The Daily Audio Bible

44 När bröderna var klara för hemresan befallde Josef sin husföreståndare att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och sa till honom att lägga tillbaka de pengar som de hade betalat med överst i säckarna.

² Josef gav också order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Husföreståndaren gjorde som han hade blivit tillsagd.

³ Bröderna steg upp i gryningen och gav sig iväg med sina tungt lastade åsnor.

⁴ När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin husföreståndare: Skynda dig efter dem! Stoppa dem och fråga varför de handlar på det här sättet mot mig, när jag, deras välgörare, har varit så god mot dem.

⁵ Fråga dem: 'Vad menar ni med att stjäla min husbondes personliga silverbägare, som han använder till att spå med? Fattar ni vad ni har gjort?'

⁶ Husföreståndaren hann ifatt dem och sa till dem allt som han hade fått order om.

⁷ Vad pratar du om egentligen? frågade de. Vilka slags människor tror du vi är, eftersom du kan anklaga oss för något så fruktansvärt?

⁸ Tog vi inte med oss tillbaka de pengar som vi hade funnit i säckarna? Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus?

⁹ Om du hittar denna bägare hos någon av oss, så ska han dö, och alla vi övriga är villiga att bli slavar åt din husbonde så länge vi lever.

¹⁰ Det låter nog bra, men det räcker med att den som stal bägaren blir min slav, svarade mannen. Ni andra går fria.

¹¹ De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem.

¹² Husföreståndaren började leta i den äldste broderns säck och gick sedan igenom de övrigas. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck.

¹³ Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden.

¹⁴ Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.

¹⁵ Vad är det ni försöker göra? frågade Josef. Förstår ni inte att en man som jag vet vem som stal den?

¹⁶ Juda svarade uppgivet: Vad ska vi säga, herre? Hur kan vi be om nåd? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud straffar oss för våra synder. Vi har alla återvänt för att bli dina slavar, både alla vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.

¹⁷ Nej, sa Josef. Bara den som stal bägaren ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far.

¹⁸ Då steg Juda fram och sa: Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv.

¹⁹ Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror,

²⁰ och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.'

²¹ Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.'

²² Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.'

²³ Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.'

²⁴ Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt.

²⁵ Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat

²⁶ svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.'

²⁷ Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att

²⁸ en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess.

²⁹ Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.'

³⁰ Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas.

³¹ Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död.

³² Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid.

³³ Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder.

³⁴ Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan.

Josef sänder efter Jakob

45 Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre. Gå ut härifrån allesammans, beordrade han till sina tjänare. När han blev ensam med sina bröder,

² grät han så högt att hans snyftningar kunde höras i hela palatset, och snart blev det känt även för Farao.

³ Jag är Josef, sa han till sina bröder. Lever verkligen far fortfarande? Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt förstummade.

⁴ Kom fram hit, sa han. Då kom de närmare, och än en gång sa han: Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten!

⁵ Men sörj nu inte över att ni gjorde detta, för Gud hade sitt finger med i spelet! Han skickade hit mig i förväg för att rädda era liv.

⁶ Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då det varken kommer att plöjas eller att bli någon skörd.

⁷ Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, så att ni ska kunna bli ett stort folk.

⁸ Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni! Han har dessutom gjort mig till rådgivare åt Farao, ledare för hela folket och härskare över hela Egyptens land.

⁹ Skynda er nu hem till far. Berätta för honom att hans son Josef lever och säg att Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Be honom komma hit till mig omedelbart!

¹⁰ Han ska få bo i Gosens land, så att han finns nära mig med alla sina barn, barnbarn, sina djur och allt annat han äger.

^11-12 Jag ska ta hand om honom här. Fortfarande återstår fem års hungersnöd. Om ni inte kommer hit, kommer ni och hela er släkt att bli fullständigt utfattiga.

¹³ Berätta för far om all min makt här i Egypten och om hur alla lyder mig. Ni har ju själva sett det, och det har min käre bror Benjamin också. Skynda er hem och hämta far!

¹⁴ Medan han grät av glädje omfamnade han Benjamin, och Benjamin började också gråta.

¹⁵ Sedan omfamnade han alla sina bröder, och bröderna började att samtala med honom.

¹⁶ Nyheten att Josefs bröder kommit tillbaka nådde snart Farao, och både han och hans tjänstemän blev mycket glada över att höra detta.

¹⁷ Sedan sa Farao till Josef: Säg till dina bröder att lasta sina packdjur och skynda sig tillbaka till sina hem i Kanaan

¹⁸ för att hämta din far och hela din familj och alla deras familjer och komma hit till Egypten för att bo här. Säg dem: 'Farao tänker ge er det bästa området i hela Egyptens land. Ni ska få bo i den bördigaste delen!'

¹⁹ Och säg till dina bröder att ta med sig vagnar från Egypten så att de kan få med sig sina hustrur och barn och din far.

²⁰ Oroa er inte över era tillhörigheter, för det bästa av Egyptens land tillhör er.

²¹ Josef gav dem sedan vagnar, precis som Farao hade befallt, och mat för resan,

²² och han gav var och en av dem nya kläder, men Benjamin fick fem uppsättningar kläder och trehundra silvermynt.

²³ Han skickade till sin far tio åsnelaster med det bästa av Egyptens produkter och tio åsnor med säd, bröd och annan mat som de kunde behöva på resan.

²⁴ Utrustade på detta sätt sände han iväg sina bröder med orden: Gräla nu inte på vägen!

²⁵ De lämnade honom och återvände till Kanaans land, till sin far Jakob.

²⁶ Josef lever, berättade de. Han är härskare över hela Egyptens land! Jakobs hjärta höll på att stanna när han hörde nyheten.

²⁷ Men när de hade framfört hela Josefs hälsning, och när han såg vagnarna som Josef hade skickat till honom, fyllda med mat, gick sanningen så småningom upp för honom.

²⁸ Då sa han: Det måste vara sant! Min son Josef lever! Jag måste resa så att jag får träffa honom innan jag dör.

Jesus ger mat åt fem tusen

¹³ När Jesus fick höra nyheten for han iväg med en båt till en avlägsen plats för att vara för sig själv. Men folkskarorna såg vart han var på väg, och från många byar följde man efter honom till fots.

¹⁴ När Jesus steg ur båten väntade en stor folkmassa på honom, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.

¹⁵ När det blev kväll kom lärjungarna till honom och sa: Det är dags för kvällsmat för länge sedan, och det finns inget att äta här i öknen. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna runt om och köpa mat.

¹⁶ Men Jesus svarade: Det behövs inte, ni kan väl ge dem mat!

¹⁷ Kan vi?, utropade de. Vi har bara fem brödstycken och två fiskar!

¹⁸ Ta hit dem, sa han.

¹⁹ Sedan bad han människorna att sätta sig i gräset. Och han tog de fem brödstyckena och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Sedan bröt han itu brödstyckena och gav dem till lärjungarna, och de delade ut dem till folket.

²⁰ Och alla åt tills de blev mätta. Och när man till slut samlade ihop det som var över blev det tolv fulla korgar.

²¹ Det var omkring fem tusen män i folkskaran den dagen, förutom kvinnor och barn.

Jesus går på vattnet

²² Omedelbart därefter bad Jesus lärjungarna att sätta sig i båten och fara över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket gick hem.

^23-24 Sedan gick han upp på ett berg för att be. Så blev det natt, och ute på sjön råkade lärjungarna i svårigheter. Det blåste upp, och de hade all möda att se till så att båten inte kantrade.

²⁵ Omkring klockan fyra på morgonen kom Jesus till dem, gående på vattnet!

²⁶ De skrek av skräck, för de trodde det var ett spöke.

²⁷ Men Jesus talade genast till dem och sa: Var inte rädda! Det är jag!

²⁸ Då ropade Petrus till honom: Herre, om det verkligen är du, så låt mig få komma till dig på vattnet.

²⁹ Javisst, sa Jesus. Kom!Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus.

³⁰ Men när han såg de höga vågorna blev han rädd och började sjunka.Rädda mig, Herre! skrek han.

³¹ Genast räckte Jesus ut handen och tog tag i honom. Är din tro så liten, sa Jesus, varför tvivlade du?

³² Och när de klivit i båten lade sig vinden.

³³ Och de andra som satt där i båten föll då ner för honom och sa: Du måste vara Guds Son!

Jesus botar alla som rör vid honom

³⁴ De for sedan över sjön och gick i land vid Gennesaret.

³⁵ Nyheten om deras ankomst spred sig som en löpeld, och man rusade runt och uppmanade alla att komma och ta med sig sina sjuka så att de kunde bli botade.

³⁶ Och de sjuka bad honom om att de åtminstone skulle få röra vid hans kläder, och alla som gjorde det blev friska.

³⁷ Du har gett mig fast mark under fötterna, så att jag aldrig behöver snava.

³⁸ Jag jagade mina fiender, och hann upp dem, och jag vände mig inte om förrän alla hade besegrats.

³⁹ Med all kraft slog jag dem till marken, så att de inte kunde resa sig. Jag satte min fot på deras halsar.

⁴⁰ Du utrustade mig med starka vapen för striden. Mina fiender förlorade modet och föll besegrade framför mina fötter.

⁴¹ Du fick dem att vända om och fly. Jag slog ihjäl alla som hatade mig.

⁴² De ropade på hjälp, men ingen vågade komma och rädda dem. De ropade på Herren, men han vägrade att svara dem.

⁴³ Då krossade jag dem, och som dammkorn virvlade de bort med vinden. Jag kastade bort dem som sopor från gatan.

^44-46 Du lät mig segra i varje strid, och folken kom och tjänade mig. Även främlingar kom och bugade sig för mig, och när jag talade till dem lydde de mina ord. Darrande kom de från sina befästningar.

⁴⁷ Herren lever! Prisa honom, som är min fasta klippa, honom som beskyddar mig!

⁴⁸ Han är den Gud som hämnas dem som skadar mig, och han besegrar folken inför mig.

⁴⁹ Han räddar mig undan mina fiender. Han låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän.

⁵⁰ Herre, för detta vill jag prisa dig bland folken!

¹¹ Jag försöker lära dig för att du ska bli vis, och jag visar dig den rätta vägen.

¹² På den vägen ska ingenting kunna hindra dig, och inte ens om du springer ska du snubbla och falla.

¹³ Följ mina råd. Glöm dem inte! De är själva livet för dig!