The Daily Audio Bible
Today's audio is from the EHV. Switch to the EHV to read along with the audio.
28 Silvret har sin gruva,
guldet en plats där det renas.
2 Järn hämtas upp ur jorden,
stenar smälts till koppar.
3 Människan sätter gränser för mörkret
och utforskar det yttersta djupet,
där stenen är natt
och svartaste skugga.
4 De spränger schakt
långt från människors boningar,
där ingen har satt sin fot,
de hänger och svajar
fjärran från människor.
5 Från jorden kommer bröd,
men där nere förvandlas den
som av eld.
6 Safiren har sin plats
bland dess stenar,
och där finns guldmalm.
7 Stigen dit är inte känd av örnen,
falkens öga har inte
upptäckt den.
8 Stolta vilddjur har inte trampat den,
inget lejon har gått fram på den.
9 På den hårda stenen
lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
10 De hugger ut gångar i klipporna,
och ögat får se härliga ting.
11 De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram dolda skatter i ljuset.
12 (A) Men visheten, var finns hon?
Var har förståndet sin boning?
13 Människan vet inte hennes värde[a],
man finner henne inte
i de levandes land.
14 Djupet säger: ”Hon är inte i mig”,
havet säger:
”Hon finns inte hos mig.”
15 (B) Hon kan inte köpas för guld,
hennes värde kan inte vägas upp
med silver.
16 Hon kan inte köpas
med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas
kan inte jämföras med henne,
hon kan inte bytas mot guldföremål,
18 koraller och kristall ska inte nämnas.
Att äga vishet är mer värt än pärlor.
19 Topas från Kush
kan inte jämföras med henne,
hon kan inte vägas upp
med renaste guld.
20 Men visheten,
var kommer hon ifrån?
Var har förståndet sin boning?
21 Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar.
22 Avgrunden och döden säger:
”Endast hennes rykte
har nått våra öron.”
23 (C) Gud känner vägen till henne,
han vet var hon bor,
24 för han skådar till jordens ändar,
han ser allt under himlen.
25 När han mätte upp vindens vikt
och vägde vattnen efter mått,
26 (D) när han gjorde en lag för regnet
och en väg för åskans blixt,
27 då såg han henne och
uppenbarade henne,
han beredde henne
och utforskade henne.
28 (E) Och till människorna sade han:
”Se, att vörda Herren är vishet,
att fly det onda är förstånd.”
29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
2 O, att jag var som i gångna månader,
som i dagarna då Gud vakade
över mig,
3 då hans lykta sken över mitt huvud
och jag gick i hans ljus
genom mörkret,
4 då jag var i min krafts dagar,
då Guds godhet vilade
över mitt hus,
5 då den Allsmäktige
ännu var med mig
och mina barn fanns
runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk
och det rann bäckar av olja
ur klippan för mig.
7 När jag gick till porten[b] i staden
och intog min plats på torget,
8 då drog sig de unga undan
när de såg mig,
och de gamla reste sig och stod.
9 Stormännen höll tillbaka sina ord
och lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig prisade mig,
varje öga som såg mig
lovordade mig,
12 (F) för jag räddade den fattige
som ropade
och den faderlöse
som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,
änkans hjärta fick jag att jubla.
14 (G) Jag klädde mig i rättfärdighet
och den var min klädnad,
rättvisan var min mantel
och huvudbonad.
15 (H) Jag var ögon åt den blinde
och fötter åt den halte.
16 (I) Jag var en far för de fattiga
och redde ut den okändes sak.
17 (J) Jag krossade
den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet från hans tänder.
18 Jag tänkte då:
”I mitt eget bo ska jag dö,
mina dagar blir många
som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vattnet,
nattens dagg vilar i mina grenar.
20 Min ära är ständigt ny,
och min båge förnyas[c] i min hand.”
21 De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun
som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
och de tog emot mitt ansiktes ljus.
25 Jag valde väg åt dem
och satt som hövding,
jag tronade som en kung
bland sina män,
som en som tröstar de sörjande.
30 Nu skrattar de åt mig,
dessa som är yngre än jag,
medan jag inte hade satt deras fäder
ens bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp kunde
deras händer ge mig,
de som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager den torra marken
som redan förut var öde
och ödslig.
4 De plockar saltörter[d] bland snåren
och ginströtter[e] är deras mat.
5 De drivs ut från gemenskapen,
man ropar efter dem som tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 (K) Nu har jag blivit deras nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk
bland dem.
10 (L) De avskyr mig
och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig
i ansiktet.
11 (M) Gud har lossat min bågsträng
och plågat mig,
därför släpper de sina hämningar
inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg
för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram
som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm
och min räddning har försvunnit
som ett moln.
16 (N) Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel,
han fattar mig i min livklädnad.
19 (O) Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 (P) Jag ropar till dig,
men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp,
men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand
ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden
och för mig bort,
du skakar mig i stormen.
23 (Q) Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning där allt levande
samlas.
24 Men räcker man inte ut handen
när man faller,
ropar man inte efter hjälp
när olyckan kommer?
25 (R) Grät jag inte över den
som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 (S) Men när jag sökte det goda
kom det onda,
när jag väntade på ljus kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Mörk går jag omkring,
men inte av solen[f].
Jag reser mig bland folket
och ropar på hjälp.
29 (T) Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna[g].
30 Min hud svartnar och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 (U) Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
I Kristi segertåg
12 (A) När jag kom till Troas[a] för att predika Kristi evangelium hade Herren öppnat en dörr för mig. 13 (B) Ändå fick jag ingen ro i min ande när jag inte fann min broder Titus[b] där, så jag tog avsked av dem och reste till Makedonien.
14 (C) Men vi tackar Gud, som ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft[c] genom oss överallt. 15 (D) Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: 16 (E) för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv. Vem räcker till för det här? 17 (F) Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
ANDRA BOKEN
Själens längtan efter Gud
42 (A) För körledaren. En vishetspsalm
av Koras söner.[a]
2 Som hjorten längtar till vattenbäckar,
så längtar min själ efter dig, o Gud.
3 (B) Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram
inför Guds ansikte?
4 (C) Mina tårar är min mat
dag och natt.
Ständigt säger man till mig:
"Var är din Gud?"
5 Jag utgjuter min själ
och minns hur jag gick
bland folket,
hur jag vandrade med dem
till Guds hus,
med jubelrop och tacksägelse
i skaran av högtidsfirare.
6 (D) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
7 (E) Min själ är bedrövad i mig.
Därför tänker jag på dig
i Jordans land
och på Hermons höjder,
på Misars berg[b].[c]
8 (F) Djup ropar till djup
i dånet av dina vattenfall.
Alla dina svallande böljor
sköljer över mig.
9 (G) Om dagen sänder Herren sin nåd,
och om natten
är hans sång hos mig,
en bön till mitt livs Gud.
10 (H) Jag vill säga till Gud, min klippa:
"Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?"
11 (I) Det är som att man krossar mina ben
när mina fiender hånar mig
och ständigt frågar mig:
"Var är din Gud?"
12 (J) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
7 Den rike råder över de fattiga,
den som lånar
blir långivarens slav.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation