Bible in 90 Days
Bildad talar för tredje gången
25 Bildad från Shuach svarade:
2 Makten och fruktan tillhör Gud.
Han skapar frid i höjden.
3 Vem kan räkna hans skaror?
Över vem går inte hans ljus upp?
4 Hur kan en människa vara rättfärdig inför Gud,
en av kvinna född vara ren?
5 Inte ens månen är klar i hans ögon,
ej heller är stjärnorna i sin glans rena för honom,
6 hur mycket mindre då en människa,
som bara är ett kryp, en mask!
Job svarar
26 Då svarade Job:
2 Vilket stöd du är för den svage,
en räddande arm för den kraftlöse!
3 Vilka råd du har gett den okloke,
och vilket stort förnuft du har visat!
4 Vem har hjälpt dig att finna alla dessa ord,
och vems ande talar genom dig?
5 De dödas andar[a] bävar,
liksom de djupa vattnen och alla som bor däri.
6 Dödsriket ligger naket inför honom,
avgrunden är blottad.
7 Han spänner ut sin boning över tomma intet
och hänger upp jorden på ingenting.
8 Han samlar vattnet i molnen,
men skyarna brister inte av tyngden.
9 Han döljer sin tron[b],
sveper in den i sina moln.
10 Han drar en gräns runt vattenytan,
och en gräns för ljus och mörker.
11 Himlens pelare darrar,
de skräms av hans tillrättavisning.
12 Med sin makt rör han upp[c] havet,
med sin vishet krossar han Rahav.
13 Av hans andedräkt blir himlen klar,
och hans hand genomborrar den snabba ormen.
14 Detta är bara en liten glimt av allt det han gör,
en stilla viskning om honom.
Vem kan då förstå hans allmakts dån?
Jobs slutliga försvarstal
27 Job fortsatte sitt tal:
2 Så sant som Gud lever,
han som har berövat mig min rätt,
den Väldige, som har bedrövat min själ,
3 så länge jag har liv i mig,
och medan min ande från Gud ännu är i mig,
4 ska mina läppar inte tala något ont
och min tunga inte ljuga.
5 Jag kommer aldrig att hålla med om att ni har rätt.
Ända till min död ska jag hävda min oskuld.
6 Jag håller fast vid min rättfärdighet,
jag släpper den inte.
Mitt samvete ska inte anklaga mig för något så länge jag lever.
7 Må min fiende stå som ogudaktig
och min motståndare som orättfärdig.
8 Men vilket hopp har den gudlöse,
när hans liv skärs av,
när Gud berövar honom livet?
9 Kommer Gud att lyssna till hans klagan
när nöden kommer över honom?
10 Finner han sin glädje i den Väldige?
Kan han ropa till Gud när som helst?
11 Jag ska undervisa er om Guds kraft
och inte dölja den Väldiges vägar.
12 Ni har själva sett det.
Varför då allt detta meningslösa prat?
13 Detta är det öde som väntar den ogudaktige,
det arv våldsmannen får av den Väldige:
14 Hur många barn han än får kommer de alla att dö genom svärd,
hans avkomlingar ska aldrig ha tillräckligt att äta.
15 De som överlever honom kommer att dö av pest,
och inga änkor håller någon dödsklagan.
16 Om han än öser upp silver som vore det grus
eller samlar kläder som lerhögar,
17 kommer allt detta att tillfalla den rättfärdige,
och den oskyldige får ta hand om hans silver.
18 Hans hus är som en mals kokong,
som en hydda byggd av en väktare.
19 Nu går han till sängs rik, men sedan inte mer.
När han slår upp sina ögon igen är allt borta.
20 Fasor övermannar honom som en flod,
och stormen rycker bort honom i natten.
21 Östanvinden för bort honom,
sveper iväg honom från hans plats.
22 Den kastar sig mot honom utan förbarmande,
och han måste fly för dess kraft.
23 Man klappar hånfullt i händerna
och visslar åt honom från den plats där han bott.
Vishetens tal [d]
28 Det finns gruvor med silver
och platser där guld renas,
2 man gräver fram järn ur jorden
och smälter koppar ur malm.
3 Människan sätter en gräns för mörkret,
tränger in sig i det yttersta djupet,
till stenen i den svartaste natten.
4 Långt från människoboningar spränger man schakt,
där ingen går svingar man sig över avgrunden,
långt borta från människor.[e]
5 Jorden som ger föda
förvandlas där nere som av eld.
6 Safirer kommer från dess stenar,
och guldklimpar finns i gruset.
7 Ingen rovfågel känner till den dolda stigen,
den kan inget falköga upptäcka.
8 Inget stolt rovdjur har någonsin trampat på den,
inget lejon har gått där.
9 Men människan kan ge sig på den hårda klippan
och vända berggrunden ut och in.
10 Hon spränger tunnlar in i klipporna
och ser med egna ögon alla slags dyrbara skatter.
11 Hon dämmer upp vattenströmmar
och för upp i ljuset det som var dolt.
12 Men var kan man finna visheten?
Var finns insiktens boning?
13 Hon vet inte dess boplats[f],
och man finner den inte i de levandes land.
14 ”Här finns den inte”, säger djupet,
och havet svarar: ”Inte heller här finns den.”
15 Visheten kan inte köpas för guld,
och silver kan inte vägas för betalning för den,
16 inte heller kan den köpas för guld från Ofir
eller för dyrbar onyx eller safir.
17 Den är värdefullare än guld och kristall,
den kan inte bytas ut mot juveler infattade i guld.
18 Korall och kristall kan inte nämnas,
och visheten är mer värd än rubiner.
19 Topas från Kush kan inte mäta sig med den,
och inte heller kan den köpas med renaste guld.
20 Varifrån kommer då visheten?
Var bor förmågan att förstå?
21 Den är gömd för allt levande,
inte ens fåglarna i skyn kan se den.
22 Avgrunden och döden säger:
”Vi har bara hört ryktas om den.”
23 Bara Gud känner vägen till den,
han vet var dess boning är.
24 Hans blick når jordens ändar,
han ser allt under himlen.
25 Han vägde upp vinden,
han bestämde måtten för vattnen.
26 Han gav regnet dess lagar
och visade blixten dess väg.
27 Han såg då på visheten,
granskade den,
ställde fram den och utforskade den.[g]
28 Och han sa till människan:
”Att frukta Herren är vishet,
och att fly det onda är förstånd.”
Jobs sista tal
29 Job fortsatte sitt tal:
2 Jag längtar tillbaka till månader som gått,
när Gud vakade över mig,
3 när hans lampa sken över mig,
när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
4 när jag var i min krafts tid,
när Guds vänskap fanns i mitt hus,
5 när den Väldige alltid var med mig,
när mina barn fanns runt omkring mig
6 när jag vadade i grädde,
och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.
7 På den tiden när jag gick ut till stadsporten
och intog min plats på torget,
8 såg de yngre mig och gick åt sidan,
och de äldre reste sig av respekt för mig.
9 Furstar valde att inte yttra sig
och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
och ryckte rovet från hans tänder.
18 Jag tänkte:
”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19 Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20 Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”
21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
fick de nytt mod.[h]
25 Jag valde en väg åt dem
och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
och var som en tröstare för dem som sörjde.
30 Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,
vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.
2 Vad har jag för nytta av deras styrka
när de saknar livskraft?
3 De är märkta av nöd och hunger
och har drivits ut i öknar och vildmarker.[i]
4 Där ute plockar de saltört bland snåren,
deras föda är ginströtter.
5 De är utstötta från samhällets gemenskap,
och man skriker till dem som till tjuvar.
6 Nu bor de i torra raviner,
i jordhålor och skrevor i bergen.
7 De skriker bland snåren
och tränger sig samman under buskarna.
8 De är ättlingar till dårar, utan namn,
utjagade ur landet.
9 Deras söner hånar mig nu,
jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
10 De föraktar mig
och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11 Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
12 Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
de banar väg för mitt fördärv.
13 De river upp min väg
och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
14 De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.[j]
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
min räddning försvinner som ett moln.
16 Mitt innersta töms i mig,
lidandets dagar griper tag i mig.
17 Om natten genomborras mina ben,
den gnagande smärtan finner ingen vila.
18 Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
håller fast mig i kragen,[k]
19 kastar ner mig i smutsen,
och jag blir som stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag står upp, men du bara ser på mig[l].
21 Du vänder dig grymt mot mig
och ansätter mig med stor makt.
22 Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
du upplöser mig i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den plats där allt levande samlas.
24 Man lyfter inte handen mot en hjälplös
som ropar på hjälp i sin nöd.
25 Grät jag inte över dem som hade problem,
var jag inte bekymrad för de fattiga?
26 Jag hoppades på det goda,
men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
men mörkret kom.
27 Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
lidandets dagar möter mig.
28 Jag är mörk,
men inte av solens strålar.[m]
Jag reser mig upp i folksamlingen
och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit schakalers bror
och berguvars vän.
30 Min hy är svart och flagnar av,
min kropp hettar av feber.
31 Mitt harpospel är klagan
och mitt flöjtspel gråt.
Job avslutar sitt försvarstal
31 Jag slöt ett förbund med mina ögon
att aldrig titta efter en flicka.
2 Vad finns det för lott att vänta från Gud i höjden,
vilken del från den Väldige där ovan?
3 Katastrof väntar ju den onde,
olycka den som gör orätt.
4 Ser han inte mina vägar?
Räknar han inte varje steg jag tar?
5 Har jag vandrat i falskhet,
skyndat fram på svekets väg?
6 Låt Gud väga mig på en korrekt våg
så att han vet att jag är fläckfri.
7 Om mina steg har vikit av ifrån vägen,
om det mina ögon sett har förlett mitt hjärta,
eller om mina händer fläckats av någon synd,
8 låt då någon annan äta säden jag har sått,
och låt allt jag planterat ryckas upp med rötterna.
9 Om jag har låtit mitt hjärta frestas av en annan mans hustru,
eller om jag stått på lur vid min nästas dörr,
10 låt då min hustru få mala en annan mans korn,
och låt andra ligga med henne.
11 Detta skulle ha varit en skamlig synd,
ett brott som måste straffas.
12 Det vore en förtärande avgrundseld
som skulle ha utplånat allt vad jag planterat.
13 Om jag hade kränkt min slavs eller slavinnas rätt
när de varit i tvist med mig,
14 vad skulle jag då göra när Gud konfronterar mig?
Vad skulle jag svara när han ställer mig till svars?
15 Har inte han som skapat mig också skapat dem?
Är det inte en och densamme som format oss i modersskötet?
16 Har jag nekat de fattiga deras önskan
eller gjort änkans ögon sorgsna?
17 Har jag ätit mitt bröd ensam
och inte låtit en faderlös äta något av det?
18 Nej, ända från min ungdom har jag tagit hand om denne som en far
och från min första stund varit änkans stöd.
19 Har jag sett någon frysa ihjäl utan kläder
eller en fattig utan något att skyla sig med?
20 Nej, han välsignade mig i sitt hjärta
för att han fick värma sig i ull från mina får.
21 Har jag lyft handen mot en faderlös
när jag visste att jag hade inflytande i rätten?
22 Låt då min arm falla ner från min axel
och brytas loss ur sitt fäste!
23 Då fruktar jag Guds bestraffning,
och inför hans majestät kan jag inget göra.
24 Har jag satt mitt hopp till guldet
eller sagt att det rena guldet är min trygghet?
25 Har jag glatt mig över min stora rikedom,
över att jag förvärvat så mycket?
26 Har jag betraktat solen i dess glans,
eller månen där den i sin prakt vandrar sin bana,
27 så att mitt hjärta i hemlighet har förförts
till att skicka dem en hyllningskyss[n]?
28 Också det hade varit en synd att dömas för.
Då hade jag förnekat Gud i höjden.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes olycka
eller triumferat när något ont hänt honom?
30 Nej, jag har aldrig låtit min mun synda
genom att förbanna hans liv.
31 Har inte mitt husfolk sagt:
”Vem har inte fått sin del av kött från honom?”
32 Ingen främling har behövt övernatta på gatan,
mina dörrar har alltid stått öppna mot vägen.
33 Har jag som Adam[o] försökt dölja min synd,
gömma min skuld i mitt hjärta,
34 av fruktan för folkhopen
och av rädsla för släktens förakt,
så att jag höll tyst och inte vågade gå ut?
35 Ack, att det åtminstone fanns någon som ville lyssna på mig!
Detta har jag undertecknat.
Låt nu den Väldige svara mig!
Låt min motpart skriva ner sin anklagelse!
36 Jag skulle bära den på mina axlar
och sätta den som krona på mitt huvud.
37 Jag skulle kunna redogöra för honom för varje steg jag tagit
och närma mig honom som en furste.
38 Har marken jag äger anklagat mig,
eller dess fåror gråtit,
39 för att jag ätit dess frukt utan att betala,
eller knäckt jordbrukarna?
40 Låt då törne växa upp i stället för vete
och ogräs i stället för korn.
Här slutar Jobs tal.
En ung man förmanar Job
(32:1—37:24)
Den unge Elihu tillrättavisar de äldre vännerna
32 De tre männen slutade nu att svara Job, därför att han betraktade sig som rättfärdig. 2 Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, greps av vrede mot Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud. 3 Men han blev också vred på Jobs tre vänner, som inte kunde svara något som visade Jobs skuld. 4 Elihu hade väntat på sin tur att tala till Job, eftersom de andra var äldre än han. 5 Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, greps han av vrede.
6 Elihu från Bus, Barakels son, började tala:
Jag är ung, och ni är gamla.
Därför tvekade jag
och vågade inte säga er vad jag visste.
7 Jag tänkte: ”Låt åldern tala
och de många åren lära ut vishet.”
8 Men det är anden i människan,
den Väldiges andedräkt,
som gör henne förståndig.
9 Det är inte bara de i hög ålder som är visa,
inte bara gamla som vet vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna till mig!
Också jag vill framföra vad jag vet.
11 Jag har väntat medan ni talat,
lyssnat på ert resonemang,
när ni letat efter ord.
12 Jag har lyssnat uppmärksamt på er,
men ingen av er har lyckats motbevisa Job,
ingen av er har kunnat bemöta hans argument.
13 Säg inte: ”Vi har funnit visheten:
Gud, inte en människa, kan besegra honom.”
14 Han riktade aldrig sina ord mot mig,
och jag tänker inte svara med era argument.
15 De är bestörta
och har inget mer att komma med,
de saknar ord.
16 Ska då jag behöva vänta
när de ingenting kan säga,
när de står där utan att kunna svara?
17 Nej, även jag vill säga mitt,
tala om vad jag vet.
18 Jag har mycket att säga,
och anden inom mig driver mig.
19 Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen,
som nya vinsäckar som håller på att sprängas.
20 Jag måste få tala för att få lättnad,
jag måste få öppna min mun och ge mina svar.
21 Jag ska inte vara partisk mot någon,
inte heller försöka smickra någon,
22 för smickra kan jag inte –
då skulle min Skapare rycka bort mig.
Elihu tillrättavisar Job
33 Lyssna nu, Job, till vad jag har att säga,
hör noga på mina ord.
2 Nu vill jag öppna min mun,
orden är redan på min tunga.
3 Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta,
mina läppar säger ärligt vad jag vet.
4 Guds Ande har skapat mig
och den Väldiges ande[p] har gett mig liv.
5 Svara mig, om du kan,
bemöt mig, var redo!
6 Inför Gud är du och jag lika.
Jag är också formad av lera.
7 Ingen rädsla för mig ska behöva skrämma dig,
och jag ska inte trycka ner dig.
8 Du har sagt så att jag har hört det,
ja, jag har faktiskt fått lyssna till detta:
9 ”Jag är ren och utan synd,
jag är fläckfri, fri från skuld.
10 Ändå granskar han mina fel
och räknar mig som sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken
och bevakar alla mina vägar.”
12 Nu vill jag säga dig:
på denna punkt har du inte rätt!
Gud är större än människor.
13 Varför ska du anklaga honom
för att han inte ger dem något svar?
14 För Gud talar både på ett sätt och två sätt,
men man märker det inte:
15 i en dröm, i en syn om natten,
när människor är i djup sömn,
när de slumrar på sin bädd.
16 Han öppnar då människors öron,
han varnar och förskräcker dem
17 för att hindra människan från ogärningar,
för att hålla henne borta från högmod.
18 Han bevarar henne från graven,
skonar hennes liv för svärdet.
19 Människan tuktas av plågor på sin bädd,
av ständig smärta i sin kropp,
20 hon tappar matlusten
vill inte ens ha den läckraste mat.
21 Hon magrar så att inget finns kvar,
alla dolda ben i kroppen syns nu,
22 och hon dras allt närmare graven,
hennes liv allt närmare dödens makter.
23 Men om en budbärare kommer från himlen,
en medlare av tusen,
och talar om för henne vad som är rätt,[q]
24 då förbarmar sig Gud över henne och säger:
”Låt henne bli fri.
Låt henne inte gå ner i graven,
för jag har fått lösen för henne.”
25 Då förnyas hennes kropp och blir som ett barns,
hon återfår sin ungdomskraft.
26 Hon ber till Gud,
och han svarar med välvilja,
låter människan träda fram inför honom
och återställer hennes rättfärdighet.
27 Då går människan till andra och säger:
”Jag syndade, jag förvrängde det som var rätt,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han lät mig slippa gå ner i graven,
och nu får jag fortsätta att leva i ljuset.”
29 Så gör Gud med människan,
både två och tre gånger.
30 Han låter henne återvända från graven
och livets ljus lysa över henne.
31 Lyssna nu, Job! Hör på mig,
var tyst och låt mig få fortsätta!
32 Men om du har något att säga, så gör det nu.
Tala ut, för jag är angelägen om att få ge dig rätt.
33 Men om inte, så var tyst och fortsätt att lyssna.
Jag ska lära dig vishet.
34 Elihu fortsatte:
2 Hör på mig, ni som är så visa,
lyssna på vad jag säger, ni lärda!
3 Örat prövar orden och tungan maten.
4 Låt oss därför urskilja det rätta,
tillsammans finna ut vad som är gott.
5 Job säger: ”Jag är oskyldig,
men Gud vägrar mig rättvisa.
6 Jag har rätt men betraktas som lögnare,
jag är oskyldig
men får av en pil ett oläkligt sår.”
7 Var finns en människa som Job,
en som dricker hån som vore det vatten,
8 som umgås med dem som gör orätt
och slår följe med de ogudaktiga?
9 Han säger: ”Det är meningslöst för en människa
att försöka behaga Gud.”
10 Hör på mig nu, ni förståndets män!
Fjärran från Gud är ondskans gärningar,
ogudaktiga handlingar från den Väldige.
11 Han vedergäller en människa för hennes gärningar
och ger henne vad hon förtjänar.
12 Det är otänkbart att Gud skulle göra något som är ont,
den Väldige förvränger inte rätten.
13 Vem utnämnde honom till jordens härskare,
vem satte honom över hela världen?
14 Om han ville dra tillbaka sin ande,
ta bort sin livsfläkt,
15 skulle hela mänskligheten förgås
och människan återvända till stoftet.
16 Lyssna nu om du har förstånd,
hör på när jag talar!
17 Kan en som avskyr rättvisan härska?
Tänker du döma den rättfärdige och mäktige,
18 den som säger till en kung: ”Du är värdelös”,
och till stormän: ”Ni är ogudaktiga”,
19 den som inte är partisk till förmån för furstar,
eller favoriserar rika framför fattiga?
Han har skapat dem allesammans.
20 De dör på ett ögonblick, mitt i natten,
folk bävar och förgås,
de starka rycks bort
utan att någon mänsklig hand drabbat dem.
21 Han vakar över människans vägar,
han ser varje steg hon tar.
22 I inget mörker, i ingen djup skugga
kan de som gör orätt gömma sig.
23 Gud behöver inte granska en människa vidare
för att ställa henne till svars.
24 Han krossar de mäktiga utan förhör
och sätter andra i deras ställe.
25 Han känner till deras gärningar,
och en natt förgör han dem
så att de krossas.
26 Han bestraffar dem för deras ogudaktighet
så att alla kan se det,
27 för de har vänt sig bort från honom
och inte brytt sig om hans vägar.
28 Det fick de fattiga att ropa till honom,
och han hör de nödställdas rop.
29 Men om han tiger, vem kan då döma honom?
Om han döljer sitt ansikte,
vem kan då se honom?
Där är både folk och enskilda individer lika.[r]
30 Han hindrar den ogudaktige från att regera
och lägga ut snaror för folket.
31 Har någon sagt till sin Gud:
”Jag har syndat och ska inte göra det mer?
32 Lär mig det jag inte ser, och om jag har gjort fel
så ska jag inte göra så igen.”
33 Ska Gud forma sin rättvisa efter din vilja,
trots att du förkastar honom?
Du får avgöra, inte jag!
Tala om vad du vet!
34 Förståndiga män säger,
kloka män som hör mig:
35 Job talar utan kunskap,
hans ord saknar insikt.
36 Måtte Job bli prövad till det yttersta
för att han svarar som en som gör orätt!
37 Till sina synder lägger han nu också uppror:
Föraktfullt klappar han i händerna åt oss
och yttrar sig ännu mer emot Gud.
35 Elihu fortsatte:
2 Menar du att detta är rätt?
Du säger: ”Gud kan rättfärdiga mig.”[s]
3 Du frågar: ”Till vad gagn är detta för dig,
vad vinner jag på att avhålla mig från synd?”
4 Jag ska svara dig
och dina vänner med dig.
5 Se upp mot himlen,
betrakta molnen högt över dig!
6 Om du syndar, vad rör det honom?
Om dina synder är många, vad gör det honom?
7 Eller om du är rättfärdig, vad ger det honom?
Vad får han av dig?
8 Din ondska kan bara beröra en annan människa,
liksom din rättfärdighet bara människobarn.
9 Man klagar över allt förtryck,
vädjar om befrielse från de starkas välde.
10 Men ingen frågar: ”Var finns Gud, min Skapare,
som låter sång ljuda i natten,[t]
11 han som lär oss mer än markens djur
och ger oss mer vishet än åt himlens fåglar?”[u]
12 De ropar, men han svarar inte
på grund av de ondas arrogans.
13 Nej, Gud hör inte deras tomma bön,
den Väldige noterar den inte.[v]
14 Du kan säga att du inte kan se honom,
men din sak ligger framför honom,
och du ska vänta på honom.
15 Nu när han aldrig straffar i sin vrede
och inte det minsta lägger märke till synden,
16 öppnar Job sin mun för tomt prat
och upprepar ord utan att ha kunskap.
36 Elihu fortsatte:
2 Låt mig få fortsätta lite till,
så ska jag visa
att det finns mer att säga till Guds försvar.
3 Min insikt är hämtad fjärran ifrån,
och jag ska beskriva min Skapares rättfärdighet.
4 Jag ljuger verkligen inte,
framför dig står en som har full kunskap.
5 Gud är mäktig,
och ändå förkastar han ingen.
Han är mäktig i sitt förstånds kraft.[w]
6 Han håller inte de ogudaktiga vid liv,
men han ger de bedrövade deras rätt.
7 Han följer de rättfärdiga med blicken,
han sätter dem på tronen med kungar,
upphöjer dem för alltid.
8 Om de binds med kedjor
och hålls fast i bedrövelsens snaror,
9 talar han om för dem vad de gjort
och att de har syndat i sitt högmod.
10 Han får dem att lyssna till tillrättavisning,
han manar dem att vända om från orätten.
11 Om de då lyder och tjänar honom,
får de leva lyckliga under resten av livet
och tillbringa sina återstående år i behaglig ro.
12 Om de inte lyssnar,
kommer de att förgås av svärd
och dö i brist på förnuft.
13 Men de ogudaktiga reagerar[x] med vrede.
De ropar inte på hjälp när han binder dem.
14 De dör unga
och slutar sitt liv bland tempelprostituerade.
15 Men den som lider
befriar han från lidanden,
och denne lyssnar till honom i sin nöd.
16 Han ville rädda dig ur bedrövelsens gap
till en fri, ljuvlig plats
och duka ditt bord med feta rätter.[y]
17 Men du är fullt upptagen med den ogudaktiges dom,
dom och rättvisa håller dig i sitt grepp.
18 Se till så att ingen frestar dig med rikedom.
Låt dig inte lockas avsides av stora mutor.
19 Skulle din rikedom eller egen ansträngning
kunna lyfta dig över nöden?
20 Längta inte efter natten
för att släpa iväg folk från sina hem.
21 Ta dig i akt! Ställ dig inte på orättens sida,
även om du tycks föredra detta framför lidande.
22 Se, Gud är upphöjd i sin makt.
Vad finns det för lärare som liknar honom?
23 Vem kan vägleda honom
eller säga till honom att han gjort något orätt?
24 Kom ihåg att ära hans verk
som människor lovprisar.
25 Hela mänskligheten har sett dem,
människan betraktar dem på avstånd.
26 Gud är för stor för vårt förstånd,
ingen kan granska hans år.
27 Han drar upp vattendropparna
och silar ner dem som regn till sin ström[z],
28 från molnen strömmar de,
rikliga skurar faller ner över mänskligheten.
29 Kan någon fatta hur molnen sprids
och förstå dundret från hans boning?
30 Se, hur han sprider ut sin blixt omkring sig
och täcker havsdjupen.
31 Så härskar han över nationer
och ger människorna mat i överflöd.
32 Han fyller sina händer med blixtar
och slungar dem mot deras bestämda mål.
33 Hans dunder förkunnar om honom,
ja till och med boskapen märker att han närmar sig.[aa]
Elihu talar om Guds makt
37 Mitt hjärta bävar för detta,
det slår häftigt inom mig.
2 Hör, hör dundret av hans stämma,
dånet ur hans mun!
3 Han låter det rulla fram över himlen
och sänder sina blixtar till jordens ändar.
4 Sedan ryter dånet,
hans majestäts väldiga stämma.
Han sparar ingenting
när han låter sin stämma höras.
5 Hans röst dånar oerhört,
han gör under som övergår vårt förstånd.
6 Han befaller snön att falla ner på jorden
och regnet att ösa ner.
7 Då stoppar han människans arbete,
så att alla ska kunna se hans verk.
8 Djuren gömmer sig
och stannar i sina hålor.
9 Stormen kommer ut från sin boplats
och kylan sprids med vindarna.
10 När Gud blåser bildas is,
de vida vattnen fryser till.
11 Han fyller molnen med fukt
och sprider ut sina blixtar genom dem.
12 De virvlar runt åt alla håll,
så som han vill,
de utför hans befallningar på hela jorden.
13 Han sänder dem som straff,
eller för att på jorden visa sin nåd.
14 Lyssna nu, Job, stanna upp
och tänk på Guds under!
15 Vet du hur Gud styr dem
och hur han får blixtarna att skjuta fram ur molnen?
16 Förstår du dig på molnens balans,
den Allvetandes under?
17 När du lider av hettan i de kläder du bär,
och marken blir stilla i sunnanvinden,
18 kan du då, så som han gör, breda ut molnen,
hårda och blanka som spegeln?
19 Lär oss vad vi ska säga till honom!
I det mörker vi bor i kan vi ju inte föra vår talan.
20 Går det att meddela honom att jag vill tala?
Vill någon bli uppslukad levande?[ab]
21 Ingen kan ju se på solen,
så stark som den är,
när vinden har sopat himlen ren.
22 Norrifrån kommer en gyllene glans,
det är Gud i hans skrämmande majestät.
23 Vi kan aldrig nå fram till den Väldige;
han är upphöjd i styrka,
rättvisa och stor rättfärdighet
och kan inte kränkas.
24 Därför fruktar människor för honom.
Är det inte de som är visa i sina hjärtan som han ser?[ac]
Herren talar och svarar Job
(38:1—41:25)
Herrens första tal: skapelsen och naturen
38 Då svarade Herren Job från stormen:
2 Vem är denne som höljer mitt råd i mörker,
med ord utan kunskap?
3 Gör dig nu beredd och var som en man,
för jag tänker ställa frågor som du får svara på.
4 Var var du när jag lade grunden till jorden?
Tala om det för mig, om du nu vet och förstår så mycket.
5 Vem som bestämde dess mått vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
6 På vad fästes dess grund,
och vem lade dit hörnstenen
7 medan morgonstjärnorna sjöng tillsammans
och Guds söner jublade av glädje?
8 Vem spärrade in havet,
när det forsade fram ur djupen,[ad]
9 när jag klädde det med moln
och lindade in det i tjockt mörker,
10 när jag bestämde dess gräns
och satte dörrar och bommar för det,
11 när jag sa: ”Så långt men inte längre får du komma,
här ska dina stolta vågor stanna!”?
12 Har du någonsin befallt morgonen att komma
eller ljuset att bryta fram där det ska,
13 för att det ska gripa tag i jordens hörn
och skaka bort de onda därifrån?
14 Jorden tar form likt en lerklump under ett sigill,
och den står där, formad som en dräkt.[ae]
15 De ogudaktiga berövas sitt ljus,
och deras makt krossas.
16 Har du gått till havets källor
eller vandrat på havsdjupens grund?
17 Har dödsrikets portar uppenbarats för dig?
Har du sett portarna till det djupaste mörkret?
18 Kan du fatta jordens vidder?
Tala om det för mig, om du vet allt detta!
19 Var är vägen till ljusets boplats,
och var håller mörkret hus?
20 Kan du leda dem till de platser de kommer ifrån?
Vet du vägen till deras vistelseort?
21 Naturligtvis vet du allt detta,
för då var du ju redan född,
du som redan levt så länge!
22 Har du varit i snöns förrådshus
eller sett haglets förrådshus,
23 som jag förvarat till nödens tid,
till stridens och krigets tider?
24 Vet du vägen till den plats där ljuset[af] delar sig?
Hur sprider sig östanvinden över jorden?
25 Vem öppnar rännor för regnfloderna
och ger åskvädret dess bana,
26 så att den kan få regnet att falla där ingen bor,
på ökenlandet där ingen människa finns,
27 för att mätta ödemarken med vatten,
så att gräs kan växa upp?
28 Har regnet någon far?
Vem härstammar daggen ifrån?
29 Från vems sköte kommer isen,
och vem föder himlens rimfrost,
30 som får vattnen att bli hårda som sten,
när djupets yta fryser till?
31 Kan du binda ihop Plejaderna
eller lösa Orions band?[ag]
32 Kan du leda fram stjärnbilderna i rätt tid
och visa vägen för Stora och Lilla Björn?
33 Känner du till himlens lagar,
och bestämmer du hur de råder över jorden?
34 Kan du ropa till molnen
och få dem att överskölja dig med regnvatten?
35 Kan du skicka efter blixtar
som svarar dig: ”Här är vi!”?
36 Vem har lagt vishet i ibisen,
och vem gav förstånd till tuppen?[ah]
37 Vem har vishet att räkna molnen?
Vem kan tömma himlens vattenbehållare,
38 när marken är hård
och kokorna klibbar ihop?
39 Kan du jaga byte åt lejonhonan
och stilla lejonungarnas hunger,
2 där de kryper ihop i sina hålor
eller ligger och väntar bland snåren?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen,
när dess ungar skriker till Gud
och flaxar omkring hungriga?
4 Vet du när[ai] stengeten föder sina ungar,
och vakar du över hindens kalvning?
5 Räknar du hur många månader de går havande,
vet du tiden när de ska föda?
6 De böjer sig ner, föder sina ungar
och blir av med sin plåga.
7 Deras ungar växer upp på de öppna fälten och blir starka.
De ger sig iväg och kommer aldrig mer tillbaka.
8 Vem är det som släpper vildåsnan fri,
vem knyter upp dess band?
9 Jag har gett den öknen som hem
och saltslätterna att bo på.
10 Den ler åt stadens buller
och slipper höra pådrivarens rop.
11 Bergskedjorna är dess betesmark.
Där söker den efter allt som är grönt.
12 Skulle vildoxen vilja bli din tjänare?
Skulle den stanna vid din krubba om natten?
13 Skulle du kunna hålla vildoxen framför plogen?
Skulle den dra harven efter dig i dalarna?
14 Vågar du lita på den för dess enorma styrka,
överlåta ditt tunga arbete åt den?
15 Kan du lita på att den för hem din skörd
och samlar den på tröskplatsen?
16 Strutsen flaxar glatt med sina vingar,
men dess fjädrar kan inte jämföras med hägerns.[aj]
17 Den lägger sina ägg på marken,
låter dem värmas i sanden
18 och tänker inte på att någon kan trampa på dem
och vilda djur kan krossa dem.
19 Den är hård mot sina ungar,
precis som om de inte var dess egna
och bryr sig inte om sin möda,
som var förgäves,
20 för Gud har inte utrustat den med vishet
eller gett den förstånd.
21 Men så snart den reser sig upp för att springa
skrattar den både åt häst och ryttare.
22 Har du gett hästen dess styrka
eller klätt dess nacke med den yviga manen?
23 Är det du som lärt den hoppa som gräshoppan
och sprida skräck med sitt stolta frustande?
24 Den skrapar med hoven,
gläds över sin styrka
och rusar fram mot väpnade styrkor.
25 Den skrattar åt rädslan och fruktar inget,
den ryggar inte tillbaka för svärdet.
26 Runt omkring den viner pilar
och slår blixtrande spjut och lans.[ak]
27 Den skakar och är upphetsad,
rusar över terrängen,
in i striden när stridssignalen ljuder.
28 Vid hornstöten gnäggar den högt,
vädrar strid redan på avstånd,
kommandorop och stridslarm.
29 Är det tack vare din vishet som höken flyger högt där uppe
och breder ut sina vingar mot söder?
30 Är det på din befallning som örnen flyger omkring
och bygger sitt bo på hög höjd?
31 Där bor den på klippan och tillbringar sin natt,
med klippbranten som sin fästning.
32 Därifrån spanar den in sitt byte
och upptäcker det på långt håll.
33 Dess ungar frossar i blod,
för där det slagna ligger, där finns örnen.
34 Herren svarade Job:
35 ”Vill du tvista med den Väldige,
visa honom till rätta?
Nu får Guds anklagare svara honom!”
Jobs svar
36 Då svarade Job Herren:
37 Jag är ingenting,
hur skulle jag kunna finna några svar?
Jag sätter handen för munnen.
38 Jag har talat både en gång och två gånger,
men inte kunnat svara.
Nu säger jag inget mer.
Herrens andra tal: Behemot och Leviatan
40 Då svarade Herren Job från stormen:
2 Gör dig beredd som en man!
Jag tänker fråga dig,
och du ska svara mig sedan.
3 Tänker du ifrågasätta min rättvisa, fördöma mig,
för att rättfärdiga dig själv?
4 Är din hand lika stark som Guds?
Kan du med din röst dundra som han?
5 Pryd dig då med höghet och dignitet,
klä dig i majestät och prakt.
6 Ge fritt utlopp för din vrede!
Se varje högmodig man och ödmjuka honom!
7 Se varje högmodig man och ödmjuka honom,
slå ner de ogudaktiga, där de står.
8 Begrav dem allesammans i stoftet,
bind deras ansikten till mörkret.
9 Då ska jag prisa dig
för att din egen styrka kan rädda dig.
10 Se på Behemot[al]!
Jag skapade den, precis som jag skapade dig.
Den äter gräs som en oxe.
11 Se på styrkan i dess länder
och kraften i dess bukmuskler!
12 Dess svans vajar som en ceder.
Senorna i dess lår är tätt sammanflätade.
13 Dess benpipor är som rör av koppar
och dess ben som stänger av järn.
14 Den tillhör det förnämsta bland Guds skapelser,
men Skaparen kan närma sig den med sitt svärd.[am]
15 Bergen ger den föda,
och där leker också alla de vilda djuren.
16 Den lägger sig under lotusträden,
i skydd av vassen och dyn.
17 Lotusträden ger den skugga,
pilarna bredvid floden omger den.
18 Hur vilt floden än svallar
skräms den inte,
den håller sig lugn,
även om själva Jordan vräker sig fram mot dess gap.
19 Kan någon gripa den i ögonen när den ligger på lur,
eller sätta den i snaror och sticka hål i dess nos?
20 Kan du dra upp Leviatan[an] med krok
eller slå ett rep runt dess tunga?
21 Kan du föra in ett rep i dess nos
eller genomborra dess käftar med en pik?
22 Ber den dig om nåd?
Vädjar den till dig i mjuka ordalag?
23 Gör den överenskommelser med dig?
Går den med på att du gör den till din slav för alltid?
24 Kan du tämja den till ett sällskapsdjur, som en fågel,
eller låta dina döttrar ha den i band?
25 Brukar uppköpare ge bud på den
och sälja den vidare?[ao]
26 Kan du fylla dess hud med pilar
eller dess huvud med harpuner?
27 Om du rör den, kommer du att länge minnas den striden
och aldrig mer göra om försöket.
28 Nej, det är meningslöst att där hoppas på seger.
Blotta anblicken fäller en.
41 Ingen är så dum att han vågar reta den.
Vem vågar då sätta sig upp mot mig?
2 Vem kan kräva att jag ska betala tillbaka något?
Allt som finns under himlen är mitt.
3 Jag tänker inte tiga om dess lemmar,
styrka och sköna form.[ap]
4 Vem kan klä av den dess hölje,
vem vågar närma sig den med betsel?
5 Vem vågar öppna dörrarna till dess gap,
som omgärdas av dess fruktansvärda tänder?
6 Sköldarna på dess rygg
sitter tätt sammanfogade, som sigill.
7 De sluter så tätt intill varandra
att ingen luft kan tränga in mellan dem.
8 De är fästade vid varandra, de sitter ihop,
och ingenting kan skilja dem åt.
9 Dess fnysning kastar ut gnistor av ljus,
dess ögon glöder som morgonrodnadens strålar.
10 Eldslågor strömmar ut ur dess mun,
gnistor skjuts ut.
11 Rök kommer ur dess näsborrar,
som från en kokande gryta på elden.
12 Dess andedräkt kan antända kol,
och lågor väller fram ur dess mun.
13 Styrkan bor i dess nacke,
från den utgår förskräckelse.
14 Dess hudveck är fasta, inte slappa,
de är orubbliga.
15 Dess hjärta[aq] är hårt som sten,
ja, som en kvarnsten.
16 När den reser sig drabbas de mäktiga av förfäran,
de ryggar tillbaka när den drar fram.[ar]
17 Varken svärd som når den,
spjut, pil eller pansar, har någon effekt.
18 Järn är som ett strå för den,
och koppar som murket trä.
19 Inga pilar får den att fly.
Slungstenar är för den som agnar.
20 Klubban är för den som ett halmstrå,
och den skrattar åt lansars rassel.
21 Dess buk är som krukskärvor,
och den lämnar efter sig ett spår i dyn som av trösksläde.
22 Den får djupet att koka som en gryta
och havet att sjuda som ett smörjelsekärl.
23 Den lämnar efter sig ett gnistrande ljus,
som om djupet skulle bära silverhår.
24 Dess like finns inte på jorden,
en skapelse utan fruktan.
25 Den ser[as] på allt upphöjt
och är kung över alla stolta djur.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.