The Daily Audio Bible

5 Då nu alla amoreernas kungar på Jordans västra sida och alla kananeernas kungar vid havet hörde hur Herren hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan vi gick över den, blev deras hjärtan förskräckta och de hade inte längre mod att stå emot Israels barn.

Omskärelsen i Gilgal

² Vid den tiden sade Herren till Josua: "Gör dig flintknivar och omskär Israels barn för andra gången." ³ Då tillverkade Josua flintknivar och omskar Israels barn vid Förhudshöjden. ⁴ Orsaken till att Josua omskar dem var denna: Alla män som dragit ut ur Egypten, alla stridsdugliga män, hade dött under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten. ⁵ Visserligen hade alla de som kommit ut blivit omskurna, men de som var födda under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten var alla oomskurna. ⁶ Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, till dess hela folket - alla stridsdugliga män - som dragit ut ur Egypten var döda eftersom de inte lyssnade till Herrens röst. Därför svor Herren att han inte skulle låta dem se det land som han med ed hade lovat deras fäder att ge oss, ett land som flödar av mjölk och honung. ⁷ Men deras söner, som han lät komma i deras ställe, dem omskar nu Josua, ty de var oomskurna, eftersom de inte hade blivit omskurna under vandringen.

⁸ När allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar i lägret, till dess de hade återhämtat sig. ⁹ Och Herren sade till Josua: "I dag har jag vältrat av^[a] Egyptens vanära från er." Platsen fick namnet Gilgal, som den heter än i dag.

¹⁰ På kvällen den fjortonde dagen i månaden, medan Israels barn hade sitt läger i Gilgal, firade de påskhögtid på Jerikos hedmarker. ¹¹ Dagen efter påskhögtiden, just den dagen, åt de osyrat bröd och rostade ax av landets säd. ¹² Mannat upphörde dagen därpå, då de nu åt av landets säd. Israels barn fick inte manna längre, utan de åt det året av skörden i landet Kanaan.

Josua och mannen med svärdet

¹³ Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: "Tillhör du oss eller våra fiender?" ¹⁴ Han svarade: "Nej, jag är befälhavare över Herrens här och har nu kommit hit." Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: "Vad har min herre för budskap till sin tjänare?" ¹⁵ Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: "Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så.

Jerikos fall

6 Jeriko var stängt och tillbommat för Israels barn och ingen gick ut eller in. ² Och Herren sade till Josua: "Se, jag har givit Jeriko med dess kung och dess tappra stridsmän i din hand. ³ Tåga omkring staden med alla stridsdugliga män, gå runt staden en gång. Så skall du göra i sex dagar. ⁴ Sju präster skall bära sju basuner gjorda av bagghorn framför arken. På sjunde dagen skall ni tåga omkring staden sju gånger, och prästerna skall blåsa i hornen. ⁵ När de blåser i baggens horn med utdragen ton och ni hör ljudet från hornet, skall allt folket ge upp ett kraftigt härskri. Då skall stadsmuren störta samman och folket skall dra in över den, var och en rakt fram."

⁶ Josua, Nuns son, kallade till sig prästerna och sade till dem: "Tag förbundsarken och låt sju präster bära sju basuner gjorda av bagghorn framför Herrens ark." ⁷ Till folket sade han: "Drag ut och tåga omkring staden. Och den beväpnade styrkan skall gå framför Herrens ark."

⁸ När Josua hade sagt detta till folket, gick de sju präster som bar de sju basunerna av bagghorn framför Herren i väg och blåste i hornen, medan Herrens förbundsark följde efter dem. ⁹ Och den beväpnade styrkan gick framför prästerna som blåste i hornen och det övriga folket följde arken, allt under det att de blåste i hornen. ¹⁰ Men Josua hade sagt till folket: "Ni skall inte ge upp något härskri, inte låta er röst höras eller ens säga ett ord, förrän den dag jag säger till er att ni skall ge upp ett härskri. Då skall ni göra det." ¹¹ När han hade låtit Herrens ark föras runt staden, runt omkring den en gång, gick de in i lägret och stannade där över natten.

¹² Följande morgon steg Josua upp tidigt, och prästerna lyfte upp Herrens ark. ¹³ De sju präster som bar de sju basunerna av bagghorn framför Herrens ark gick hela tiden och blåste i hornen. Den beväpnade styrkan gick framför dem, och det övriga folket följde Herrens ark, medan man blåste i hornen. ¹⁴ De tågade också andra dagen en gång runt staden och återvände sedan till lägret. Så gjorde de i sex dagar.

¹⁵ Men på sjunde dagen steg de upp tidigt, i gryningen, och tågade då runt staden sju gånger på samma sätt. Bara den dagen gick de sju gånger runt staden. ¹⁶ Den sjunde gången, när prästerna blåste i hornen, sade Josua till folket: "Ge upp ett härskri, ty Herren har gett er staden. ¹⁷ Staden med allt som är i den skall ges till spillo, det tillhör Herren. Bara skökan Rahab och de som finns i hennes hus skall få leva, därför att hon gömde spejarna vi hade skickat ut. ¹⁸ Ni skall hålla er borta från det tillspillogivna, så att ni inte själva blir tillspillogivna. Om ni tar något från det tillspillogivna, blir ni orsak till att Israels läger drabbas av tillspillogivning och ni drar olycka över det. ¹⁹ Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall vara helgat åt Herren och gå till Herrens skattkammare."

²⁰ Då upphävde folket ett härskri och man blåste i hornen. Ja, när folket hörde ljudet från hornen, upphävde de ett kraftigt härskri. Då störtade murarna samman och folket drog in i staden, var och en rakt fram, och intog den. ²¹ Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden - både män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, får och åsnor. ²² Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: "Gå in i skökans hus och för ut kvinnan därifrån tillsammans med alla som tillhör henne, så som ni har lovat henne med ed." ²³ Då gick de unga män som hade varit där som spejare in och förde ut Rahab och hennes far och mor, hennes bröder och alla som tillhörde henne. Hela hennes släkt förde de ut och lät dem stanna utanför Israels läger. ²⁴ Men staden och allt som fanns i den brände de upp, endast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn lade de till skatten i Herrens hus. ²⁵ Skökan Rahab och hennes fars hus och alla som tillhörde henne lät Josua leva. Hon bor bland israeliterna än i dag, därför att hon gömde spejarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko.

²⁶ Vid den tiden svor Josua en ed. Han sade: "Förbannad inför Herren vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son." ²⁷ Och Herren var med Josua och ryktet om honom spred sig över hela landet.

Akans synd

7 Men Israels barn förgrep sig på det som givits till spillo. Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam, tog av det. Då upptändes Herrens vrede mot Israels barn.

² Josua sände från Jeriko i väg några män till Ai, som ligger vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: "Gå dit upp och bespeja landet." Männen gav sig i väg och bespejade Ai. ³ När de kom tillbaka till Josua sade de till honom: "Allt folket behöver inte dra upp. Låt tvåtusen eller tretusen gå dit upp och inta Ai. Du behöver inte låta allt folket trötta ut sig med att att gå dit, för de är inte många." ⁴ Alltså drog tretusen man av folket dit upp. Men de tvingades fly för männen från Ai. ⁵ Och männen i Ai dödade omkring trettiosex man av dem och förföljde de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och slog dem på sluttningen där. Då smälte folkets hjärta och blev som vatten.

⁶ Josua rev sönder sina kläder och tillsammans med de äldste i Israel föll han ner på sitt ansikte till marken framför Herrens ark, och de låg där till kvällen. De strödde stoft på sina huvuden, ⁷ och Josua sade: "O, Herre, Herre, varför har du fört detta folk över Jordan för att överlämna oss i amoreernas hand och förgöra oss? Om vi ändå hade nöjt oss med att stanna på andra sidan Jordan! ⁸ O, Herre, vad skall jag säga, när Israel har vänt ryggen åt sina fiender? ⁹ När kananeerna och alla som bor i landet får höra detta, kommer de att omringa oss och utrota vårt namn från jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns skull?"

¹⁰ Och Herren svarade Josua: "Res dig upp! Varför har du fallit ner på ditt ansikte? ¹¹ Israel har syndat, de har överträtt mitt förbund som jag ingått med dem. De har tagit av det tillspillogivna, de har stulit, ljugit och lagt det stulna bland sina egna ägodelar. ¹² Därför kan inte Israels barn stå emot sina fiender, utan de måste fly för dem, ty de är själva drabbade av tillspillogivning. Jag vill inte mer vara med er, om ni inte skaffar bort från er det tillspillogivna. ¹³ Stig upp, helga folket och säg: Helga er till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Något tillspillogivet finns hos dig, Israel. Du kan inte stå emot dina fiender, förrän ni avlägsnar det ifrån er. ¹⁴ Tidigt i morgon skall ni träda fram, den ena stammen efter den andra. I den stam som Herren pekar ut, skall den ena släkten efter den andra träda fram. I den släkt som Herren pekar ut, skall den ena familjen efter den andra träda fram. I den familj som Herren pekar ut, skall den ene mannen efter den andre träda fram. ¹⁵ Den som blir utpekad med det tillspillogivna skall brännas upp i eld med allt vad han har, därför att han har överträtt Herrens förbund och gjort vad som är en dårskap i Israel."

Liknelsen om det återfunna fåret

15 Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. ² Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem." ³ Då berättade han denna liknelse för dem: ⁴ "Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? ⁵ Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. ⁶ När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. ⁷ Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.

Liknelsen om det återfunna myntet

⁸ Eller om en kvinna har tio silvermynt^[a] och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? ⁹ Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade. ¹⁰ Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig."

Liknelsen om den återfunne sonen

¹¹ Vidare sade han: "En man hade två söner. ¹² Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. ¹³ Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. ¹⁴ Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. ¹⁵ Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.^{[b] 16} Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor^[c] som svinen åt, men ingen gav honom något. ¹⁷ Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. ¹⁸ Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. ¹⁹ Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. ²⁰ Och han stod upp och gick till sin far.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. ²¹ Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. ²² Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! ²³ Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. ²⁴ Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.

²⁵ Men hans äldre son hade varit ute på ägorna. När han kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. ²⁶ Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. ²⁷ Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka. ²⁸ Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte övertala honom, ²⁹ men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. ³⁰ Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven. ³¹ Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. ³² Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."

Psalm 81

Högtidsglädje och olydnad

¹ För sångmästaren, till Gittít, av Asaf.