."

Och de vände tillbaka till kungen med detta svar.

Josias reformation

23 Kungen sände bud och lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. ² Och kungen gick upp i Herrens hus. Alla Juda män och alla Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och profeterna, ja, allt folket från den minste till den störste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus. ³ Och kungen trädde fram till pelaren och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och upprätthålla detta förbunds ord, som var skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i förbundet.

⁴ Därefter befallde kungen över-steprästen Hilkia och prästerna under honom liksom dem som höll vakt vid ingången, att de ur Herrens tempel skulle föra bort alla de föremål som var gjorda åt Baal och Aseran och åt himlens hela härskara. Och han brände upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men askan efter dem lät han föra till Betel. ⁵ Han avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, liksom dem som tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himlens hela härskara. ⁶ Och han förde Aseran ut ur Herrens hus till Kidrons dal utanför Jerusalem och brände upp den där. Han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen. ⁷ Vidare rev han ner husen för dem som bedrev manlig tempelprostitution i Herrens hus, och där kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran. ⁸ Han lät föra bort alla prästerna från Juda städer och orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från Geba ända till Beer-Sheba. Han bröt ner offerhöjderna vid portarna, de som fanns vid ingången till stadsfogden Josuas port och de som fanns till vänster, när man gick in genom stadsporten. ⁹ Men offerhöjdsprästerna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem, utan de åt osyrat bröd bland sina bröder. ¹⁰ Josia orenade också Tofet i Hinnoms barns dal för att ingen skulle låta sin son eller dotter gå genom eld till offer åt Molok. ¹¹ Han tog bort de hästar som Juda kungar hade invigt åt solen och ställt upp så att man inte kunde gå in i Herrens hus, vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim. Solens vagnar brände han upp.

¹² Kungen bröt ner altarna på taket över Ahas övre sal - dessa hade Juda kungar gjort, likaså de altaren som Manasse hade gjort på de båda förgårdarna till Herrens hus. Sedan skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons dal. ¹³ Han orenade offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg, som Salomo, Israels kung, hade byggt åt Astarte, sidoniernas styggelse, åt Kemosh, Moabs styggelse och åt Milkom, Ammons barns avskyvärde avgud. ¹⁴ Stoderna slog han sönder och aserorna högg han ner. Platsen där de hade stått fyllde han med ben av människor.

¹⁵ Han bröt också ner altaret i Betel med dess offerhöjd. Det var den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som kom Israel att synda. Därefter brände han upp offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände dessutom upp Aseran. ¹⁶ När Josia såg sig om och fick se gravarna som fanns på berget, lät han hämta benen ut ur gravarna och brände upp dem på altaret och orenade det så, i enlighet med Herrens ord genom gudsmannen som sade att detta skulle ske. ¹⁷ Kungen frågade: "Vad är det för ett minnesmärke som jag ser där?" Folket i staden svarade: "Där ligger gudsmannen begravd, han som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske som du nu har gjort." ¹⁸ Då sade han: "Låt honom vara. Ingen får röra hans ben." Så lämnade man hans ben i fred och även benen av den profet som hade kommit dit från Samarien.

¹⁹ Josia avlägsnade också alla de offerhöjdshus i Samariens städer som Israels kungar hade byggt upp och som väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem alldeles på samma sätt som han hade gjort i Betel. ²⁰ Alla offerhöjdspräster som fanns där avrättade han på altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han tillbaka till Jerusalem.

Ett rätt påskfirande

²¹ Kungen befallde allt folket: "Fira påskhögtid åt Herren, er Gud, så som det är föreskrivet i denna förbundsbok." ²² Ty en sådan påskhögtid hade inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda. ²³ Det var först i kung Josias artonde regeringsår som en sådan påskhögtid firades åt Herren i Jerusalem.

Josias övriga åtgärder

²⁴ Dessutom skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen, husgudarna och avgudarna och allt det avskyvärda som man kunde se i Juda land och i Jerusalem. Han gjorde detta för att han skulle upprätthålla de lagord som fanns uppskrivna i den bok som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus. ²⁵ Före Josia hade det inte funnits någon kung som var som han, ingen som så av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft hade vänt sig till Herren i enlighet med hela Mose lag. Efter honom kom inte heller någon som var lik honom.

²⁶ Ändå vände Herren sig inte från sin stora vredes glöd. Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda på grund av allt det som Manasse hade gjort och väckt hans vrede med. ²⁷ Herren sade: "Också Juda skall jag driva bort från mitt ansikte, liksom jag har drivit bort Israel. Ja, jag skall förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, och även det hus, om vilket jag hade sagt: Mitt namn skall vara där."

Slutet av Josias regering

²⁸ Vad som mer finns att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. ²⁹ Under hans tid drog farao Neko, kungen i Egypten, upp mot kungen i Assyrien, till floden Eufrat. Då tågade kung Josia emot honom men blev dödad av honom vid Megiddo under första sammandrabbningen. ³⁰ Hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort från Megiddo till Jerusalem och begravde honom i hans grav.

Men folket i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom till kung efter hans far.

³⁷ Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! ³⁸ Då är du alltså inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och förde de fyra tusen knivmännen^[a] ut i öknen." ³⁹ Paulus svarade: "Jag är jude, från Tarsus i Cilicien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket." ⁴⁰ Befälhavaren gav honom sin tillåtelse. Då Paulus stod där på trappan, gav han tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:

Paulus tal till folket

22 "Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar." ² När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte: ³ "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag. ⁴ Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵ Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna^[b] i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

⁶ Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt av ett starkt sken från himlen. ⁷ Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? ⁸ Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. ⁹ De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte. ¹⁰ Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra. ¹¹ Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus.

¹² Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, ¹³ kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. ¹⁴ Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. ¹⁵ Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ¹⁶ Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

FÖRSTA BOKEN

Psalm 1

De rättfärdigas lycka