The Daily Audio Bible

Nehemjas bön

1 Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

Det hände i månaden Kislev i det tjugonde året^[a], när jag var i Susas borg^[b], ² att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kom från Juda. Jag frågade dem om judarna, de som räddats och som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem. ^3 (A) De sade till mig: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.”

⁴ När jag hörde det satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himlens Gud. ^5 (B) Jag sade: ”O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud. ⁶ Låt ditt öra lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi Israels barn har begått mot dig.

Även jag och min faders hus har syndat. ⁷ Vi har syndat mycket mot dig och inte hållit fast vid de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose.

^8 (C) Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose^[c] när du sade: Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken. ^9 (D) Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där. ¹⁰ De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand. ¹¹ O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare ha framgång idag och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.” Jag var då munskänk^[d] hos kungen.

Nehemja beger sig till Jerusalem

2 Detta hände i månaden Nisan,^[e] i Artashastas^[f] tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.

² Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd, ^3 (E) och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?” ⁴ Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?”

Då bad jag till himlens Gud ⁵ och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen^[g] och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.” ⁶ Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa^[h], och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. ⁷ Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda, ⁸ och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken^[i], så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. ⁹ När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev.

Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. ¹⁰ Men när horoniten Sanballat^[j] och den ammonitiske tjänstemannen Tobia^[k] hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.

¹¹ Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. ¹² Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig. ^13 (F) I natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nedrivna och portarna var förtärda av eld. ¹⁴ Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. ¹⁵ Så fortsatte jag uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.

¹⁶ Föreståndarna^[l] visste inte var jag hade varit eller vad jag gjorde, för jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, stormännen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. ¹⁷ Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” ¹⁸ Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det goda verket.

^19 (G) Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem^[m] hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ”Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?” ²⁰ Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”

Jerusalems murar byggs upp

3 ^(H) Översteprästen Eljashib och hans bröder prästerna började bygga Fårporten. De helgade den och satte sedan in dörrarna. De byggde fram till Hammeatornet, som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet. ² Bredvid Eljashib byggde Jerikos män, och bredvid dem byggde Sackur, Imris son.

³ Fiskporten byggdes av Hassenaas barn. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. ⁴ Bredvid dem arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, med att sätta muren i stånd. Bredvid honom arbetade Meshullam, son till Berekja, son till Mesesabel. Bredvid honom arbetade Sadok, Baanas son. ⁵ Vid sidan av honom arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem ville inte böja sin nacke för att tjäna sin Herre.

⁶ Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son och Meshullam, Besodjas son. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. ⁷ Bredvid dem arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon tillsammans med männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren i landet på andra sidan floden. ⁸ Bredvid dem arbetade Ussiel, Harhajas son, tillsammans med guldsmederna. Bredvid dem arbetade Hananja, en av dem som tillverkade salvor. Den närmast liggande delen av Jerusalem lät man vara ända till Breda muren. ⁹ Vid sidan av dem arbetade Refaja, Hurs son, ledare över ena hälften av Jerusalems område.

¹⁰ Vid sidan av honom arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget hus, och bredvid honom arbetade Hattush, Hashabnejas son. ¹¹ En annan sträcka av muren och Ugnstornet sattes i stånd av Malkia, Harims son, och Hashub, Pahat-Moabs son. ¹² Bredvid honom arbetade Shallum, Halloheshs son, ledare över andra hälften av Jerusalems område, tillsammans med sina döttrar.

¹³ Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare. De byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar. De byggde också ettusen alnar^[n] på muren, ända fram till Dyngporten.

¹⁴ Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, ledare över Bet-Hackerems område. Han byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar.

Äktenskapligt samliv

7 När det gäller det ni skrev: Det är visserligen bra för en man att inte röra en kvinna. ² Men för att undvika sexuella synder ska varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. ³ Mannen ska ge sin hustru vad han är skyldig henne, och på samma sätt hustrun sin man. ⁴ Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun.

⁵ Håll er inte ifrån varandra, utom möjligen för en tid med bådas samtycke för att kunna ägna er åt bönen. Kom sedan tillsammans igen så att Satan inte frestar er, eftersom ni inte kan leva avhållsamt. ⁶ Men detta säger jag som ett råd, inte som en befallning. ^7 (A) Helst skulle jag vilja att alla människor var som jag. Men var och en har sin gåva från Gud, den ene på ett sätt, den andre på ett annat.

Råd till ogifta

⁸ Till de ogifta och till änkorna säger jag: det är bäst för dem om de förblir som jag. ^9 (B) Men kan de inte leva avhållsamt ska de gifta sig, för det är bättre att gifta sig än att brinna av begär.

Om skilsmässa

¹⁰ De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte skilja sig från sin man –^{[a] 11} skiljer hon sig ska hon förbli ogift eller försonas med sin man – och en man får inte överge sin hustru.

¹² Till de andra säger jag, inte Herren: om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. ¹³ Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. ¹⁴ Mannen som inte tror är nämligen helgad genom sin hustru, och hustrun som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars skulle era barn vara orena, men nu är de heliga.

¹⁵ Men om den som inte tror vill skiljas, så låt honom skiljas. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav. Gud har kallat er att leva i frid. ¹⁶ För hur vet du, hustru, om du kommer att frälsa din man? Och hur vet du, man, om du kommer att frälsa din hustru?

Stå kvar i kallelsen

¹⁷ Men var och en ska leva i den ställning som Herren har tilldelat honom, så som Gud har kallat honom^[b]. Det föreskriver jag i alla församlingar. ¹⁸ Blev någon kallad som omskuren ska han inte ändra på det^[c]. Har någon blivit kallad som oomskuren ska han inte låta omskära sig. ^19 (C) Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren. Vad som betyder något är att man håller Guds bud.

²⁰ Var och en ska bli kvar i den ställning han hade när han blev kallad. ²¹ Blev du kallad som slav, så bekymra dig inte över det. Men kan du bli fri, bli hellre det^[d]. ^22 (D) Den som var slav när han blev kallad av Herren är Herrens frigivne, och den som var fri när han blev kallad är Kristi slav. ^23 (E) Ni är köpta till ett högt pris. Bli inte slavar under människor. ²⁴ Bröder, var och en ska inför Gud förbli som han var när han blev kallad.