The Daily Audio Bible

Leviten och hans bihustru

19 ^(A) På den tid^[a] då det inte fanns någon kung i Israel bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. ² Men hon var otrogen mot^[b] honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. ³ Då gav sig hennes man i väg efter henne för att hämta tillbaka henne med vänliga ord. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon släppte in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom tog han emot honom med glädje. ⁴ Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där.

⁵ När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig redo att resa, sade kvinnans far till sin svärson: ”Stärk dig med lite bröd. Sedan kan ni resa.” ⁶ Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: ”Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt.” ⁷ När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt. ⁸ Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: ”Stärk dig först och vänta till i eftermiddag.” Därefter åt de båda tillsammans. ⁹ När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: ”Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni ge er av tidigt i morgon så att du får komma hem.”

¹⁰ Men mannen ville inte stanna över natten, utan bröt upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom. ¹¹ När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: ”Kom, vi tar in i den här jebusitstaden och stannar där över natten.” ¹² Men hans herre svarade honom: ”Vi ska inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea.”^{[c] 13} Han sade vidare till sin tjänare: ”Kom, vi försöker hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna.” ¹⁴ De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin. ¹⁵ De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit satte han sig på stadens torg, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten.

¹⁶ Men se, på kvällen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter. ¹⁷ När han fick syn på den resande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: ”Vart ska du resa, och varifrån kommer du?” ¹⁸ Han svarade honom: ”Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har varit på resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus. ¹⁹ Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och din tjänarinna och den unge mannen som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting.” ²⁰ Då sade den gamle mannen: ”Frid vare med dig! Låt mig ordna med allt du saknar. Men här på torget ska du inte stanna över natten.” ²¹ Så tog han in honom i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack.

Gibeas synd

^22 (B) Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av stadens män, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kom till ditt hus så vi får ligga med honom^[d]!” ²³ Då gick husägaren ut till dem och sade: ”Nej, mina bröder, gör inte något så ont! Eftersom mannen har kommit in i mitt hus får ni inte göra en sådan dårskap. ²⁴ Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem kan jag skicka ut till er, så kan ni våldta dem och göra vad ni vill med dem. Men gör inte en sådan dårskap mot den här mannen.” ²⁵ Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och våldförde sig på henne hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne.

²⁶ I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus där hennes herre var. Där blev hon liggande tills det blev ljust. ²⁷ När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. ²⁸ Han sade till henne: ”Res dig, vi ska gå.” Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt.

²⁹ När han hade kommit hem, grep han en kniv och tog sin bihustru och styckade henne i tolv delar, efter benen i hennes kropp, och sände runt delarna över hela Israels land. ³⁰ Och alla som såg det sade: ”Något sådant har aldrig skett eller setts från den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till i dag. Ta det till er, rådgör och säg er mening!”

Israels krig mot Benjamin

20 ^(C) Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba^[e] och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa.^{[f] 2} Ledarna för allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd.

³ Men Benjamins barn fick höra att de andra israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: ”Tala om hur detta illdåd gick till.” ^4 (D) Då sade leviten, den mördade kvinnans man: ”Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. ^5 (E) Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. ⁶ Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände delarna över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort något så skamligt och dåraktigt i Israel. ⁷ Och nu, alla Israels barn, lägg fram era råd och förslag.”

⁸ Då reste sig allt folket upp som en man och sade: ”Ingen av oss ska gå hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. ⁹ Detta är vad vi ska göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi ska anfalla. ¹⁰ På varje hundratal i alla Israels stammar ska vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att skaffa matförråd åt allt folket. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de ge staden vad den förtjänar för den dårskap de har gjort i Israel.” ¹¹ Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man.

¹² Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och lät säga: ”Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! ¹³ Lämna ut uslingarna i Gibea så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel.” Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder israeliterna. ¹⁴ I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. ¹⁵ På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. ¹⁶ Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta och som alla kunde träffa på håret med slungstenen utan att missa. ¹⁷ Och Israels män, utom Benjamin, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän.

^18 (F) Israels barn bröt upp och gick upp till Betel och frågade Gud: ”Vem av oss ska dra ut först i striden mot Benjamins barn?” Herren svarade: ”Juda ska dra ut först.” ¹⁹ Och Israels barn bröt upp nästa morgon och slog läger framför Gibea. ²⁰ Israels män drog ut i strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. ²¹ Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel.

²² Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats där de hade ställt upp första dagen. ^23 (G) Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren: ”Ska jag gå ut igen och strida mot min bror Benjamin?” Herren svarade: ”Dra ut mot honom.” ²⁴ När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, ²⁵ drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd.

^26 (H) Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. ²⁷ Israels barn frågade Herren – på den tiden stod Guds förbundsark där, ^28 (I) och Pinehas,^[g] son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren – de sade: ”Ska jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller ska jag avstå?” Herren svarade: ”Dra upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand.” ^29 (J) Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. ³⁰ Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna.

³¹ Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på vägen upp till Betel och på den till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. ³² Då tänkte Benjamins barn: ”De är slagna av oss, nu liksom förut.” Men Israels män hade sagt: ”Vi flyr och lockar dem långt bort från staden, ut på vägarna.” ³³ Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. ³⁴ Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem. ³⁵ Herren slog Benjamin inför Israel så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd.

^36 (K) Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. ³⁷ Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. ³⁸ Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga från staden. ³⁹ När Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: ”Sannerligen, de är slagna av oss som i den förra striden.”

⁴⁰ När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. ⁴¹ Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. ⁴² De vände om och flydde för Israels män mot öknen, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. ⁴³ De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila^[h], ända fram mot Gibea på dess östra sida. ⁴⁴ Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. ⁴⁵ Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa.^[i] Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog 2 000 man av dem. ⁴⁶ Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. ⁴⁷ Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. ⁴⁸ Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen och allt de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.

Jesus och Johannes Döparen

^22 (A) Sedan gick Jesus med sina lärjungar till Judeen, och han var med dem där en tid och döpte. ²³ Även Johannes döpte, i Ainon nära Salim^[a] där det fanns gott om vatten, och folk kom dit och blev döpta. ^24 (B) Johannes hade ännu inte blivit satt i fängelse.

²⁵ Då uppstod en diskussion om reningen^[b] mellan några av Johannes lärjungar och en jude^[c]. ²⁶ De gick till Johannes och sade: "Rabbi, han som var med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om – nu döper han, och alla går till honom!"

²⁷ Johannes svarade: "En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen. ^28 (C) Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias, jag är sänd framför honom. ^29 (D) Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän står där och lyssnar till honom, och han gläder sig över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt. ³⁰ Han måste bli större och jag mindre.

³¹ Den som kommer från ovan är över alla. Den som kommer från jorden är av jorden och talar utifrån jorden. Den som kommer från himlen är över alla. ³² Han vittnar om det han har sett och hört, men ingen tar emot hans vittnesbörd. ^33 (E) Den som tar emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann.

^34 (F) Den som Gud har sänt talar Guds ord, för Gud ger Anden utan begränsning. ^35 (G) Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. ^36 (H) Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom."

Jesus och den samariska kvinnan

4 När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han fick fler lärjungar och döpte fler än Johannes – ² även om det inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar – ³ lämnade han Judeen och vände tillbaka mot Galileen.