The Daily Audio Bible

Folket gör uppror

14 Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. ² Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?" ⁴ Och de sade till varandra: "Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten."

⁵ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. ⁶ Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder ⁷ och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. ⁸ Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. ⁹ Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem."

¹⁰ Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. ¹¹ Och Herren sade till Mose: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? ¹² Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta."

Mose medlar för folket

¹³ Mose sade till Herren: "Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, ¹⁴ och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. ¹⁵ Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: ¹⁶ 'Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.' ¹⁷ Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor, så som du själv har sagt: ¹⁸ Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse, men låter inte någon bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet. ¹⁹ Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit."

Herren förlåter och straffar

²⁰ Då sade Herren: "Jag förlåter dem enligt ditt ord. ²¹ Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²² Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ²³ av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. ²⁴ Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning. ²⁵ Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och tag vägen mot öknen åt Röda havet till."

²⁶ Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷ "Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig. ²⁸ Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ²⁹ Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig. ³⁰ Ingen av er skall komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹ Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat. ³² Men era döda kroppar skall falla här i öknen. ³³ Och era barn skall vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet, till dess att era döda kroppar förmultnat i öknen. ³⁴ Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵ Jag, Herren, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, här skall de dö."

³⁶ De män som Mose hade sänt för att bespeja landet och som vid sin återkomst hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷ ja, dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför Herrens ansikte. ³⁸ Av de män som hade gått ut för att bespeja landet överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

³⁹ Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ⁴⁰ De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om." ⁴¹ Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴² Herren är inte med er. Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. ⁴³ Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er."

⁴⁴ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵ Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma.

Tillägg till offerlagarna

15 Herren talade till Mose. Han sade: ² "Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er att bo i, ³ och ni vill offra ett eldsoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer av nötboskap eller småboskap, för att bereda Herren en ljuvlig doft - vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller om det är ett frivilligt offer eller era högtidsoffer - ⁴ så skall den som bär fram ett sådant offer åt Herren, också som matoffer bära fram en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin olja, ⁵ och som drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin för varje lamm tillsammans med brännoffret eller slaktoffret. ⁶ Till en bagge skall du som matoffer offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med en tredjedels hin olja, ⁷ och som drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin till en ljuvlig doft för Herren. ⁸ När du offrar en ungtjur till brännoffer eller slaktoffer för att fullgöra ett löfte eller som gemenskapsoffer åt Herren, ⁹ skall du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram tre tiondels efa fint mjöl, blandat med en halv hin olja, ¹⁰ och som drick- offer skall du bära fram en halv hin vin, det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren.

¹¹ På detta sätt skall man göra med varje tjur, varje bagge, varje lamm eller killing. ¹² Efter det antal ni offrar, skall ni göra så med var och en efter deras antal. ¹³ Varje infödd skall göra på detta sätt när han bär fram ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹⁴ När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, skall han göra så som ni gör. ¹⁵ Inom församlingen skall samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så skall det vara för främlingen inför Herrens ansikte. ¹⁶ Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för främlingen som bor hos er."

Jesus inför Stora rådet

⁵³ De förde Jesus till översteprästen, och där samlades alla översteprästerna^[a] och de äldste och de skriftlärda. ⁵⁴ Petrus följde Jesus på avstånd ända in på översteprästens gård. Där satt han bland rättstjänarna och värmde sig vid elden. ⁵⁵ Översteprästerna och hela Stora rådet försökte finna något vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de fann inget. ⁵⁶ Många vittnade falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens. ⁵⁷ Då steg några fram och avlade detta falska vittnesmål mot honom: ⁵⁸ "Vi har hört att han har sagt: Jag skall bryta ner detta tempel som är byggt med händer, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort med händer." ⁵⁹ Men inte heller i detta fall stämde deras vittnesmål överens. ⁶⁰ Då reste sig översteprästen och steg fram och frågade Jesus: "Svarar du inte på vad dessa vittnar mot dig?" ⁶¹ Men Jesus teg och svarade inte. Översteprästen frågade honom vidare: "Är du Messias, den Välsignades son?" ⁶² Jesus svarade: " Jag Är.^[b] Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln." ⁶³ Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: "Behöver vi några fler vittnen? ⁶⁴ Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?" Alla fann de honom skyldig till döden. ⁶⁵ Några började spotta på honom, band för hans ögon och slog honom med knytnävarna och sade: "Profetera!" Och rättstjänarna tog emot honom med hugg och slag.

Petrus förnekar Jesus

⁶⁶ Medan Petrus befann sig nere på gården, kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. ⁶⁷ När hon fick se Petrus där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: "Du var också med den där Jesus från Nasaret." ⁶⁸ Men han nekade: "Jag vet inte vad du talar om och begriper det inte." Sedan gick han ut på den yttre gården. Då gol tuppen.^{[c] 69} Tjänsteflickan såg honom, och hon sade också till dem som stod i närheten: "Han är en av dem." ⁷⁰ Men Petrus nekade igen. Efter en kort stund sade också de som stod där till Petrus: "Visst är du en av dem. Du är ju galilé." ⁷¹ Men han förbannade och svor: "Jag känner inte den där mannen som ni talar om." ⁷² Strax gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen hinner gala två gånger, skall du tre gånger förneka mig." Och han brast i gråt.

Psalm 53

De gudlösas dårskap

¹ För sångmästaren, till mahalát,^[a] en sång av David.