The Daily Audio Bible

28 Silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas.
² Järn hämtas upp ur jorden,
    stenar smälts till koppar.
³ Människan sätter gränser för mörkret
och utforskar det yttersta djupet,
    där stenen är natt och svartaste skugga.
⁴ De spränger schakt långt från människoboningar,
där ingen satt sin fot,
    de hänger svävande, fjärran från människor.
⁵ Jorden, från vilken bröd kommer,
    förvandlas där nere som av eld.
⁶ Bland dess stenar har safiren sin plats, och där finns guldmalm.
⁷ Stigen dit är ej känd av örnen,
    falkens öga har ej upptäckt den.
⁸ Stolta vilddjur har inte trampat på den,
inget lejon har gått fram på den.
⁹ På den hårda stenen lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
¹⁰ De hugger ut gångar i klipporna,
    och ögat får se härliga ting.
¹¹ De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram dolda skatter i ljuset.

¹² Men visheten, var finns hon?
    Var har förståndet sin boning?
¹³ Människan vet ej hennes värde,
    man finner henne ej i de levandes land.
¹⁴ Djupet säger: "Hon är inte i mig",
havet säger: "Hon finns inte hos mig."
¹⁵ Man kan inte köpa henne för guld,
inte väga upp silver för att förvärva henne.
¹⁶ Hon kan ej köpas med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
¹⁷ Guld och glas kan inte jämföras med henne,
hon kan inte bytas ut mot guldkärl,
¹⁸ koraller och kristall må inte nämnas.
Att äga vishet är mer värt än pärlor.
¹⁹ Topas från Kush kan ej jämföras med henne,
hon kan ej vägas upp med renaste guld.

²⁰ Men visheten, var kommer hon ifrån?
Var har förståndet sin boning?
²¹ Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar.
²² Avgrunden och döden säger:
    "Endast hörsägner om henne har nått våra öron."

²³ Gud har insikt om vägen till henne, han vet var hon bor.
²⁴ Ty han skådar till jordens ändar,
    han ser allting under himlen.
²⁵ När han mätte upp vindens vikt
    och vägde vattnen efter mått,
²⁶ när han gjorde en lag för regnet
    och en väg för åskans blixt,
²⁷ då såg han henne och uppenbarade henne,
han lät henne stå fram och utforskade henne.
²⁸ Och till människorna sade han:
    "Se, Herrens fruktan är vishet,
att fly det onda är förstånd."

² O, att jag vore som i förgångna månader,
som i de dagar då Gud vakade över mig,
³ då hans lykta sken över mitt huvud
och jag i hans ljus gick fram i mörkret,
⁴ då jag var i min krafts dagar,
    då Guds godhet vilade över mitt hus,
⁵ då den Allsmäktige ännu var med mig,
och mina barn fanns runt omkring mig,
⁶ då mina fötter badade i gräddmjölk
och klippan göt ut bäckar av olja för mig.

⁷ När jag gick till porten i staden
    och intog min plats på torget,
⁸ då drog sig de unga tillbaka när de såg mig,
och de gamla reste sig och blev stående.
⁹ Stormännen höll tillbaka sina ord
    och lade handen på munnen.
¹⁰ Furstarnas röst tystnade,
    tungan fastnade vid deras gom.
¹¹ Varje öra som hörde mig prisade mig,
varje öga som såg mig lovordade mig.
¹² Ty jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
¹³ Den döende välsignade mig,
    änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
¹⁴ I rättfärdighet klädde jag mig,
    den var min klädnad.
Rättvisan var min mantel och huvudbonad.
¹⁵ Jag var ögon åt den blinde
    och fötter åt den halte.
¹⁶ Jag var en fader åt de nödställda,
    och den okändes sak redde jag ut.
¹⁷ Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸ Jag tänkte då:
    "I mitt eget bo kommer jag att dö,
mina dagar skall bli många som sanden.
¹⁹ Min rot sträcker sig till vatten,
    och i mina grenar faller nattens dagg.
²⁰ Min ära förnyas ständigt,
    och min båge är alltid ny i min hand."

²¹ De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
²² Efter mig talade ingen,
    och mina ord vederkvickte dem.
²³ De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun som efter vårregn.
²⁴ Jag log mot dem när de misströstade,
och mitt ansiktes ljus tog de emot.
²⁵ Jag valde väg åt dem och satt främst,
jag tronade som en kung bland sitt manskap,
likt en som tröstade de sörjande.

30 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta
bland mina vallhundar.
² Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,
dessa som saknar all livskraft?
³ De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager av det torra landet
    som redan förut var öde och ödsligt.
⁴ De plockar saltörter bland snåren,
    och ginströtter är deras mat.
⁵ De drivs ut från menigheten,
    man ropar efter dem som efter tjuvar.
⁶ De måste bo i otäcka raviner,
    i jordhålor och bergsskrevor.
⁷ De skriker bland snåren,
    de kryper ihop under nässlor.
⁸ De är uslingar och ärelösa,
    utjagade ur landet.

⁹ För dem har jag nu blivit en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
¹⁰ De avskyr mig och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
¹¹ Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,
därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
¹² Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
    och banar sig väg för att fördärva mig.
¹³ De river upp min stig,
    de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
¹⁴ De bryter fram som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
¹⁵ Fasor väller över mig,
    min ära rycks bort som en storm,
och lik ett moln har min räddning försvunnit.

¹⁶ Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
¹⁷ Natten borrar i mina ben,
    den gnagande pinan tar ingen vila.
¹⁸ Med stor kraft griper han min mantel
han fattar mig i min livklädnad.
¹⁹ Han har vräkt mig ner i dyn,
    och jag liknar stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
²¹ Du har blivit grym mot mig,
    med din starka hand ansätter du mig.
²² Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort,
du slungar mig av och an i stormen.
²³ Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande samlas.

²⁴ Men räcker man ej ut handen när man faller,
ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit?
²⁵ Grät jag inte över den som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
²⁶ Men när jag sökte det goda, kom det onda,
när jag väntade på ljus, kom mörker.
²⁷ Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
²⁸ Svart går jag omkring, men inte av solen.
Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp.
²⁹ Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna.
³⁰ Min hud har blivit svart och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
³¹ Mitt harpospel är bytt i sorgelåt,
    mitt flöjtspel i högljudd gråt.

² Som hjorten trängtar efter vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud.
³ Min själ törstar efter Gud,
    efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?
⁴ Mina tårar är min mat
    dag och natt,
ty ständigt säger man till mig:
    "Var är nu din Gud?"
⁵ Detta vill jag tänka på
    när jag utgjuter min själ:
Jag gick i folkhopen,
    vandrade med den till Guds hus
under jubelrop och tacksägelse,
    en högtidsfirande skara.

⁶ Varför är du så bedrövad, min själ,
och så orolig i mig?
    Sätt ditt hopp till Gud.
Jag skall åter få tacka honom
    för frälsning genom honom.

⁷ Min Gud, min själ är bedrövad i mig.
Därför tänker jag på dig
    i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
⁸ Djup ropar till djup
    vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina svallande böljor
    går fram över mig.

⁹ Om dagen sänder Herren sin nåd
    och om natten är hans sång hos mig,
en lovsång till mitt livs Gud.
¹⁰ Jag vill säga till Gud, min klippa:
    "Varför har du glömt mig,
varför måste jag gå sörjande,
    ansatt av fiender?"
¹¹ Det är som krossade man benen i min kropp,
när mina ovänner hånar mig
    och ständigt säger till mig:
"Var är nu din Gud?"

¹² Varför är du så bedrövad, min själ,
och varför så orolig i mig?
    Sätt ditt hopp till Gud,
ty jag skall åter få tacka honom,
    min frälsning och min Gud.

⁷ Den rike råder över de fattiga,
    låntagaren blir långivarens slav.