The Daily Audio Bible

Amnon och Tamar

13 ^(A) Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon^[a] blev förälskad i henne. ² Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. ^3 (B) Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Shima. Jonadab var en mycket klok man.

⁴ Han sade nu till honom: ”Varför ser du så tärd ut morgon efter morgon, du kungason? Säg mig vad det är!” Amnon svarade honom: ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster^[b].” ⁵ Jonadab sade till honom: ”Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer och besöker dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne laga maten inför mina ögon så att jag kan se det och äta den ur hennes hand.”

⁶ Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom och besökte honom sade Amnon till kungen: ”Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor^[c] inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand.”

⁷ Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: ”Gå till din bror Amnons hus och laga lite mat åt honom.” ⁸ Då gick Tamar till sin bror Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och gräddade kakorna. ⁹ Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: ”Låt alla gå ut härifrån.” När alla hade gått ¹⁰ sade Amnon till Tamar: ”Kom in med maten hit till kammaren, så att jag får äta ur din hand.” Tamar tog kakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror Amnon. ¹¹ Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, grep han tag i henne och sade: ”Kom och ligg med mig, min syster.” ^12 (C) Men hon svarade honom: ”Nej, min bror, kränk mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte en sådan dårskap! ¹³ Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle ses som en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skulle inte neka dig att få mig.” ¹⁴ Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.

¹⁵ Sedan greps Amnon av ett mycket starkt hat mot henne. Hatet som han kände mot henne var större än kärleken han hade haft till henne. Amnon sade till henne: ”Upp med dig och gå din väg!” ¹⁶ Då sade hon till honom: ”Nej! Att förskjuta mig vore ännu värre än det andra som du har gjort med mig.” Men han ville inte lyssna på henne ¹⁷ utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: ”Skicka ut den här kvinnan härifrån och regla dörren efter henne!”

¹⁸ Tamar hade en hellång^[d] dräkt på sig, för kungens döttrar bar sådana kåpor så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, ^19 (D) tog Tamar aska och strödde över sitt huvud och rev sönder den hellånga dräkten som hon hade på sig. Hon lade handen på huvudet^[e] och gick där och ropade i sin nöd. ²⁰ Då sade hennes bror Absalom till henne: ”Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Var nu tyst om det här, min syster. Han är ju din bror. Låt det inte gå dig djupt till sinnes.” Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.

²¹ Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. ²² Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont, för Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.

Absalom dödar Amnon

²³ Två år därefter hade Absalom fårklippning^[f] i Baal-Hasor^[g], som ligger vid Efraim. Och Absalom bjöd in kungens alla söner. ^24 (E) Absalom gick till kungen och sade: ”Din tjänare ska ha fårklippning. Vill inte kungen och hans tjänare följa med mig dit?” ²⁵ Men kungen svarade Absalom: ”Nej, min son. Vi kan inte gå med allesammans, vi vill inte bli till besvär för dig.” Trots att Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. ²⁶ Då sade Absalom: ”Om inte, kan väl min bror Amnon få gå med oss?” Kungen frågade honom: ”Varför skulle han följa med dig?” ²⁷ Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.

²⁸ Och Absalom befallde sina tjänare: ”Se efter när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag säger till er: Hugg ner Amnon, ska ni döda honom. Var inte rädda, det är jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra.” ²⁹ Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt kungens alla söner upp och red i väg på sina mulåsnor och flydde.

³⁰ Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner kungens alla söner och att inte en enda av dem var kvar. ³¹ Då reste sig kungen och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. ³² Men Jonadab, son till Davids bror Shima, sade: ”Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för det är bara Amnon som är död. Det har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. ³³ Min herre kungen ska inte sätta tilltro till ryktet att alla kungens söner är döda. Det är bara Amnon som är död.” ³⁴ Under tiden flydde Absalom.

Men mannen som höll vakt lyfte blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. ³⁵ Då sade Jonadab till kungen: ”Här kommer nu kungens söner. Det var som din tjänare sade.” ³⁶ Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.

³⁷ Men Absalom hade flytt och begett sig till Talmaj^[h], Ammihurs son, kungen i Geshur. David sörjde sin son varje dag. ³⁸ Sedan Absalom hade flytt och begett sig till Geshur stannade han där i tre år. ³⁹ Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, för han hade blivit tröstad i sin sorg över Amnons död.

Jesu översteprästerliga förbön

17 ^(A) När Jesus hade sagt detta, lyfte han blicken mot himlen och bad: "Far, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig. ^2 (B) Du har gett honom makt över alla människor, för att han ska ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. ^3 (C) Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. ^4 (D) Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra. ^5 (E) Far, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.

^6 (F) Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog ut ur världen och gav till mig. De var dina och du gav dem till mig, och de har hållit fast vid ditt ord. ⁷ Nu har de förstått att allt som du gett mig kommer från dig, ^8 (G) för jag har gett dem de ord som du gav till mig. De har tagit emot dem och verkligen förstått att jag har utgått från dig, och de tror att du har sänt mig.

⁹ Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, för de är dina. ^10 (H) Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. ^11 (I) Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Far, bevara dem i ditt namn som du har gett mig, så att de är ett liksom vi är ett. ^12 (J) Så länge jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn som du gett mig. Jag vakade över dem och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man för att Skriften skulle uppfyllas.

^13 (K) Nu kommer jag till dig. Men jag säger det här medan jag är kvar i världen, för att deras hjärtan ska vara fyllda av min glädje. ^14 (L) Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, för de tillhör inte världen liksom inte heller jag tillhör världen. ^15 (M) Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda^[a]. ¹⁶ De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. ¹⁷ Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning. ^18 (N) Så som du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. ^19 (O) Och jag helgar mig för dem, för att också de ska vara helgade i sanningen.

^20 (P) Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord^[b]. ^21 (Q) Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. ²² Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: ^23 (R) jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.

^24 (S) Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse. ^25 (T) Rättfärdige Far, världen har inte lärt känna dig. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. ^26 (U) Jag har gjort ditt namn känt för dem. Och jag ska göra det känt, för att kärleken som du älskat mig med ska vara i dem och jag i dem."

כKaf

לLamed