Bible in 90 Days
En lovsång som prisar Herrens under
135 Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa honom, ni Herrens tjänare,
2 ni som står i Herrens hus,
på förgårdarna till vår Guds hus.
3 Prisa Herren, för han är god!
Lovsjung hans namn,
för det är underbart.
4 Herren har utvalt Jakob åt sig
och Israel till sin egendom.
5 Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 Herren gör allt vad han vill
både i himlen och på jorden, i haven och i djupen.
7 Han låter molnen stiga upp vid horisonten,
han sänder blixt och regn
och han sänder ut vindarna från sina förråd.
8 I Egypten dödade han de förstfödda
bland både människor och djur.
9 Han sände tecken och under till Egypten,
till farao och dennes tjänstefolk.
10 Han besegrade många folk
och dödade mäktiga kungar,
11 Sichon, amoréernas kung,
Og, Bashans kung
och alla Kanaans kungar.
12 Han gav deras länder
som en arvslott till sitt folk Israel.
13 Herre, ditt namn består i evighet.
I alla tider kommer man att minnas dig, Herre.
14 Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare.
15 Folkens gudar är silver och guld,
verk av människohänder.
16 De har munnar som inte kan tala
och ögon som inte kan se.
17 De har öron som inte kan höra,
och i deras munnar finns ingen andedräkt.
18 De som har gjort dem ska bli som de,
liksom alla som sätter sin lit till dem.
19 Israels släkt, prisa Herren!
Arons släkt, prisa Herren!
20 Levis släkt, prisa Herren!
Prisa Herren, ni som fruktar honom!
21 Prisad vare Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
Tacksägelse för Guds oändliga nåd
136 Prisa Herren, för han är god
och hans nåd varar för evigt.
2 Prisa gudarnas Gud,
för hans nåd varar för evigt.
3 Prisa herrarnas Herre,
för hans nåd varar för evigt.
4 Han är den ende som kan göra under,
för hans nåd varar för evigt.
5 Han gjorde himlen genom sin vishet,
för hans nåd varar för evigt.
6 Han bredde ut jorden över vattnen,
för hans nåd varar för evigt.
7 Han gjorde de stora ljusen,
för hans nåd varar för evigt,
8 solen som råder över dagen,
för hans nåd varar för evigt,
9 och månen och stjärnorna som råder över natten,
för hans nåd varar för evigt.
10 Han slog de förstfödda i Egypten,
för hans nåd varar för evigt.
11 Han förde Israel ut därifrån,
för hans nåd varar för evigt,
12 med stark hand och utsträckt arm,
för hans nåd varar för evigt.
13 Han delade Sävhavet mitt itu,
för hans nåd varar för evigt.
14 Han ledde Israel rakt genom det,
för hans nåd varar för evigt.
15 Han dränkte farao och hans armé i havet,
för hans nåd varar för evigt.
16 Han förde sitt folk genom öknen,
för hans nåd varar för evigt.
17 Han slog stora kungar,
för hans nåd varar för evigt.
18 Han dödade mäktiga kungar,
för hans nåd varar för evigt:
19 Sichon, amoréernas kung,
för hans nåd varar för evigt,
20 och Og, Bashans kung,
för hans nåd varar för evigt.
21 Han gav deras land till arvedel,
för hans nåd varar för evigt,
22 till arvedel åt sin tjänare Israel,
för hans nåd varar för evigt.
23 Han tänkte på oss i vår förnedring,
för hans nåd varar för evigt,
24 och drog oss ur våra fienders våld,
för hans nåd varar för evigt.
25 Han ger mat till allt levande,
för hans nåd varar för evigt.
26 Prisa himlens Gud,
för hans nåd varar för evigt.
Vid Babels floder
137 Vid Babylons floder satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 Vi hängde upp våra harpor i pilträden,
3 för de som höll oss fångna bad oss sjunga,
våra förtryckare[a] krävde glädjesånger av oss:
”Sjung för oss en sång från Sion!”
4 Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i ett främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
så låt min högra hand glömma att spela[b].
6 Låt min tunga fastna i gommen,
om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.
7 Herre, tänk på Jerusalems dag,
hur edoméerna ropade:
”Riv ner det! Jämna det med marken!”
8 Du Babylons dotter, du fördärvade,
lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9 Lycklig är den som tar dina spädbarn
och krossar dem mot klipporna.
Tacksamhet för bönesvar
138 Av David.
Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
2 Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
3 När jag ropade till dig svarade du mig,
du styrkte mig och gav mig ny kraft.
4 Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
när de får höra dina ord.
5 De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.
De stolta genomskådar han redan på långt håll.
7 När jag måste gå igenom nöd,
håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
och med din mäktiga hand räddar du mig.
8 Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar för evigt.
Överge inte dina händers verk.
Guds allvetande och allestädes närvaro
139 För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig och vet allt om mig.
2 Du vet om jag sitter eller står.
Även om du är långt borta från mig
vet du vad jag tänker.
3 Du granskar mig vare sig jag går eller ligger.
Du vet om allt som jag företar mig.
4 Redan innan jag har ett ord på min tunga
vet du, Herre, vad jag tänker säga.
5 Du omsluter mig på alla sidor,
och du håller din hand över mig.
6 Att veta detta är förunderligt för mig,
mycket större än vad jag någonsin kan förstå.
7 Vart skulle jag kunna gå för din Ande?
Vart skulle jag kunna fly för din närvaro?
8 Om jag far upp till himlen är du där,
och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.
9 Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar,
eller gömma mig vid havets yttersta gräns,
10 kommer din hand att leda mig,
din starka hand att gripa mig.
11 Om jag bad mörkret att gömma mig
och ljuset omkring mig att bli natt,
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.
13 Du skapade organen inne i min kropp,
du vävde samman mig i min mors livmoder.
14 Jag prisar dig för det förunderliga,
att jag är så underbart skapad!
Dina verk är förunderliga, det vet jag väl.
15 Mitt skelett var inte dolt för dig
när jag formades i det tysta,
när jag vävdes samman i jordens djup.
16 Du såg mig innan jag föddes.
I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven
innan någon av dem började.[c]
17 Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud!
Hur enormt är inte deras antal!
18 Om jag försökte räkna dem
skulle de vara fler än sandkornen.
När jag vaknar,
är jag fortfarande hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de gudlösa,
avlägsna de blodtörstiga från mig!
20 De som talar svekfullt om dig,
de som har missbrukat dina städer.[d]
21 Herre, skulle jag inte hata dem som hatar dig,
avsky dem som reser sig mot dig?
22 Jag hatar dem starkt,
de är mina fiender.
23 Granska mig, Gud!
Känn mitt innersta och pröva mig,
känn mina oroliga tankar!
24 Se om min väg leder bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.
Bön om beskydd för hot och förtal
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig från onda människor.
Skydda mig från dessa våldsamma män,
3 som lägger onda planer
och dagligen är ute efter strid.
4 De vässar sina tungor som ormar,
och deras ord är som huggormsgift. Séla
5 Bevara mig, Herre, för de gudlösas handlingar,
skydda mig från våldsmän som försöker få mig på fall.
6 De högmodiga sätter ut snaror för mig,
de breder ut nät vid vägkanten
och lägger ut fällor för mig. Séla
7 Jag säger till Herren: ”Du är min Gud.”
Lyssna, Herre, till mina böner!
8 Herre, Herre, min starke räddare,
som skyddar mitt huvud på stridens dag,
9 låt inte de ondas önskningar uppfyllas, Herre!
Låt inte deras planer lyckas, så att de blir högfärdiga! Séla
10 Låt dem som omringar mig själva drabbas
av den ofärd som de har talat om!
11 Låt brinnande kol falla över dem
och kasta ner dem i eld,
i djupa hålor som de inte kan ta sig upp ur!
12 En baktalare ska inte bestå i landet,
och en våldsman ska följas av olyckor och slås ner.
13 Jag vet att Herren tar sig an de hjälplösa
och skaffar de fattiga rätt.
14 De rättfärdiga ska prisa dig
och de uppriktiga bo i din närhet.
Bön om hjälp mot fiender
141 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig,
skynda dig till mig,
lyssna på mig när jag ropar!
2 Låt min bön bäras fram som rökelse inför dig
och mina lyfta händer som ett kvällsoffer.
3 Herre, sätt en vakt för min mun,
en dörrvakt för mina läppar.
4 Låt mig inte lockas till onda ord,
eller till att ta del i gudlösa gärningar
i sällskap med dem som gör orätt.
Låt mig inte äta av deras läckerheter.
5 Låt den rättfärdige slå mig
och nådigt tukta mig,
det är som olja på mitt huvud.
Låt inte mitt huvud avvisa det.
Jag riktar mina böner mot dem som gör det onda.[e]
6 Deras härskare ska kastas utför klippbranten.
De ska höra att mina ord är behagliga.
7 Som man plöjer och bryter upp jorden,
så strös våra ben vid dödsrikets port.
8 Herre, min Herre, jag fäster min blick på dig,
till dig tar jag min tillflykt.
Överlämna mig inte åt döden!
9 Skydda mig för de snaror som de lägger ut för mig,
för fällorna av dem som gör orätt.
10 Låt i stället de onda fastna i sina egna nät,
medan jag kan tryggt gå förbi.
En förtvivlads bön
142 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2 Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3 Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4 När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6 Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
Ångerpsalm; bön om räddning
143 En psalm av David.
Herre, hör min bön!
Lyssna till min åkallan,
befria mig i din trofasthet och rättfärdighet.
2 Ställ inte din tjänare inför rätta,
för ingen levande är rättfärdig i dina ögon.
3 Min fiende har förföljt mig
och krossat mig.
Han har placerat mig i mörker,
precis som de som dött för länge sedan.
4 Jag är färdig att ge upp
och mitt hjärta är förlamat.
5 Jag minns tider som gått,
jag tänker på allt som du gjort,
begrundar dina händers verk.
6 Jag sträcker mina händer mot dig,
jag törstar efter dig som ett förtorkat land. Séla
7 Skynda dig, Herre, och svara mig,
för jag blir alltmer deprimerad.
Vänd dig inte bort från mig,
för då blir jag som de som ligger i sina gravar.
8 Låt mig varje morgon erfara din nåd,
för jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag sätter mitt hopp till dig.
9 Rädda mig från mina fiender!
Herre, jag flyr till dig.
10 Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din goda Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, bevara mitt liv för ditt namns skull.
Led mig ut ur nöden för din rättfärdighets skull.
12 Utplåna mina fiender i din nåd,
förgör dem som är ute efter mitt liv,
för jag är din tjänare.
Glädje över Guds omsorg
144 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lär mina händer att kriga
och mina fingrar att strida,
2 han som är nådig mot mig,
min klippa, min borg,
min befriare och min sköld.
Hos honom söker jag tillflykt.
Han har lagt mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
ett människobarn för din omtanke?
4 Människan är som en vindfläkt,
hennes liv som en flyende skugga.
5 Herre, dra undan himlen och stig ner!
Rör vid bergen, så att de ryker.
6 Släpp loss blixtarna och skingra dem,
skjut iväg pilarna och driv bort dem.
7 Sträck ner dina händer från höjden,
rädda mig, befria mig ur de djupa vattnen,
ur främlingarnas våld.
8 Deras mun är full av lögn
och deras högra hand av bedrägeri.
9 För dig, Gud, vill jag sjunga en ny sång
och spela på en tiosträngad harpa,
10 för du räddar kungarna från nederlaget
och befriar din tjänare David från det onda svärdet.
11 Rädda mig! Befria mig från främlingarnas våld!
De, vars munnar är fulla av lögner
och vilkas högra hand är redo till bedrägeri.
12 Våra unga söner blir som välväxta plantor,
våra döttrar som pelare, uthuggna för palats.
13 Våra lador blir fyllda till brädden
av livets förnödenheter av alla slag.
Ute på våra marker får fåren tusentals,
ja, tiotusentals med lamm,
14 och oxarna är tungt lastade med spannmål.
I muren finns inte längre någon rämna,
ingen fördrivs,
på våra gator finns inte längre någon som klagar.
15 Lyckligt är det folk som har det så.
Ja, lyckligt är det folk vars Gud är Herren!
Lova Herren, allt skapat
145 En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig, min Gud och kung,
och för evigt prisa ditt namn.
2 Jag vill prisa dig varje dag,
för evigt lovsjunga ditt namn.
3 Stor är Herren och högt prisad!
Hans storhet är outgrundlig.
4 I alla tider ska människor hylla dina verk
och berätta om dina mäktiga gärningar.
5 Din härliga prakt, dina underbara verk och ditt majestät
vill jag begrunda.
6 De talar om dina fruktansvärda gärningars makt,
och jag vill förkunna din storhet.
7 De ska hylla minnet av din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
8 Herren är nådig och barmhärtig,
sen till vrede, rik på nåd.
9 Herren är god mot alla,
han är barmhärtig mot alla som han har skapat.
10 Alla dina verk prisar dig, Herre,
och dina fromma lovprisar dig.
11 De talar om ditt rikes härlighet
och förkunnar din makt,
12 för att alla människor ska lära känna din makt,
ditt rikes ära och härlighet.
13 Ditt rike består för evigt
och ditt välde från generation till generation.
Herren är trofast i allt han säger,
nådig i allt han gör.[f]
14 Herren uppehåller alla som håller på att falla
och reser upp dem som är nertyngda.
15 Allas ögon är riktade mot dig,
och du ger dem mat i rätt tid.
16 Du öppnar din hand
och mättar allt levande som hungrar.
17 Herren är rättfärdig i allt han gör,
nådig mot allt han skapat.
18 Herren är nära alla som ropar,
som ärligt ropar till honom.
19 Han gör vad de som fruktar honom begär.
Han hör deras rop och räddar dem.
20 Herren skyddar alla dem som älskar honom,
men alla onda förgör han.
21 Jag vill lova Herren,
och allt som lever ska prisa hans heliga namn,
nu och för evigt.
Herrens eviga trofasthet
146 Halleluja!
Lova Herren, min själ!
2 Jag vill prisa Herren så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag finns till.
3 Lita inte på de mäktiga,
på människor som inte kan rädda.
4 När människans ande lämnar henne
återvänder hon till stoftet,
och alla hennes planer blir om intet.
5 Men lycklig är den som väntar på hjälp från Jakobs Gud,
och hoppas på Herren, sin Gud.
6 Han har gjort himlen och jorden,
haven och allt som finns i dem.
Hans trofasthet består för evigt.
7 Han skaffar rätt åt de förtryckta
och ger mat till de hungriga.
Herren befriar fångarna.
8 Herren öppnar de blindas ögon.
Herren lyfter upp de nerböjda.
Herren älskar de rättfärdiga.
9 Herren skyddar främlingar
och har omsorg om faderlösa och änkor,
men de gudlösas planer hindrar han.
10 Herren är kung för evigt, din Gud, Sion,
från generation till generation.
Halleluja!
Tacksägelse för det goda Herren ger
147 Halleluja!
Det är gott att lovsjunga vår Gud!
Lovsången är skön och ljuvlig.
2 Herren bygger upp Jerusalem,
han samlar det skingrade Israel.
3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan
och förbinder deras sår.
4 Han har bestämt stjärnornas antal
och gett var och en ett namn.
5 Vår Herre är stor,
hans makt är oinskränkt,
hans förstånd är obegränsat.
6 Herren stöder de ödmjuka,
men de gudlösa slår han till marken.
7 Sjung till Herren med tacksamhet!
Lovsjung vår Gud till harpa!
8 Han täcker himlen med moln
och låter regn falla på jorden.
Han låter gräset växa på bergen.
9 Han ger mat åt djuren
och åt korpens ungar när de skriker.
10 Hästens styrka imponerar inte på honom.
Mannens snabba steg är ingen glädje för honom.
11 Herren gläder sig över dem som fruktar honom
och hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, lova Herren!
Sion, prisa din Gud!
13 Han gör bommarna i dina portar starka
och välsignar dina barn med dig.
14 Han låter fred råda vid dina gränser
och mättar dig med det finaste vete.
15 Han ger jorden sina befallningar,
och snabbt går hans ord ut.
16 Han breder ut snö som ull,
och han sprider ut frosten som aska.
17 Han kastar ner hagel som smulor;
vem kan uthärda hans kyla?
18 Han sänder sitt ord, och isen smälter,
han andas, och vattnen strömmar.
19 Han har gjort sitt ord känt för Jakob,
sina bud och beslut för Israel.
20 Något sådant har han inte gjort för andra folk.
De känner inte till hans bud.
Halleluja!
Hela skapelsen prisar och ärar Herren
148 Halleluja!
Lova Herren i himlen!
Lova honom i höjden!
2 Lova honom, alla hans änglar,
lova honom, hela hans härskara!
3 Lova honom, sol och måne
lova honom, alla lysande stjärnor!
4 Lova honom, ni himlarnas himmel
och ni vatten ovanför himlen!
5 De ska prisa Herrens namn,
för han gav en befallning, och de skapades.
6 Han gav dem för evigt deras plats.
Han gav en befallning som aldrig kan upphävas.
7 Lova Herren på jorden,
ni havsodjur och alla djup,
8 blixt och hagel, snö och dimma,
du stormvind, som lyder hans ord,
9 alla berg och kullar,
alla fruktträd och cedrar,
10 vilddjur och boskap,
kräldjur och flygande fåglar,
11 alla jordens kungar och folk
med alla sina härskare och domare,
12 unga män och flickor,
gamla och unga.
13 De ska lova Herrens namn.
Endast hans namn är upphöjt,
hans majestät sträcker sig över himmel och jord.
14 Han har lyft ett horn[g] åt sitt folk,
lovprisning för alla sina fromma,
för Israels folk som står honom nära.
Halleluja!
Jubel över seger
149 Halleluja!
Sjung en ny sång till Herren,
hans lov i de frommas församling!
2 Israel ska glädja sig över sin skapare,
Sions folk jubla över sin kung!
3 De ska lova hans namn med dans
och lovsjunga honom till tamburin och harpor.
4 Herren älskar sitt folk,
och de ödmjuka kröner han med räddning.
5 De fromma ska jubla i ära,
sjunga glädjesång på sin bädd.
6 Lovprisning till Gud ska vara i deras mun
och ett skarpt svärd i deras händer,
7 för att hämnas på nationer
och straffa folk,
8 för att binda folkens kungar med kättingar,
sätta järnbojor på deras furstar
9 och verkställa de domar som beslutats mot dem.
En ära är detta för alla hans fromma.
Halleluja!
En avslutande lovsång
150 Halleluja!
Lova Gud i hans helgedom.
Lova honom i hans mäktiga himlafäste.
2 Lova honom för hans väldiga gärningar.
Lova honom för hans oerhörda storhet.
3 Lova honom med trumpetstötar,
med harpa och lyra.
4 Lova honom med tamburiner och dans.
Lova honom med stränginstrument och flöjter.
5 Lova honom med klingande cymbaler,
lova honom med ljudande cymbaler.
6 Må allt som andas prisa Herren!
Halleluja!
Vishetens välsignelse
(1:1—9:18)
1 Ordspråk av Salomo, Davids son, Israels kung.
2 Av dem får man fostran och vägledning,
så att man förstår de visas ord.
3 Av dem får man vägledning till insikt
och till ett ärligt och rättfärdigt liv.
4 De ger klokhet till de okunniga,
och lärdom till de unga om vad som är viktigt.
5 Den vise hör dem och ökar sin kunskap.
Den kloke skaffar sig vägledning
6 för att förstå ordspråk och liknelser,
de visas ord och gåtor.
7 Herrens fruktan är vishetens början,
men den som är oklok föraktar vishet och vägledning.
8 Hör, min son, din fars förmaning,
förkasta inte din mors undervisning.
9 De bildar en skön krans på ditt huvud,
en vacker kedja kring din hals.
10 Min son, låt dig inte lockas av syndare.
11 De säger:
”Kom! Vi lägger oss i bakhåll för att döda,
för att lura på oskyldiga.
12 Likt dödsriket slukar vi dem levande och hela,
så som de som läggs ner i graven.
13 Vi ska få alla slags värdefulla ting
och kan fylla våra hus med plundrat gods.
14 Du får vara med och dela,
pengarna kan vi ha i en gemensam kassa.”
15 Min son, gå inte in på deras väg,
sätt inte din fot på deras stig,
16 för med snabba steg söker de sig till ondskan,
och snabbt vill de utgjuta blod.
17 Det är meningslöst att breda ut ett nät
inför ögonen på fåglarna.
18 Dessa ligger på lur efter sitt eget blod
och i bakhåll för sina egna liv.
19 Sådant blir slutet för den som roffar åt sig i oärlighet,
det kostar honom hans eget liv.
20 Visheten ropar högt på gatan
och höjer sin röst på torget.
21 Mitt bland de bullriga gatorna predikar den
och håller tal vid stadsportarna:
22 ”Hur länge ska ni okunniga älska okunnighet,
ni smädare njuta av smädelser,
ni dårar hata kunskap?
23 Vänd om och ta emot min tillrättavisning,
så ska jag låta min ande komma över er
och dela med mig av min kunskap till er.
24 Jag har ropat på er, men ni har inte lyssnat.
Jag har räckt ut min hand,
men ingen har brytt sig om den.
25 Ni har struntat i alla mina råd
och avvisat min tillrättavisning.
26 Därför ska jag också skratta åt er olycka
och håna er förtvivlan,
27 när förskräckelsen griper tag i er som ett oväder
och olyckan sveper över er som en stormby,
när nöd och ångest drabbar er.
28 Då kommer de att ropa till mig,
men jag ska inte svara.
De kommer att söka mig
men inte finna.
29 De hatade kunskap
och ville inte frukta Herren,
30 de avvisade mina råd
och föraktade mina tillrättavisningar.
31 Därför får de äta sina gärningars frukt
och mätta sig med sina onda planer.
32 De okunnigas avfällighet ska kosta dem livet
och dårarnas sorglöshet förgöra dem.
33 Men den som lyssnar till mig ska leva i trygghet
och behöver inte vara rädd för något ont.”
2 Min son, om du tar emot mina ord
och bevarar mina bud inom dig,
2 om du lyssnar till visheten
och öppnar ditt hjärta för kunskapen,
3 om du ropar efter insikt
och höjer din röst för att kalla på förstånd,
4 om du söker efter den
som efter silver eller en gömd skatt,
5 då ska du förstå Herrens fruktan
och finna kunskapen om Gud.
6 För Herren ger vishet,
och från hans mun kommer kunskap och förstånd.
7 Han har framgång i beredskap åt de rättsinniga
och är de oförvitligas sköld.
8 Han beskyddar det rättas väg
och skyddar de trognas stigar.
9 Då kommer du att förstå vad rättfärdighet, rätt och ärlighet är,
det godas alla vägar.
10 För visheten träder in i ditt hjärta
och kunskapen gläder ditt sinne.
11 Klokheten ska värna dig
och insikten beskydda dig.
12 Den räddar dig från de ondas väg,
från dem som förvränger sanningen,
13 som lämnar den rätta vägen
och vandrar på mörkrets stigar,
14 de som gläder sig åt ondskans gärningar
och finner nöje i allt som är ont och perverst,
15 de som vandrar på slingriga stigar och villovägar.
16 Den räddar dig från den främmande kvinnan,
den fräcka, som förför med sina ord,
17 som har lämnat sin ungdoms vän
och glömt förbundet med sin Gud.
18 Hennes hus leder till de döda
och hennes väg till de dödas andar[h].
19 De som går in till henne kommer aldrig tillbaka
och finner aldrig livets vägar.
20 Gå därför de godas väg
och håll dig på de rättfärdigas stigar.
21 De rättfärdiga ska få bo i landet,
de oförvitliga får stanna där.
22 Men de onda ska utrotas ur landet
och de trolösa ryckas bort därifrån.
3 Min son, glöm inte vad jag har lärt dig.
Bevara mina bud i ditt hjärta.
2 De ger dig ett långt liv,
många levnadsår och frid.
3 Låt aldrig nåd och trofasthet lämna dig.
Bind dem kring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.
4 Då möts du av välvilja och får ett gott anseende
inför Gud och bland människor.
5 Förtrösta helhjärtat på Herren
och lita inte på ditt eget förstånd.
6 Var du än går, tänk på honom
så ska han jämna vägen för dig.
7 Håll dig inte själv för vis.
Frukta Herren och håll dig borta från det onda.
8 Det ger din kropp hälsa,
ja välbefinnande för hela din varelse.
9 Ära Herren med allt vad du äger
och med det första från alla dina skördar.
10 Då ska dina lador fyllas rikligen med säd,
och dina pressar ska rinna över av vin.
11 Min son, förakta inte Herrens fostran.
Bli inte arg när han tillrättavisar dig.
12 Herren fostrar var och en som han älskar,
som en far tuktar sin son som han har kär.
13 Lycklig är den som finner visheten,
den som får förstånd,
14 för detta är mer värt än silver
och ger en bättre vinst än guld.
15 Det är värdefullare än juveler,
det kan inte jämföras med något som du kan önska dig.
16 Ett långt liv finns i dess högra hand,
rikedom och ära i dess vänstra.
17 Dess vägar är ljuvliga,
dess stigar fridfulla.
18 Visheten är ett livets träd för dem som griper tag i den,
och lyckliga är alla som håller sig till den.
19 Med vishet grundlade Herren jorden,
och med förstånd ställde han upp himlen.
20 Hans kunskap lät djupets flöden bryta fram
och regnet droppa ner från molnen.
21 Min son, se till att bevara omdöme och klokhet
och släpp dem aldrig ur sikte.
22 De ger dig liv
och blir ett smycke kring din hals.
23 Då kan du vandra din väg i trygghet,
och ingenting ska få dig på fall.
24 Du kan lägga dig utan fruktan
och sova lugnt.
25 Du behöver inte vara rädd för någon plötslig förskräckelse
eller katastrof som drabbar de gudlösa,
26 för Herren ska vara din trygghet
och skydda din fot från snaran.
27 Om någon behöver ditt stöd
och du kan hjälpa honom, så säg inte nej.
28 Säg inte till din medmänniska:
”Kom tillbaka i morgon, så ska du få”,
när du ändå har att ge.
29 Planera ingenting ont mot din medmänniska
som bor tryggt i din närhet.
30 Bli inte inblandad i tvist med någon utan orsak,
när han inte gjort dig något ont.
31 Avundas inte någon som brukar våld,
och ta inte någon sådan till förebild.
32 Herren avskyr den falske,
men de rättsinniga visar han förtroende.
33 Herrens förbannelse drabbar de gudlösas hus,
men de rättfärdigas hem välsignar han.
34 Han hånar dem som hånar honom,
men de ödmjuka visar han nåd.
35 De visa blir ärade,
men dårarna får skämmas.
4 Lyssna, barn, till er fars förmaningar,
lyssna, så att ni blir förståndiga.
2 Jag ger er god lärdom.
Överge inte min undervisning.
3 När jag som liten var hos min far,
ett spädbarn, min mors ende son,
4 lärde han mig:
”Bevara mina ord i ditt hjärta och håll mina bud,
så kommer du att leva.
5 Lär dig vishet och förnuft,
glöm inte vad jag talat och vik inte av från det.
6 Förkasta inte visheten, så ska den bevara dig.
Älska den, så ska den beskydda dig.
7 Visheten är viktigast, sträva därför efter att bli vis.
Använd allt du äger för att skaffa dig insikt.
8 Upphöj visheten, så kommer den att upphöja dig.
Grip om den, så ska den ge dig ära.
9 Den kommer att sätta en skön krans på ditt huvud
och ge dig en praktfull krona.”
10 Min son, lyssna och ta emot vad jag säger,
så får du ett långt liv.
11 Jag lär dig vishetens väg,
jag leder dig på rätta stigar.
12 På den vägen ska ingenting kunna hindra dig,
och inte ens om du springer ska du snubbla.
13 Håll dig till denna vägledning,
släpp den inte, ta vara på den,
för den är livet för dig!
14 Gå inte in på de gudlösas väg
och träd inte in på de ondas stig,
15 utan undvik den och gå inte dit,
vänd dig bort och gå din väg.
16 De ligger där sömnlösa om de inte fått göra något ont.
De kan inte somna om de inte fått någon på fall.
17 De äter ondskans bröd
och dricker våldets vin.
18 De rättfärdigas stig är som gryningsljuset,
som blir allt klarare tills fullt dagsljus råder.
19 Men de ondas väg är som djupaste mörker,
de vet inte var de snubblar.
20 Min son, lyssna till vad jag har att säga!
Lyssna noga till mina ord!
21 Släpp dem aldrig ur sikte,
låt dem tränga djupt in i ditt medvetande,
22 för de blir till liv för dem som finner dem
och hälsa för hela ens kropp.
23 Att du vakar över ditt innersta är viktigare än något annat,
för därifrån utgår livet.
24 Tillåt inga falska ord komma ur din mun,
och håll läpparnas svek långt ifrån dig.
25 Se rakt fram!
Fäst blicken på det som ligger framför.
26 Vaka över dina steg!
Håll dig endast till säkra och stadiga vägar.
27 Vik inte av vare sig till höger eller vänster,
håll dina steg borta från det onda.
5 Var uppmärksam på min vishet, min son,
och lyssna till min insikt,
2 så att du bevarar din klokhet
och låter kunskapen styra dina ord.
3 En främmande kvinnas läppar dryper av honung,
och halare än olja är hennes tal.
4 Till sist är hon bitter som malört,
skarp som ett tveeggat svärd.
5 Hennes vandring går mot döden,
hennes steg leder ner till dödsriket.
6 Hon tänker inte på livets väg,
hon går på villovägar utan att ens märka det.
7 Lyssna nu på mig, barn,
och vik inte bort från vad jag säger.
8 Håll dig långt borta från henne!
Gå inte ens i närheten av dörren till hennes hus.
9 Annars ger du bort din styrka åt andra
och dina år åt en som är grym,
10 främlingar utnyttjar din styrka,
och allt vad du tjänat ihop kommer någon annan att lägga beslag på.
11 Till slut kommer du att stöna
när din kropp tynar bort.
12 Då ska du säga: ”Hur kunde jag hata förmaning
och så innerligt avsky tillrättavisning?
13 Varför lyssnade jag inte till mina lärare
och vägrade att höra på deras vägledning?
14 Mitt i den samlade menigheten
har jag kommit till ruinens brant.”
15 Drick vatten ur din egen brunn,
vatten som rinner ur din egen källa.
16 Skulle dina källor rinna ut på gatan,
dina strömmar på torgen?
17 Nej, behåll dem för dig själv,
dela dem inte med någon annan.
18 Må din källa vara välsignad,
och gläd dig över din ungdoms hustru,
19 den älskliga hinden, den vackra gasellen.
Låt hennes bröst alltid vara din njutning
och hennes kärlek alltid berusa dig.
20 Varför skulle du, min son,
berusas av en främmande kvinna
och slå armarna om den som inte är din?
21 Herren ser alla människans förehavanden,
han vakar noga över alla hennes vägar.
22 Den onde blir en fånge i sina egna missgärningar,
han fastnar i sin egen synds snaror.
23 Han dör i brist på vägledning,
hans dårskap leder honom vilse.
6 Min son, om du går i borgen för en medmänniska
och byter handslag med en främling,
2 blir du snärjd av dina egna ord
och fångad av vad du sagt.
3 Gör så här, min son, för att befria dig själv,
när du nu kommit i din nästas våld:
Gå och ödmjuka dig själv,[i]
vädja till honom.
4 Unna dig varken sömn eller slummer,
5 befria dig själv, som en gasell undan jägaren
eller en fågel ur fågelfångarens snara.
6 Gå till myran, du som är lat.
Se hur den gör och bli vis!
7 Den har ingen ledare över sig,
ingen tillsyningsman eller härskare,
8 men trots det samlar den in mat under sommaren
och skaffar sin föda under skördetiden.
9 Hur länge ska du ligga, du late?
När ska du vakna och stiga upp?
10 Lite extra sömn, lite mer slummer,
lite mer vila med armarna i kors,
11 så kommer fattigdomen över dig som en rövare
och armodet som en beväpnad man.
12 En ond människa, en som gör orätt
går omkring med lögnaktigt tal,
13 blinkar med ögonen
och skrapar med foten.
Han gör gester med fingrarna,
14 han har fyllt sitt inre med svek,
bär alltid något ont i sinnet
och provocerar fram gräl.
15 Därför ska olycka plötsligt träffa en sådan.
Han ska krossas oväntat och utan räddning.
16 Det finns sex ting som Herren hatar,
sju som han avskyr:
17 stolta ögon, en lögnaktig tunga,
händer som utgjuter oskyldigt blod,
18 ett hjärta som smider onda planer,
fötter som har bråttom till ondskan,
19 ett falskt vittne som ljuger,
och en som vållar osämja bland bröder.
Varning för äktenskapsbrott
20 Min son, håll din fars bud
och förkasta inte din mors undervisning.
21 Bind dem för alltid vid ditt hjärta
och fäst dem kring din hals.
22 De ska leda dig när du går,
vaka över dig när du sover
och tala till dig när du vaknar.
23 Budet är en lampa och undervisningen ett ljus,
en förmanande tillrättavisning är livets väg.
24 Den skyddar dig för en ond kvinna,
för den främmande kvinnans smicker.
25 Känn inget begär efter hennes skönhet
och låt dig inte fångas av hennes blickar.
26 En prostituerad kan kosta dig din sista brödbit,
och en gift kvinna är ute efter ditt liv.[j]
27 Kan en man hålla eld i sin famn
utan att det tar eld i kläderna?
28 Kan han gå över glödande kol
utan att bränna fötterna?
29 Så går det för den som är otrogen med en annan mans hustru.
Den som rör henne kommer inte att bli ostraffad.
30 Man föraktar inte en tjuv,
om han stjäl för att stilla sin hunger.[k]
31 Om han blir ertappad får han betala tillbaka sjufalt
och lämna ifrån sig allt han äger i sitt hus.
32 Den som begår äktenskapsbrott saknar vett.
Han fördärvar sig själv.
33 Plåga och skam är vad han får,
hans vanära utplånas aldrig.
34 Kvinnans make är ursinnig av svartsjuka
och visar ingen barmhärtighet när han hämnas.
35 Han godtar ingen ersättning,
han accepterar inga gåvor.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.