The Daily Audio Bible
Today's audio is from the CSB. Switch to the CSB to read along with the audio.
David blir kung över hela Israel
11 Hela Israel samlades till David i Hebron och sade: "Vi är ju ditt eget kött och blod. 2 Redan för länge sedan, ännu medan Saul var kung, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har Herren, din Gud, sagt: Du skall vara herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste över mitt folk Israel." 3 När alla de äldste i Israel kom till kungen i Hebron, slöt David ett förbund med dem i Hebron inför Herren. Sedan smorde de David till kung över Israel, enligt Herrens ord genom Samuel.
4 David begav sig med hela Israel till Jerusalem, det vill säga Jebus, och där bodde jebusiterna. 5 Invånarna i Jebus sade till David: "Här kommer du inte in." Men David intog Sions borg, det är nu Davids stad. 6 David sade: "Den som först slår jebusiterna, han skall bli överbefälhavare och överste." Joab, Serujas son, kom först upp, och han blev överbefälhavare. 7 David bosatte sig sedan i borgen och därför kallade man den Davids stad. 8 Han byggde staden runt om den, från Millo och vidare runt omkring, och Joab återställde det övriga av staden. 9 David blev allt mäktigare, och Herren Sebaot var med honom.
Davids hjältar
10 Dessa är de främsta bland Davids hjältar, som starkt stödde honom i hans rike tillsammans med hela Israel, så att man gjorde honom till kung över Israel enligt Herrens ord.
11 Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jasobeam, son till en hakmonit, den främste bland kämparna, han som svängde sitt spjut över trehundra slagna på en gång. 12 Efter honom kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo. Han var en av de tre hjältarna. 13 Han var med David vid Pas-Dammim, när filisteerna hade samlats där till strid. Där fanns en åker, full med korn, och folket flydde för filisteerna. 14 Då ställde de sig mitt på åkern och försvarade den och slog filisteerna, och Herren lät dem vinna en stor seger.
15 Tre av de trettio främsta männen gick ner över klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning filisteer hade slagit läger i Refaimdalen. 16 David var då på borgen, och en filisteisk utpost fanns i Betlehem. 17 David sade längtansfullt: "Om ändå någon ville ge mig vatten att dricka från brunnen vid Betlehems stadsport!" 18 Då bröt de tre sig igenom filisteernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog det och bar det till David. Men David ville inte dricka det utan hällde ut det som ett drickoffer åt Herren. 19 Han sade: "Må Gud låta det vara fjärran från mig att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod? De har ju vågat sina liv, ja, med fara för sina liv har de burit hit det." Och han ville inte dricka det. Sådana bragder hade de tre hjältarna utfört.
20 Absaj, Joabs bror, var den främ- ste av tre andra. Han svängde en gång sitt spjut över trehundra slagna. Han hade ett stort namn bland de tre. 21 Han var dubbelt så mycket ansedd som någon annan i detta tretal, och han var deras befälhavare. Men upp till de tre första nådde han inte.
22 Vidare Benaja, son till Jojada, från Kabseel, var en tapper man och gjorde många stordåd. Han slog ner de två arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ner och slog ihjäl lejonet i brunnen. 23 Han slog också ner den egyptiske mannen som var så storväxt: fem alnar lång. Fastän egyptiern i handen hade ett spjut som liknade en vävbom, gick han emot honom beväpnad endast med sin stav. Han ryckte spjutet ur egyptierns hand och dödade honom med hans eget spjut. 24 Sådana bragder hade Benaja, Jojadas son, utfört, och han hade ett stort namn bland de tre hjältarna. 25 Ja, han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första nådde han inte. David satte honom till anförare för sin livvakt.
26 De tappra hjältarna var: Asael, Joabs bror; Elhanan, Dodos son, från Betlehem; 27 haroriten Sammot; peloniten Heles; 28 tekoaiten Ira, Ickes son; anatotiten Abieser; 29 husatiten Sibbekaj; ahoaiten Ilaj; 30 netofatiten Mahraj; netofatiten Heled, Baanas son; 31 Itaj, Ribajs son, från Gibea i Benjamins barns stam; pirgatoniten Benaja; 32 Huraj från Gaas dalar; arabatiten Abiel; 33 baharumiten Asmavet; saalboniten Eljaba; 34 gisoniten Bene-Hasem; harariten Jonatan, Sages son; 35 harariten Ahiam, Sakars son; Elifal, Urs son; 36 mekeratiten Hefer; peloniten Ahia; 37 Hesro från Karmel; Naaraj, Esbais son; 38 Joel, bror till Natan; Mibhar, Hagris son; 39 ammoniten Selek; berotiten Nahraj, vapendragare åt Joab, Serujas son; 40 jeteriten Ira; jeteriten Gareb; 41 hetiten Uria; Sabad, Alajs son; 42 rubeniten Adina, Sisas son, en huvudman bland rubeniterna, och med honom trettio andra; 43 Hanan, Maakas son, och mitniten Josafat; 44 astarotiten Ussia; Sama och Jeguel, aroeriten Hotams söner; 45 Jediael, Simris son, och hans bror Joha, tisiten; 46 Eliel mahaviten samt Jeribaj och Josauja, Elnaams söner, och moabiten Jitma; 47 slutligen Eliel, Obed och Jaasiel mesobajiten.
Stridsmän som ansluter sig till David
12 Dessa var de som kom till David i Siklag, medan han ännu gömde sig för Saul, Kish son. De hörde till de hjältar som hjälpte honom under kriget. 2 De var beväpnade med båge och skickliga i att både med höger och vänster hand slunga stenar och skjuta pilar från bågen.
Av Sauls stamfränder, benjaminiterna, kom följande: 3 Ahieser, den främste, och Joas, gibeatiten Hassemaas söner, Jesuel och Pelet, Asmavets söner, Beraka, anatotiten Jehu, 4 och gibeoniten Jismaja, en av de trettio hjältarna och anförare för de trettio, Jeremia, Jahasiel, Johanan, gederatiten Josabad, 5 Elusaj, Jerimot, Bealja, Semarja, harufiten Sefatja, 6 koraiterna Elkana, Jissia, Asarel, Joeser och Jasobeam, 7 Joela och Sebadja, söner till Jeroham från Gedor.
8 Av gaditerna gick några över till David i bergfästet i öknen, tappra män, krigsmän, skickliga att strida, rustade med sköld och spjut. Deras ansikten var som lejons och de var snabba som gaseller på bergen: 9 Eser, den främste, Obadja, den andre, Eliab, den tredje, 10 Masmanna, den fjärde, Jeremia, den femte, 11 Attaj, den sjätte, Eliel, den sjunde, 12 Johanan, den åttonde, Elsabad, den nionde. 13 Jeremia, den tionde, Makbannaj, den elfte.
14 Dessa var av Gads barn och hörde till de främsta i hären. Den ringaste av dem var ensam så god som hundra, och den störste så god som tusen. 15 Det var dessa som i första månaden gick över Jordan, när den svämmade över alla sina bräddar, och som jagade bort alla dem som bodde i dalarna, åt öster och åt väster.
16 Av Benjamins och Juda barn kom några män till David i hans fästning. 17 Då gick David ut emot dem och sade till dem: "Om ni kommer till mig i fredlig avsikt och vill hjälpa mig, så är jag beredd att förena mig med er. Men om ni kommer för att förråda mig åt mina ovänner, fastän mina händer är fria från våld, då må våra fäders Gud se det och straffa det."
18 Men Anden hade kommit över Amasaj, den främste bland de trettio, och han sade:
"Dina är vi, David,
och med dig står vi, du Isais son.
Frid, frid vare med dig,
och frid vare med dem som hjälper dig,
ty din Gud hjälper dig!"
David tog emot dem och gjorde dem till befälhavare i sin krigarskara.
På Melite
28 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite.[a] 2 De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. 3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." 5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6 De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
7 I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.
Till Rom
11 Efter tre månader avseglade vi med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna[b] som galjonsbild. 12 Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. 13 Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. 14 Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.
Paulus i Rom
15 Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. 16 Sedan vi kommit fram till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. 17 Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. 18 Sedan de förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. 19 Men då judarna satte sig emot det, blev jag tvungen att vädja till kejsaren. Dock har jag inte någon anklagelse mot mitt eget folk. 20 Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor." 21 De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit meddelat eller sagt något ont om dig. 22 Men vi vill gärna höra vad du tänker. Ty den här sekten blir motsagd överallt, det vet vi."
23 De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. För dem förkunnade han Guds rike och vittnade om det, och han försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen. 24 Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. 25 Eftersom de inte kunde komma överens skildes de åt, sedan Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder 26 när han sade:
Gå till detta folk och säg: Även om ni hör,
skall ni inte förstå, och även om ni ser,
skall ni inte inse.[c]
27 Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron,
och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen
eller hör med öronen eller förstår med hjärtat
och vänder om, så att jag får bota dem.
28 Därför skall ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."[d]
30 I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. 31 Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.[e]
Psalm 9[a]
Tacksägelse för seger över fiender
1 För sångmästaren, till mutlabbén.[b] En psalm av David.
2 Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta,
jag vill förkunna alla dina under.
3 Jag vill vara glad och jubla i dig,
jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.
4 Ty mina fiender viker tillbaka,
de faller och går under inför ditt ansikte.
5 Du har hävdat min rätt och fört min talan,
du sitter på din tron som en rättfärdig domare.
6 Du har straffat hednafolk
och förgjort ogudaktiga,
deras namn har du utplånat för evigt.
7 Fienderna är borta, utrotade för alltid.
Deras städer har du omstörtat,
minnet av dem har du utplånat.
8 Herren regerar i evighet,
sin tron har han gjort till ett domarsäte.
9 Han skall döma världen med rättfärdighet,
skipa rätt bland folken med rättvisa.
10 Herren är en borg för den förtryckte,
en borg i nödens tider.
11 De som känner ditt namn förtröstar på dig,
ty du överger inte dem som söker dig, Herre.
12 Lovsjung Herren som bor i Sion,
förkunna hans gärningar bland folken.
19 Bättre vara fattig och oförvitlig
än tala svekfullt och vara en dåre.
2 Att sakna kunskap är illa nog,
men den som rusar i väg missar målet.
3 Människans dårskap fördärvar hennes väg,
men det är på Herren hennes hjärta vredgas.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln