The Daily Audio Bible

Jakob blir begravd

50 Då böjde Josef sig ner över sin fars ansikte och grät över honom och kysste honom. ² Josef befallde läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far. Och läkarna balsamerade Israel. ³ Det tog fyrtio dagar, ty så lång tid tar en balsamering. Och egyptierna begrät honom i sjuttio dagar.

⁴ När sorgedagarna efter honom var över sade Josef till faraos husfolk: "Om jag har funnit nåd för era ögon, ber jag er säga dessa ord till farao: ⁵ Min far har tagit ed av mig och sagt: När jag är död, så begrav mig i den grav som jag har grävt åt mig i Kanaans land. Låt mig därför resa och begrava min far och sedan komma tillbaka." ⁶ Farao svarade: "Res dit och begrav din far enligt den ed som han har tagit av dig." ⁷ Då reste Josef för att begrava sin far. Och alla faraos tjänare reste med honom, de äldste vid hans hov och alla de äldste i Egyptens land, ⁸ dessutom allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Bara sina små barn, sina får och sin nötboskap lämnade de kvar i landet Gosen. ⁹ Både vagnar och ryttare for tillsammans med honom, och det var en mycket stor skara.

¹⁰ När de kom till Goren-Haatad på andra sidan Jordan, höll de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han ordnade en sorgehögtid efter sin far i sju dagar. ¹¹ När landets inbyggare, kananeerna, såg sorgehögtiden i Goren-Haatad sade de: "Det är en mycket stor sorgehögtid som egyptierna håller här." Därför kallades platsen Abel-Misrajim. Den ligger på andra sidan Jordan.

¹² Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. ¹³ De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, det markstycke som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.

¹⁴ När Josef hade begravt sin far vände han tillbaka till Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit med honom för att begrava hans far.

Bröderna ber Josef om förlåtelse

¹⁵ När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: "Tänk om Josef börjar hata oss och låter allt det onda vi gjort mot honom komma över oss." ¹⁶ Därför sände de detta bud till Josef: "Din far sade till oss före sin död: ¹⁷ Så skall ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder vad de har brutit och syndat genom att handla så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått." Och Josef grät när han fick deras hälsning. ¹⁸ Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: "Vi är dina slavar." ¹⁹ Men Josef sade till dem: "Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? ²⁰ Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. ²¹ Var inte rädda. Jag skall sörja för er och era små barn." Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.

Josef dör

²² Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev etthundratio år. ²³ Josef fick se Efraims barn till tredje led. Också åt Makir, Manasses son, föddes barn som Josef fick ta i knäet. ²⁴ Och Josef sade till sina bröder: "Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob." ²⁵ Och Josef tog ed av Israels söner och sade: "När Gud ser till er, för då mina ben härifrån."

²⁶ Josef dog när han var etthundratio år. Och man balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.

Israeliterna blir slavar i Egypten

1 Detta är namnen på Israels söner, de som kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: ² Ruben, Simeon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Aser. ⁵ De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶ Sedan dog han och alla hans bröder, hela det släktet. ⁷ Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

⁸ Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef. ⁹ Han sade till sitt folk: "Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. ¹⁰ Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet." ¹¹ Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. ¹² Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn. ¹³ Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. ¹⁴ De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, ja, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.

¹⁵ Kungen i Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna, en av dem hette Sifra och den andra Pua, ¹⁶ och han sade: "Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder, när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva." ¹⁷ Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. ¹⁸ Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: "Varför har ni gjort på detta sätt och låtit barnen leva?" ¹⁹ Barnmorskorna svarade farao: "Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, och innan barnmorskan kommer till dem har de fött." ²⁰ Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, välsignade han deras hus.

²² Då befallde farao allt sitt folk: "Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i Nilen, men alla flickor skall ni låta leva."

Moses födelse och räddning

2 En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. ² Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. ³ Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. ⁴ Hans syster ställde sig på avstånd för att se vad som skulle hända med honom.

⁵ Och faraos dotter kom ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick syn på barnet, och se, det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: "Det här är ett av de hebreiska barnen." ⁷ Men hans syster frågade faraos dotter: "Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?" ⁸ Faraos dotter svarade henne: "Ja, gör det." Då gick flickan och hämtade barnets mor. ⁹ Och faraos dotter sade till henne: "Tag med dig det här barnet och amma det åt mig, så skall jag ge dig lön för det." Kvinnan tog då barnet och ammade det. ¹⁰ När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose,^[a] "för ur vattnet har jag dragit upp honom", sade hon.

Petrus bekännelse

¹³ Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?" ¹⁴ De svarade: "Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." ¹⁵ Han sade till dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" ¹⁶ Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." ¹⁷ Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. ¹⁸ Jag säger dig: Du är Petrus,^[a] och på denna klippa^[b] skall jag bygga min församling, och helvetets^[c] portar skall inte få makt över den. ¹⁹ Jag skall ge dig himmelrikets nycklar.^[d] Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen." ²⁰ Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

Jesus talar om sitt lidande

²¹ Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas. ²² Då tog Petrus honom åt sidan och började motsäga honom: "Gud är nådig mot dig,^[e] Herre. Detta skall aldrig hända dig." ²³ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar."

I Jesu efterföljd

²⁴ Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. ²⁵ Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. ²⁶ Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? ²⁷ Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.

Jesu härlighet uppenbaras

²⁸ Amen säger jag er: Några av dem som står här skall inte smaka döden, förrän de får se Människosonen komma i sitt rike."

17 Sex dagar därefter^[f] tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. ² Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. ³ Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. ⁴ Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." ⁵ Medan han ännu talade, se, då sänkte sig ett lysande moln ner över dem. Och en röst ur molnet sade: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!"^{[g] 6} När lärjungarna hörde det, föll de ner på sina ansikten och greps av stor fruktan. ⁷ Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte förskräckta!" ⁸ Och när de såg upp, såg de ingen utom Jesus.

⁹ På väg ner från berget befallde Jesus dem: "Tala inte om för någon vad ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda."

Psalm 21

Herrens hjälp till kungen

¹ För sångmästaren, en psalm av David.

Varning för lösaktighet