Bible in 90 Days
Löfte om upprättelse
11 På den dagen skall jag resa upp
Davids fallna hydda,
mura igen dess sprickor
och resa upp det som är nerrivet.
Jag skall bygga upp den som i forna dagar,
12 så att de kan ta i besittning
vad som är kvar av Edom
och av alla hednafolk
över vilka mitt namn har nämnts,
säger Herren, han som gör detta.
13 Se, dagar skall komma, säger Herren,
då plöjaren skall följa skördemannen i spåren
och druvtramparen såningsmannen,
då bergen skall drypa av druvsaft
och alla höjder flöda över.
14 Jag skall göra slut på mitt folk Israels fångenskap.
De skall bygga upp sina ödelagda städer
och få bo i dem.
De skall plantera vingårdar
och få dricka vinet från dem.
De skall anlägga trädgårdar
och få äta deras frukt.
15 Jag skall plantera dem i deras eget land.
De skall inte mer ryckas upp ur det land
som jag har givit dem,
säger Herren, din Gud.
Domsord över Edom
1 Obadjas profetia[a]
Så säger Herren, Herren om Edom:
Ett budskap har vi hört från Herren,
och en budbärare är utsänd bland hednafolken:
"Upp, ja, låt oss stå upp
och strida mot det!"
2 Se, jag har gjort dig ringa bland hednafolken,
djupt föraktad är du.
3 Ditt hjärtas övermod har bedragit dig,
där du sitter bland bergsklyftorna
i din höga boning
och säger i ditt hjärta:
"Vem kan störta mig ner till jorden?"
4 Om du än svävade högt som örnen,
och mitt ibland stjärnorna byggde ditt bo,
så skulle jag ändå störta dig ner därifrån,
säger Herren.
5 Om tjuvar kommer till dig
eller plundrare om natten,
ja, då är det ute med dig!
Skall de inte stjäla till dess att de fått nog?
Om vinbärgare kommer till dig,
skall de då lämna kvar en efterskörd?
6 Hur genomsökt skall inte Esau bli!
Hans dolda skatter skall letas fram!
7 Till gränsen skall de driva dig ut,
alla de som stod i förbund med dig.
De skall bedra dig
och bli dig övermäktiga,
de som du levde i fred med.
De som äter ditt bröd
skall lägga en snara under dig.
Det finns inget förstånd hos dem.
8 Skall jag inte på den dagen,
säger Herren,
förgöra de visa i Edom
och allt förstånd på Esaus berg?
9 Dina hjältar, Teman, skall slås av förfäran,
och var man på Esaus berg
skall bli utrotad och dräpt.
10 För våld mot din broder Jakob
skall du höljas med skam och bli utrotad till evig tid.
11 Den dag du stod på avstånd,
den dag då främlingar förde bort hans rikedomar
och utlänningar drog in genom hans port
och kastade lott om Jerusalem,
då var också du som en av dem.
12 Se inte med lust på din broders dag,
på hans olyckas dag.
Gläd dig inte över Juda barn
på deras undergångs dag.
Spärra inte upp munnen så stort
på nödens dag.
13 Drag inte in genom mitt folks port
på deras ofärds dag.
Se inte, också du, på hans olycka med lust
på hans ofärds dag.
Räck inte ut din hand efter hans rikedomar
på hans ofärds dag.
14 Stå inte vid vägskälet
för att slå ner hans flyktingar
och utlämna inte hans överlevande
på nödens dag.
Herrens dag
15 Ty Herrens dag är nära
för alla hednafolk.
Som du har gjort, så skall det göras mot dig.
Dina gärningar skall komma tillbaka
över ditt eget huvud.
16 Ty som ni har druckit på mitt heliga berg,
skall alla hednafolk få dricka utan uppehåll.
De skall dricka, de skall svälja,
de skall bli som om de aldrig varit till.
17 Men på Sions berg skall finnas en räddad skara,
och den skall vara helig,
och Jakobs hus skall åter råda över sina besittningar.
18 Då skall Jakobs hus bli en eld
och Josefs hus en låga,
och Esaus hus skall vara som strå,
och de skall tända eld på dem och förtära dem.
Ingen skall komma undan av Esaus hus,
ty Herren har talat.
19 Då skall de som bor i Sydlandet ta Esaus berg i besittning. De som bor i Låglandet skall ta filisteernas land. Också Efraims land och Samariens mark skall man ta i besittning. Och Benjamin skall ta Gilead. 20 Och de som förts bort av denna Israels här, de som bor i Kanaan ända till Sarefat, liksom de som förts bort från Jerusalem, de som bor i Sefarad, dessa skall ta Negevs städer i besittning. 21 Frälsare skall dra upp på Sions berg för att döma Esaus berg.
Och riket skall tillhöra Herren.
Jonas kallelse och flykt
1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:
2 "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte." 3 Men Jona steg upp för att fly till Tarsis, bort från Herrens ansikte. Och han for ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Han betalade för resan och steg sedan ombord för att fara med dem till Tarsis, bort från Herrens ansikte.
4 Men Herren sände en stark vind ut över havet, och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas. 5 Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.
Men Jona hade gått ner i det inre av skeppet och låg där i djup sömn. 6 Då gick skeppets kapten till honom och sade: "Hur kan du sova nu? Stig upp och ropa till din gud. Kanske skall den guden tänka på oss, så att vi inte förgås." 7 De sade till varandra: "Låt oss kasta lott, så att vi får veta vem som har dragit denna olycka över oss." Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. 8 Då sade de till honom: "Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?"
9 Han svarade dem: "Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra." 10 Då greps männen av stor förskräckelse och sade till honom: "Vad är det du har gjort!" Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. 11 Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: "Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt?" 12 Då svarade han dem: "Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er."
13 Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, ty stormen rasade allt värre. 14 Då ropade de till Herren och sade: " Herre, låt oss inte gå under för den där mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja." 15 Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. 16 Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och avlade löften.
Jonas bön i fiskens buk och hans räddning
2 Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. 2 Och Jona bad till Herren, sin Gud, i fiskens buk. 3 Han sade:
"Jag ropade till Herren i min nöd,
och han svarade mig.
Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp,
och du hörde min röst.
4 Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
och strömmar omslöt mig,
alla dina brottsjöar och vågor
svepte över mig.
5 Jag tänkte: Jag har drivits bort
från dina ögon.
Men jag skall åter få skåda
ditt heliga tempel.
6 Vatten omslöt mig ända upp till halsen,
djupet omgav mig,
sjögräs snärjde in mitt huvud.
7 Till bergens grund sjönk jag ner,
jordens bommar slöts för evigt bakom mig.
Men du förde mig levande upp ur graven,
Herre, min Gud.
8 Medan min själ tynade bort i mig
tänkte jag på Herren,
och min bön kom till dig
i ditt heliga tempel.
9 De som håller sig till fåfängliga avgudar
överger den nåd de fått.
10 Med tacksägelse
vill jag offra åt dig,
vad jag har lovat vill jag infria.
Frälsningen är hos Herren!"
11 Och Herren talade till fisken och den kastade upp Jona på torra land.
Jona i Nineve
3 Herrens ord kom för andra gången till Jona. Han sade: 2 "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig." 3 Då steg Jona upp och begav sig till Nineve enligt Herrens ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång. 4 Och Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: "Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt."
5 Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem. 6 När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. 7 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: "Ingen människa får smaka något, inte heller något djur, vare sig av nötboskapen eller av småboskapen. De får inte föras i bet eller vattnas. 8 Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. 9 Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås."
10 När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.
Jonas otålighet och Herrens svar
4 Men Jona tog mycket illa vid sig, och han blev arg. 2 Och han bad till Herren och sade: " Herre, var det inte det jag sade, medan jag ännu var i mitt land! Därför ville jag förekomma det genom att fly till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda. 3 Tag nu mitt liv Herre, för jag vill hellre vara död än leva." 4 Men Herren sade: "Har du rätt att bli arg?"
5 Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. 6 Och Herren Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.
7 Men dagen därpå, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar som angrep ricinbusken, så att den torkade bort. 8 När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: "Jag vill hellre dö än leva."
9 Men Gud sade till Jona: "Har du rätt att vara arg för ricinbuskens skull?" Han svarade: "Ja, jag har rätt att vara arg, ända till döds." 10 Då sade Herren: "Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. 11 Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!"
Domsord över Juda och Israel
1 Herrens ord till morastiten Mika, vid den tid då Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda, det han skådade angående Samaria och Jerusalem.
2 Hör alla folk,
lyssna du jord och allt som är därpå.
Herren, Herren skall vara ett vittne mot er,
Herren från sitt heliga tempel.
3 Ty se, Herren träder ut ur sin boning,
han far ner och går fram över jordens höjder.
4 Bergen smälter under honom
och dalarna bryter fram
som vaxet för elden,
som vattnet när det störtar utför branten.
5 Allt detta sker för att Jakob har avfallit,
för att Israels hus har syndat.
Vem är skyldig till Jakobs avfall?
Är det inte Samaria?
Och vem till Juda offerhöjder?
Är det inte Jerusalem?
6 Därför skall jag göra Samaria till en stenhög på marken,
till en plats för vinodling.
Jag skall vräka hennes stenar ner i dalen,
och blotta hennes grundvalar.
7 Alla hennes utskurna avgudabilder skall krossas,
alla hennes skökogåvor skall brännas upp i eld,
alla hennes avgudar skall jag förstöra.
Ty genom skökolön har hon skaffat dem,
och skökolön skall de bli igen.
8 Över detta vill jag klaga och jämra mig,
jag vill gå utblottad och naken.
Jag vill yla som en schakal
och klaga som en struts.
9 Ty hennes sår kan inte läkas,
det har kommit ända till Juda,
det har nått ända till mitt folks port,
ända till Jerusalem.
10 Förkunna det inte i Gat,
gråt inte så bittert!
I Bet-Leafra
vältrar jag mig i stoftet.
11 Drag ut i nakenhet och skam,
ni som bor i Safir!
De som bor i Saanan vågar sig inte ut.
Klagoljuden i Bet-Haesel gör att ni inte kan stanna där.
12 De som bor i Marot våndas efter det goda,
ty en olycka har kommit från Herren
till Jerusalems port.
13 Spänn travare för vagnen,
ni som bor i Lakish,
ni som var orsaken till synd
hos dottern Sion,
ty det var hos er man fann
Israels överträdelser.
14 Därför skall du ge skiljebrev
åt Moreset-Gat.
Husen i Aksib har blivit som en lögn
för Israels kungar.
15 Ännu en gång skall jag låta erövraren komma över er,
ni som bor i Maresa.
Ända till Adullam skall den komma,
Israels härlighet.
16 Raka dig skallig och skär av ditt hår
för barnen som var din glädje.
Gör ditt huvud kalt som gamens,
ty de skall föras bort från dig.
Domsord över förtryckare och falska profeter
2 Ve dem som tänker ut fördärv och på sin bädd planlägger det som är ont.
Så snart morgonen gryr sätter de planerna i verket,
om det står i deras makt.
2 De har begär till åkrar och roffar dem åt sig,
till hus och lägger beslag på dem.
De använder våld mot människor och hus,
mot en man och hans egendom.
3 Därför säger Herren så:
Se, jag tänker ut ont mot detta släkte.
Ni skall inte kunna dra er hals ur det
och ni skall inte gå så stolta,
ty det blir en ond tid.
4 På den dagen
skall man stämma upp en nidvisa över er
och klaga i en klagosång.
Man skall säga:
"Vi är i grund förstörda.
Mitt folks arvslott ändrar han.
O, att han skulle rycka den ifrån mig,
åt förrädare ger han våra åkrar."
5 Därför kommer det inte att hos dig finnas någon
som får spänna mätsnöre över en jordlott
i Herrens församling.
6 "Sluta predika", så predikar de.
"Om sådant får man inte predika,
skall aldrig smädelserna ta slut!"
7 Är det så du talar, du Jakobs hus?
Har Herrens Ande varit otålig?
Har hans gärningar visat något sådant?
Är inte mina ord goda
mot den som lever rättfärdigt?
8 Men sedan en tid har mitt folk
rest sig upp som en fiende.
Ni sliter manteln av dem
som går trygga på vägen
och inte vill veta av någon strid.
9 Mitt folks kvinnor driver ni ut
från de hem där de har sin glädje.
Från deras barn
tar ni min härlighet för alltid.
10 Stå upp och gå er väg,
här har ni ingen viloplats.
Orenheten drar er i fördärvet,
i fruktansvärt fördärv.
11 Om någon skulle komma
med tomt prat, svek och lögn
och säga: "Jag kan profetera för dig
om vin och starka drycker",
då skulle han passa som profet
för detta folk.
Löfte om en befriare
12 Jag skall församla dig,
Jakob, ja, hela ditt folk.
Jag skall samla ihop kvarlevan av Israel,
jag skall föra dem tillsammans
som fåren till fållan,
som en hjord till dess betesmark,
så att det uppstår ett sorl av människor.
13 En som banar väg drar ut framför dem,
de bryter sig igenom och tågar fram,
genom porten vandrar de ut.
Deras kung tågar framför dem,
Herren går i spetsen för dem.
Förfallet bland Israels ledare och profeter
3 Jag sade:
Hör, ni hövdingar i Jakob,
ni furstar över Israels hus:
Är det inte er sak att veta vad som är rätt?
2 Men ni hatar det goda
och älskar det onda,
ni sliter huden av människor
och köttet från deras ben.
3 Ni äter mitt folks kött
och flår huden av dem
och bryter sönder deras ben
för att stycka dem
likt något man kastar i grytan,
så som man gör med kött som läggs i kitteln.
4 När de då ropar till Herren
skall han inte svara dem.
För det onda de gjort
skall han då dölja sitt ansikte för dem.
5 Så säger Herren om de profeter
som för mitt folk vilse,
om dem som ropar:
"Allt står väl till!"
så länge de har något att tugga med sina tänder.
Mot den som inte ger dem något i munnen
blåser de upp till helig strid.
6 Därför skall en natt utan syner komma över er,
och mörker utan spådomar.
Solen skall gå ner över profeterna
och dagen bli mörk över dem.
7 Siarna skall stå med skam
och spåmännen blygas.
De skall alla täcka över sitt skägg,
ty inget svar kommer från Gud.
8 Men jag, jag är full av kraft,
av Herrens Ande, av rätt och styrka,
så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse,
för Israel hans synd.
9 Hör då detta,
ni hövdingar över Jakobs hus,
ni furstar över Israels hus:
Ni avskyr det som är rätt,
och allt som är rakt gör ni krokigt,
10 ni bygger upp Sion med blod
och Jerusalem med ondska.
11 Stadens hövdingar dömer för mutor,
prästerna undervisar för betalning
och profeterna spår för pengar.
Ändå stöder de sig på Herren och säger:
"Är inte Herren mitt ibland oss?
Olycka skall inte drabba oss."
12 Därför skall Sion för er skull
plöjas upp till en åker,
Jerusalem bli en stenhop
och tempelberget en skogbevuxen höjd.
Israel skall komma tillbaka till sitt land
4 Det skall ske i den yttersta tiden,
att det berg där Herrens hus är
skall stå fast grundat
och vara högst bland bergen,
upphöjt över höjderna.
Och alla folk skall strömma dit.
2 Ja, många folk skall gå i väg och säga:
"Kom, låt oss gå upp
till Herrens berg,
till Jakobs Guds hus.
Han skall undervisa oss om sina vägar,
så att vi kan vandra på hans stigar."
Ty undervisningen skall gå ut från Sion,
Herrens ord från Jerusalem.
3 Han skall döma mellan många folk
och skipa rätt åt mäktiga hednafolk,
ända bort i fjärran land.
Då skall de smida sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra
och inte mer träna sig för krig.
4 Var och en skall sitta under sitt vinträd
och under sitt fikonträd utan fruktan,
ty så har Herren Sebaots mun talat.
5 Ty alla andra folk vandrar
vart och ett i sin guds namn,
men vi, vi skall vandra i Herrens, vår Guds, namn,
alltid och för evigt.
6 På den dagen, säger Herren,
skall jag samla ihop de haltande
och föra samman dem som drivits bort
och dem som jag låtit drabbas av olyckor.
7 Jag skall låta de haltande bli en kvarleva,
och de som drivits långt bort ett mäktigt folk,
och Herren skall vara konung
över dem på Sions berg,
från nu och till evig tid.
8 Och du Herdetorn,
du dotter Sions kulle,
till dig skall det komma,
det forna herraväldet skall komma,
dottern Jerusalems kungadöme.
9 Men varför ropar du så högt?
Finns det då ingen kung hos dig,
har du inte längre någon rådgivare
eftersom du har gripits av vånda
likt en barnaföderska?
10 Vrid dig i födslosmärtor,
du dotter Sion,
likt en kvinna som föder barn,
ty nu måste du dra ut ur staden,
och bo på öppna fältet.
Ända till Babel skall du komma.
Där skall du befrias,
där skall Herren förlossa dig
ur dina fienders hand.
11 Nu samlas många hednafolk mot dig,
och de säger: "Låt henne bli orenad
och låt våra ögon se med lust på Sion."
12 Men de känner inte
Herrens tankar,
de förstår inte hans rådslut,
att han har samlat dem som kärvar till tröskplatsen.
13 Stå upp och tröska, du dotter Sion,
ty jag skall ge dig horn av järn
och klövar av koppar.
Du skall krossa många folk
och helga bytet från dem åt Herren,
deras skatter åt hela jordens Herre.
Messias skall komma från Betlehem
5 Samla nu dina skaror, du skarornas stad.
En belägringsvall har man rest upp mot oss.
Israels domare slår man med käpp på kinden.
2 Men du, Betlehem Efrata,
som är så liten bland Juda tusenden,
från dig skall det åt mig komma
en som skall härska i Israel.
Hans ursprung är före tiden,
från evighetens dagar.
3 Därför skall han överge dem fram till den tid
då hon som skall föda har fött.
Då skall resten av hans bröder
få vända tillbaka till Israels barn.
4 Han skall träda fram och vara en herde i Herrens kraft,
i Herrens, sin Guds, namns höghet.
Och de skall ha ro, ty han skall då vara stor
intill jordens ändar.
Israels befrielse från krig och avguderi
5 Och han skall vara vår frid.
När Assur stormar in i vårt land
och tränger in i våra palats,
då kan vi ställa upp mot honom sju herdar,
ja, åtta furstar ur folket.
6 Och med svärd skall de beta av Assurs land
och Nimrods land ända in i dess portar.
Så skall han rädda oss från Assur,
om denne kommer in i vårt land
och tränger fram över våra gränser.
7 Jakobs kvarleva
skall vara bland många folk
som dagg från Herren,
som regnskurar på gräs,
vilka inte dröjer för någon mans skull
eller väntar för människors skull.
8 Ja, Jakobs kvarleva skall vara bland hednafolken,
mitt ibland många folk,
som ett lejon bland djuren i skogen,
som ett ungt lejon bland fårhjordar,
vilket trampar ner där det går fram
och river sitt rov utan att någon räddar det.
9 Må din hand vara upplyft över dina ovänner,
och må alla dina fiender bli utrotade!
10 Det skall ske på den dagen,
säger Herren,
att jag skall utrota dina hästar ur ditt land
och förstöra dina vagnar.
11 Jag skall utplåna städerna i ditt land
och riva ner alla dina fästen.
12 Jag skall utrota all trolldom hos dig,
inga spåmän skall mer finnas bland dig.
13 Jag skall utrota dina utskurna avgudabilder
och dina stoder ur ditt land,
och du skall inte mer tillbe
dina händers verk.
14 Jag skall förstöra dina aseror
som du har ibland dig,
och jag skall ödelägga dina städer.
15 Jag skall i vrede och förbittring
ta hämnd på de hednafolk
som inte varit hörsamma.
Herren går till rätta med Israel
6 Hör vad Herren säger:
Stå upp och gå till rätta inför bergen
och låt höjderna höra din röst.
2 Hör Herrens anklagelser, ni berg,
lyssna ni jordens fasta grundvalar!
Ty Herren anklagar sitt folk,
med Israel vill han gå till rätta.
3 Mitt folk, vad har jag gjort mot dig,
och på vilket sätt har jag tröttat ut dig?
Svara mig!
4 Jag förde dig upp ur Egyptens land,
ur träldomshuset befriade jag dig.
Jag sände Mose, Aron och Mirjam framför dig.
5 Mitt folk, kom ihåg vad Balak,
kungen i Moab, hade i sinnet
och vad han fick för svar
av Bileam, Beors son.
Kom ihåg hur det var mellan Sittim och Gilgal
och lär dig förstå Herrens rättfärdiga gärningar.
6 Med vad skall jag komma inför Herren
och med vad skall jag böja mig för Gud i höjden?
Skall jag träda fram inför honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
7 Gläds Herren åt bockar i tusental,
åt oljeströmmar i tiotusental?
Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse,
min livsfrukt till syndoffer för min själ?
8 Han har kungjort för dig,
o människa, vad gott är.
Vad begär väl Herren av dig
annat än att du gör det som är rätt,
att du älskar barmhärtighet
och vandrar i ödmjukhet med din Gud?
Israels skuld och straff
9 Hör, hur Herren ropar till staden!
Den som är vis ger akt på ditt namn.
Hör om straffet och vem han är som har bestämt det.
10 Finns det ännu i den ogudaktiges hus
skatter som förvärvats genom orätt,
eller ett alltför litet efa-mått, värt att förbannas?
11 Vore jag rättfärdig om jag tillät orätt våg
och falska vikter i väskan?
12 Eftersom de rika i staden är fulla av våld,
och de som bor där talar lögn
och har en falsk tunga i sin mun,
13 måste jag slå dig med sår som inte läks
och lägga dig i ruiner för dina synders skull.
14 Du skall äta men inte bli mätt,
hunger skall plåga dig.
Vad du skaffar undan skall du inte kunna rädda,
och vad du räddar skall jag ge åt svärdet.
15 Du skall så men inte få skörda,
du skall pressa oliver
men inte få smörja dig med oljan.
Du skall pressa ut druvmust
men inte få dricka vinet.
16 Man håller fast vid Omris stadgar
och allt vad Ahabs hus har gjort.
Ni följer deras råd.
Därför skall jag göra dig till ett öde land
och invånarna i staden till hån.
Ja, mitt folks förakt skall ni få bära.
Israels förfall och nöd
7 Ve mig! Det är med mig
som när frukten är insamlad om sommaren,
som när efterskörden efter vinbärgningen är slut.
Ingen druvklase mer finns att äta,
inget tidigt fikon som jag har längtat efter.
2 De fromma är försvunna från jorden,
ingen bland människorna är ärlig.
Alla ligger de på lur efter blod,
var och en vill fånga den andre i sitt nät.
3 Deras händer är skickliga att göra det onda.
Fursten begär gåvor
och domaren mutor.
Den mäktige kräver öppet vad han har begär till.
Så gör de gemensam sak.
4 Den bäste bland dem är som ett törnsnår,
den ärligaste värre än en törnhäck.
Det kommer en dag för dina väktare,
din räkenskapsdag.
Då grips de av förvirring.
5 Tro inte på någon vän,
lita inte på någon förtrogen.
För henne som vilar i din famn
måste du vakta din muns dörrar.
6 Ty sonen föraktar sin far,
dottern trotsar sin mor,
sonhustrun sin svärmor,
och var och en har sin egen familj till fiender.
Israels upprättelse
7 Men jag, jag skall skåda efter Herren,
jag skall hoppas på min frälsnings Gud.
Min Gud skall höra mig.
8 Gläd dig inte över mig, du min fiende.
Om jag har fallit, skall jag resa mig igen.
Om jag sitter i mörkret,
är Herren mitt ljus.
9 Eftersom jag har syndat mot Herren
skall jag bära hans vrede,
till dess att han tar sig an min sak och skaffar mig rätt.
Han skall föra mig ut i ljuset,
och jag skall se hans rättfärdighet.
10 Min fiende skall se det
och täckas av skam,
han som sade till mig:
"Var är nu Herren, din Gud?"
Mina ögon skall se på honom,
hur han trampas ner som smuts på gatan.
11 En dag skall dina murar byggas upp.
På den dagen skall dina gränser vidgas.
12 På den dagen skall man komma till dig
från Assur och från Egyptens städer,
från Egypten och ända till floden,
från hav till hav och från berg till berg.
13 Men jorden skall bli en ödemark
för sina invånares skull.
Det blir frukten av deras gärningar.
Bön och lovsång
14 Vakta med din stav ditt folk,
din arvedels hjord,
som bor avskild i skogen,
mitt i ett fruktbart land.
Låt den gå i bet i Basan och i Gilead
som under forna dagar.
15 Liksom i de dagar då du drog ut ur Egyptens land,
skall jag låta dem se underbara ting.
16 Hednafolken skall se det och komma på skam,
med all sin makt.
De skall lägga handen på munnen,
deras öron skall bli döva.
17 De skall slicka stoftet som ormar,
likt markens kräldjur.
Med bävan skall de överge sina hålor,
skräckslagna skall de söka Herren, vår Gud.
För dig skall de frukta.
18 Vem är en Gud som du,
som förlåter missgärning
och inte tillräknar överträdelse
för kvarlevan av sin arvedel.
Han håller inte fast vid sin vrede för evigt,
ty han har behag till nåd.
19 Han skall åter förbarma sig över oss
och trampa på våra missgärningar.
Du skall kasta alla deras synder i havets djup.
20 Du skall bevisa trofasthet mot Jakob
och nåd mot Abraham,
så som du med ed lovade våra fäder
i forntidens dagar.
1 Profetia om Nineve, boken med elkositen Nahums syn.
Herrens vrede över Nineve
2 Herren är en nitälskande Gud och en hämnare.
Herren tar hämnd och vredgas,
Herren tar hämnd på sina ovänner,
han har vrede i förvar åt sina fiender.
3 Herren är sen till vrede
men stor i kraft,
han låter ingen gå ostraffad.
Herren har sin väg i storm och oväder,
och molnen är dammet under hans fötter.
4 Han straffar havet och låter det torka ut,
alla floder låter han sina.
Då tynar Basan och Karmel bort
och Libanons grönska vissnar.
5 Bergen darrar för honom
och höjderna smälter ner.
Jorden bävar för hans ansikte,
världen och alla som bor där.
6 Vem kan bestå inför hans förbittring,
vem kan uthärda hans vredes glöd?
Hans vrede brinner som eld
och klipporna rämnar inför honom.
7 God är Herren,
en tillflykt på nödens dag,
han känner dem som flyr till honom.
8 Men med en störtflod förintar han
platsen där Nineve står,
och mörker förföljer hans fiender.
9 Vad ni än tänker ut mot Herren
skall han komma med fullständig ödeläggelse.
Nöden skall inte komma två gånger.
10 Om de än är hopslingrade som törnsnår
och druckna av sitt drickande,
skall de alla förtäras som torrt gräs.
11 Från dig har en man gått ut,
en som tänker ut ont mot Herren,
en rådgivare i ondska.
Guds nåd över Juda
12 Så säger Herren:
"Hur starka och många de än är,
skall de ändå mejas ner och försvinna.
Jag har plågat dig,
men skall inte plåga dig mer.
13 Nu skall jag bryta sönder hans ok över dig,
dina band skall jag slita av."
14 Men om dig, Nineve, har Herren befallt:
"Det skall inte mer finnas några efterkommande med ditt namn.
Ur dina gudars hus skall jag utrota alla bilder,
både skurna och gjutna.
Jag skall göra i ordning en grav åt dig,
ty du är ingenting värd."
15 Se, över bergen kommer han
som frambär gott budskap,
han som förkunnar frid.
Fira dina högtider, Juda,
infria dina löften.
Ty den onde skall inte mer dra fram genom dig,
han är helt tillintetgjord.
Nineves fall
2 En folkförskingrare drar upp mot dig.
Bevaka dina fästen!
Spana utåt vägen, rusta dig,
samla all din kraft.
2 Herren skall återställa Jakobs storhet
liksom Israels storhet,
ty plundrare har plundrat dem
och fördärvat deras vinstockar.
3 Hans hjältars sköldar har färgats röda,
krigsmännen går klädda i scharlakan.
Vagnarna gnistrar av stålglans,
den dag han gör sig redo,
och man svingar sina spjut av cypress.
4 På gatorna stormar vagnarna fram,
de kör om varandra på torgen.
De ser ut som bloss,
som blixtar far de i väg.
5 Han kommer ihåg sina väldiga kämpar.
De stapplar där de rusar fram.
De skyndar mot stadens murar
och skyddstaken görs redo.
6 Flodernas portar öppnas,
och palatset faller ihop.
7 Det är bestämt: Hon skall kläs av och föras bort.
Hennes slavflickor skall sucka som duvor
och slå sig för bröstet.
8 Nineve var sedan gammalt som en vattenrik damm,
men nu flyr vattnet bort.
"Stanna! Stanna!"
Men ingen vänder sig om.
9 Röva silver, röva guld!
Här finns skatter utan slut,
överflöd av dyrbarheter.
10 Tom, tömd, förödd!
Modlösa hjärtan, vacklande knän!
Darrande höfter överallt!
Alla ansikten är blossande röda.
11 Var är nu lejonens kula,
den plats där de unga lejonen åt sitt byte,
där lejonet och lejoninnan
och lejonungen strövade omkring,
utan att någon skrämde dem?
12 Lejonet rev i stycken tills ungarna fick nog,
dödade åt sina lejoninnor
och fyllde sina hålor med byte,
sina kulor med sönderrivna djur.
13 Se, jag är emot dig,
säger Herren Sebaot.
Jag skall låta dina vagnar gå upp i rök,
och dina unga lejon skall förtäras av svärd.
Jag skall utrota ditt rövade gods från jorden,
och röster av dina sändebud skall inte mer höras.
Nineves övermod och straff
3 Ve dig, du blodstad, full av lögn,
uppfylld av våld,
du som aldrig upphör att plundra!
2 Hör, piskor smäller!
Hör, vagnshjul dånar!
Hästar jagar fram,
vagnar rullar i väg.
3 Ryttare stormar fram,
svärden ljungar och spjuten blixtrar.
Slagna i mängd och högar av lik,
det är ingen ände på döda,
man stupar över döda kroppar.
4 Allt detta på grund av det myckna horeri hon bedrev,
den vackra horan,
trolldomskonsternas mästarinna,
hon som sålde folken genom sitt horeri
och folkstammar genom sin trolldom.
5 Se, jag skall vända mig mot dig,
säger Herren Sebaot.
Jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte
och låta folken se din nakenhet
och kungariken din skam.
6 Jag skall kasta avskyvärda ting på dig,
låta dig bli föraktad
och göra dig till ett skådespel.
7 Och det skall ske
att var och en som ser dig
skall fly från dig och säga:
"Nineve är ödelagt,
vem har medlidande med henne?"
Var kan jag finna tröstare åt dig?
8 Är du bättre än No-Amon,
hon som tronade vid Nilens strömmar?
Vatten omgav henne,
hon hade havet till vall
och vatten till mur.
9 Nubien och Egypten var hennes omätliga styrka,
puteer och libyer var hennes hjälp.
10 Också hon fördes bort
i landsflykt och fångenskap,
även hennes barn blev krossade i alla gathörn.
Man kastade lott om hennes ärade män,
och alla hennes stormän fängslades med kedjor.
11 Också du skall bli drucken
och gömma dig,
också du skall söka skydd mot fienden.
12 Alla dina fästen liknar fikonträd
med brådmogen frukt.
När man skakar dem faller fikonen
i munnen på den som vill äta.
13 Se, krigsfolket hos dig är som kvinnor.
Ditt lands portar står vidöppna för dina fiender.
Eld förtär dina bommar.
14 Ös upp vatten åt dig för belägringen
och förstärk dina fästen.
Stig ner i leran och trampa i murbruket.
Gör tegelformen stark.
15 Där skall elden förtära dig
och svärdet utrota dig,
det skall sluka dig som gräsmaskar,
även om du är talrik som gräsmaskar
och förökar dig som gräshoppor.
16 Du har fler köpmän än himlens stjärnor,
fler än himlens stjärnor,
som gräsmaskar plundrar de
och flyger sedan bort.
17 Dina furstar är som gräshoppor,
dina befälhavare som gräshoppssvärmar.
De stannar i häckarna en kall dag.
När solen kommer fram flyr de bort
och sedan vet ingen var de finns.
18 Dina herdar har slumrat in,
du Assurs kung,
dina förnäma män ligger i ro.
Ditt folk är skingrat uppe på bergen,
och ingen samlar ihop det.
19 Det finns ingen läkedom för din skada,
oläkligt är ditt sår.
Alla som hör vad som hänt dig
klappar i händerna över dig.
Ty vem har inte drabbats av din ständiga ondska?
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln