The Daily Audio Bible
Today's audio is from the GW. Switch to the GW to read along with the audio.
30 1 Mose sade detta till Israels barn, alldeles som Herren hade befallt Mose.
Lagar om löften
2 Mose talade till huvudmännen för Israels barns stammar. Han sade: "Detta är vad Herren har befallt: 3 Om en man ger ett löfte åt Herren eller svär en ed med en bestämd förpliktelse, får han inte bryta sitt ord. Han skall i allt göra vad hans mun har talat.
4 Om en kvinna ger ett löfte åt Herren, medan hon bor kvar i sin fars hus och ännu är ung, och därmed förpliktar sig till något, 5 och hennes far har hört hennes löfte och den förpliktelse hon åtagit sig och han inte säger något till henne, så skall alla hennes löften ha gällande kraft och alla förpliktelser hon åtagit sig stå kvar. 6 Men om hennes far samma dag han hör det säger nej till det, skall hennes löften och förpliktelser vara utan gällande kraft, och Herren skall förlåta henne, eftersom hennes far sade nej till henne. 7 Om hon gifter sig, och löften vilar på henne, eller något obetänksamt ord från hennes läppar binder henne, 8 och hennes man får höra om det men inte talar med henne om det samma dag han hör det, då skall hennes löften ha gällande kraft och hennes förpliktelser stå kvar. 9 Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej till det, då upphäver han hennes löfte och det obetänksamma ord från hennes läppar som hon bundit sig med, och Herren skall förlåta henne.
10 Men ett löfte från en änka eller en frånskild kvinna skall ha gällande kraft för henne, vad hon än har förbundit sig till.
11 Om en kvinna som lever med sin man ger ett löfte eller med ed förpliktar sig till något, 12 och hennes man hör det men inte säger något till henne om det och inte säger nej till henne, då skall alla hennes löften ha gällande kraft och alla hennes förpliktelser stå kvar. 13 Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall allt som hennes läppar har talat vara utan gällande kraft, om det än gäller löften eller någon bestämd förpliktelse. Hennes man har upphävt dem, därför skall Herren förlåta henne. 14 Varje löfte och varje edlig förpliktelse att fasta kan hennes man stadfästa eller upphäva. 15 Men om hennes man inte den dagen eller nästa dag säger något till henne om det, stadfäster han alla hennes löften och alla hennes förpliktelser. Han ger dem gällande kraft genom att inte säga något till henne samma dag han hör dem. 16 Men om han upphäver dem en tid efter det att han har hört dem, då kommer han att bära på hennes missgärning."
17 Detta är de stadgar som Herren gav Mose angående en man och hans hustru, och angående en far och hans dotter, medan hon ännu är ung och bor i sin fars hus.
Kriget mot Midjan
31 Herren talade till Mose. Han sade: 2 "Tag hämnd på midjaniterna för Israels barn. Därefter skall du samlas till ditt folk." 3 Och Mose sade till folket: "Låt några av era män beväpna sig till strid. De skall rycka ut mot Midjan och utföra Herrens hämnd på Midjan. 4 Ettusen man från var och en av Israels alla stammar skall ni sända ut i striden." 5 Då avskiljdes ur Israels ätter ettusen man av varje stam, tolvtusen man beväpnade till strid. 6 Dessa sände Mose ut i striden, ettusen man ur varje stam, tillsammans med Pinehas, prästen Eleasars son, som tog de heliga redskapen och larmtrumpeterna i sin hand.
7 De gick i krig mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön. 8 Tillsammans med andra som blev slagna av dem dödades också de midjanitiska kungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska kungar. Också Bileam, Beors son, dödade de med svärd. 9 Israels barn förde bort Midjans kvinnor och barn som fångar, och alla deras dragdjur, all deras boskap och allt deras gods tog de som byte. 10 Alla deras städer där de bodde och alla deras tältläger brände de upp i eld. 11 De tog med sig allt bytet och allt vad de hade rövat, både människor och boskap, 12 och förde fångarna och det rövade och bytet till Mose och prästen Eleasar och till Israels barns menighet i lägret på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
Hären återvänder
13 Mose och prästen Eleasar och menighetens alla furstar gick för att möta dem utanför lägret. 14 Men Mose blev upprörd över krigsbefälet, både överbefälen och underbefälen, när de kom tillbaka från kriget. 15 Mose sade till dem: "Har ni låtit alla kvinnor leva? 16 Ändå var det just de som på Bileams inrådan förledde Israels barn att begå otrohet mot Herren i saken med Peor, så att hemsökelsen kom över Herrens menighet. 17 Döda därför nu alla pojkar, och döda alla kvinnor som har legat med någon man. 18 Men alla flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva för er räkning. 19 Och ni skall vara utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dödat någon människa, och var och en som har rört vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen. Det gäller er själva och era fångar. 20 Ni skall rena alla kläder, allt som är tillverkat av skinn, allt som är gjort av gethår och alla redskap av trä."
21 Prästen Eleasar sade till de stridsmän som hade deltagit i kriget: "Detta är den lagstadga som Herren har befallt Mose: 22 Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly, 23 allt som tål eld skall ni låta gå genom eld, så blir det rent. Men det skall också renas med stänkelsevatten. Och allt som inte tål eld skall ni låta gå genom vatten. 24 På sjunde dagen skall ni tvätta era kläder och så vara rena. Därefter får ni gå in i lägret."
Fördelning av bytet
25 Herren sade till Mose: 26 "Tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen för menigheten skall du göra en beräkning över det tagna bytet av människor och boskap. 27 Sedan skall du dela bytet i två delar mellan de krigare som deltagit i striden och hela menigheten. 28 Som skatt åt Herren skall du ta från det krigsfolk som har varit med i striden: en av var femhundrade av människor, nötboskap, åsnor och får. 29 Tag detta av deras hälft och ge det åt prästen Eleasar som en offergåva åt Herren. 30 Och från Israels barns hälft skall du ta: en av var femtionde av människor, nötboskap, åsnor, får, ja, av all boskap, och ge detta åt leviterna, som skall ha vården om Herrens tabernakel."
31 Mose och prästen Eleasar gjorde som Herren hade befallt Mose. 32 Och rovet, återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit, utgjorde: av får 675 000, 33 av nötboskap 72 000, 34 av åsnor 61 000 35 och av människor, sådana kvinnor som inte hade legat med någon man, tillsammans 32 000. 36 Hälften av bytet, den del som tillföll dem som deltagit i striden, utgjorde: av får 337 500, 37 varav skatten åt Herren utgjorde 675 får; 38 av nötboskap 36 000, varav skatten åt Herren utgjorde 72; 39 av åsnor 30 500, varav skatten åt Herren utgjorde 61; 40 av människor 16 000, varav skatten åt Herren utgjorde 32 personer. 41 Och skatten, den för Herren bestämda gåvan, gav Mose åt prästen Eleasar, så som Herren hade befallt Mose.
42 Den hälft som tillföll Israels barn och som Mose hade avskilt från krigsfolkets del, 43 den hälft som tillföll menigheten, utgjorde: av får 337 500, 44 av nötboskap 36 000, 45 av åsnor 30 500 46 och av människor 16 000. 47 Ur den hälft som tillföll israeliterna tog Mose ut var femtionde, både av människor och boskap, och gav detta åt leviterna, som skall ha vården om Herrens tabernakel, allt så som Herren hade befallt Mose.
48 Befälhavarna över härens avdelningar, både överbefälen och underbefälen, trädde fram till Mose 49 och sade till honom: "Dina tjänare har räknat antalet krigsmän som vi har haft under vårt befäl, och ingen man fattas bland oss. 50 Därför har nu var och en av oss som en offergåva åt Herren burit fram det som han har kommit över av guldsmycken: armband, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att bringa försoning för oss inför Herrens ansikte." 51 Mose och prästen Eleasar tog emot guldet från dem, alla slags klenoder. 52 Guldet som gavs som gåva åt Herren, från överbefälen och underbefälen, utgjorde sammanlagt 16 750 siklar. 53 Krigsfolket hade tagit byte, var och en för sig. 54 Och Mose och prästen Eleasar tog emot guldet från överbefälen och underbefälen, och bar in det i uppenbarelsetältet, för att det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför Herrens ansikte.
Jesus frestas
4 Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och fördes av Anden omkring i öknen, 2 där han frestades av djävulen i fyrtio dagar. Under de dagarna åt han ingenting, och när de var förbi, blev han hungrig. 3 Då sade djävulen till honom: "Är du Guds Son, så befall att den här stenen blir bröd." 4 Jesus svarade honom: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd." [a] 5 Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen 6 och sade: "Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. 7 Därför skall allt vara ditt, om du tillber mig." 8 Jesus svarade: "Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna." [b] 9 Sedan förde djävulen honom till Jerusalem och ställde honom på tempelmurens utsprång[c] och sade till honom: "Är du Guds Son, så kasta dig ner härifrån! 10 Det står skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, [d] 11 och De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten." 12 Jesus svarade honom: "Det är sagt: Du skall inte fresta Herren din Gud."[e] 13 När djävulen hade frestat honom på alla sätt, lämnade han honom för en tid.
Jesus undervisar i Nasaret
14 I Andens kraft vände Jesus tillbaka till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela trakten däromkring. 15 Han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
16 Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, 17 och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:
18 Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet[f]
19 och predika ett nådens år från Herren.
20 Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21 Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." 22 Men alla vittnade mot honom[g] och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: "Är inte han Josefs son?" 23 Då sade han till dem: "Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad." 24 Och han fortsatte: "Amen[h] säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. 25 Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. 26 Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land. 27 Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad[i] utan endast Naaman från Syrien."
28 Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. 29 De reste sig upp och drev honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner honom. 30 Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.
Psalm 63
Längtan efter Gud och förtröstan på honom
1 En psalm av David när han var i Juda öken.
2 Gud, du är min Gud,
tidigt om morgonen söker jag dig.
Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig
i ett torrt land som försmäktar utan vatten.
3 Jag söker dig i helgedomen
för att se din makt och härlighet.
4 Ty din nåd är bättre än liv,
mina läppar skall prisa dig.
5 Jag skall lova dig så länge jag lever,
i ditt namn skall jag lyfta mina händer.
6 Min själ blir mättad av utsökta rätter.
Med jublande läppar lovsjunger min mun,
7 när jag kommer ihåg dig på min bädd
och tänker på dig under nattens timmar.
8 Ty du är min hjälp,
under dina vingars skugga jublar jag.
9 Min själ håller sig till dig,
din högra hand uppehåller mig.
10 Men dessa som står efter mitt liv
och vill förgöra det,
de skall fara ner i jordens djup.
11 De skall överlämnas åt svärdet,
de skall bli schakalers byte.
12 Men kungen skall glädja sig i Gud.
Var och en som svär vid honom skall prisa sig lycklig,
ty de lögnaktigas mun skall bli tillstoppad.
20 De som har förvända hjärtan är en styggelse för Herren,
de som lever ostraffligt behagar honom.
21 De onda blir förvisso inte ostraffade
men de rättfärdigas efterkommande skall räddas.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln