Bible in 90 Days
Guds vrede över synden
2 Herren har förmörkat Jerusalem med sin vrede. Israels vackraste stad ligger i ruiner. Han skonade inte ens sitt tempel på sin vredes dag.
2 Utan förbarmande har Herren förstört varje hus i Israel. I sin ilska har han brutit ner varje fästning och varje mur. Han har slagit kungariket med alla dess furstar till marken och förnedrat dem.
3 Israels styrka har lämnat henne, nu är hon i stället drabbad av Guds vrede. Han drar tillbaka sitt beskydd när fienden anfaller. Gud går fram över hela Israels land som en förtärande eld.
4 Han spänner sin båge mot sitt eget folk som om det gällde en fiende. Hans styrka används mot dem för att döda deras unga män. Hans ilska är över dem som en eld.
5 Ja, Herren har blivit en fiende, och han förgör Israel. Han har brutit ner dess fästningar och palats. Sorg och tårar är vad han ger Jerusalem.
6 Han har ödelagt sitt eget tempel, det är som en övergiven trädgård. Folket kan inte längre fira sina heliga högtider eller sabbater. Han avsätter både kungar och präster i sin vrede.
7 Herren har förkastat sitt eget altare, för han avskyr sitt folks falska gudstjänst. Han har överlämnat palatsen till fiender, och de firar i templet och gläds på samma sätt som Israel gjorde under sina heliga högtidsdagar!
8 Herren hade bestämt sig för att ödelägga Jerusalem. Han hade gjort upp en fast plan för dess förstörelse. Därför föll murar och torn för honom.
9 Jerusalems portar är obrukbara. Alla dess lås och bommar har han brutit sönder och krossat. Stadens kungar och furstar har blivit slavar i avlägsna länder och saknar lag och profetiska syner som kan ge dem vägledning.
10 Jerusalems äldste sitter tysta på marken klädda i säcktyg. De strör jord över sina huvuden i sorg och förtvivlan. Jerusalems unga flickor hänger med huvudet.
11 Jag har gråtit tills jag inte längre har några tårar. Mitt innersta är upprört när jag ser vad som har hänt mitt folk. Små barn och spädbarn tynar bort och dör på gatorna.
12 Mamma, mamma, vi vill ha mat, ropar de och faller sedan ihop i mödrarnas armar, och deras liv rinner ut som hos soldater som sårats i strid.
13 Har det någonsin i hela världen funnits en sådan sorg? Jerusalem, vad kan jag jämföra din förtvivlan med? Hur kan jag trösta dig? Dina sår är djupa som havet. Vem kan bota dig?
14 Dina profeter har talat som dårar och varit falska alltigenom. De har inte ens försökt att hjälpa dig ur slaveriet genom att peka på dina synder. De har ljugit och sagt att allt varit bra.
15 Alla som går förbi skakar på huvudet och säger hånfullt: Skulle detta vara den stad som kallats den skönaste i världen och hela jordens glädje?
16 Alla dina fiender uppslukar dig. De gnisslar tänder och säger: Äntligen har vi lyckats förstöra dig! Vi har väntat länge på den här stunden, och nu är den här! Med våra egna ögon har vi sett ditt fall.
17 Men det är Herren som har gjort det. Han har gjort precis det som han varnade för. Han har uppfyllt löftet som han gav för länge sedan. Han har ödelagt Jerusalem utan förbarmande och gett dess fiender anledning att segra över henne och berömma sig av sin styrka.
18 Man ropar till Herren. O Jerusalems murar, låt dina tårar forsa fram som en flod. Gråt dag och natt!
19 Gå upp mitt i natten och ropa till din Gud! Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herren! Lyft dina händer upp mot honom! Be om hjälp för dina barns skull, för de dör av hunger på gatorna!
20 Herre, tänk på vad du gör! Det är ditt eget folk du gör allt detta mot! Ska du tvinga en mor att äta sitt eget barn? Ska präster och profeter behöva dö i Herrens tempel?
21 Se hur de ligger på gatorna, gamla och unga, pojkar och flickor, dödade av fiendernas svärd! Du har dödat dem, Herre, i din vrede. Du har dödat dem utan barmhärtighet.
22 Det är du som medvetet har planerat denna förstörelse. På din vredes dag kunde ingen fly eller överleva. Alla mina barn ligger på gatorna dödade av fienden.
Hopp mitt under svårigheter
3 Jag har verkligen sett den plåga som är resultatet av Guds vrede.
2 Han har lett mig in i det djupaste mörker och utestängt allt ljus.
3 Han har vänt sig mot mig. Dag och natt straffar han mig
4 och får mig att åldras. Han har krossat benen i mig.
5 Han har byggt upp befästningar mot mig och omslutit mig med bitterhet och elände.
6 Han har begravt mig i mörker, och det är som om jag har varit död länge.
7 Han har stängt in mig, så att jag inte kan fly. Han har bundit fast mig med tunga kedjor,
8 och fastän jag ropar och ber, hör han mig inte!
9 Han har murat in mig bakom tunga stenblock och lagt hinder i min väg.
10 Han lurar som björn och lejon och väntar på att få anfalla mig.
11 Han har dragit ner mig från vägen, gett sig på mig och sedan lämnat mig liggande i mitt blod.
12 Han har spänt sin båge och riktat den mot mig.
13 Hans pilar har träffat mig djupt i hjärtat.
14 Mitt eget folk skrattar åt mig och sjunger sina nidvisor dagen lång.
15 Han har fyllt mig med bitterhet och gett mig en bägare av sorg att dricka.
16 Det gnisslar mellan tänderna av grus, och han har rullat mig i aska och smuts.
17 Herre, all frid och välsignelse är borta sedan länge, och det är du som har tagit bort alltsammans! Jag vet inte längre vad lycka är.
18 Allt hopp är ute. Min styrka är borta, för Herren har lämnat mig.
19 Kom ihåg den bitterhet och det lidande du har låtit mig möta!
20 Jag kommer aldrig att kunna glömma dessa fruktansvärda år. Alltid kommer jag att få leva i skam.
21 Ändå finns det en strimma av hopp.
22 Hans medlidande tar aldrig slut. Det är bara Herrens nåd som har bevarat oss från att helt gå under.
23 Stor är din trofasthet, Herre! Din barmhärtighet är ny varje morgon.
24 Jag påminner mig om att Herren är mitt arv. Därför vill jag hoppas på honom.
25 Herren är underbart god mot dem som väntar på honom, mot dem som söker honom.
26 Det känns gott att kunna hoppas på framtiden och att i stillhet och med tålamod vänta på räddningen från Herren.
27 Det är nyttigt för en ung man att lära sig disciplin.
28 Låt honom vänta i stillhet och med tålamod på Herrens befallningar.
29 Låt honom vänta i ödmjukhet med ansiktet mot marken.
30 Låt honom vända andra kinden till mot dem som slår honom och lära sig att uthärda grova förolämpningar utan att klaga.
31 Herren ska inte överge honom för evigt.
32 Även om Gud låter honom uppleva sorg, ska han visa medlidande med honom på grund av sin stora barmhärtighet,
33 för han vill inte göra det svårt för människor och orsaka dem sorg.
34-36 Men du har trampat och krossat de svaga i världen under dina fötter. Du har berövat människor de rättigheter Gud har gett dem, och du har vägrat dem rättvisa! Inte underligt att Herren måste ta itu med dig!
37 För vem kan göra något mot dig utan Herrens tillåtelse?
38 Det är ju Herren som både hjälper och straffar.
39 Varför ska då någon av oss klaga när vi straffas för våra synder?
40 Låt oss pröva oss själva i stället, och omvända oss till Herren!
41 Låt oss lyfta upp våra hjärtan och händer till honom i himlen,
42 för vi har syndat! Vi har gjort uppror mot Herren, och han har inte glömt det.
43 Du har låtit oss drabbas av din vrede, Herre, och slagit oss utan förbarmande.
44 Du har höljt dig i ett moln, så att våra böner inte kan tränga fram till dig.
45 Du har låtit oss bli som avskräde bland folken.
46 Alla våra fiender låter oss veta vad de tycker om oss.
47 Vi är skräckslagna, instängda, övergivna och besegrade!
48-49 Dag och natt strömmar floder av tårar från mina ögon när jag ser mitt folks undergång.
50 Om Herren ändå ville se ner från himlen och lyssna till mitt rop!
51 Mitt hjärta brister vid tanken på de unga flickorna i Jerusalem.
52 Mina fiender, som jag aldrig har gjort något ont, förföljde mig som om jag var en fågel.
53 De kastade ner mig i en brunn och täckte över den med stenar.
54 Vattnet strömmade över mitt huvud. Jag trodde att det var slutet för mig!
55 Men nerifrån djupet, där jag var, ropade jag ditt namn, Herre,
56 och du hörde mig! Du lyssnade till min vädjan och hörde min gråt!
57 Du är nära mig när jag ropar till dig, och du har sagt att jag inte ska vara rädd!
58 Herre, du är min försvarare! Du har tagit dig an mitt fall. Rädda mitt liv!
59 Du har sett hur illa de har handlat mot mig. Var nu min domare och bevisa att jag är oskyldig!
60 Du har sett alla sammansvärjningar mot mig.
61 Du har hört alla förolämpningar
62 och allt som de viskar om mig.
63 Se hur de skrattar och sjunger nidvisor om mig medan de förbereder min dom!
64 Herre, ge igen för allt ont de har gjort!
65 Förhärda deras hjärtan och förbanna dem, Herre!
66 Förfölj dem i din vrede och utplåna dem från jorden, så att de inte längre finns under din himmel!
Guds vrede stillas
4 Vårt finaste guld har förlorat sin glans! Ädelstenar ligger utspridda på gatorna!
2 Våra finaste ungdomar, vårt guld, behandlas som billig lera.
3-4 Till och med schakalerna ger sina ungar mat, men det gör inte mitt folk Israel. De visar samma brist på omsorg som öknens strutsar. Barnens tungor torkar fast vid gommen på grund av törst, för det finns inte en droppe vatten kvar. Små barn ropar efter bröd, men det finns ingen som kan ge dem något.
5 De som vant sig vid delikatesser går nu omkring som tiggare på gatorna för att få tag på något ätbart. De som vuxit upp i palats går nu omkring och krafsar i soptunnor.
6 Mitt folks synd är större än Sodoms. Där kom förödelsen på ett ögonblick, och det fanns ingen räddning.
7 Våra furstar var sunda och välmående,
8 men nu är deras ansikten svarta som sot. Ingen kan längre känna igen dem. Deras hud stramar torr och hård kring benen.
9 De som dödades av svärd har det bättre än dessa, som sakta dör av svält.
10 En gång omtänksamma mödrar har dödat och ätit sina egna barn för att överleva belägringen.
11 Men nu är Herrens vrede tillfredsställd. Han har släppt loss sin oerhörda vrede. Han tände en eld i Jerusalem och brände ner staden till grunden.
12 Inte en kung på hela jorden, ingen i hela världen, skulle kunna komma in genom Jerusalems portar.
13 Men ändå tillät Gud detta på grund av profeternas och prästernas synd. De orenade staden genom att utgjuta oskyldigas blod.
14 Nu stapplar de omkring blinda på gatorna. De har oskyldigt blod på sina händer, och ingen vill komma vid dem.
15 Försvinn härifrån! skriker folket åt dem. Ni är orena! De flyr till avlägsna länder och vandrar omkring bland främlingar, men ingen vill låta dem stanna.
16 Herren själv vill inte ha med dessa präster och äldste att göra.
17 Vi trodde att våra bundsförvanter skulle komma och hjälpa oss, men vi väntade förgäves. De lyfte inte ett finger för att hjälpa oss.
18 Vi kan inte gå ut på gatan utan fara för livet. Slutet är nära. Våra dagar är räknade. Vi är dömda.
19 Våra fiender är snabbare än örnar. Om vi flyr till bergen hittar de oss. Om vi gömmer oss i ödemarken, väntar de på oss där.
20 Vår kung, Herrens smorde, fångades i deras snaror. Ja, till och med vår mäktige kung! Vi skröt om att vi under hans beskydd skulle kunna hålla stånd mot vilket folk som helst på jorden.
21 Gläder du dig, Edoms folk, i landet Us? Du ska också få känna av Herrens fruktansvärda vrede.
22 Israels straff och tiden i landsflykt är över, men nu ska han straffa Edom för dess synd.
5 Herre, kom ihåg allt som drabbat oss! Se vilka sorger vi måste uthärda!
2 I våra hus och över hela landet vimlar det nu av främlingar.
3 Vi är faderlösa, våra mödrar är änkor.
4 Vi måste till och med betala för vattnet vi dricker, och veden är dyr.
5 Vi böjer våra nackar under segrarens fötter. Ändlöst arbete är nu vår lott,
6 och vi tigger om bröd från både Egypten och Assyrien.
7 Våra förfäder syndade, men de dog innan domens hand hann komma över dem. I stället har vi fått bära den förbannelse som de förtjänade!
8 Våra förra tjänare har blivit våra herrar. Det finns ingen kvar som kan rädda oss.
9 Vi tar oss ut i vildmarken för att skaffa oss mat och riskerar livet varje gång.
10 Vår hud glöder, vi är febriga av hunger.
11 De våldtar Jerusalems kvinnor och flickorna i Juda städer.
12 Våra furstar har de hängt, och till och med gamla män behandlas illa.
13 De för bort våra unga män att mala deras säd och slita vid kvarnstenarna, och små barn dignar under tunga bördor.
14 De äldste sitter inte längre i stadsporten. De unga varken sjunger eller dansar.
15 Glädje har vänts till sorg. Våra danser talar om död.
16 Vår ära är borta, och kronan har fallit från vårt huvud. Ve oss för våra synder!
17 Våra hjärtan är bedrövade och sorgsna. Vi ser illa, för våra ögon är skumma.
18 Jerusalem och Herrens tempel ligger öde, övergivna av alla utom av vilda djur, som lurar bland ruinerna.
19 Men du, Herre, förblir för evigt densamme. Din tron finns kvar från släkte till släkte!
20 Varför tänker du aldrig på oss? Varför låter du oss vara övergivna så länge?
21 Res oss upp, Herre, och led oss tillbaka till dig! Ge oss tillbaka den glädje vi hade förut,
22 om det inte är så att du alldeles har vänt dig ifrån oss och fortfarande är arg på oss?
Synen med de levande varelserna
1-3 På femte dagen i fjärde månaden det år jag blev trettio år gammal, öppnades plötsligt himlen för mig och jag fick se en syn från Gud. Det var den fjärde dagen i den femte månaden och fem år sedan kung Jojakim blev bortförd i landsflykt. Jag befann mig tillsammans med andra landsflyktiga judar vid Kebarkanalen i Babylon. Då kom Herrens ord till mig, prästen Hesekiel, son till Busi.
4 I en syn såg jag en väldig storm komma emot mig från norr. Den förde med sig en molnsky av flammande eld, som i sin mitt glänste som glödande metall.
5 Inne i molnet syntes något som liknade fyra varelser. De såg ut som människor,
6 men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar.
7 Deras ben var raka som människors, men fötterna såg ut som klövar och glänste som putsad koppar.
8 Under vingarna, på alla dess fyra sidor, kunde jag dessutom se människohänder.
9 De fyra levande varelserna vidrörde varandras vingspetsar, och de rörde sig rakt fram utan att vända sig om.
10 Var och en av dem hade en människas ansikte framtill, ett lejonansikte på högra sidan av huvudet, ett tjuransikte på vänstra sidan och ett örnansikte mitt emot människoansiktet.
11 Varje varelse hade två par vingar. Ett par av vingarna var utsträckta mot de levande varelser som stod på dess sidor, och med det andra paret täckte de sin kropp.
12 Dit deras ande gick, dit gick också de, och de gick alltid rakt fram utan att vända sig om.
13 De glödde som kol och påminde om brinnande facklor. Eld och blixtar omslöt dem och vandrade mellan dem.
14 De rörde sig fram och tillbaka, snabbt som blixten.
15 Jag lade märke till fyra hjul på marken bredvid var och en av dem.
16 Hjulen gnistrade som krysolit. Varje hjul hade ett inre hjul som gick tvärs igenom i rät vinkel.
17 Varelserna kunde gå i vilken riktning som helst av de fyra huvudriktningarna utan att hjulen behövde svänga.
18 Hjulen var höga och fruktansvärda, försedda med ögon runtom.
19-21 När de fyra varelserna rörde sig framåt, rörde sig hjulen tillsammans med dem. När de flög uppåt, följde hjulen med. När varelserna stannade, stannade även hjulen. De fyra varelsernas ande var nämligen i hjulen.
22 Himlen som bredde ut sig över dem var härlig och gnistrade som iskristaller.
23 Varelserna sträckte ett par av sina vingar mot varandra, och med det andra paret täckte de kroppen.
24 När de flög dånade deras vingar som vågor mot stranden, som Guds röst och som dånet från en väldig armé.
25 När de stannade sänkte de vingarna. Varje gång de stannade hördes en röst från himlen över dem.
26 Högt däruppe stod något som liknade en tron av underbara blå safirstenar, och på tronen satt någon som liknade en människa.
27-28 Från midjan och uppåt var han som glänsande koppar, bländande som eld. Från midjan och neråt var han en enda flammande låga, och runt omkring honom fanns ett ljussken som en regnbåge. Det var så jag upplevde Herrens härlighet. När jag såg den, föll jag ner med ansiktet mot marken och hörde rösten av någon som talade till mig.
Herren kallar Hesekiel till profet
2 Rösten sa: Stå upp, du människa, så ska jag tala till dig.
2 Och medan han talade kom anden in i mig och reste upp mig på fötterna, och jag hörde honom säga:
3 Du människa, jag sänder dig till Israels folk, ett folk som gör uppror mot mig. De och deras förfäder har syndat mot mig fram till denna stund.
4 De är ett hårdhjärtat och envist folk. Men jag sänder dig till dem för att ge dem budskap från mig.
5 Och vare sig dessa rebeller lyssnar eller inte, kommer de i alla fall att få veta att de har en profet ibland sig.
6 Du människa, var inte rädd för dem! Var inte rädd ens när deras hotelser är skarpa och hätska och sticker som skorpioner. Bli inte förskräckt när du hör deras ord, för kom ihåg att de är upproriska!
7 Du måste låta dem få höra mina ord vare sig de lyssnar eller inte.
8 Lyssna nu på vad jag säger till dig. Du får inte också bli upprorisk som de! Öppna munnen och ät vad jag ger dig!
9-10 När jag tittade upp fick jag se en hand som höll fram en bokrulle åt mig, och det var skrivet på båda sidor av den. Handen rullade ut den, och jag såg att den var full av varningar, sorgebud och förutsägelser om dom.
Guds väktare för Israel
3 Han sa sedan till mig: Du människa, ät upp bokrullen! Gå sedan och tala till Israels folk!
2 Jag tog emot bokrullen.
3 Ät upp alltsammans, sa han. När jag åt den smakade den sött som honung.
4 Sedan sa han: Du människa, jag sänder dig till Israels folk med mina ord.
5 Det är inte till ett avlägset land med ett främmande språk jag sänder dig,
6 utan till Israel. Om jag hade sänt dig till dem som inte kunde förstå dig, så skulle de ha lyssnat!
7 Jag sänder dig till Israels folk, och de kommer inte att lyssna till dig mer än de har lyssnat till mig! Många av dem är hårdnackade, oförskämda och envisa.
8 Men jag har gjort dig hård och envis också, lika bestämd som någon av dem.
9 Jag har gjort din panna hård som flinta. Trots att de är sådana rebeller ska du inte behöva vara rädd för dem eller låta dig skrämmas av deras uppsyn.
10 Därefter fortsatte han: Du människa, låt alla mina ord först sjunka djupt ner i ditt eget hjärta! Lyssna själv till dem mycket noga.
11 Sedan är du redo att gå till dina landsmän i landsflykt, och vare sig de lyssnar eller inte, ska du säga till dem: Så säger Herren Gud!
12 Sedan lyfte anden upp mig, och bakom mig hörde jag ett ljud som av en väldig jordbävning.
13 Det var dånet av de levande varelsernas vingar när de rörde vid varandra, och ljudet av hjulen under dem.
14-15 Anden lyfte alltså upp mig och förde mig bort till Tel-Abib, en annan koloni med judiska fångar vid kanalen Kebar. Jag kände mig arg och förbittrad, men Herrens hand var stark över mig. Där blev jag sittande bland dem i sju dagar, helt överväldigad.
16 När sju dagar hade gått sa Herren till mig:
17 Du människa, jag har utsett dig till att vara en väktare för Israel. Lyssna till vad jag har att säga och varna dem.
18 Om du inte varnar de ogudaktiga när jag vill att du ska säga till dem att de är dödsdömda och måste göra bättring för att få leva, då kommer de ändå att dö i sina synder, men dessutom ska jag kräva ut deras liv av dig.
19 Men om du varnar dem och de ändå fortsätter att synda och vägrar att göra bättring, då kommer de att dö i sina synder, men du är utan skuld, för du har gjort allt du kunnat.
20 Likaså om en gudfruktig man handlar orättfärdigt och du vägrar att varna honom för följderna kommer Herren att förgöra honom. Hans tidigare goda gärningar kan inte hjälpa honom, han ska dö i sin synd. Men du blir ansvarig för hans död, och jag kommer att straffa dig.
21 Men om du varnar honom och han omvänder sig, då ska han få leva, och då har du också räddat ditt eget liv.
22 Jag var maktlös i Guds hand, när han sa till mig: Gå bort till dalen, så ska jag tala med dig där.
23 Jag reste mig och gick dit. Där fick jag se Herrens härlighet, på samma sätt som i min första syn! Då föll jag raklång på marken med ansiktet mot jorden.
24 Sedan kom anden in i mig och reste mig upp på fötterna. Han talade till mig och sa: Gå och lås in dig i ditt hus!
25 Jag ska göra dig förlamad, så att du inte kan gå därifrån.
26 Jag ska låta din tunga fastna i gommen, så att du inte kan tala bestraffande till dem, när de är upproriska.
27 Bara när jag ger dig ett budskap ska jag lösa din tunga och låta dig tala, och du ska säga till dem: 'Så säger Herren Gud! Några kommer att lyssna, andra kommer inte att göra det, för de är ett upproriskt folk.'
Belägringen förutsägs på en lertavla
1-2 Du människa, ta nu en lertavla och lägg den framför dig och rita en karta över Jerusalem på den. Rita belägringsvallar och fiendeläger omkring staden och murbräckor runt murarna.
3 Ta en järnplåt och sätt upp den som en mur mellan dig och staden. Visa sedan hur en fiendearmé kan komma och belägra och inta Jerusalem.Varje detalj har sin särskilda betydelse. Jag vill varna Israels folk.
4-5 Ligg sedan på din vänstra sida i 390 dagar och bär på Israels 390 år av synd.
6 Sedan ska du vända dig om och ligga på din högra sida i fyrtio dagar. Det är tiden för Judas synd. Varje dag motsvarar ett år.
7 Ligg där med din arm utsträckt över Jerusalem och profetera över staden. Detta förutsäger stadens straff.
8 Jag ska binda dig, så att du inte kan vända dig om från den ena sidan till den andra förrän du har legat det antal dagar som var bestämt för belägringen.
9 Under de första 390 dagarna ska du äta bröd, bakat av mjöl som är en blandning av vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spält. Blanda de olika mjölsorterna i en kruka.
10 Väg upp tjugo siklar (cirka 200 gram) för varje dag och ät vid bestämda tider.
11 Av vatten får du dricka en sjättedels hin (cirka 6 deciliter) dagligen.
12 Varje dag ska du ta mjöl och baka det som man bakar en kornkaka. Medan allt folket ser på ska du baka det över en eld, och som bränsle ska du använda torkad avföring. Sedan ska du äta upp kakan.
13 Med detta vill jag, Herren, säga att Israel ska äta orent bröd i de hedniska länder som jag ska leda bort dem till!
14 Då sa jag: Herre, måste jag orena mig? Jag har aldrig varit oren förr! Från det jag var barn och till nu har jag aldrig ätit något djur som dött av sjukdom eller som jag funnit ihjälrivet eller självdött. Och jag har aldrig ätit något av de djur som är förbjudna i vår lag.
15 Då sa Herren: Du kan få använda kogödsel i stället för människospillning.
16 Sedan sa han till mig: Du människa, brödet kommer att bli ransonerat i Jerusalem. Det kommer att vägas upp med största omsorg och ätas med oro. Och vattnet kommer att bli uppmätt och utdelat i småskvättar, och folket ska dricka det med förfäran.
17 Jag ska se till att folket lider brist på både bröd och vatten. De kommer att se på varandra med skräck i blicken och tyna bort på grund av sin synd.
Ett varnande exempel
5 Du människa, ta ett skarpt svärd som rakkniv och raka av dig hår och skägg. Väg upp håret i tre lika delar.
2 En tredjedel ska du lägga på ritningen över Jerusalem. När belägringsdagarna är över, ska du bränna det där. En annan tredjedel ska du sprida runt ritningen av staden och slå på det med svärd. Den sista tredjedelen ska du sprida för vinden. Jag ska jaga mitt folk med svärd.
3 Behåll några hårstrån som du gömmer i en mantelflik.
4 Kasta till sist några hårstrån i elden, för en eld ska komma från denna rest och förgöra hela Israel.
5-7 Herren Gud säger: Detta visar vad som kommer att hända med Jerusalem. Stadens invånare har vänt sig bort från mina lagar och varit ogudaktigare än sina grannfolk.
8 Därför säger jag, Herren, din Gud, att till och med jag är emot dig och ska straffa dig i allas åsyn.
9 Jag ska straffa dig hårdare än jag någonsin gjort eller kommer att göra, för de fruktansvärda synder du har begått.
10 Föräldrar kommer att äta sina egna söner, och söner kommer att äta sina föräldrar. Och de som överlever kommer att bli spridda över hela världen.
11 Därför att du har orenat mitt tempel med avgudar och avgudaoffer, kommer jag inte att ha något förbarmande med dig.
12 En tredjedel av dig ska dö av hunger och pest, en tredjedel ska slås av fienden och en tredjedel ska spridas för vinden, men jag ska låta fiendens svärd förfölja dig.
13 Till slut ska min vrede lägga sig, och hela Israel ska förstå att jag menar vad jag säger.
14 Jag ska göra dig till ett varnande exempel för alla grannfolk och alla som på sina resor passerar ruinerna i ditt land.
15 Du ska bli till åtlöje för hela världen och ett avskräckande exempel för alla, så att de kan se vad som händer när Herren vänder sig mot ett helt folk med sin skarpa tillrättavisning. Jag, Herren, har sagt detta!
16 Jag ska låta dig drabbas av hunger som ska förgöra dig. Hungersnöden ska bli värre och värre tills varenda brödbit tagit slut.
17 Inte bara hungersnöd ska komma! Vilda djur ska också anfalla och döda dig och dina barn. Epidemier och krig ska komma över ditt land, och fiendens svärd ska genomborra dig. Jag, Herren, säger detta!
Avgudarna ska krossas
6 På nytt kom ett budskap från Herren:
2 Du människa, se ut över Israels berg och profetera mot dem.
3 Säg till dem: O, Israels berg, hör budskapet från Herren Gud till er och till floder och dalar. Jag, ja också jag, Herren, ska låta krig komma över er och förgöra era avgudar.
4-7 Alla era städer ska förstöras och brännas ner, och avgudarnas altaren ska överges. Era gudar ska krossas. Deras tillbedjares ben ska ligga utspridda runt varje altare. Då ska ni till slut förstå att jag är Herren.
8 Men jag ska låta några få av mitt folk komma undan för att sedan spridas bland världens nationer.
9 När de då befinner sig i landsflykt i olika länder, ska de komma ihåg mig. Jag ska göra dem förkrossade i sin trolöshet och ta bort deras kärlek till avgudar. Jag ska göra så att deras ögon, som varit tända av lust, inte längre far efter andra gudar. De ska till slut avsky sig själva för all sin ogudaktighet.
10 De kommer att inse att jag ensam är Gud och att jag inte bedrog dem, när jag talade om för dem att allt detta skulle hända.
11 Herren Gud säger: Visa öppet er ånger och bekänn allt det fruktansvärda ni gjort, för ni kommer att förgås genom krig, hungersnöd och epidemier.
12 Epidemier ska döda dem som är i landsflykt. Krig ska förgöra dem som är kvar i Israel, och den som möjligen överlever kommer att dö av hunger. På så sätt ska jag uttömma min vrede över er.
13 När era slagna ligger spridda bland avgudar och altaren på kullar och berg, under träd och lummiga ekar där de offrat rökelseoffer till sina gudar, då ska ni förstå att jag ensam är Gud.
14 Jag ska krossa er och göra era städer öde, från öknen i söder till Dibla i norr. Då ska ni förstå att jag är Herren.
Herrens vrede drabbar hela landet
7 Detta budskap kom också till mig från Gud:
2 Säg till Israel: Vart du än ser - mot öster, väster, norr eller söder - är det slut med ditt land.
3 Det finns inte längre något hopp för dig, för jag ska låta min vrede komma över dig, därför att du har tillbett avgudar.
4 Jag ska vända mina ögon från dig och inte visa någon barmhärtighet. Jag ska verkligen betala igen för allt du har gjort mot mig, och du ska få veta att jag är Herren.
5-6 Herren Gud säger: Med den ena olyckan efter den andra ska jag förgöra dig. Slutet har kommit, och bara domen väntar.
7 Israel, det är dags för dom! Tiden är inne och bedrövelsens dag närmar sig. Det är en dag av ångest i stället för glädje!
8-9 Snart ska jag tömma ut min vrede och straffa dig för all din ondska. Jag ska inte ha något förbarmande med dig, och du ska veta att jag, Herren, är den som gör det.
10-11 Domens dag har kommit. Din ondska och högfärd har nått sin höjdpunkt. Ingen av ditt folk ska bli kvar och inget av värde återstå. All din härlighet ska försvinna och ingen ska finnas kvar som kan gråta över ditt öde.
12 Ja, stunden kommer, dagen drar allt närmare. Det ska inte finnas något att köpa eller sälja, för Guds vrede vilar över landet.
13 Och även om det finns någon köpman vid liv, ska det vara slut med alla hans affärer, för Gud har sagt sitt om Israel. Inte en enda av dem ska överleva.
14 Trumpeterna ljuder bland Israels trupper: 'Mobilisera!' Men inte en enda lyssnar, för min vrede vilar över dem alla.
15 Om ni går utanför murarna, finns fienden där och dödar er. Om ni stannar inne i staden, ska hunger och sjukdom göra slut på er.
16 De som flyr upp i bergen kommer att vara som ensamma, klagande duvor i bergsklyftorna. Alla kommer att gråta över sina synder.
17 Alla kommer att stå där handfallna och med skakande knän.
18 Ni ska klä er i säcktyg, och skräck och skam ska komma över er. Ni ska raka era huvuden i sorg och ånger.
19 Era pengar kan ni lika gärna kasta ut på gatan, för de kommer inte att ha något värde på denna vredens dag. De ska varken tillfredsställa er eller ge er mat, för det är kärleken till dem som ligger bakom er synd.
20 Jag gav er guld som ni skulle använda till att smycka templet, men i stället använde ni det till avgudar! Därför ska jag ta alltsammans ifrån er.
21 Jag ska ge det till främlingar och till ogudaktiga människor som byte. Dessa människor kommer att orena mitt tempel.
22 Jag ska vända mig bort och inte se på. Som rövare ska de plundra skattkamrarna och lämna templet i ruiner.
23 Gör i ordning kedjor för mitt folk, för landet är fullt av blod. Jerusalem är en våldets stad, och därför kommer jag att sända dess invånare bort i slaveri.
24 Jag ska krossa er högfärd genom att leda de värsta nationerna mot Jerusalem. De ska inta era hem och bryta ner alla de befästningsverk ni är så stolta över och orena ert tempel.
25 Tiden har kommit, då jag ska göra slut på Israel. Ni ska längta efter fred, men inte få någon.
26-27 Olycka på olycka ska drabba er, sorgebud och katastrofer ska avlösa varandra! Ni ska längta efter en profet som ska kunna leda er, men prästerna, de äldste, kungarna och furstarna kommer att stå hjälplösa och gråta i förtvivlan. Folket ska darra av fruktan, för jag ska betala igen för deras ondska och ge dem vad de förtjänar. Då ska de förstå att jag är Herren.
Folkets synder
8 På femte dagen i sjätte månaden av kung Jojakins sjätte år i fångenskap, kom Guds kraft över mig, där jag satt i mitt hem och samtalade med de äldste i Juda.
2 Jag såg något som verkade vara en människa. Från midjan och nedåt var han som gjord av eld, och från midjan och uppåt var han som av glödande metall.
3 Han sträckte fram något som liknade en hand och tog tag i mitt hår. Och anden lyfte upp mig i skyn, och jag förflyttades till Jerusalem, till den norra porten, där den stora avgudabild fanns som hade upprört Herren.
4 Plötsligt var Israels Guds härlighet där, precis som jag tidigare hade sett den nere i dalen.
5 Han sa till mig: Du människa, titta åt norr! Jag gjorde som jag blivit tillsagd, och där, på norra sidan om altaret, stod verkligen avgudabilden.
6 Och han sa: Du människa, ser du vad det är de gör? Ser du vilka fruktansvärda synder Israels folk begår här, när de driver ut mig ur templet? Men följ med, så ska jag visa dig det som är ännu värre!
7 Han ledde mig bort mot ingången till templets förgård, där jag fick se ett hål i väggen.
8 Bryt dig igenom väggen sa han. Jag gjorde det och upptäckte en dörr in till ett hemligt rum.
9 Fortsätt in och se den ondska som förekommer där!
10 Jag gick in. Väggarna var täckta av bilder på ormar, ödlor och andra orena varelser, förutom alla de olika avgudabilder som Israels folk tillbad.
11 Sjuttio av de äldste i Israel stod där tillsammans med Jaasanja, Safans son, och tillbad bilderna. Var och en av dem hade ett rökelsekar i handen, och ett tjockt moln av rökelse svävade över deras huvuden.
12 Då sa Herren till mig: Du människa, har du sett vad de äldste i Israel sysslar med? Så här säger de: 'Herren ser oss inte, för han har glömt oss!'
13 Sedan tillade han: Kom, så ska jag visa dig ännu värre synder än dessa!
14 Han ledde mig till templets norra port, och där satt kvinnor och grät inför sin gud Tammus.
15 Nu har du också sett det? sa han. Men jag ska visa dig ännu värre synder än dessa!
16 Så ledde han mig till templets inre förgård och där, vid dörren mellan förhuset och kopparaltaret, stod omkring femtio män med ryggarna mot Herrens tempel, vända mot öster, och tillbad solen!
17 Vad säger du om detta? frågade han. Betyder det inget för Juda folk att de syndar så fruktansvärt och leder hela nationen in i avgudadyrkan och på detta sätt uppväcker min vrede?
18 Jag ska behandla dem därefter. Jag ska varken tycka synd om dem eller skona dem, och hur de än ropar om nåd ska jag inte lyssna.
Avgudadyrkare ska dö
9 Sedan ropade han högt: Sänd efter stadens väktare! Säg till dem att ta med sig sina vapen!
2 När han ropade kom sex män ut genom den övre norra porten, och var och en av dem var beväpnad med dödsbringande vapen. En sjunde hade linnekläder och ett pennskrin fastbundet vid midjan. De gick allesammans in i templet och ställde sig vid kopparaltaret.
3 Och Israels Guds härlighet höjde sig från keruberna som den hade vilat på och flyttade sig till templets ingång.Herren ropade till mannen som hade pennskrinet
4 och sa till honom: Gå runt på Jerusalems gator och gör ett märke i pannan på varje människa som gråter och suckar över all den synd hon ser omkring sig.
5 Sedan hörde jag Herren säga till de andra männen: Följ efter honom och döda alla som inte har märket på pannan. Låt ingen komma undan!
6 Döda dem allesammans, gamla och unga, ja, även kvinnor, flickor och barn. Men rör inte dem som har märket i pannan. Börja här utanför templet!De började alltså med att döda de sjuttio äldste, som stod framför templet.
7 Och han sa: Orena templet! Fyll förgården med kropparna av dem ni dödat! Gå nu!De gick då ut i staden och gjorde som de hade blivit tillsagda.
8 Medan de utförde sina order, var jag ensam. Jag föll ner på marken med ansiktet mot jorden och ropade: O, Herre, min Gud! Ska din vrede mot Jerusalem utplåna allt som finns kvar i Israel?
9 Men han sa till mig: Israels och Judas synder är så stora, och hela landet är fullt av blod och orättvisa. Man säger: 'Herren ser inget! Han har glömt oss!'
10 Därför kommer jag inte att skona dem eller ha något förbarmande med dem utan betala igen för allt vad de har gjort.
11 Då kom mannen i linnekläder tillbaka och sa: Jag har utfört uppdraget du gav mig.
Brinnande kol över Jerusalem
10 Över kerubernas huvuden visade sig plötsligt en tron av vacker blå safir.
2 Herren sa till mannen i linnekläderna: Gå in mellan de snurrande hjulen under keruberna, ta en handfull brinnande kol och sprid ut dem över staden.Han gjorde det medan jag såg på.
3 Keruberna stod vid södra delen av templet när mannen gick in, och härlighetens moln uppfyllde den inre förgården.
4 Sedan höjde sig Herrens härlighet från keruberna och flyttade sig till tempelingången. Templet fylldes av molnet, och hela förgården var full av glansen från Guds härlighet.
5 Ljudet av kerubernas vingar var som den Allsmäktiges röst när han talar, och det hördes tydligt ut till yttre förgården.
6 När Herren bad mannen i linnekläderna att gå in mellan keruberna och ta en handfull brinnande kol, som fanns mellan hjulen, gick han in och ställde sig bredvid ett av hjulen.
7-8 En av keruberna sträckte ut sin hand (varje kerub hade något som liknade människohänder under sina vingar) och tog några glödande kol från den flammande elden mellan keruberna och lade dem i händerna på mannen med linnekläderna. Han tog emot kolen och gick ut därifrån.
9-13 Var och en av de fyra keruberna hade ett hjul bredvid sig. Jag hörde att man kallade dem 'de vinande hjulen'. Vart och ett av dem hade ett annat hjul insatt i sig. De gnistrade som krysolit. På grund av hjulens konstruktion kunde keruberna gå rakt fram åt alla fyra hållen. De behövde inte vända sig när de ändrade riktning, utan kunde gå åt de fyra håll som deras ansikten var vända mot. Vart och ett av de fyra hjulen var täckt med ögon, både på hjulringarna och ekrarna.
14 Var och en av keruberna hade fyra ansikten, det första liknade en tjur, det andra en människa, det tredje ett lejon och det fjärde en örn.
15-16 Detta var samma varelser som jag hade sett vid kanalen Kebar, och när de flög upp i luften följde också hjulen med dem.
17 När keruberna stod stilla var hjulen också stilla, för kerubernas ande fanns i hjulen.
18 Sedan flyttade sig Herrens härlighet från tempeldörren och kom över keruberna.
19 Medan jag stod där och såg på, flög keruberna med hjulen bredvid sig till templets östra port. Och Israels Guds härlighet var över dem.
20 Det var samma levande varelser som jag hade sett under Israels Gud vid kanalen Kebar. Jag visste att det var desamma,
21 för var och en hade fyra ansikten och fyra vingar med något som liknade människohänder under vingarna.
22 Deras ansikten var också likadana som dem jag hade sett vid kanalen, och de färdades rakt fram, precis som de andra hade gjort.
Herren ska återsamla Israel
11 Sedan lyfte anden upp mig och förde mig över till templets östra port, där jag fick se tjugofem av de mest framstående männen i staden och bland dem de två officerarna Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son.
2 Då sa anden till mig: Du människa, det är de här männen som är skyldiga till alla de dåliga råd som man får i den här staden.
3 De säger till folket: 'Nu är det dags att bygga upp Jerusalem, för vår stad är som en sköld av järn och kommer att skydda oss från allt ont.'
4 Därför ska du, människa, profetera högt och tydligt mot dem.
5 Sedan kom Herrens Ande över mig och sa till mig att säga detta: Herren säger till Israels folk: Är det så ni säger? Ja, jag vet det, för allt som ni tänker känner jag till. Jag vet om varje tanke ni får.
6 Ni har dödat oavbrutet och fyllt gatorna i staden med era offer.
7 Därför säger Herren Gud: Tror ni att den här staden är som en sköld av järn? Nej, det är den inte! Den kommer inte att skydda er. Era slagna kommer att få ligga kvar bakom den skölden, men ni kommer att släpas fram och dödas.
8 Jag kommer att utsätta er för det krig ni har varit så rädda för, säger Herren Gud,
9 och jag kommer att ta er bort från Jerusalem och överlämna åt främlingar att verkställa min dom över er.
10 Ni ska alla bli dödade, och jag ska låta döma er vid Israels gränser, och ni ska förstå att jag är Herren.
11 Nej, den här staden kommer inte att vara någon järnsköld för er, som ni skulle kunna känna er trygga bakom. Jag kommer att jaga er ända bort till Israels gräns,
12 och ni ska förstå att jag är Herren. Ni har inte varit lydiga mot mig utan i stället följt sedvänjorna hos folken runt omkring er.
13 Medan jag profeterade dog plötsligt Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner med ansiktet mot marken och ropade: Herre, min Gud, tänker du döda varenda en i Israel?
14 Än en gång kom ett budskap från Herren:
15 Du människa, de som finns kvar i Jerusalem säger om sina landsflyktiga bröder: 'Det är för att de var så syndiga som Herren lät dem bli bortförda. Nu har Herren gett oss deras land!'
16 Men tala om för dem som lever i landsflykt att Herren Gud säger: Även om jag har förskingrat er till alla länder i hela världen, kommer jag ändå att beskydda er under den tid ni är där,
17 och jag kommer att samla er från de länder dit ni blivit spridda och ge er Israels land.
18 När ni kommer tillbaka, ska ni utplåna varje spår av denna avgudadyrkan.
19 Jag ska göra er ens till sinnes och ge er en ny ande. Jag ska ta bort era hjärtan av sten och ge er hjärtan fyllda av kärlek till Gud,
20 så att ni lyder mina lagar och blir mitt folk, och jag alltid kan vara er Gud.
21 Men beträffande dem som nu längtar efter avgudar i Jerusalem, kan jag bara säga att jag ska betala igen dem för deras synder, säger Herren Gud.
22 Sedan bredde keruberna ut sina vingar, och över varelserna och deras hjul vilade Israels Guds härlighet.
23 Och Herrens härlighet lämnade staden och stannade över berget öster om staden.
24 Därefter förde Guds Ande mig tillbaka till Babylon, till de judar som levde i landsflykt där. Så slutade min syn över besöket i Jerusalem.
25 Jag berättade för mina landsflyktiga landsmän allt som Herren hade visat mig.
Hesekiel en förebild på landsförvisningen
12 På nytt kom ett budskap till mig från Herren:
2 Du människa, sa han. Du bor bland rebeller, som kunde känna till sanningen om de bara ville. De kunde höra mig om de bara lyssnade, men det vill de inte,
3 för de är upproriska. Därför ska du klart och tydligt visa dem vad det innebär att bli driven i landsflykt. Packa så mycket du kan bära på ryggen och lämna ditt hem. Gå mitt på ljusa dagen, så att alla kan se det, för det kan ju hända att de inser vad det betyder, trots att de är så upproriska.
4 Lägg ut din packning utanför huset redan mitt på dagen, så att alla kan se den. Lämna sedan huset på kvällen, som om du gav dig av i landsflykt och skulle börja en lång vandring.
5 Gräv dig igenom stadsmuren medan de ser på, och bär ut dina tillhörigheter genom hålet.
6 Låt dem se på när du lägger packningen på dina axlar, och vandra så iväg, bort i natten. Hölj över ditt ansikte och se dig inte omkring. Detta ska vara ett tecken för folket i Israel på allt det onda som ska komma över Jerusalem.
7 Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd. Jag plockade ut så mycket jag kunde bära av mina tillhörigheter mitt på ljusa dagen, och på kvällen gjorde jag ett hål i muren med händerna. Med packningen på mina axlar gick jag ut i mörkret, medan folket såg på.
8 Följande morgon fick jag detta budskap från Herren:
9 Du människa, har inte dessa rebeller, Israels folk, frågat vad allt det här betyder?
10 Tala då om för dem att Herren Gud säger att det är ett budskap till kung Sidkia i Jerusalem och till allt folket i Israel.
11 Förklara för dem att det du gjorde var en demonstration av vad som kommer att hända dem, för de ska drivas ut ur sina hem och sändas bort i landsflykt.
12 Till och med kung Sidkia ska gå ut på natten genom ett hål i muren och bara ta med sig det han kan bära. Han ska täcka över sitt ansikte och inte kunna se.
13 Jag ska fånga honom i mitt nät och föra honom till Babylon, kaldeernas land. Själv ska han inte kunna se något, och han kommer att dö där.
14 Jag ska sprida hans tjänare och livvakter åt alla väderstreck och jaga dem med svärd.
15 Och när jag sprider ut dem bland folken, då ska de veta att jag är Herren.
16 Men jag ska skona några, och de ska varken dö i krig eller av hungersnöd eller sjukdom. Jag ska rädda dem så att de kan bekänna för folken hur onda de har varit, och de ska då veta att jag är Herren.
17 Därefter kom det här budskapet till mig från Herren:
18 Du människa, du ska bäva när du äter din mat! Ransonera vattnet, som om det var det sista du hade,
19 och säg till folket: Herren Gud säger att Israels folk och Jerusalem för sina synders skull ska tvingas ransonera sin mat med stor omsorg och i förtvivlan dricka av det lilla vatten som finns.
20 Städer ska förgöras och åkrar ligga öde, och ni ska förstå att jag är Herren.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®